Skatteplanerande författare

Skadeglädjen tycks aldrig så stor som när vänsterförfattare avslöjas med skattefusk. Två aktuella exempel: Jan Guillou och Håkan Nesser. Nu tänkte jag försvara dem lite.

Självklart gillar jag också när Jan Guillou åker på pisk. Det är en osympatisk människa vars självgodhet väller över alla gränser. Att han åker dit för att ha betalat för lite skatt är särskilt skojigt eftersom han är uttalad socialist med hög svansföring. Lite som när Timbuktu höll tal om näringslivets ovilja att betala skatt och en kvart senare framkom att han gör allt han kan för att själv slippa skatta i sitt eget bolag.

Men låt oss titta på sakfrågan. Guillou har en skrivarstuga där han jobbar, men eftersom den är ”utrustad som en permanentbostad med åretruntstandard” tycker Skatteverket att han ska förmånsbeskattas.

Om vi bortser från vad lagen säger, blir det inte lite fånigt om Janne (hade han haft längre armar skulle han nog slå den som kallar honom ”Janne”) ska bevisa att han jobbar på jobbet och inte går runt och trivs? Själv har jag druckit mycket kaffe hos arbetsgivare. Kanske borde jag be om att få betala retroaktiv förmånsskatt.

Över till Nesser. Till att börja med är jag inte lika säker som andra på att han är ”vänster”. Jag skulle inte ramla av stolen av förvåning om jag fick höra att han röstar på sossarna, men det enda politiska utspel jag hittar är att han inför USA-valet 2008 sa att han skulle ha röstat på Obama.

Till brottet så. Han tog ut 15 miljoner i utdelningar från sitt företag registrerat på Malta som han skattade för i England där han tidigare bodde. Men enligt Skatteverket hade han hunnit flytta till Sverige, så då ska han skatta här och kan möjligen (inte ens det är klart) räkna av de pengar han redan betalat i England.

Jag är inte skattejurist och skulle nog inte fatta alla turer även om de presenterades för mig, men det låter inte glasklart att Nesser gjort fel, och ännu mindre säkert att han i så fall gjort det med vilje. Om ett skatteverk tar emot ens pengar utgår man väl från att återstoden är skattad och klar?

Så istället för att peka finger åt två gamla författare som troligen redan betalat rätt mycket mer skatt än de får tillbaka borde vi kanske ifrågasätta varför reglerna är så krångliga att det inte är rimligt lätt att göra rätt för sig.

Siffror, inget annat

Placera berättar att Europas bästa aktie under 2010-talet steg 21338 procent. Jag har en fråga: Vad ska vi göra med den informationen? Ingen annan aktie har gett i närheten av så bra avkastning, så det hade gällt att träffa just den.

Hur många aktier finns det i Europa? På Stockholmsbörsen är det drygt 300 bolag, så kanske 400 olika aktier. Men så finns det listor som inte räknas till Stockholmsbörsen, så säkert minst 500 bara i Sverige. I Europa finns 49 länder. Alla har inte egna börser, å andra sidan har många länder betydligt större marknader än Sverige, så jag drar till med 25000.

Min poäng är att det ska himla mycket till att pricka den där tjugoentusenprocentsaktien. Sju rätt på lotto kan också ge hög avkastning. Även det är svårt, men den brukar inte redovisas i procent av insatsen. Kanske just för att det inte räknas som en investering utan som ett rent turspel.

Meningslöst vetande finns det gott om. Vet ni förresten att om man tar en vuxen människas alla inälvor, alltså samtliga tarmar och kärl, och lägger ut dem på marken i en enda lång rad, så dör den personen.

Spartips utanför min räckvidd

Första tio gångerna jag gav mig ut och sprang förbättrade jag mina resultat varenda gång, jag sprang längre, snabbare och med mindre ansträngning. Sedan blir det tuffare, och likadant är det med sparande. Först drar man ner på de enkla grejerna, men sedan har man ju gjort det.

För mig som är född snål är det ännu svårare. Ett av de första råden i kvällstidningsartiklarna är att man ska sluta köpa kaffe varje morgon på väg till jobbet. Vem gör sånt? Har de ingen kaffebryggare hemma, och gratis (eller åtminstone billigare än Pressbyråns) kaffe på jobbet?

Ett annat exempel, som Spargrisen uppmärksammade mig på i kommentarsfältet, är att man ska panta sina flaskor. Ja, det är klart att man ska, men det är inget spartips om man först köper flaskorna. Och det gör jag nästan aldrig, jag dricker kanske läsk en gång om året och öl en gång vartannat decennium.

Ett av de smartaste spartipsen jag hört var Günther Mårders förslag att pausa abonnemanget på Netflix i några månader och köra någon konkurrerande streamingtjänst för då kommer Netflix ge dig ett kanonerbjudande och sedan kan du flippa runt mellan tjänsterna och få samma sak överallt – HBO, Viaplay... jag vet fan inte ens vad de heter. Så där sket det sig, jag streamar inte.

”Som en modern skrivmaskin, sa de, så jag byggde en.”

Jag inser att det här låter som Pippi Långstrump när hon började plugga för att få sommarlov. Men säga vad man vill om konsumtion, den som inte konsumerar kan heller inte spara.

