Plastskatt och nedtrillade polletter

Skatten på plastpåsar slog ned som en bomb. Inte i höstas, när det stod klart att den skulle införas, inte i januari när beslutet formellt klubbades i riksdagen, utan häromdagen när den infördes. Då, när konsumenterna kunde läsa prisetiketter på 6-7 kr på hyllkanten vid kassan i affären, blev skatten verklig, inte tidigare.

Själva skatten ogillar jag, men jag har inte köpt plastpåsar på decennier så mig drabbar den inte och jag kan inte förmå mig till ett engagemang. Det märkliga nu tycker jag är den fördröjda reaktionen. Jag spekulerade i denna skatt i ett av mina första blogginlägg, för över fyra år sedan, och vill minnas att diskussionen inte var purfärsk då heller.

Ändå kändes inte opinionen mot skatten halvljummen ens i höstas. Möjligen lite hårdare när skatten skulle beslutas, men allra mest nu. Jag vet inte hur många ilskna kommentarer i sociala medier jag sett den senaste veckan. Varför? Att kämpa mot en lag som röstades igenom för flera månader sedan är lite som att dra igång ett upprop mot Ölandsbron.

Jag förstår att det här är en reell utgift för dem som köper några kassar ett par gånger i veckan. Det blir lätt flera tusenlappar per år, så ändrar de inte beteende kommer det att gräva en grop i plånboken. Men de visste ju detta! I engelskspråkiga bröllop brukar prästen säga ”speak now or forever hold your peace”. Kanske långsökt, men jag tycker att det passar bra här med.

Att peta in bufferten på börsen

Det diskuteras ibland hur man ska spara sin buffert, inte minst i perioder när en del vill nalla av den. Själva definitionen på buffert är väl lättåtkomliga pengar för att klara oförutsedda utgifter, men betyder det att man måste ha dem i handen?

Visst, pengar man investerar på börsen kan förlora sitt värde och det är då något helt annat än kassaskåpssäkra pengar i exempelvis just ett kassaskåp, men hur mycket buffert behöver man egentligen?

En person med fast jobb, som bor i hyresrätt, saknar bil, barn, husdjur och annat som snabbt kan kosta massor av pengar borde i mitt tycke klara sig gott med någon månadslön i buffert. Har man samtidigt fem miljoner i aktier kan de få ligga kvar där även om ”aktier kan tappa i värde och det inte är säkert att man får tillbaka det investerade kapitalet” eller vad de brukar rabbla tre gånger i alla börspoddar.

Att sälja ett börsinnehav görs numera med några knapptryck. Du kanske inte har pengarna i din hand inom en timme, men jag har aldrig sett buffert som pengar i plånboken. Hur oförutsedd en utgift än kan vara behöver den inte betalas ut i förrgår. För egen del känner jag mig som en ansvarstagande vuxen även när jag inte har tiotusentals kronor på ”lönekontot”.

There is no such thing ...

”... as a free lunch”. Aldrig förr har detta påstående demonstrerats så tydligt som när sjuksköterskor som fått gratisluncher av restauranger för att de tar hand om Covid-19-patienter förmånsbeskattas. Tanken är inte ny, tidigare har samma fråga väckts angående gratis parkering för vårdpersonal.

Lag är lag, den gäller alla, men den tjänsteman som driver igenom detta bara måste ha ett snudd på perverst behov av att bestraffa goda handlingar. Det har inte blivit verklighet än, men om det blir så. Några vårdanställda lyckas de säkert skrämma att ta upp detta för beskattning, bara genom den här artikeln.

Regeringen öppnar för att ändra reglerna, men det kommer väl inte hända, åtminstone inte förrän detta blåst över. Jag fattar tanken med förmånsbeskattning på ett företag, att man inte ska kunna trixa bort skatten genom att betala sina anställda i varor och tjänster istället för i lön, men här är det krögare som bjudit vårdpersonal på mat i en extrem situation. Måhända för att öka sina chanser till statliga bidrag eller för att få sympati från potentiella kunder, men det är likväl en anspråkslös gåva utan krav på motprestation från mottagarna.

Men okej, är det ett sånt samhälle vi vill ha (i samarbete med våra lagstiftare) undrar jag om det inte är dags att beskatta tiggare, som till skillnad från sjuksköterskor inte bidrar med något positivt överhuvudtaget. Om jag går ut med grannens hund under dagtid, borde det räknas som en sidoverksamhet i mitt företag och förmånsbeskattas ifall jag inte börjar ta betalt? Borde vi sluta skotta varandras parkeringsrutor, hålla upp dörrar åt varandra eller hjälpa äldre att bära? Skärp dig, Sverige, du är full!

Eltandborste

Jag är inte känd för att ligga i framkant när det gäller tekniska innovationer, men jag blir förvånad varje gång jag hör talas om någon som fortfarande inte använder eltandborste trots att alla undersökningar visar att den tar bort mer bakteriebeläggning och plack än manuella tandborstar, samt minskar risken för tandköttsinflammationer.

I bakåtsträvarlandet USA är det visst bara 17 procent som använder eltandborste, men där tror man ju på gud och att jorden är platt också. Men även i Sverige lever den manuella tandborsten. ”Sweden! Who could believe it...?”

