Granskott

Ännu mera gratismat från skogen. Eller gratis... Man får inte plocka granskott hur som helst. Om trädet/grenen lever behövs markägarens tillstånd, oavsett om ägaren är grannen, Svenska kyrkan eller någonstans däremellan.

Men om du har tillstånd eller egna granar kan skotten syltas eller stekas, användas till att smaksätta snaps eller för att göra te, sirap, glass, sylt eller sallad. Råa har skotten en frisk smak av citrus och innehåller höga halter av c-vitamin, men också lite olika mineraler. Den som är gravid eller har problem med njurarna bör dock stå över.

Själv är jag varken eller, så jag gav mig ut i en närliggande skog. När jag plockat granskott bestämde jag mig för att göra två olika grejer, sylt och te.

Granskottssylt

Här snodde jag helt skamlöst ett recept härifrån, men valde som vanligt bort syltsockret.

granskott, 4 dl
vatten, 2 dl
strösocker, 3 dl
citron, 1 st

Skölj av skotten för att slippa ohyra. Lägg dem sedan i en kastrull tillsammans med vatten, socker och saft från en citron. Koka upp och låt sjuda i cirka 15 minuter.

Granskottste

Lägg en näve granskott i en mortel.

Krossa dem.

Häll kokande vatten över dem.

Låt det dra i fem minuter, sila av teet och drick.

Eller söta först med maskrossirap. Eller socker, om du inte vill krångla till det.

Hur blev det då? Som lite av en syltkännare måste jag erkänna att sylten inte var min bästa någonsin. Men det är en smaksak, så är du nyfiken föreslår jag att du testar.

Teet var desto bättre, men jag kan banne mig inte beskriva smaken. Lite surt, på ett bra sätt. Äh, ni får testa det med om ni är nyfikna. Jag kommer att göra om det i alla fall.

Konsten att trampa ur klaveret

Hur illa det än låter när man trampar i klaveret blir oljudet ännu värre när man drar upp foten igen. När XXL:s Sverigechef Per Sigvardsson facebookat om Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Greta Thunberg blev resultatet att han fick sparken. Helt rätt, men inte för det han skrev utan för att han inte stod för det efteråt.

När man pudlar pudlar man och då pudlar man rejält. Eller också gör man som Sigvardsson och drar en halvhjärtad story om att hans konto hackats och (hur nu detta går att kombinera) kommentarerna är rykta ur sitt sammanhang.

”Vi har inte gjort något!”

Att han kallat Magdalena Andersson för häxa och Stefan Löfven för idiot säger Sigvardsson nu är ”fel ordval” även om han ”har starka åsikter” om bägge. Men så stå för att du sagt det då! Inte särskilt fiffiga uttalanden, det kan de flesta hålla med om, men det du sagt på internet kan inte göras osagt, kan inte alls lära sig det en gång för alla så slipper vi dessa vaga undanmanövrar?

Och han hade garanterat kommit undan med det om han bara visat lite ryggrad. Jämför med Dollarstores vd Peter Ahlberg som häromåret tog bladet från munnen och vädrade sina inte helt politiskt korrekta åsikter om feminism. När media skulle ställa honom till svars gick han till full motattack. Vid nästa kvartalsrapport skrev han:

”Jag vill med dessa rekordsiffror tacka SVT och ETC för ett gott samarbete och hoppas på nya publiceringar med både namn och bild.”

Han sitter kvar alltjämt, och det gör inte Per Sigvardsson. Fast i ärlighetens namn var det knappast uttalandena om ministrarna som blev hans fall. Man kan säga ganska mycket om Löfven utan att få löpa gatlopp. Men man ger sig inte på Greta, hon är fridlyst! Särskilt om man skriver:

”Människan har diagnosticerats med Aspergers syndrom, tvångssyndrom och selektiv mutism. Det är absolut ingen kromosomförändring, men helt klart så nära man kan komma.”

Undrar lite hur och var han hade tänkt att den kommentaren skulle falla i god jord. Samtidigt förstår jag frustrationen. Här skickar man fram en multihandikappad minderårig som slår fast en massa ”sanningar” och så fort något hon säger ifrågasätts går hela Gretasekten i taket och undrar hur man ”har mage att kritisera ett barn”. Ett bra sätt att slippa den situationen är att inte göra stackars Greta till talesperson för sin rörelse.

Men den policyn gäller oavsett sakligheten i kritiken. Problemet med Sigvardssons kritik är att den inte var ett dugg saklig. Jag skulle ändå ha mer respekt för honom om han stått för det han skrivit. Att kontot kapats är lika sannolikt som att utomjordingar stigit ner på jorden och beslagtagit Sigvardssons ryggrad. Men okej, på något sätt har den ju försvunnit.

Bitsocker

Det finns produkter som är helt och hållet onödiga. En sådan är snabbitsocker. Det är ju en relativt ny produkt som skapades för att det fanns behov av en sockerbit som smälte snabbare. Den innehåller därför lite mer luft än den ”vanliga” sockerbiten. Men om man ändå vill smälta sockret finns ju strösocker!