Find them and kill them!

Det var länge sedan jag läste Processen av Franz Kafka, men om någon fram till igår hade sagt att Delegationen för korrekta utbetalningar är hämtad därifrån hade jag trott på det. Nu vet jag bättre, det är såklart en svensk myndighet som har till uppgift att se över svenska bidragsutbetalningar. Ordförande för delegationen är Sven-Erik Österberg. Ni vet, den där gamla sosseministern som ser ut precis som Thomas Quick.

Men det var ett sidospår. Om man ska tro delegationens egna uppgifter behövs den för enligt deras rapporter betalas det ut 8,7 miljarder för mycket varje år. Alltså pengar mottagaren inte har rätt till. Merparten beräknas vara utstuderat fusk.

Jag tycker att Sverige har alldeles för många myndigheter och tjänstemän, men här känns det som att det finns pengar att spara genom att lägga mer resurser på att stoppa myglet. För nog känns det som att varenda gång exempelvis Försäkringskassan börjar kontrollera människor som påstår sig vara hemma med sjuka barn får man ner kostnaderna.

Jag skiter i om det är integritetskränkande ifall din arbetsgivare blir uppringd för att kolla ditt schema eller om det kommer hem en kontrollant som kollar att du brutit foten. När man får lön har chefen rätt att kolla att man jobbar för att förtjäna den. Får man bidrag är staten och skattebetalarna ”arbetsgivare” och ska kunna kolla att man har rätt till pengarna. Ge kontrollanterna provision på upphittat fusk om det förbättrar resultatet, det är de värda.

Huruvida Delegationen för korrekta utbetalningar fyller någon annan funktion än att ge jobb åt överblivna politruker är jag mer tveksam till.

Rasistaktieägare?

Rasism från aktieägarna anges som orsak till att Anotos vd Joonhee Won lämnar sitt jobb. Styrelseordförande Jörgen Durban förklarar:

”Joonhee är inte svensk, han är ju korean, och han har fått utstå ganska mycket från aktieägare som jag tror har med att han inte är svensk att göra.”

Jag varken kan eller vill försöka ta den bilden ifrån dem, även om svenskar i undersökningar visat sig vara ett av de minst rasistiska folkgrupper som finns och asiater knappast är den grupp som utsätts mest. Däremot tänkte jag lansera en alternativ teori.

Sedan Won tog över som vd i mars 2016 har aktien backat 92,5 procent. Detta under en period när börsen gått strålande. Kassan tar slut hela tiden och aktieägarna tvingas fylla på med nyemissioner, samtidigt som ledningens tidplaner och löften ständigt spricker. Hade jag varit aktieägare i Anoto under dessa fyra år hade jag haft ett och annat att säga om vd:n, vilket även organisationen Aktieägarna har haft.

Rasism mot Won har jag inte hört ett ord om förrän nu när problemet tydligen är så stort att det tvingar honom att lämna sitt uppdrag. Jag säger absolut inte att det är så, men det är inte helt galet att tro att det finns andra orsaker såväl bakom kritiken som beslutet.

Willys vs Lidl

Lidl är ju en lågprisbutik och jag gillar lågpris, men har aldrig tidigare haft någon bra butik att handla i. Men sedan min närmaste Willys lagt ner och det byggts en ny Lidl på gångavstånd har jag fått anledning att göra en djupare undersökning av skillnaderna. Det här är vad jag kommit fram till.

Fördel Willys

Willys vinner förberedelsepriset. På willys.se får jag reda på vilka varor som finns i butiken och priset på varje vara. På lidl.se får jag veta att butikskedjan säljer mat. Det närmaste information man kommer är formuleringar som: ”Du hittar mjölk, ost och yoghurt med smakupplevelser från hela världen hos oss.” Vad är kilopriset på snömos?

Men det är inte riktigt sant. Även Lidl redovisar veckans erbjudanden i kronor och ören. Dock uppdelat på elva rubriker och inte överskådligt alls. Vissa extrapriser gäller hela veckan, andra i två dagar. Och alla erbjudanden är för alla kunder, ingen kundklubb jämförbar med Willys Plus.

Utbudstävlingen – åtminstone när det gäller mat – vinner Willys nästan på walk over. Lidl har smör, spaghetti, vetemjöl osv. Men så fort du kommer det allra minsta utanför de vanligaste produkterna kan du aldrig vara säker innan du står i butiken (för hemsidan säger som sagt var mest att Lidl finns och att de säljer mat). Jag köper regelbundet bulgur, matvete och olika typer av ärtor, linser och bönor – på Willys, som säljer det. En del Icakunder och annat löst folk kritiserar Willys för sitt klena utbud, men i jämförelse med Lidl är de överlägsna.

Fördel Lidl

Finns det då någon anledning att gå in på Lidl? Jadå, på priset kan de konkurrera. Om du väl hittar en vara från din inköpslista är den ofta billigast på Lidl. Dock inte alltid, så jämför gärna med Willys hemsida innan du stoppar ner maten i korgen. Själv använder jag inte smartphone, men är själv utrustad med ett minne (det kan finnas ett samband), det går lika bra.