Jag fattar inte! En tandborste kostar typ tvåhundra spänn, alltså mindre än ett tandläkarbesök. Då får du inte en som blinkar och spelar en glad melodi när borstningen är klar, utan en vanlig Braun eller Oral-B som borstar och håller tyst, men det är ju allt som behövs. Okej, borsthuvudena är inte helt gratis, men i jämförelse med tandläkarräkningar är de det.

Är de som borstar manuellt elallergiker eller hatar de pengar (som jag baserat på människors allmänna beteende misstänker blivit vanligare på senare år)? Jag vet inte, men jag är nyfiken. Borstar du eller någon du känner tänderna med en manuell tandborste? Har ni i så fall även andra medeltida ritualer?

Fler unga hos Kronofogden

Det var nog varken första eller sista gången vi fick se den rubriken. Normalt går siffrorna upp när folks ekonomi blir sämre. Dagens KFM-skulder skapades 2019 eller tidigare, under brinnande högkonjunktur, så värre kan det bli.

Och jag kan inte låta bli att fascineras över skolväsendets handlingsförlamning och de ungas dumhet. Skolinspektionen konstaterar att unga vuxna har låg kunskap om ekonomi. Men så fixa till utbildningen då! Enligt Skolinspektionen är lärarna i ämnet hem- och konsumentkunskap sällan ekonomer utan ”kommer från restaurangsektorn”. I samband med coronakrisen har det ju framgått vilken fingertoppskänsla de har kring ekonomi i krogsvängen.

Fast någon av de unga Sveriges Radio intervjuar säger: ”Man (lustigt att alla som fuckar upp sin ekonomi pratar om sig själva i tredje person, som att de saknar eget ansvar) glömmer bort att betala.” Hur utbildar man bort det – genom att säga ”Var inte dum i huvudet”? Så länge merparten av ungjävlarna inte söker sig till Unga Aktiesparare utan får sin input från privatekonomiska giganter som Alex Schulman och Sigge Eklund lär inte den uppmaningen funka.

Normalt vill jag inte förbjuda dåliga affärer, men när ungdomar i reportaget skrattande säger att de hamnat hos Kronofogden ”många gånger” undrar jag hur det går till. Jag trodde i min enfald att betalningsanmärkningar betydde att man inte kan fortsätta att handla på kredit. Tydligen inte.

Hur många myndigheter har Sverige?

Frågan är lite som ”Hur många lingon finns det i världen?” Ibland får jag en känsla av att frågorna har samma svar också, så jag tog reda på det. Svaret är 551 stycken.

I den siffran finns alla högskolor, länsstyrelser och organisationer med (förhoppningsvis) samhällsnyttig verksamhet som Polismyndigheten och Skatteverket, så noll är inte målet om man inte är fullblodsanarkist. Men några undrar jag lite över.

Harpsundsnämnden känns inte livsnödvändig. Harpsund må ha en funktion (inte säker på det) som ”rekreationsbostad” (vad var fel på ordet sommarställe?) för statsministern, men behöver stället verkligen en egen myndighet?

Och Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt, vad gör de? De har ingen hemsida, så jag antar att information till allmänheten inte är en av uppgifterna. Jag tänkte på Krigsmaterielinspektionen, men den har tydligen bytt namn till Inspektionen för strategiska produkter. Förutom att det låter som ett namn hämtat från Monty Python undrar jag om den inte kunde slås ihop med Delegation för folk... den där andra.

Ett myndighetsnamn som låter mer DDR- än Monty Python-inspirerat är Myndigheten för kulturanalys. Enligt egen uppgift har de fjorton medarbetare, så här tickar det garanterat iväg åtminstone ett tiotal miljoner om året och deras egen beskrivning av verksamheten gör mig inte ett dugg lugnare:

”Kulturanalys har regeringens uppdrag att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet.

Kulturanalys ambition är att bidra till utvecklingen av kulturpolitiken för att därmed skapa bättre förutsättningar för verksamma inom kultursektorn. Genom statistik, utvärdering och analys arbetar vi för att ge en bred belysning av viktiga frågor om villkoren för konsten och kulturen.”

Det första stycket låter som en kritisk granskning av ifall kulturpengarna gör nytta eller borde dras in, men stycke nummer två signalerar tydligt att pengarna ska flöda.

Det kanske är en bra sammanfattning av den svenska myndighetsstrategin – pengarna ska flöda. Oavsett partifärg! Sex av riksdagspartierna sitter eller har nyligen suttit i regeringen och inte heller de övriga två har jag hört skrika att det vore dags att skära i antalet myndigheter.

Ännu en liten bankavgift

Häromdagen hade jag en minustransaktion på 30 kr på mitt bankkonto med kontotexten ”Kostnad”. Jag hade mina aningar vad det handlade om, men eftersom jag inte bara sväljer en ospecificerad kostnad utan förklaring (oavsett om den är på 3 eller 3000 kr) mejlade jag SEB.

”Hej Mikael! Avdraget på 30 kr från ditt privatkonto där det står 'kostnad' är avgiften för utlandsbetalningen som du fick in tidigare idag. Det är kostnaden för att ta emot en utlandsbetalning.”

Som jag trodde. Jag hade sålt något skit på Tradera för svindlande 182 kr inklusive frakt till en utländsk Traderaanvändare. Som tack för att jag är bankkund och använder bankens tjänster drog de 30 kr, 16,5 procent, i ”kostnad”.