I den butik jag oftast handlar mat i kostar bitsocker från 14,50 kr/kilo medan strösocker kostar 7,75 kr/kilo, alltså i stort sett halva priset. Vill man absolut ha samma mängd varje gång kan man ju måtta upp det med en sked. Annars finns sockerströare som portionerar ut sockret så att det alltid blir lika mycket. Varför man nu skulle vilja det, det beror väl på mängden kaffe, te eller vad man nu sockrar.

Hur som helst har strösocker bara fördelar, förutom att det kostar hälften. Så varför finns snabbitsocker (eller egentligen bitsocker överhuvudtaget)? Är det för att det finns köpare som tror att det förenklar deras liv eller att man gillar ploppljudet när biten dunsar ner i koppen? Jag vet inte, men jag skulle fråga om jag träffade någon bitsockerkonsument. Det var många år sedan jag såg bitsocker i ett hem.

Men det finns ju att köpa och om ingen gjorde det skulle produkten snabbt plockas bort, så det finns en marknad. Kanske är svaret att bitsocker finns av samma skäl som färdigskalad potatis, Paradise Hotel och Niklas Strömstedt. För att folk gillar skräp.

Konsekvent eller fuskare?

Jag fattar idén med att ”fuska”, att unna sig. Det kan gälla godis, mat, nikotin eller pengar. Men blir det inte mest bara plågsamt?

Jag vet rökare som gått över till att ”feströka”, dvs röka som en borstbindare varje helg, men aldrig på vardagar. På det sättet får de känna på abstinensen varenda vecka. Är det att unna sig? Vore det inte lättare att avstå helt? Eller tjockisar som raserar flera dagars återhållsam diet genom att slå i sig en påse chips och tre chokladkakor.

Är det inte enklare att inrätta sitt liv på ett sånt sätt att man inte känner behov av att fuska sig till ett annat liv? Rena beroenden som cigaretter triggar ju bara behovet, så det ska man självklart inte hålla på med alls, men mat måste man ju ha och det går inte att äta rårivna morötter tre gånger om dagen, så då får man försöka hitta en balans. Hur den ska se ut är nog individuellt, men så fort man ser vissa måltider som ”fusk” är det dags att gå tillbaka till ritbordet. Sade han ödmjukt...

Pengar behöver vi också ganska ofta och en del utgifter är mer nödvändiga än andra. Ibland måste man få köpa något man inte behöver, men oavsett om man gör upp en budget eller gör en bedömning från fall till fall tror jag inte på att slösa som en slags ventil för att lätta på trycket. Kort sagt, skaffa dig ett liv du trivs med istället för ett liv som är lite för pressat så att du ofta eller alltid önskar att få kliva utanför ramarna.

Internet för svin

Jag är uppkopplad på nätet via mitt hemmanätverk 10-16 timmar per dag, vilket är mer än alla jag känner. Ändå har jag bara ett 10 Mbit-abonnemang för det räcker för mig. Annars har det länge funnits 100 Mbit/s. Min leverantör Bahnhof har tidigare erbjudit 1000 Mbit/s, men nu också 10000 Mbit/s, alltså 10 Gbit/s. Pärlor för svin?

Förmodligen finns det folk som behöver tusen gånger snabbare internet än mitt, men hur många? Den som har trådlöst nätverk kommer knappast ha glädje av ens en bråkdel av hastigheten, för den kräver nätverkskabel för att kunna nyttja fullt ut. Sedan måste ju datorn orka med också. Om andra komponenter agerar flaskhals blir det ju som att sitta med en formel 1-bil på 30-väg.

Om utrustningen inte stryper inflödet är vi framme vid användaren. Hänger hjärnan och fingrarna med? Om datoranvändaren är en trög typ med pekfingervals kommer ett snabb internet vara lika lite värt som Ole Bramseruds vibrasjonsdempere:

Jag fattar att folk vill ha större och bättre grejer hela tiden. Om inte annat så för att programmen kräver det. Windows 95 krävde ett arbetsminne på 16 MB. Windows 10 behöver säkert tusen gånger mer. Men det betyder inte att allt alltid måste ökas/höjas/förbättras. Min internetlina är ändå c:a 350 gånger snabbare än det 28.8-modem jag började mitt internetanvändande med, så jag är med i utvecklingen, om än motvilligt.

Telex kommer bli stort igen!

Folk kommer ändå att köpa fiber med 10 Gbit/s och glatt betala nästan tre gånger mer än jag betalar även om det är fullständigt onödigt. Det här är värt att tänka på i alla sammanhang, inte bara när det gäller internet. Köp inte mer, fler eller större än du behöver och utnyttjar, för det är alltid pengar i sjön.

Vad är ett jämställd börsbolag?

Kanske verkar rubriken som en fånig fråga, men när tidningen Placera slår på stora trumman och menar att jämställda företag går bäst måste man kunna precisera vad det är. Och det kan de! De använder stiftelsen Albrights definition:

”Ett bolag definieras som jämställt om andelen kvinnor i ledningsgruppen är minst 40 procent.”