Lidl är, åtminstone i mina jämförelsebutiker, mycket generösare med kort-datum-reor. På Willys handlar jag t ex mjölk för 8,20 kr/liter. Mjölk går utmärkt att frysa, så tack vare Lidls frekventa prishalveringar snittar jag nog 5 kr/liter nu.

Apropå tillfälliga tillbud kan man ibland fynda kläder, skor och träningsutrustning på Lidl. Jag har inte gjort det själv, men vet löpare som varit nöjda med tights, löparvantar och annat från Lidl. Själv har jag köpt väggfärg där och den var helt okej. På Willys finns knappt ens enklare kontorsmateriel.

Sammanfattningsvis skulle jag tveklöst välja Willys om jag var tvungen att välja, men bäst är att köpa Willys Plusvaror och sånt som inte finns på Lidl, och sedan kompletteringshandla på Lidl. Gärna ofta för att inte missa fynden. Men det är mina subjektiva åsikter, som dessutom inte säger någonting om kött och fisk eftersom jag inte handlar det. Men gör en egen jämförelse om du har möjlighet, det kan löna sig.

”En obönhörlig trend”

Här är en nyhet jag känner att jag läst i olika varianter vartenda år sedan jag var liten: Var femte kommun krympte under 2010-talet.

Och som vanligt presenteras det som en ofrånkomlig utveckling. Unga som växt upp på landsbygden flyttar till större städer för där finns jobben och dessutom händer det mer där. ”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål”, som någon sa i en för övrigt ganska överskattad film.

Såväl politiker som andra människor accepterar urbaniseringen och då stämmer det ju. Inget händer i en by där ingen vill bo. Ingen startar företag där heller. Särskilt om varken internet, postgång eller kollektivtrafik fungerar. ”Befolkningstappen är en obönhörlig trend på lång sikt”, säger chefsekonomen på Sveriges Kommuner och Regioner (som själv bor i Stockholm).

Jag tycker i och för sig inte att det finns ett självändamål att varenda liten prick på kartan ska växa, men det är tråkigt för de som vill bo i dessa ”prickar” att mataffären, bensinmacken och vårdcentralen slår igen samtidigt som biblioteket och polisen reducerar sin öppettid till tisdagar 10.00-11.30. Det minskar attraktiviteten vilket minskar befolkningen vilket minskar skatteuttaget vilket ger försämrade samhällsfunktioner vilket sänker hela skiten.

Mall of Sandby-Gravhaga.

Här skulle jag vilja leverera tre punkter för en levande landsbygd, men jag har inga riktigt bra. Men okej, det har ju inte politikerna heller så jag kör ändå:

1. Sluta ge kommunbidrag till Malmö som ändå inte tycks vilja bli räddade utan kör på i gamla hjulspår alldeles oavsett. Skicka pengarna till Dorotea och Hagfors.
2. Fixa bredband och mobilmaster. Låt det kosta.
3. Se till att det blir lite häftigt att bo i hålor. Det är en uppmaning till såväl politiker som företag och privatpersoner på landsbygden. Sluta be om ursäkt för er existens, sätt er ort på kartan genom att fundera över vad som är bra med den, eller kan bli. Kommer ni inte på något kan ni lika gärna gräva ner den, men jag vägrar att tro att det är så illa.

600 miljoner i fallskärm

Jag är en varm förespråkare av höga löner. Jag tycker alltid det är tramsigt när journalister jämför vd:ns lön med hur många industriarbetare man hade fått för samma pengar. Det är inte jämförbart. Vd:n kanske har grundat företaget och tagit stora privatekonomiska risker, dessutom jobbat nästan jämt i decennier och på det sättet vigt sitt liv åt företaget. Vad det är värt jämfört med anställda som jobbar 40 timmar i veckan så länge de vill är omöjligt att avgöra.

Men det är så länge de jobbar, varför de ska få betalt för att sluta har jag aldrig förstått. Visst, de kan få sparken på dagen utan större anledning än att styrelsen vill byta inriktning på ledarskapet, men de har ju för tusan en lön som borde räcka för en buffert och är de bra får de ett nytt jobb. Var de inte bra ska de inte få betalt som att de var det.

Boeings vd Dennis Muilenburg fick sparken i december och fick då 600 Mkr som tack för... vadå? Han hade då innehaft vd-posten i fyra år och tjänat drygt 20 miljoner dollar per år, inklusive bonus. Jag kan inte för mitt liv begripa varför han ska få nästan lika mycket i fallskärm som han totalt tjänat på att jobba i fyra år.

Svaret är, som vanligt, att det står i kontraktet, men styrelsen har ju godkänt det. Visserligen när de anställde Muilenburg och trodde att han skulle bli en bra vd, inte att företaget skulle gå åt skogen. Men oavsett det vore det väl bättre att ge nästa vd en bra lön och en bra bonus om det går bra istället för en smärre statsbudget den dag han eller hon får sparken?

Vad är så bra med trådlöst?