Det är du och jag nu, tant. Du och jag.

Vidare bad de mig återkomma om jag har fler frågor eller funderingar. Det har jag faktiskt, men eftersom jag inte räknar med tillfredsställande svar från SEB ställer jag dem här istället.

1. Vad är det som kostar? De fick in motsvarande 182 kr i schweizerfranc. Jag vet inte om avsändarens eller mottagarens bank ombesörjer växlingen, men jag är övertygad om att bägge tar betalt. Men för vad? Det är ju ingen människa som behöver göra någonting, det är automatiska datatransaktioner som inte ens kostar ett öre i extra elkostnad.
2. Varje månad betalar jag en avgift för att vara bankkund. Jag har ett bankkort som byts ut vart tredje år eller så, och när jag använder det får banken betalt av kortföretaget. Jag har några räntefria bankkonton, och de pengarna lånar banken i sin tur ut till andra kunder som de tar betalt av medan min del i transaktionskedjan är helt ideell. Och när jag nu får in ytterligare pengar som banken kan låna ut tar de ut en avgift av mig på 16,5 procent. Hur många gånger ska jag behöva betala egentligen?!
3. Varför är jag fortfarande kund trots att jag tveklöst känner stanken från enskilda banken?

Den sista frågan är egentligen till mig själv, och svaret är väl att enda alternativet är att låta mig sodomiseras av någon av deras konkurrenter och att det kommer göra ungefär lika ont.

Jag är inte chockad. Jag vet egentligen att det är så här, men jag förstår det inte riktigt. Jag trodde i min enfald att banker levde på att ha kunder. Ändå gör de allt som står i deras makt för att skrämma bort oss. Om bara en enda bank fungerade ”som en bank borde fungera” (för att parafrasera en slogan från en ”bank” som definitivt inte gör det) borde de plocka marknadsandelar så det sjunger om det.

Ta eget ansvar eller flagga gult

Av alla förvirrade kampanjer som går ut på att ge pengar åt människor som inte förtjänat det kan Flagga gult vara en av de märkligaste.

Det är organisationen Ort till Ort som redan tidigare tycker att ett ”bra boende ska vara tillgängligt för alla, och inte villkoras av ekonomiska förutsättningar och/eller stora skulder”. Det senaste är att ”alla drabbade under coronakrisen” som bor i hyresrätt ska få tre hyresfria månader. Detta eftersom de enligt egen uppgift ”i åratal har finansierat våra hyresvärdars vinster”. Därför hänger de ut gula tygstycken på sina balkonger. Lite oklart på vilket sätt det ska ge dem gratis hyra, men min invändning är den vanliga: Vem ska betala?

Corona har drabbat alla, mer eller mindre, troligen även hyresvärdar. Vari ligger rättvisan i att de dessutom ska sponsra hyresgästernas liv? Det är inget brott att hyra ut bostäder och om dessa hyresgäster är missnöjda med avtalet sedan ”åratal” stod det dem fritt att hoppa av eller aldrig flytta in.

När privata fastighetsägare går i konkurs hör jag aldrig dylika organisationer komma till deras undsättning. Det var ju bara ondsinta kapitalister, så låt dem brinna i helvetet? Att de jobbat stenhårt och tagit ekonomiska risker för att kunna äga det där hyreshuset struntar Ort till Ort i. Likt hungriga fågelungar skriker de efter bättre service, lägre hyra och nu också ett fullt finansierat boende, för det är minsann en rättighet.

Jättefint om hyresgäster på obestånd kan ha en dialog med sin hyresvärd, men tycker man att ett bra boende, god mat, en fin bli och underbara semesterresor ”inte ska villkoras av ekonomiska förutsättningar” behöver man sätta sig i skolbänken och ta reda på hur världen fungerar.

Falsk matematik

Svensk arbetslöshet ökar, liksom i många länder. Logiskt, det permitteras och varslas till höger och vänster. Nu till något mindre logiskt.

Skogs- och jordbruket brukar den här tiden på året plocka in säsongsanställda polacker och ukrainare för att hjälpa till med sådden, men nu har de svårt att komma hit med stängda gränser i alla länder (utom ett, men det ger sig ju självt när alla andra stängt). Samma sak för torvmossarna och så småningom bärplockningsföretagen.

Lands chefredaktör vill ha lagändringar för att få permitterade anställda att kunna hoppa in. Jag förstår inte riktigt varför. Som hon mycket riktigt påpekat har SAS kabinpersonal med framgång hoppat in i vården, så då borde väl alla möjliga kunna hoppa in i jordbruket?

Vad jag heller inte förstår är varför man måste komma åt korttidspermitterade kontorister när det redan finns gott om heltidsarbetslösa. För ett par veckor sedan skrev ett gäng flyktingaktivister en debattartikel som gick ut på att de c:a 9000 som fick stanna tack vare den så kallade gymnasielagen nu borde få amnesti eftersom de riskerar utvisning när de pga arbetslöshet inte uppfyller villkoren för att få stanna.