Alltså: En ledningsgrupp bestående av två män och fyra kvinnor=jämställd. En ledningsgrupp bestående av två kvinnor och fyra män=ojämställd. Är det ett rimligt sätt att se på jämställdhet? Tydligen. När Stockholms stad satte ihop en grupp för att arbeta med jämställdhetsfrågor var den också jämställd med Albright-mått för den såg ut så här.

Så låt oss titta på de två företagsexemplen, det jämställda 2+4 och det ojämställda 4+2. Om man i företag 2, det ”ojämställda” sparkar den mest kompetenta mannen blir det jämställt, trots att han var den enda uttalade feministen i gruppen. Samma sak om man låter honom sitta kvar, men anställer en kvinna som är troende muslim eller medlem i kristna Plymouthbröderna och som anser att män är överordnade kvinnor. Då blir det också jämställt.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Självklart finns det mycket att göra, men är verkligen antalet personer per kön i ledningsgruppen ett relevant mått? Är inte det att tillskriva denna handfull personer väl mycket makt? Inte enligt stiftelsen Albright som finansieras av bl a Sven Hagströmer, som själv suttit i en massa ledningsgrupper.

Jag kan inte säga att påståendet att företag med 40-100 procent ledande kvinnor går bättre än de med 0-39 procent är fel, men med statistik kan man visa det mesta, särskilt om urvalet är lågt. Minns ni handbollsportföljen i EFN, där man "bevisade" att vd:ar med handbollsbakgrund blir bättre än de som inte har det. Betyder det att handbollsspelare borde kvoteras in i företagen? Om de är bättre hittar de väl fram ändå?

Men nu har jag inte tid med det här. Jag måste jobba för mitt enmansföretag har 100 procent män i ledningen, så det gäller att ligga i.

Steget Efter, vem annars?

När försvinner momsen?

1960 infördes tillfälligt en allmän varuskatt kallad oms. Skattesatsen var 4,2 %, som togs ut på alla varor i konsumentledet. 1968 omvandlades omsen till mervärdesskatt, förkortad moms. Om någon hade trott att skatten var tillfällig lär den illusionen ha försvunnit där och då, för 51 år sedan.

Gunnar Sträng & Tage Erlander – dåtidens Filip & Fredrik

Jag tror inte att det går att piska upp en opinion för avskaffandet av moms. Anledningen att jag tar upp det här är som påminnelse när politiker säger att ”just den här förändringen” (förändring är liksom utmaning och ansträngning kodord för försämringar) är tillfällig.

Den ”tillfälliga värnskatten” ska eventuellt försvinna 2020. Jag skulle inte satsa pengar på det. Trafikförsäkringsskatten är ett annat exempel. Den infördes 2007 för att finansiera kostnaderna för skador och sjukdomar pga trafikolyckor. Men bara tillfälligt, i väntan på en permanent lösning. Bara det att den permanenta lösningen verkar vara att ha den kvar. Fast inte för att finansiera dessa skador, efter tolv år ligger de fortfarande under socialförsäkringssystemet.

Det finns andra exempel, flera hundra år gamla, så det är inte Löfven eller Reinfeldt vi ska peka finger åt. Oavsett tid bör vi ha detta i bakhuvudet när politiker lovar att skatter, subventioner, lagar och regler bara är tillfälliga. ”Sen” kanske aldrig kommer och så sitter vi där med en ny oms.

Är all reklam god reklam?

Det brukar sägas att all reklam är god reklam, även den som verkligen inte är positiv. Namnet kommer ut, fastnar i bakhuvudet och nästa gång man ser det kanske man nickar igenkännande och köper trots att det man hörde var skit.

Men jag tror att jag har hittat ett undantag. På min brevlåda står det ”Reklam – nej tack!”. Det gör det på mer än hälften av mina grannars också. Man slipper inte samhällsinformation, lokaltidningar eller politisk propaganda, men man borde slippa fastighetsmäklare och pizzerior. Det gör man inte, och jag tror att anledningen är att deras papper inte delas ut av professionella reklamutdelare utan av den egna personalen.

Att jag vet det beror på att jag ibland sprungit ut och frågat utdelaren hur denne tänkte kring den tydliga skylten på dörren. Jag får sällan något svar, för vad ska de säga? ”Jag såg, men sket i den för det känns meningslöst att gå förbi alla dörrar med reklamskylt.” Nej, det går inte. ”Oj, förlåt, jag såg inte”, kan de säga, men det ”märkliga” är att de även missar grannarnas skyltar.

Det här är inte det största bekymret i världshistorien eller ens i mitt liv, men ett par gånger har jag på bästa rättshaveristiska vis kontaktat företagen och berättat att deras utdelning resulterat i att jag aldrig kommer anlita dem. Samma sak där, de ber om ursäkt, säger att det skett en kommunikationsmiss eller något annat lamt.

Eller bett om min adress så att de kan se till att det inte sker igen. Tänker de då att alla som har en ”nej till reklam”-skylt ska kontakta alla fastighetsmäklare så att de ska se till att inte dela ut reklam i just dessa brevlådor? Jag brukar på ett ganska tydligt sätt förklara att alla som valt att sätta upp skylten vill slippa all reklam. Det var därför vi gjorde det.