Apple Airpods måste man tydligen ha nuförtiden. Jag vet inte hur det gick till när alla unisont förstod att hörlurar måste vara trådlösa. Jag använder själv hörlurar. Ofta i rörelse, men i alla lägen har jag ljudkällan med mig, så jag blir inte direkt låst av ett par decimeter långa sladdar.

”De sa att dessa är hitech.”

Okej, stoppar jag sladdarna i fickan tenderar de att trassla ihop sig, men det finns värre exempel. Som trådlös mus till datorn. Jag hade det ett tag pga ungdomligt oförstånd, men efter att ha förlorat en pokerhand när batterierna gav upp gick jag tillbaka till sladd. Och varför inte, musen, skrivbordet och datorn är ju ändå på samma plats. Nyttan av trådlöst tangentbord tänker jag inte ens kommentera.

Trådlöst nätverk är en annan sak. Mitt eget nätverksuttag sitter i hallen och det är fult och opraktiskt med nätverkskabel genom hela lägenheten. Trådlösa borrmaskiner och sticksågar förstår jag också. Med kort sladd är man helt beroende av eluttag och skarvsladdar, med lång sladd riskerar man att såga av den.

Men hörlurar... Tillhör du dem som fått ditt liv revolutionerat av att slippa sladdar från öronen? Eller tillhör du gruppen som bara blivit 1500-3000 kr fattigare utan större nytta? Berätta oavsett, jag vill verkligen veta om jag missat något stort.

Kunskapsförakt

StockholmDirekt gör en uppmärksammad artikelserie om kulturkrockar där den här texten diskuterats friskt.

Det handlar alltså om ett syskonpar som mobbades på högstadiet för att de brydde sig, ställde frågor till lärare eller ”googlade på något akademiskt”. Johan anser att mobbingen var rasistisk, att den berodde på att de är svenskar. Jag kan såklart inte avgöra om Johans klasskamrater var rasister, men trots att jag gick i en ganska pluggig klass på högstadiet, med få invandrare, fanns sådana tendenser även då, för 30 år sedan.

Jag gillade inte högstadiet något vidare, men såg ingen poäng i att sitta av tiden utan försökte maximera mitt betyg och kunskapsintag. Jag blev inte mobbad för det, men de av oss som likt Johan ”ställde en intresserad fråga på lektionen” fick definitivt höra hur fånigt det var att bry sig.

Varför anses det föraktligt att vilja komma någonvart och varför tar inte skolan tag i det? Rektorn i det här fallet verkar mest rädd för att hamna utanför åsiktskorridoren. Det är nolltolerans och värdegrund likt en papegoja, men en stor del av undervisningen blir ju meningslös om den gängse uppfattningen är att det är häftigt att undvika kunskaper.

Det vore illa nog om detta bara gällde skolan, men visst har det väl läckt över till vuxenvärlden? Ord som pretentiös, ambitiös och seriös har en negativ klang. Det är sånt som karriärister och strebers håller på med, två andra negg-ord. Kanske inte konstigt i ett samhälle med rektorer som likt denna eftersträvar ”en tydligare handlingsplan på politisk nivå för hur vi ska få ett solidariskt samhälle som står upp för alla människors lika värde” istället för att faktiskt göra sitt jobb och se till att hennes elever inte får stryk om de försöker lära sig något.

1. Minimera 2. Flytta

Jag såg ett tv-inslag om ett äldre par som kämpat med att bli av med grejer i samband med sin flytt till ett mindre boende.

Jag känner igen mig, förutom att jag inte har några barn och barnbarn som kan ta över släktklenoderna. Det är svårt att sälja möbler och saker som genererat minnen och ännu svårare att kasta bort dem. Jag har de senaste månaderna skickat iväg saker som känts som att pissa på förfädernas gravar. Ingen bra känsla, men jag varken kan eller vill spara allt.

Samtidigt tycker jag inte att det är schysst att pracka på andra ett halvt bohag bara för att man själv vill bo mer minimalistiskt. Företaget som nämns i videon, som hjälper pensionärer att flytta, ger följande tips till de vuxna barnen:

”Your parents may want to give you items, including some you may not be happy to receive. Take them anyway. Store the items in your basement if you must, but accept them graciously. Knowing that cherished objects are with family can bring comfort and peace of mind to your parents.”

Bara nej! Ska barnen fylla sina förråd med sånt de inte vill ha, flytta med dem ett par gånger för att till slut tvinga sina egna barn att ta emot dem? Det tar ju aldrig slut! Folk måste lära sig att ta hand om sin egen skit. För det är heller inte vettigt att som paret i filmen efter flytten ha kvar ett helt rum med flyttkartonger. Min gissning är att lådorna förutom att fylla återstoden av deras liv med onödigheter kommer att finnas kvar till barnen och barnbarnen.

Jag har flyttat sju gånger i mitt liv och lärt mig att en flytt är ett utmärkt tillfälle att göra sig av med saker som inte längre skänker glädje. Blir de med till det nya hemmet är risken stor att de överlever ett varv till. Jag vill därför bryta den kedjan innan jag packar och sakerna letat sig ner i flyttkartonger. NU!

Krig=investeringsstopp?

Ett Facebookinlägg skärmdumpades på Twitter och skapade en Twitterstorm. Själv fattar jag som vanligt ingenting, så jag börjar babbla i hopp om att någon kan förklara för mig.