Vad hindrar dem att plantera skog eller bryta torv? Frågan gäller även andra långtidsarbetslösa, både svenskar och invandrare. Sveriges stigande arbetslöshet har länge skyllts på bristen av enkla jobb. Jag har varken planterat granplantor eller brutit torv. Det är nog slitsamt, men jag kan inte tänka mig att det kräver någon högre kompetens och är man arbetslös med någon form av försörjningsstöd får man inte vara för kräsen. Eller får man det? Jag vet inte, tycker bara att det är konstigt.

Bonnesen inför rätta?

Jag hängde inte med så mycket i Swedbanksoppan eftersom jag aldrig ägt aktien eller varit kund i banken och inte heller haft tankar på vare sig det ena eller andra. Men vd Birgitta Bonnesen fick ju sparken efter att ha ljugit om Swedbanks ljuskänsliga affärer i Baltikum.

Det verkar sunt att hennes agerande kan få större konsekvenser än att hon går vidare till ny verksamhet som om ingenting hänt och samtidigt kvitterar ut en fallskärm större än vad vanligt, hederligt folk har som livsinkomst.

I detta fall ströps fallskärmen av Swedbanks styrelse. Parallellt med detta har Ekobrottsmyndigheten dragit igång en utredning mot henne.

Jag vet inte om Bonnesen är skyldig och i så fall till vad. Än så länge finns inte ens en brottsrubricering, men jag tycker att det är befriande att frågor om personligt ansvar ens väcks. Det vanliga, såväl i storföretag som i myndigheter eller inom politiken, är att gigantiska lönekuvert skylls på att ledande personer har ett stort personligt ansvar, men så fort detta ansvar ska utkrävas rycker man på axlarna. ”Det där är inte mitt jobb längre” säger börs-vd Faxander eller exminister Olofsson.

”Hahaha, tack för pengarna!”

Hur det än går för Bonnesen hoppas jag att det blir en trend att ledare tvingas ta ansvar för sina handlingar. Lite grann som vi andra måste göra det.

Vad förmedlar de?

Jag fick ett mejltips från Nemo om en DN-intervju med Arbetsförmedlingens nytillsatta generaldirektör Maria Mindhammar.

Arbetsförmedlingen är ju myndigheten som alla tycks vilja reformera, men som ändå rullar på ungefär som tidigare, i ur och skur. Jag blir nästan full i skratt när Mindhammar säger att de ska vara ”väldigt flexibla i det här läget”. Mycket tror jag om Arbetsförmedlingen, men flexibilitet är inte deras grej. I nästa stycke står det att ”digitaliseringen underlättar”.

Javisst ja! AF har ju digitaliserat. Eller ska göra det. För tre år sedan sa de: ”Ärligt talat är vi än så länge bara i början av vår digitala utveckling.”. Hur är det ens möjligt för en svensk organisation 2017 att vara i början av sin digitala utveckling?!

Den riktiga höjdaren är ändå när Mindhammar från en fråga om hur lång tid det tar efter att man skrivit in sig som arbetslös innan man får hjälp och svarar: ”Du kommer i stort sett direkt få beskedet att du kan höra av dig till din a-kassa.” Det är alltså generaldirektörens uppfattning om vad Arbetsförmedlingen (!) kan göra i närtid för den som vill få ett arbete förmedlat till sig.

Jag börjar tro att Arbetsförmedlingen överlever allt i sin nuvarande form och aldrig någonsin kommer att reformeras, men kunde de inte byta namn åtminstone? Praktiskt taget vad som helst vore mindre missvisande än dagens namn – Sysselsättningsakuten, Bidragsslussen, Olssons Bygg & Frakt...

Bärkultur

Har du tänkt semestra i Sverige i sommar (just nu verkar det inte finnas så många alternativ) kanske bärplockningsmuseet Bärens Hus kan vara något. Är ni rädda för folksamlingar tror jag Glommersträsk är perfekt.

Det ifrågasätts ibland vad svensk kultur är, ifall man inte går ännu längre och hävdar att den i stort sett inte finns, som Mona Sahlin (”Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”) eller Fredrik Reinfeldt (”Ursvenskt är bara barbariet.”).

Men bärplockning tycker jag definitivt kvalar in. Det var en självklar sysselsättning för tidigare generationer. Min mamma och hennes syskon plockade varje år från tidig ålder blåbär, lingon och hjortron. Inte långt från Glommersträsk förresten. Det var självklart att ta tillvara denna naturresurs som fanns att hämta helt gratis.

Och gör så än idag! Det är bara det att nästan ingen svensk plockar. De få människor jag träffar med bärplockare i skogen är i regel asiater eller östeuropéer. Nu plockar jag inte bär som en kulturgärning utan för att jag gillar gratismat, men hade jag haft barn hade jag definitivt försökt lura med dem till skogs varje sommar. Det är nyttigt, rofyllt och trevligt. Både att plocka och att glädjas åt en frys full av bär.

Amorteringsfrihet under ansvar?

Så fort amorteringskravet på bolån slopades sänkte eller pausade 50000 låntagare sina amorteringar. Antingen är det i stort sett samtliga som blivit av med jobbet eller permitterats pga Covid-19 eller också har människor som klarat att amortera ändå tagit chansen att sluta bara för att de kan.

Har de järnkoll på sin ekonomi och investerar ”extrapengarna” vettigt behöver det inte vara fel, men man behöver inte tillhöra cynismlandslaget (Gud, vad jag önskar att det fanns ett sådant!) för att anta att många bränner dem på skit istället. ”Unnar sig” nu när världen är så eländig.