Sedan är det såklart ett av tusen reklamblad man hade haft nytta av, precis som en av tusen (eller i alla fall tiotusen) telefonförsäljare är värda att lyssna på, men det hör liksom inte hit. Jag har satt upp skylten för att slippa oadresserad direktreklam för kommersiella företag. Den som struntar i det förtjänar förakt och sämre affärer.

Maskrosmarmelad och sirap

I mitt projekt att börja använda skogens skafferi har turen nu kommit till maskrosor. Som jag tidigare konstaterat kan bladen användas till sallader och roten till gratänger, men i mitt första försök har jag koncentrerat mig på blommorna.

Dessa plockas enkelt på en äng nära dig. Förslagsvis en bit från större vägar och hundrastgårdar. Rensa dem så att bara de gula blommorna är kvar, inget grönt. Inga insekter heller. Myror tycks älska blommorna och jag vet inte om jag hade otur, men trots att jag försökte slippa djur fick jag hem en bärfis per 15-20 blommor, så plockar man några hundra blommor blev det ett gäng.

När råvaran är klar, fri från både insekter och icke-gula växtdelar kan man börja skapa. Mitt mål var en liten sats maskrosmarmelad och en lika liten sats maskrossirap.

Marmelad

Maskrosblommor, 4 dl

Vatten, 4 dl

Strösocker, 3 dl

Citronskal (ekologiskt, annars dör ni)

Lägg blommorna i en bunke eller burk. Koka upp vattnet och slå det över blommorna. Låt det stå och dra i 30 minuter.

Sila av vätskan och häll i en kastrull. Finhacka citronskalet och tillsätt det tillsammans med strösockret. (Man kan använda syltsocker, men vet ni vad det kostar?!) Koka upp och låt det sedan sjuda till önskvärd konsistens. För mig tog det ungefär 20 minuter. Tänk på att det kommer tjockna lite när det svalnat, ta bort kastrullen innan du kokat knäck.

Japp, kastrullen med det lagade handtaget funkar än!

Slå upp på glasburkar och använd på rostbröd.

Sirap

Maskrosblommor, 4 dl

Vatten, 6 dl

Strösocker, 6 dl

Koka blommor och vatten i 15 minuter. Sila bort blommorna och häll tillbaka vätskan i kastrullen.

Koka upp, vispa ner sockret och låt sjuda i ytterligare 20 minuter. Tappa upp på burk.

”Det här var inte kattpiss...”

Mopedbilar

Vad är grejen med mopedbilar? Ni vet, de där bilarna som ser ut ungefär som en Smart, men med en orange triangel som berättar att de inte är bilar eftersom de bara går i 45 km/h. När jag var ung fanns A-traktorer, men det var ju ombyggda bilar. Och så fanns trehjuliga och delvis karosstäckta mopeder som gick under benämningen CP-moppe.

Men nu är det alltså dessa mopedbilar som gäller, och de verkar banne mig bli fler och fler för varje dag som går. Mest tjejer bakom ratten, tror jag. Farten är som en moped, men priset är som en riktig bil. Det vanligaste märket, Ligier, finns att köpa från 140000 kr, men lyxigare modeller med lite extrautrustning kommer lätt upp i 170000 kr. Vem kan lägga sådana pengar för ett transportmedel för 15-16-åringar?

I och för sig har de märkligt höga begagnatpriser (fast jag vet ju inte om de får vad de begär), men nog får man räkna med att tappa 50000 kr på tre år. Mycket pengar för någon som helt eller nästan helt saknar inkomster. När jag var 15 hade jag en begagnad moppe för max 2000 kr. Hade jag bett mina föräldrar om ett sexsiffrigt belopp till en mopedbil skulle de ha skrattat ända tills jag fyllde 18.

Ofta höjs röster för att det är för dyrt att ta körkort. Ändå är det ju just den grupp som står i begrepp att göra det som också har råd att åka mopedbil medan de väntar. Inte alla femtonåringar och så vidare, men många.

Den svenska generalagenten för Ligier är Dealy, som är helägt av Olle Olsson Bolagen. Hade de varit börsnoterade hade jag köpt aktier. Inte för att jag fattar hypen, för det gör jag inte, men inte heller det är unikt.

Ansvarsbingo

En 24-årig bartender testade spriten själv efter jobbet, fyllnade till, satte sig full i sin bil och körde hem. Eller rättare sagt försökte han göra det, men kraschade och dog på vägen. Lyckligtvis dog ingen annan, och även om det såklart är tragiskt när någon dör så ung drabbades ingen oskyldig. Eller?

Jodå, bartenderns familj skyller dödsfallet på restaurangen och dess ägare Tiger Woods (och där vaknade Expressen). Tiger och hans flickvän ska enligt rattfylleristens föräldrar ha känt till att han hade alkoholproblem och därför sett till att han inte stannat kvar och druckit efter stängning.