Jag vet inte om det finns något sammanhang i detta jag missat (jag är inte med i gruppen Kvinnor som gillar aktier och privatekonomi, bl a av biologiska skäl), men jag utgår ifrån att de som diskuterat inlägget på Twitter inte heller vet det. Här är i alla fall några av reaktionerna:

”Sjukt och smaklöst vara så fokuserad på att tjäna på en konflikt. Liksom implicit hoppas situationen blir värre så ens investeringar går upp?”

”Skrek rakt ut, vad i helvete”

”Kapitalism när den är som ärligast. Pengar framför ALLT.”

”Sjukaste ja läst”

Jag börjar undra om vi läste samma text. På min skärm stod det inte: ”Äntligen krig, våld och elände! Jag vill tjäna pengar på att folk dör. Finns det något sätt jag kan hjälpa till att orsaka mer lidande i världen?”

Det finns mycket ondska i världen och det är jättetråkigt, men det blir faktiskt inte ett dugg bättre av att Hanna förlorar sina pengar. På samma sätt blir det inte värre för att hon investerar i Rysslandsfonder eller i ädelmetaller. För mig är det är fullt möjligt att hålla två parallella tankar i huvudet, men kanske har Lyxfällandeltagare egentligen inte gjort korkade ekonomiska val utan istället medvetet misshandlat sin egen ekonomi för att hedra världens svält- och krigsoffer? Är det så upprördheten ska tolkas?

För övrigt tror jag inte att världen är ett dugg närmare världskrig nu än för en vecka sedan, men alldeles oavsett vill jag ha god privatekonomi även i morgon.

Politisk solskenshistoria

Inte många politiker förtjänar att äras, men när det händer vill jag passa på. Från början var politiker inte ett jobb utan ett hedersuppdrag, något man gjorde för samhället, ofta efter decennier med vanligt jobb. Det känns avlägset idag när människor som Carl Bildt går igenom ett helt liv utan en enda arbetsdag i ett hederligt yrke.

Har de en gång kommit fram till köttgrytorna är det snudd på omöjligt att få dem därifrån. När Lars Ohly fick spark... valde att lämna politiken gick han arbetslös i flera år. Efter tre år hade han bara sökt femton jobb. Att gå tillbaka till det jobb han varit tjänstledig ifrån i c:a 120 år, tågkonduktör, valde han snabbt bort till förmån för bidragsberoende.

Det var först när nationalekonomen Tino Sanandaji erbjöd Ohly jobb som ljudboksinläsare av hans bok Massutmaningen som Ohly kändes sig nödd och tvungen att hitta ett annat ”jobb”, som styrelseordförande i en skattefinansierad organisation. Och han är långt ifrån värst, det finns politiker som levt på ”inkomstgaranti” i decennier!

Därför känns det extra behjärtansvärt att lyfta fram dem som inte gör det. Ann-Sofie Hermansson har jag uppfattat som något så ovanligt som en sansad sosse som kan tänka själv och inte gift sig med partiet. Kanske var det just därför hon blev petad som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Nu har hon hur som helst tagit lastbilskort och börjat jobba som ”sopgubbe”. All heder!

Och till alla andra föredettingpolitiker, från höger till vänster och tillbaka, vill jag citera radioprogrammet Studio Korrekt (alla mina populärkulturella referenser är från 80-talet, deal with it!): ”Lyssna! Lär! Lyd!”

Back to work

Det här året (eller förra nu då) blev det extra många röda dagar och ytterst få klämdagar behövde

klämmas bort med semester eller komptid. Det gjorde att många fick ledigt från jobbet 2-2,5 veckor. Men ”nu är det roliga slut” och idag är det för många svenskar åter dags att ställa väckarklockan för att i morgon bitti släpa sig iväg till bussen, stämpla in och må dåligt i 8-10 timmar per dag fram till påsken?

Åtminstone låter det som att detta ska hända om man läser kvällspressen, eller för den delen en och annan löntagare i sociala medier. Livet kan inte vara kul jämt, men om man känner en klump i magen av att behöva gå till jobbet man tillbringar merparten av sin vakna tid fem dagar i veckan är det dags att göra något åt saken.

Det kan vara att upprätta en konkret plan för en ny tillvaro, oavsett om det gäller en ny anställning, en företagsidé, påskyndad pensionering eller ”bara” att få det bättre på det nuvarande jobbet. Ända sedan jag startade mitt eget arbetsliv, 1990, eller på sommarjobben på 80-talet, har jag slagits av hur rädda människor inte vågar ta strid på jobbet.

Chefen kommer inte fråga dig om det är något han/hon kan göra för att dina arbetsdagar ska bli bättre för dig. Okej, att du vill ha högre lön är ganska givet, det vill alla. Men att du vill bli befordrad, få ett eget kontor, underställda (eller slippa de du har), jobba hemifrån en dag i veckan eller en bättre kaffemaskin i fikarummet måste du berätta. Eller känner du att just din chef är jättebra på att känna av vad personalen tänker? Mina chefer har aldrig varit tankeläsare.