Om vi leker med tanken på att den ekonomiska krisen i världen som pandemin utlöst inte är över nu kommer många av deras bostäder att sjunka i värde. Om de var hårt belånade från början (och det kan man ju nästan säga att alla med amorteringskrav var) kan det i bästa fall leda till att de sitter fast hos sin nuvarande bank eftersom ingen annan skulle vilja ta över lånet.

I värsta fall, om deras privatekonomi drabbas genom uppsägningar och/eller oväntade engångskostnader, kan följden bli betydligt värre. Det är deras ansvar, jag var skeptisk till ett allmänt amorteringskrav redan när det kom, men jag tror att de flesta skulle gynnas av att fortsätta amortera om de kan, oavsett om huset är belånat till 85 eller 20 procent.

Thorsten Flinck: ”Det har blivit fattigt”

Jag fick ett tips i kommentarsfältet från Frihetsmamman om att Thorsten Flinck har ont om pengar. Inte coronarelaterat, sådana rubriker om Flincks ekonomi har ploppat upp regelbundet i 30 år. Redan innan Robert Gustafsson skämtade i Nilecity om att han lurat ner honom i en tunna med hårbalsam genom att säga att det låg en femhundring på botten.

Förutom ett missbruk som antagligen kostat en del i perioder verkar han vara sinnessjukt dålig på att hålla i pengar. När han varit hemlös har han t ex tagit in på hotell tills pengarna varit slut och lite till. Själv hade jag ringt en kompis i ett akutläge istället för att boka hotellrum för tvåtusen kronor natten tills jag blir portad.

Jag tycker att Flinck varit en lysande skådespelare som utan sprit och knark antagligen varit en av landets största. Men om jag hade producerat film eller teater hade jag aldrig riskerat en produktion med hundratals inblandade genom att anlita honom. Tragiskt såklart. Ändå svårt att inte fascineras över detta genis oförmåga att ta hand om sig själv.

”Jag får ringa Kristina Lugn och be henne att Svenska Akademien ska ge mig nåt. De gjorde det en gång när jag inte hade några pengar. Då kom det in 60000 ett par dagar senare.”

Svenska Akademien minsann! Undrar om det är det han kallar en deal med ”bigga pengar”:

En annan tanke vore att skaffa sig jobb! Herregud människa! Det måste finnas skådespelare i början av sina karriärer som skulle betala hur mycket som helst för att få ett par lektioner av Thorsten Fucking Flinck! Läs dikter på bibliotek, sätt upp en monolog, dubba tecknad film eller skriv ett manus! Och det är ändå bara några förslag som ligger inom hans expertis. Annars kan han väl dela ut morgontidningar eller ta jobb i hemtjänsten.

Jag är rädd att inget av dessa förslag duger, att inget känns tillräckligt kreativt för hans smak. Kan så vara, men vad kan vara mindre kreativt än att ”tala ut” i skvallerpressen för hundrafemtionde gången och sedan vänta på sina pengar?

Polisgöra på entreprenad

Jag blir glad när jag läser om snuskigt rika människor som öppnar plånboken i lägen där det strikt ekonomiskt inte är värt det. Jag minns särskilt när Gad Rausing ville slippa betala för sophämtning på den skärgårdsö han ägde. Han tog själv med sig soporna därifrån, men kommunen ville ha sitt ändå, 430 kr per år. Då lät han sin advokat författa en skrivelse på några hundra sidor. Den som anlitat en jurist anar att redan ett par A4-sidor hade täckt upp avgiften livet ut, men han skrev alltså en roman.

Det senaste exemplet är Karl-Johan Persson som blev bestulen på sin Ipad och när polisen la ner förundersökningen innan den kommit igång pga att ”det är uppenbart att brottet inte går att utreda” anlitade han ett säkerhetsföretag, gissningsvis för mångdubbelt mer än de 12000 surfplattan kostat. Det resulterade i att KJP och ytterligare fem offer fick tillbaka sina grejer.

Vanliga dödliga människor har inte den här möjligheten. En av mina släktingar blev av med en byggnadsställning tidigare i år. Eftersom han satt en GPS-sändare i den kunde han samma dag berätta för polisen var den fanns. Men polisen hade inte tid. Det krockade väl med deras innebandyträning eller nåt, så det blev ”spaningsuppslag saknas”. I brist på KJP:s och Rausings miljarder åkte han själv till platsen så fort han han jobbat klart, men vid det laget fanns bara GPS:en kvar – inget stöldgods och inga tjuvar.

Så vad ska man göra när polisen inte vill jobba även om man gjort halva jobbet åt dem? En del lägger upp sina egna bevakningsfilmer eller bilder av suddiga tjuvar på Facebook och andra sociala medier, men då lägger polisen minsann ner innebandyklubborna för en stund:

”Är det så att man filmar ett inbrott så ska man lämna in filmen till polisen. För det är myndigheterna som har möjlighet att lägga ut det här och söka vittnen. Det ska inte en enskild person göra.”

Innebandypaus.