”Nej, om man skulle ta och rulla hemåt då...”

Nyheten påminner mig om historien (skrönan?) om personen som ringde till ett telefonväkteri för att ställa en politiker mot väggen med repliken: ”Nu sitter mina barn och tittar på barnförbjuden splatterfilm, vad tänker du göra åt det?!”

Fast den gången var barnen minderåriga. När ungen är 24 får han själv ta konsekvenserna av sitt handlande. Och det fick han ju, men föräldrarna vill alltså ha begravnings- och sjukvårdskostnaderna täckta av Tiger Woods.

OBS! Bilden tagen i ett annat sammanhang.

Jag skulle förstå det här galna resonemanget om det fanns en koppling mellan konsekvens och handling, rättigheter och skyldigheter, men jag kan ta gift på att om Tiger sparkat killen med hänvisning till att han inte kan ha en alkis anställd som bartender hade samma föräldrar ondgjort sig över det med. Alla ska ha alla rättigheter, inga skyldigheter och klantar man till det är det alltid någon annans fel.

Minimalism – slutmålet

Den tredje och sista delen. Läs gärna den första och andra där jag berättar om hur jag kom in på minimalism och hur jag gått vidare med den.

När är man färdig minimalist, och vad är målet med minimalism? Svaren är olika för alla. Man får varken diplom eller legitimation. Slutmålet är ett liv man trivs med. För många tror jag detta är lättare att uppnå med färre prylar.

En del knyter upp sin konsumtion kring miljö, global rättvisa eller världsfred. Jag tror inte att världen påverkas nämnvärt av hur jag lever mitt liv. Mina handlingar påverkar i första hand mig och jag upplever att mitt liv blir enklare och bättre av att ha färre ägodelar. Hur det påverkar konsumtionssamhället, bruttonationalprodukten eller ens de lokala butikerna skiter jag i.

Jag har tavlor på väggarna, sex par löparskor, böcker jag inte läst och troligen inte kommer att läsa. Tavlorna har mening, och den dag de inte har det hoppas jag att jag kommer att göra mig av med dem. Löparskorna använder jag. Jag skulle klara mig med ett par, men det vore inte lika kul och att jag alternerar mellan paren istället för att slita ut ett och ett gör dem inte en krona dyrare. Böckerna kämpar jag med, ingen är perfekt.

Jag kallar mig inte minimalist och kommer kanske aldrig göra det. Dels för att jag inte är intresserad av självpåtagna titlar, men också för att det då alltid kommer att komma någon och säga att inte är väl du minimalist som … [och här kan de säga vad som helst för det finns ju inga regler]. För mig handlar minimalism om strävandet efter ett liv utan onödiga saker.

Bortom begripligt

Låt oss – lite lagom förenklat – dela in mänskligheten i fyra grupper:

1. Köttätare som trivs utmärkt med sin kost.
2. Vegetarianer av olika slag, från strikt veganism till lakto-ovo.
3. Köttätare som säger sig vilja öka det vegetariska inslaget i maten.
4. Som grupp 3, men ärligt, inte bara något de säger för att få facebook-likes.

När jag första gången hörde talas om företaget Beyond Meat tänkte jag att det där kommer aldrig funka. De producerar köttlik färdigmat baserad på växtprotein, som sojakorv och vegoburgare. Definitivt inget för grupp 1, de stolta köttätarna. Knappast för grupp 2 heller. Jag ska inte tala för alla vegetarianer, men de flesta av oss vill inte ha mat som ska uppfattas som kött, och i de fall vi hamnar i gråzonen lagar vi ändå maten själva.

Då återstår de som säger att de vill äta mer grönt, men min känsla är att gruppen som bara snackar är betydligt större än den som faktiskt är villiga att göra det och dessutom tänker betala för det. En affärsidé som riktar sig till grupp 4 borde vara svår att tjäna pengar på.

"Alla i bandet kommer handla hos er!"

Det är den kanske också. Beyond Meat tjänar inga pengar, men den nyintroducerade aktien går lysande och värderas nu till fyra miljarder dollar. Antingen har jag fel, för varken första eller sista gången. Kanske kommer det att säljas fejkon (ja, det heter så... in the twilight zone) även utanför Södermalm och hipsterstråken i New York, eller också kommer det här falla ihop i samma stund som investerarna slutar ösa in mer pengar. Den som äter tofulever får se.

Minimalism – i praktiken

Dags för del två i min serie om minimalism. Läs gärna första delen först, den heter ju det.

Så nu har jag rensat ur mitt förråd, gett bort böcker, kastat glas och porslin jag aldrig kommer använda. Then what? Livet är ett pågående projekt, så jag fortsätter att kritiskt granska allt jag har. Den biten är kanske enklare för mig än för de flesta, eftersom jag har för avsikt att skaffa ett mindre boende inom en hyfsat snar framtid.

Så ingen större risk att gå för långt, men det är det väl inte för någon. För de flesta av oss är det lättare att göra för lite, behålla några förråd med saker vi tänker gå i genom – sen. Det finns massor av metoder och ”regler” för att komma vidare, som:

90-dagarsregeln: Om det som inte har använts på 90 dagar inte heller kommer att användas under följande 90 dagar – sälj, skänk, släng.