Använd eventuell jobbångest som drivkraft. Ett arbete som gör dig ledsen eller illa till mods av vantrivsel, är det så farligt att riskera det? Dessutom behöver du inte ställa ultimatum. Önska, be och kräv!

Får du igenom allt kommer du troligen att trivas. Får du igenom något kan du utvärdera. Får du kalla handen hamnar ännu mer i minusskålen, men det är bättre att få det svart på vitt än att tassa på tå i förhoppningen om att ett mirakel ska förvandla jobbångesten till ett drömjobb. Säger du inget lär det ändå aldrig hända.

Blanka Greta?

Nu tävlas det i teorier om vart världen och dess börser är på väg när vi gått in i ett nytt decennium. Ingen vet, men vad tror ni om detta:

Att 2020 blir året då debatten om klimatet ställs på sin spets, då uttalanden om att ”vi har tio år på oss att rädda världen” inte sväljs som en sanning, lika lite som påståendet om att forskarvärlden är enig. Det känns som att vi redan under 2019 fick en försmak av detta och förr eller senare måste det rimligtvis hända. Så här kan det ju bara inte fortsätta.

Om jag får rätt i denna gissning (för självklart är det en gissning) lär det få följdverkningar på börsen, därav rubriken som alltså inte handlar om lyskraft utan om en blankningsposition i klimatalarmism.

2020 kan bli ett bra år för fordonsindustrin liksom för den under förra året hårt ansatta flygbranschen, ökad efterfrågan på olja, uran och kärnkraft, och svårare för vindkraftbolagen. Surt för den som satsat pengar där, men en och annan fågel tackar.

För inget är svart eller vitt. Ingen vill ha kärnkraft om det finns bättre alternativ, men det är långt ifrån självklart att sol- och vindkraft är miljövänligare. I det korta perspektivet tror jag ingen gjort så mycket skada för miljön som Miljöpartiet genom att driva igenom nedläggning av svensk kärnkraft till förmån för fossila bränslen som kol och olja.

2020 kan pendeln slå tillbaka, kom ihåg var ni hörd det först. Om jag får rätt alltså, annars får ni väl hitta några experter att lyssna på.

Sosseknappen

Jag har bara sett något avsnitt av Solsidan och har ingen relation till karaktären Ove Sundberg, men den här scenen ger stor igenkänning.

Jag pantar sällan burkar eftersom jag inte köper några, men de få gånger det händer tänker jag alltid på Ove Sundbergs kritik mot ”sosseknappen” som leder till att pantpengarna går till den politiska aktivistorganisationen Rädda Barnen, känd för höga styrelsearvoden, kamp för illegala invandrares rättigheter till svensk välfärd och för att i det längsta blunda för att vuxna asylsökanden ljuger om sin ålder.

Joråsåatte...

Slutet av filmen känner jag ännu mer igen mig i. Inte för att jag tryckt på ”sosseknappen” utan för att det känns kymigt att blockera en kassa för att kräva tillbaka några futtiga kronor. Jag går alltid igenom kvittot när jag packat ner min mat. Ser jag att jag fått betala för mycket för att kassörskan slagit in mina rödbetor som tomater eller inte gett mig den rabatt butiken annonserat går jag tillbaka.

Någon gång kan det hända att jag hinner märka hur lite pengar det rör sig om. Fick jag betala 2 kr/kg för mycket för en påse frukt och därmed fått betala en krona extra bjuder jag gärna på det, men jag vill ju samtidigt klaga så fort som möjligt och inte stå där och räkna på det. Ibland har jag tjänat en femtiolapp på att stoppa upp kassan och det har jag inga problem med. Rätt ska vara rätt.

Men när kassörskan slår in en retur av felet, lägger till den korrekta varan, skriver ut två nya kvitton, ber mig skriva på det ena och ett par minuter senare ger mig en tvåkrona kan jag riktigt höra kön stöna över den småsinte jäveln som sabbat deras eftermiddag. Jag bjuder på det också.

Siffror är bara nummer

Ekonomibloggar är den här tiden på året nedlusade med inkomst- och utdelningsredovisningar, sparkvoter och nyårslöften om ännu högre sparkvoter. Det är bra, alla som sparar ökar sina möjligheter och därigenom chansen till ett bättre liv.

De flesta sparar inte alls och en del av dem har kanske glädje av att se att det går. Men för oss som redan sparar och investerar undrar jag om det är kreativt att föra statistik över sin sparkvot. Mig ger det ingenting, varken egna eller andras siffror. Det är vettigt att utvärdera affärer för att göra bättre framöver, men mitt sparande i procent under föregående år är helt ointressant. Historiska siffror påverkar inte framtiden, det enda som betyder något är hur många kronor jag äger nu.

Och vad jag kan göra med dem. Pengar på kontot skänker mig trygghet – svårmätt, men bra. Och så vill jag investera i min egen framtid, köpa saker och upplevelser som i sig ska ge mig lycka. Är inte det vad vi borde fokusera på när vi drar upp riktlinjer för framtiden?