Känns som ett olösligt problem. Och dyrt! Inte bara för de utsatta, även för alla andra som köper försäkringar, men kanske allra dyrast för polisens trovärdighet. För ber man om deras hjälp, kan leda dem till stöldgodset eller (som när jag själv utsattes) har tjuvarnas regnummer och får en bråkdel av det engagemang samma myndighet visar om man hotar att ta lagen i egna händer, lägger ut bevis på nätet eller ens börjar patrullera sitt eget bostadsområde kommer man sluta att be om deras hjälp.

Har MP helt fel?

Finansmarknadsminister Per Bolund har ifrågasatt företagens svaga motståndskraft, att så många nu behöver lån eller bidrag för att överleva. Företagarna med Günther Mårder i spetsen gick i taket. Moderaternas store ledare Ulf Kristersson tyckte att Bolund borde be företagen om ursäkt och en anonym ledarskribent i Expressen fastslår att MP inte har en susning om företagarnas vardag.

Men är Bolund helt ute och lådcyklar? Jag tycker att det finns skäl att inte bara vifta bort alla eventuella poänger med det faktum att Miljöpartiet är ett företagarfientligt parti. Det stämmer förvisso, men Bolund drar faktiskt varken alla företag över en kam eller försöka skylla hela pandemikaoset på dem. Lyssna så objektivt du kan på detta citat:

”Det tycker jag är ett krav man skulle kunna ställa på företagen också – att man måste kunna klara av olika typer av samhällskriser, särskilt om de inte är långvariga. Blir det långvariga kriser är det en annan situation, men att det blivit så snabb reaktion i många företag tycker jag faktiskt är överraskande.”

Jag har många gånger ondgjort mig över privatpersoner som inte har en buffert och vi kräver alla att staten ska ha det. Borde då inte företagare också ha det? Är det rimligt att företag hamnar i djup kris redan efter ett par veckor med vikande försäljning? I själva verket kanske många av dem varit rökta oavsett.

I Expressenartikeln ovan skriver man att ”det är orimligt att ställa samma krav på frisörsalonger som på storbanker”. Det har finansmarknadsministern inte gjort, men sanningen är sällan viktig vid opinionsbildning. Han har bara sagt att alla borde ha en buffert. Den senaste veckan har flera människor påstått att alla företagens pengar måste investeras för att generera nya vinster så att hjulen fortsätter att snurra, men hur fartblint är inte det?

Jag tänker varken rösta på MP eller virka egna slipsar, men jag är i alla fall beredd att ge Bolund en poäng här, även om det kan diskuteras ifall politiker överhuvudtaget ska försöka rädda några företag. Och bara om de företag som tar honom på orden och skaffar detta manöverutrymme inte senare får skit från regeringen för att de ”gjort övervinster”. För i så fall är det fri jakt på miljömupparna igen.

Olika artiststrategier

Första gången jag stod på scen som ståuppkomiker var min uppgift (förutom att överleva) att påa den norska komikern Tommy Steine. Det här var på 1900-talet när han var ung och ganska okänd. Idag är han en av Norges kändaste artister.

Dock inte bara känd för att han är en duktig komiker. Hälften av artiklarna om honom handlar om pengar, skulder och bilar för miljoner. Och så ett och annat bråk med kollegor. Jag tyckte att han var supertrevlig, men har förstått att han uppfattas som en diva och knappast skulle röstas fram som Årets norrman.

”Ursäkta, skulle jag kunna få tillbaka min mjärde?”

Förrän nu kanske. Pga sin oförmåga att hålla i pengar och gissningsvis rätt höga omkostnader drabbades han stenhårt av att tappa alla vårens och sommarens uppdrag, men till skillnad från andra artister gråter han inte ut i media eller tigger om pengar från politikerna eller den uteblivna publiken. Han tog istället jobb som butiksbiträde och har också anmält sig som frivillig i jordbruket:

”Jag är frisk och rask och kan bidra om bönderna behöver hjälp med vårsådden.”

Se och lär, artister! Förutom att Steine kan se sig själv i spegeln (om än en lite bredare än han behövde 1999) lär det knappast skada hans varumärke. Tydligen väljer även norska artister gärna tiggerialternativet:

Vipps är Norges swish.

Jag är inte målgruppen för någon form av artisteri, men när coronakrisen är över skulle jag tusen gånger hellre betala pengar för att se en artist som sorterat potatis för att försörja sig än en som bett om allmosor och statliga bidrag.

Gymdöden

De svenska gymmen stängde ett tag helt. Nu är de öppna, men utifrån vad jag sett verkar de gå trögt. Frågan jag ställer mig är om det här blåser över. Jag har en teori om att det kanske inte gör det, att gymtrenden är över.

Jag tänker så här. På gym är människor nära varandra. Jag har i alla fall inte sett ett gym med luftig inredning. Som om det inte räckte står, sitter och drar man i maskiner som andra svettiga människor har samma kontakt med strax innan och efter, och så är det omklädningsrum och duschar. Jag har aldrig varit någon gym-entusiast, men det lär väl vara fler än jag som drar sig lite för riskerna, inte bara nu utan också längre fram.

Dessutom har många gymnaster redan vant sig vid alternativen. Varenda elitidrottare verkar ha lagt ut träningsfilmer i hemmamiljö som alla kan ta del av helt gratis, man kan köpa hem kettlebells och annat, och snart har väl alla kommuner byggt ett eller flera utegym som inte heller kostar något att använda. Kommer man vilja börja betala årskort på SATS eller Friskis & Svettis igen?