Project 333: Använd bara 33 klädesplagg under tre månader.

One in – one out: När något anskaffas måste något annat ut. Används ofta för kläder, men går att applicera på andra områden.

Jag är själv inte mycket för regler utan försöker att lugnt och metodiskt beta av ett område åt gången samtidigt som jag håller koll på helheten, men som alltid går det att hitta extremister. De som slänger allt de äger och flyttar in i en hydda tillverkad av kobajs, men det kommer ju inte att hända förrän man vill att det ska hända. Det är inte så att Minimalistpolisen knackar på dörren och börjar kasta dina saker. Ta en sak i taget och se hur det går.

Eller – om du inte är nöjd med tempot – fyll tio flyttkartonger med grejer du inte vet om du behöver, ta undan dem i en månad eller ett kvartal och se om du saknar något. Om inte, vill du verkligen ta tillbaka dessa saker in i ditt liv?

Mystiken tätnar. Bara en del kvar nu, då jag kommer till slutet på minimalismen och hela civilisationen, eller också funderar över varför jag inte kan få till lika bra cliffhangers som i Professor Drövels Hemlighet.

Facebookdemonstranter

Den fjärde oktober 1983 hölls den första stora demonstrationen mot löntagarfonder, initierad av 4 oktober-rörelsen. Om alla haft deras namnfantasi hade de flesta rockband hetat Två Gitarrer, Trummor & Bas. Men organisera kunde de. Demonstrationen samlade uppemot hundratusen svenskar i Stockholm, och då ska man tänka på att klart färre bodde där då.

Dagens demonstranter lämnar ogärna datorn. Det verkar hyfsat lätt att samla hundratusen i en Facebookgrupp, men när man sedan anordnar en demonstration eller ett torgmöte kommer fjorton personer, resten ”gillar”. Det senaste exemplet kom inte ens så långt. Jag tänker på Bensinupproret, som ansökte om demonstrationstillstånd, fick avslag och då går det ju inte.

Jag ska inte håna dem, men ordet uppror förpliktigar. Tror ni att Gustav Vasa ansökte om demonstrationstillstånd när han samlade dalkarlarna för att störta Kristian II? Sökte Mahatma Gandhi tillstånd i kampen för indisk självständighet? Ansöker Gula Västarna i Frankrike om demonstrationstillstånd för att varje vecka låta sig misshandlas av Macrons polislakejer?

Jag tvivlar. Men det är väl där vi är nu. Vi knyter näven hårt i fickan, vi ansluter oss till en Facebookgrupp, vi hytter med näven digitalt och virtuellt, eller ”gillar” åtminstone när andra gör det. Kanske sjunker bensinpriset ändå så småningom, kanske inte. Löntagarfonderna togs i alla fall bort, men proteströrelsen är bortglömd och idag är fjärde oktober synonymt med Kanelbullens dag.

 *gilla*

Minimalism – intro

Jag har nämnt minimalismen, men aldrig gått på djupet. Det kommer jag inte göra nu heller, men jag ska försöka gräva lite under ytan. Det finns flera mer eller mindre krångliga definitioner av minimalism, som denna skriven av Minimalisterna, två självgoda amerikaner som gjort en karriär av detta. För mig handlar det om att undvika onödiga saker.

En osthyvel är bra, tre osthyvlar är mer än jag kommer behöva under hela livet. En ostexpert kanske har behov av tio olika medan en osthatare inte behöver någon. Jag kan försöka motivera fem osthyvlar med att peka på ostfanatiker som har det dubbla. Ingen har rätt att kritisera mina fem hyvlar förutsatt att jag inte snott dem, men jag vet att det är för många. Ni fattar, för allt går ju att förklara med ost.

För mig började det med att jag fick ett mindre källarförråd när jag flyttade. Det blev proppfullt och det är meningslöst att ha en massa saker som det tar så lång tid att få fram eller ens hitta att det är enklare att köpa nytt. Det är motsatsen till ”bra att ha”-saker. Så jag började sälja och kasta bort. Plötsligt förstod jag uttrycket ”less is more”.

Senare hörde jag talas om Minimalisterna ovan, The 100 Things Challenge och andra som tänkt i de här banorna. Många har bra saker att säga, men ingen av dem lever liv jag vill ha. Kanske är det ett viktig tillägg till min förklaring om onödiga saker, att göra aktiva val. Det handlar inte om att minst prylar vinner, det handlar om att utforma sitt liv så att det passar en själv. För någon innebär det hundra ägodelar, för någon annan hundratusen.

Trots att minimalism inte behöver betyda pyttelite grejer är det ironiskt att ämnet inte ens ska gå att slutföra i ett blogginlägg. Jag tror att det här får bli en serie på minst tre inlägg. Troligen inte på raken, men inom kort, så häng med!