Som barn är det där mycket enklare. Jag sparade till datorer, kanske en cykel eller radiostyrd bil. Det var konkreta och tydliga mål. Inte nog med att jag visste vad jag sparade till, jag visste också vad det skulle kosta. Det finns säkert vuxna sparare som siktar på en motorcykel för 139900 kr, själv har jag inte haft några sådana tydliga mål sedan jag var femton.

Men det innebär inte att jag vill överföra målen till ett visst antal kronor i aktieutdelning under 2020 eller ett visst antal miljoner på kontot. För nyttan med de pengarna blir inte mindre abstrakt för det. Så den som hoppas på månatliga redovisningar av min portföljutveckling i tiondels procent kommer bli besviken även detta år. Fast ska jag vara ärlig tror jag inte att det finns någon som gör det.

Vem bär ansvaret för ditt liv?

Det kan tyckas som en larvig fråga, men det lite oväntade svaret är enligt en enkät om arbetslöshet tydligen: ”Staten.”

Hur ska man annars tolka det när mindre än hälften av de tillfrågade anser att de är ansvariga för sin egen ekonomi om de blir arbetslösa eller sjuka? Inte helt oväntat är de också sämre förberedda för dylika situationer, så man måste ändå ge dem att de lever som de lär.

Kanske tycker de sig betala så mycket skatt att det borde innebära att de köpt sig fria från ansvaret. Men det har de ju inte, och samma undersökning visar att många är oroliga för vad som skulle hända om de blir långtidssjuka eller arbetslösa. Det känns som att de tänker att om de upprepar att de inte har några möjligheter att ta tag i sitt liv tillräckligt många gånger har de ryggen fri.

Jag tycker också en massa om rådande samhälle. Mycket skulle jag vilja ändra på, men det innebär inte att jag slipper förhålla mig till verkligheten i väntan på det drömsamhälle som troligen aldrig kommer.

Hur har det blivit så här? Jag skyller på sossarna. Eller egentligen inte, jag skyller på varje enskild person med möjlighet att ta ansvar för sitt liv som väljer att inte göra det. Men att det blivit så här kan bero på att vi som kollektiv en gång vaggades in i tron att staten tar hand om oss.

Kanske gjorde den det, men det spelar ingen roll nu när det inte är så. En gång i tiden var det lönsamt att ha lån. En annan (lite senare) gång var det avdragsgillt att betala in pengar till en privat pensionsförsäkring. Därför finns det människor som har bolån de inte behöver och betalar in till en försäkring som inte längre finns och som definitivt inte längre lönar sig, för de ”har hört” att det är så. Vad ska de göra när det blir val, rösta på Tage Erlander för att de hört att han är bra?

Från en tid med andra ideal, bl a på byxor.

Du. Det är svaret. Det är du som bär ansvaret för ditt liv, i med- och motgång. Ju förr du greppar det, desto bättre.

Barskåp utan tidlås

Första i första. Morgonen efter kvällen före tänkte jag dra en spritspaning.

Dagen innan både julafton och nyårsafton kom jag förbi Systemet. Olika butiker, men samma trängsel. Att stå i kö tillhör inte mina hobbies, så jag var inte där för att handla utan passerade dem bara. För är det något man kan räkna ut är det ju att det blir trångt på Bolaget dagen innan jul, nyår och midsommar. Ändå är det många som väljer att inte handla tidigare, som om nyårsafton är en oförutsedd händelse.

Jag nämnde detta för en släkting (har säkert bloggat om det eller ondgjort mig offentligt tidigare år) och fick hennes tagning på det. Hon trodde nämligen att det var ett medvetet val att vara ute i sista stunden, att många inte klarar av att ha alkohol hemma tidigare, för då tar det slut.

Kan det vara så? Jag har själv någon flaska som stått i tjugo år. Värre då om det finns bullar hemma, för då kan man ju ta en. Eller två (sedan är det igång). Att gå förbi en chipsskål är också svårt, särskilt med alkohol i kroppen och dessa händelser brukar sammanfalla.

Men att köpa alkohol för ett speciellt tillfälle, ställa flaskorna i ett skåp och inte öppna dem förrän det är dags känns inte ens som en utmaning. Är självkontrollen i landet inte bättre och betyder det i så fall att en stor del av de som köar sista dagen innan klassiska sprithelger är alkoholister?

Allt som blifva förskaffat skola ock förtäras.

I bloggens begynnelse skrev jag ett inlägg om Marshmallowtestet där det mer eller mindre fastslogs att de barn som inte kunde vänta med att äta löpte större risk för drogberoende och ett allmänt pissigt liv. Var det dessa människor som kom ut från Systemet i måndags?

Eftermäle

Nyårsafton. För många en dag då man summerar och tänker tillbaka på året som gått. Jag tänkte ta ett större grepp och prata om ett helt liv. Lite lagom pretto sådär.

Jag hörde nämligen att anledningen till att Alfred Nobel styrde upp Nobelpriset var att en tidning skrev hans dödsruna när det egentligen var hans bror som dött. Alfred tyckte att det var en sorglig text, kände att han vill ha ett bättre eftermäle och startade stiftelsen.

Jag tror inte att historien är sann, men kanske borde vi alla då och då fundera över vad vi lämnar efter oss. I en begravning i Grotesco lästes: ”Seargent Gordon Searge was known to us not only as a wife beating child molester and father of five...”