Som jag ser det finns två kategorier av människor på gym – de som gillar att träna och de som inte gör det. Den första gruppen tror jag tar sig i kragen och fixar ett hemmagym nu. Eller hittar andra träningsformer, börjar springa eller köper en dyr cykel. Den andra gruppen gick ju bara och väntade på ett skäl att slippa gå på gymmet. Om de istället hamnar i tv-soffan med chips och dipp eller gympar med Paolo Roberto på Youtube vet jag inte, men för gymkedjorna kan de vara förlorade.

"Du tar första kicken, jag bangar..."

SATS-aktien som är noterad på Oslobörsen gick från 29 till 11 kr på mindre än en månad. Sedan dess har den hoppat upp några kronor, men det är fortfarande långt upp till riktkurserna på 20-30. Jag är ändå inte sugen, varken på aktien eller att gå på gym.

Sådan husse, sådan hund

Läste ni broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” när den damp ner i brevlådan? Jag gjorde det inte, men jag har kikat på den nu när krisen kommit.

”Vid en samhällskris kommer hjälpen att först gå till dem som bäst behöver den. De flesta måste vara beredda på att kunna klara sig själva en tid. Ju bättre förberedd du är desto större möjlighet har du också att hjälpa andra som inte har samma förutsättningar.”

Intressant att staten sa till oss att vi ska vara förberedda när vi samtidigt kan konstatera att den själv avvecklat både medicin- och livsmedelslager. Budskapet är helt klart ”Gör som vi säger, inte som vi gör”. Därför sticker följande mening ut som den mest provocerande i hela texten:

”Du som privatperson har också ett ansvar.”

Vadå också?! Det antyder ju att staten har ett ansvar för landets krisförberedelser. Hur gick det då? T ex hade det extralager med över tvåtusen respiratorer som fanns på 1900-talet kommit väl till pass. Det statliga medicinlagret är avvecklat och när sjukvårdspersonal inte har utrustning för att klara hygienkraven sänker man kraven. Miljontals andningsskydd valde man att bränna upp. Är det något av dessa exempel som åsyftas med ”också”?

”Bara lugn, vi ska trycka ett nytt armband!”

Inte många klarar sig mer än några dagar utan el, vatten, fungerande matbutiker och bankomater, men med tanke på vilka signaler Pappa Staten skickat ut genom sitt eget agerande kanske vi borde vända på det och imponeras över att ens någon gör det.

Indrivning

Det låter som att inkasso kan bli stort i framtiden. Själv har jag alltid fått betalt genom klassiskt tjat. Det började tidigt. Jag sålde min första bil till en granne. I ungdomligt oförstånd lät jag honom delbetala och skrev över bilen innan han betalt hela. Jag tror att det fattades 3000 kr, vilket var mycket för en artonåring på den tiden. Köparen var ett par år äldre.

Och de där pengarna kom aldrig. Det fanns alltid något skäl till att han behövde anstånd ett par dagar, och veckorna gick. Till slut bestämde jag mig för att nöta ned honom. Jag ringde på dörren varje dag, ibland flera gånger. Tidiga morgnar, sena kvällar. Jag pratade med hans mamma i hopp om att även hon skulle tjata på honom så att det blev lika jobbigt för honom som för henne.

”Tänker'u pröjsa?!”

Och det fungerade. Jag tror att nyckeln är att ta sig först fram i kön av fordringsägare. Den skyldige ska veta och känna att om det är en skuld han har lust att betala för att slippa känna sig jagad så är det denna.

Jag pratade med en brunnsborrare som hade borrat en brunn åt en präst. Nu snackar vi sexsiffriga belopp, men när förfallodatum förföll var skulden ännu oreglerad. Det här var på en liten, fredlig ort där det hade kunnat ses som en överreaktion att ringa motorburen ungdom, men borraren behövde pengarna. Så han gick på gudstjänst! Klädd i den tuffaste skinnjackan han hittade och i mörka solglasögon satte han sig längst fram på högmässan och började leka arga leken med prästen i predikstolen. Med god marginal till nästa söndag var skulden betald.

Det är såklart bäst om man kan lösa det fredligt (allra bäst om de som inte har råd låter bli att handla för pengar de inte har!), men jag har också förståelse för dem som tar till de medel som krävs. Som när ”Beck” beordrar ”Wallander” att lägga Lennart Jähkel i gipsvagga i världens kanske allra bästa film, Slutspel:

Miljösparbluff?

En utredning beställd av regeringen föreslår den nya sparformen ”miljösparkonton”, där inlåningen ska gå till miljöprojekt och innebär en skattereduktion för spararna. Detta ska finansieras som vanligt nuförtiden, genom att slå ännu ett slag mot de förhatliga sparformerna kapitalförsäkring och investeringssparkonto.

Det finns mycket att säga om detta, men jag tycker att Nordnets Frida Bratt summerar det bra med formuleringen ”häpnadsväckande i sin uselhet”. Min främsta invändning är inte att jag tror att det är en dålig investering utan att klåfingriga politikers sätt att genom påtryckningar tvinga vår fria vilja åt ett visst håll är obehagligt.