Låt barnen tjäna pengar – sponsrat av DelikatessKungen

Jag har tjatat om att tidigt lära barn och unga vikten av att tjäna sina egna pengar, genom att t ex ge dem chansen att jobba extra hemma. Nästa steg är att komma ut på arbetsmarknaden genom att skaffa sig sommarjobb. Det var kanske inte så himla inspirerande arbetsuppgifter på de där jobben jag hade under högstadiet, men jag tjänade pengar och fick lära mig hur arbetsplatser fungerar. Och lyda order – bara en sån sak!

När det är dags för skolresor, gymnastikläger och ishockeyturneringar – låt barnen tjäna ihop till dem själva! Det är här DelikatessKungen kommer in. Ja, jag är jävig. Inte bara för att jag får betalt för att säga detta utan för att de anlitat mig som skribent även tidigare. Men det har å andra sidan gjort att jag fått se hur det funkar. Jag har intervjuat föräldrar om deras erfarenheter av försäljningen och jag har smakat på företagets delikatesser. Jag tror på idén för att den fungerar. Så här går det till:

Skolklasser, idrottsklubbar, scouter och andra grupper av ungdomar säljer DelikatessKungens produkter mot provision och tjänar pengar till sin resa, cup eller träningsläger. Beställningar tas upp av grannar, lokala företag eller bland politiker i kommunhusets lunchrum (särskilt effektivt så här i valtider då politiker går med på vad som helst från röstberättigade eller deras barn). När försäljningen av cheddarost, salamikorv, olivolja och annat är klar får gruppen leverera varorna, ta betalt av kunderna och – nu kommer det! – behålla sin del av vinsten.

Det man lär sig är att hårt arbete lönar sig och att ännu hårdare arbete lönar sig ännu mer. Framgångsrika grupper har dragit in tiotusentals kronor på den här försäljningen, pengar som går direkt till en resa föräldrarna slipper betala. Fast den största vinsten för föräldrarna är nog att deras barn kan växa upp till självförsörjande vuxna istället för till skrikande kravmaskiner.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med DelikatessKungen, men åsikterna är mina.

”Vi slänger en tredjedel av maten”

Hur mycket mat som slängs verkar det finnas tusen svar på. Dels för att man inte vet, allt är uppskattningar, men också beroende på hur man räknar. Pratar man om hur mycket ”vi” slänger tycker jag att man bara bör räkna den mat som slängs i hushållen, men man kan antagligen argumentera för att räkna in det som kastas av detaljister och grossister. Grödor som plöjs ner i jorden istället för att skördas för att de kostar för mycket att ta upp är inte ens en gråzon i min värld.

Centerpartisten och taxiaktivisten Fredrick Federley hävdar att ”vi slänger en tredjedel av maten”, en siffra som brukar användas om man buntar ihop hela I-världen. Att den skulle gälla Sverige, ett land som stora delar av året är ett kylskåp är jag skeptisk till.

För mycket slängs hursomhelst, det är jag säker på. Och jag brukar hålla mig för god för tjockisskämt, men att Federley skulle slänga en tredjedel av maten märks inte alls. Men det är ju valrörelse, då är alla siffror tillåtna.

Och som vanligt hos extrema federalister är lösningen på negativa EU-effekter och dåliga regler ännu mer EU. Lustigt att det bara gäller medlemskap i stora unioner som EU och Nato. Jag har aldrig hört någon som druckit för mycket böja upp huvudet ur toastolen och mellan två kaskadspyor stöna: ”Fan, jag måste nog dricka mer.”

Jag är annars enig med Federley (och det är banne mig inte ofta!) om att EU:s jordbrukspolitik är helt uppåt väggarna, men för mig är det ännu ett skäl till att lämna EU. Som om det skulle behövas.

Studentbudget

Studenttider. Jag vet inte när de första studentfesterna går av stapeln, men det är väl ungefär nu. Jag behöver inte bry mig. Lyckligtvis, för billigt är det inte. Bara studentmössan går att pressa upp i runt en tusenlapp om du ska ha en egen design med broderat namn. Då är kvaliteten visserligen så bra att den ska hålla hela livet, men här kommer en hemlis: Har du inte tänkt börja sjunga i kör är studentdagen den allra sista gången du kommer använda denna knasluva. Köp därför marknadens billigaste. I år kostar den 49 kr.

Sedan är det studentflaksåkandet (som för övrigt är grymt överskattat och dessutom borde förbjudas av säkerhetsskäl). Någon av klassens 30 elever måste väl känna någon som kan få loss en lastbil och låta er åka runt och spela Markoolio (varför alltid Markoolio?!) i en halvtimme för en femhundring?

Kläder behöver man, både till fester och studentdagen, men köp något billigt! Om ett par år med dålig mathållning kommer du aldrig mer kunna få på dig den där balklänningen, och kostymens gräsfläckar går aldrig bort. Handla på H&M, Dressmann eller ännu hellre Myrorna.

Studentmiddag med släkten – varför det? Studenten vill inte fira detta med tant Beata, som i sin tur bara kommer för att få en billig fylla. Är det tvungen, så bjud på hemgjord potatissallad serverad i tiolitershink och billigaste bag-in-box-vinet.