Riktigt så illa är det väl inte för de flesta av oss, men jag kan ibland få ångest över hur lite jag åstadkommit. Kanske är det lättare om man har barn, det är ju ett påtagligt bevis på att man funnits och gjort ett historiskt avtryck. En blogg i all ära, men vad fan liksom.

Jag har inga ambitioner att instifta ett pris eller stipendium, men någon skit skulle jag vilja ha gjort innan det är dags att kila vidare. Så att det ska finnas något att skriva i den där runan. Men med det sagt är detta med bred marginal min favoritdödsannons:

Gott nytt år, hörni! För jag menar... Hur jävla mycket sämre kan det bli?

Jobbsök i fel ände

Jag har jobbat med många invandrare. Mest finnar, men jag har funkat ihop med människor från hela världen, andra européer, amerikaner, afrikaner och asiater. En viktig pusselbit är språket. Utan ett gemensamt språk blir kommunikationen bristfällig, vilket förr eller senare leder till missförstånd, schismer och problem.

Därför tror jag att Oskarshamns kommun och länsstyrelsen biter sig i foten när de nu erbjuder ”nyanlända kvinnor” en skräddarsydd utbildning med körlektioner och jobbcoaching på arabiska. Körkort är en förutsättning för en del jobb och underlättar nästan alltid. Jag har aldrig jobbat som chaufför, men kan inte komma ihåg ett enda jobb där jag aldrig kört bil i tjänsten.

Men det finns ju väldigt många svenskar som har körkort, så även om de här kvinnorna lär sig att köra bil som gudar kommer de alltid hamna i skuggan av svenska arbetssökande så länge de inte pratar bra svenska (och det gör de uppenbarligen inte om de inte kan tillgodogöra sig svenskspråkiga körlektioner).

Projektledaren får i vanlig ordning inte en enda kritisk fråga från ”sakliga och oberoende SVT” när hon hänvisar till att trafikskolan säger att det kommer att gå bra för kvinnorna. Ja, hade det inte varit himla märkligt om de sagt något annat?!

Jag tror säkert att de elever som fixar körkortet kommer att anställas förutsatt att Oskarshamns kommun (som troligen blir det största arbetsgivaren) betalar lönen, men det är inte ”att komma ut på arbetsmarknaden”, det är att flytta en påse problem från vänster till höger hand. Om det var målet hade de lika gärna kunnat anlita kvinnorna för att göra ingenting.

Vi leker med tanken att du är småländsk företagare som behöver en chaufför. Du får välja mellan Hillevi, 52, uppväxt i Oskarshamn, och Hemrin, 52, från Damaskus, som bara kan några ord svenska. Om du behöver betala samma lön oavsett väljer du Hillevi tio gånger av tio bara hon har körkort. Inte pga ursprung, ras eller religion utan ekonomi. Den som säger något annat ljuger.

Alltså, lägg dessa resurser på att lära kvinnorna svenska, om målet verkligen är att de ska få riktiga jobb, inte att putsa statistiken.

Snål, men inte girig

Jag har återigen gläntat på dörren till andra sidan, låt mig presentera en tråd på Flashback:

(klicka på bilden för bättre upplösning)

Just det här inlägget skulle jag tro är vad ungdomarna skulle kalla för en trollning, men att döma av svaren finns det ändå olika åsikter om ärendet. Jag är själv en sparsam typ, men skulle aldrig komma på tanken att ta betalt för att bjuda på middag, jul eller inte. Vart går annars gränsen, en tia för toalettbesök eller en tjuga i garderoben? Har man inte lust att bjuda låter man bli.

Men visst finns det lägen när det inte jämnar ut sig. I exemplet alternerar värdskapet, men säg att julen av geografiska eller praktiska skäl alltid hade firats på samma ställe. Eller att samma person alltid bjuder på skjuts eller fika. Det kan ju faktiskt slita på ekonomin på riktigt. Hur gör man då? Det är knepigt både för givaren och mottagaren.

Ett sätt i julbordsdilemmat skulle kunna vara att värden ber gästerna ta med en egen rätt eller den internationella hårdvalutan alkohol istället för standardpresenterna blomkvast och chokladask (som ju är tämligen värdelösa). Som vegetarian och allergiker gillar jag att ta med mat. Dels för att allt jag gör är billigare än vad någon tror, dels för att jag då har minst en rätt som jag garanterat kan äta.

Spritvarianten har jag testat själv. Jag är ölanalfabet. Jag dricker inte öl och kan absolut ingenting om öl samtidigt som mina vänner gör det. På en inflyttningsfest uppmanade jag därför gästerna att hoppa över inflyttningspresenter och istället ta med egen dryck. Jag köpte bag-in-box-vin, alla som ville ha något annat fick stå för det själva. Win/win? Nej, det slutade med att de förvisso tog med öl, men också de inflyttningspresenter jag uttryckligen bett om att slippa.

”Tack! Precis vad jag önskade...”

Som snåljåp ogillar jag skulder, men den mest förhatliga skulden är tacksamhetsskulden. Den har så otydliga villkor.