Men självklart kan vi inte saker göras med vett i ”Landet Lagom”. Snittet var 5300 kr redan för två år sedan och studenterna har ångest eftersom de absolut inte kan välja bort något med risk för att inte vara exakt som alla andra.

”För vi har tagit studenten, fyfan vad vi är black!”

”Stopp – vi hjälper dig framåt!”

Många tidningar har uppmärksammats i den här bloggen, men aldrig Flamman. Nu är det dags! Låt mig presentera Sveriges mest avundsjuka och förvirrade ledarskribent, Tor Gasslander (starkt i den knivhårda konkurrensen med Aftonbladets Anders Lindberg).

Första meningen i hans ledare är ett önskemål om arbetstidsförkortning. I nästa mening kallar han Oskar & Maribel Lindbergs bok Ut ur ekorrhjulet (som jag recenserat här) ”djupt problematisk”. Vad är då problemet? Boken handlar ju om en familj som genomfört den arbetstidsförkortning Gasslander själv önskar.

Men nej, de har tydligen gjort det på fel sätt. Genom att ha ”ett par miljoner i aktiekapital”, och man kan riktigt se hur avundsjukan lyser. Borde man inte istället fråga sig varifrån dessa pengar kom. Har herr och fru Lindberg ryckt handväskor från fattigpensionärer, sålt kidnappade barnslavar eller stulit tandguld från krematorier?

Nej, de har jobbat ihop pengarna på hederligt arbete och sedan investerat dem på börsen, alltså i andras arbete. Sparat genom att ifrågasätta och begränsa sin konsumtion, dra ner på sitt bilanvändande och lära sig att uppskatta ett lite enklare liv på behörigt avstånd från den köphysteri tidningar som Flamman en gång i tiden själva kritiserade. Men det var då, numera sitter tydligen statarna och kapitalet i samma båt och jag förstår inte varför eller hur det gick till.

Från en tid när vänstern var emot EU.

Visserligen ger Gasslander en välförtjänt känga till Fredrik Reinfeldt för att denne tycker att folk ska jobba till 75. Men när Oskar och Maribel valde att inte följa Reinfeldts plan är tydligen det också fel. Sedan skriver han de vanliga flosklerna för att befästa sin offerroll och antyder att människor med sämre ekonomi jobbar och pendlar mer än rika, vilket faktiskt inte stämmer hur man än räknar.

Men jag vill inte vara lika spretig utan stannar kvar på det här med arbetstiden och hur vi väljer att leva, för jag kan på riktigt inte förstå vad Oskar och Maribel i Gasslanders tycke gjorde fel när de hoppade av sina jobb som kapitalets slavar. De bor nu i en landsbygdskommun och handlar med hjälp av en lådcykel. Flamman borde göra vågen, men svaret anas längst ner i artikeln:

”Ett samhälle där vi jobbar mindre är kanske en dröm, men inte ouppnåeligt. Det är på tiden att vi kräver det.”

Självklart är det där skon klämmer! Gärna mindre arbete, men inte genom egna initiativ utan genom att ”kräva det”. Det djupt problematiska med den kommunism Flamman representerar är att de inte förstår att de tidigare arbetstidsförkortningarna kom sig av ett ekonomiskt utrymme framdrivet ur industrialismen.

I dagens pyramidspelssamhälle finns inte det utrymmet. Om man inte kliver åt sidan och väljer en annan väg, men gör man det får man smäll på fingrarna av Flamman som därigenom, utan att begripa det själva, gör gemensam sak med den storfinans och politiska adel de fortfarande kritiserar i teorin.

Vänskapsminimalism

Vänner väljer man, till skillnad från släkt som man har vare sig man vill eller inte. Det är vanligt att man har färre vänner med åren, vilket skulle kunna förklaras med att man tappar vänner längs vägen. Folk flyttar, skaffar nya intressen, man glider isär.

Men blir man inte mer kräsen också? Jag har aldrig sett ett egenvärde i att ha många vänner. Det är inte min mening att låta snobbig, men en del vänner är jag hellre utan. Det är inte så att de måste dela alla mina åsikter och intressen, men det måste finnas någon slags ömsesidig respekt.

Och så ska man kunna lita på vänner, men jag behöver inte kunna lita på alla vänner i alla lägen. En del vänner skulle jag kunna låna ut ett kreditkort till, men långt ifrån alla. De flesta skulle jag inte låna ut pengar till, i alla fall inte mer än jag har råd att förlora. Jag skulle inte kunna ha vänner som blåser mig på pengar, men det är onödigt att ens ge dem möjligheten.

Sen finns det ju vänner man skulle kunna ringa i en akutsituation mitt i natten. Inte heller många, skulle man dra sin vänskapsgräns där blev telefonboken luftig. Å andra sidan, är det hela världen då? Dåliga vänner kostar energi, tid och eventuellt pengar.

Hur tänker ni, resonerar jag rätt eller kommer det här sluta med att min enda sociala kontakt på äldre dagar blir besök från hemtjänsten?