Men jag tvivlar inte på att det kommer att bli en proposition av detta. Regeringen brukar få svar som de ropar och i direktivet till utredningen antyds det att den bör ”lämna förslag i syfte att bidra till den samhällsomställning som behöver ske för att klimat- och miljömålen ska uppnås”. Dessutom tycks såväl finansminister Andersson som finansmarknadsminister Bolund hata börshandel.

Yoda till höger, inte Bolund.

Jag gillar miljön (vem gör inte det?), men så fort någon produkt har ”miljö” i namnet osäkrar jag min revolver. Bildligt alltså. Det brukar nämligen innebära att varan inte håller utan en vädjan till kundens samvete. Dessutom är det inte hugget i sten att valet är bättre för miljön bara för att ordet miljö är med (se bara på miljöpartiet). Jag konsumerar gärna miljövänligt (vilket ofta är liktydigt med att inte konsumera alls), men ett sparkonto med tveksam miljönytta och avkastning finns inte på min topplista.

Kommentarsfält utan Jante

Jag blev nyligen tipsad av Minimalisten i kommentarsfältet om Youtubekanalen Exploring Alternatives, och där hittade jag en intervju med Tim Stobbs som gick i pension vid 39,5.

Inget uppseendeväckande med det. Jag känner igen många av tankegångarna från mitt eget liv, men kanske ännu mer från andras, som Farbror Fri som tog samma beslut vid samma ålder. Nej, det intressanta var istället kommentarsfältet och då inte vad som stod där utan det som saknades – Jante. Motsvarande intervju/reportage/artikel med en svensk FIRE-person hade riskerat att dränkas i kommentarer av typen:

”Han lever på sin fru, den jävla parasiten!”

”Vem är han att döma mig?!”

”Skitsnack, klart att han tjänar en massa pengar och/eller lever som en kyrkråtta.”

”Ett tag går det kanske, men vänta bara till nästa lågkonjunktur. Då kommer du stå där med mössan i hand hos din gamla arbetsgivare som då antagligen inte vill ha dig :).”

”Ja, det är ju lätt för honom! Själv har jag [sjutton anledningar] att jag inte skulle kunna göra likadant. Förresten vill jag inte – så det så!”

Nu har jag inte lusläst alla kommentarer, det är över 1300, och visst får han utstå enstaka kritiska inlägg om trovärdighet, hobbies och utseende, men de flesta är bara positiva:

”I like this guy.”

”Seldom you see smart people these days. Refreshing. Inspiring.”

”This guy is awesome!! What practical, useful, genuine advice!”

”Tim is really likeable. He has great energy.”

”Respect to this guy for being authentic and creative with his choices.”

Säger man att jantelagen är typiskt svensk får man svaret att ”den är faktiskt dansk”, vilket snarare bekräftar än motsäger poängen. Inte ens negativa fenomen får vi ta åt oss äran av. I ekonomibloggarnas kommentarsfält blir det sällan krig, där är ju många redan frälsta. Men när jag ser kommentarerna efter en del artiklar i vanlig media är det desto mer.

När jag var gäst i Sparpodden stålsatte jag mig därför för en skitstorm och blev förvånad när den helt uteblev. Jag fick den obligatoriska invändningen ”Skulle alla göra som han skulle alla företag gå med förlust”, vilket var lite märkligt när jag till och med besvarat den under intervjun, men de flesta var snälla och uppmuntrande, både på Youtube och Shareville.

Och även om jag fått mer av den kritik och ilska som jag sett att andra som lyft dessa frågor har fått hade jag kunnat leva med det. Det tråkiga är att det allmänna samtalsklimatet drabbas när människor dömer. De allra flesta lever liv jag inte vill ha, men varken deras eller mitt liv blir ju bättre av att jag går i försvarsställning. För kanske finns det ändå något att lära där.

Medelsbrist

Fattig, illikvid, pank, black... Jag har just lärt mig att det finns ett annat ord som beskriver fenomenet slut på kontot – medelsbrist.

Det är anledningen till att Migrationsverket inte betalar ut den dryga halva miljon till Åsele kommun som man beslutat för att kommunen ska göra ”insatser för nyanlända med särskilda behov”. ”Nyanlända” var ett ord som kom till när man plötsligt kom på att ordet invandrare var nedsättande på något vis. ”Särskilda behov” kan givetvis betyda vad tusan som helst, ungefär som ”särskilt utsatta områden”. Särskilt utsatta för vadå?!

Kommunens ekonomichef säger sig aldrig tidigare ha hört ordet medelsbrist. Det hade inte jag heller, men en webbsökning visar att det faktiskt finns. Det används mest inom juridiken och betyder då ”bristande ekonomiskt underlag för finansiering”. Slut på kontot alltså.

Kommunalrådet är socialdemokrat. Det framgår av artikeln, men också av hans språkbruk när han använder det av socialdemokrater mest populära ordet 2020, ”oacceptabelt”. Det betyder att knyta näven hårt i fickan, på socialdemokratiska. Alltså att inte göra någonting mer än att markera sitt missnöje.

För man attackerar inte sina egna, särskilt inte i ett parti där skiljaktigheter på något SSU-möte på Bommersvik 1983 fortfarande spelar roll vid nya utnämningar fyra decennier senare, och kommunalrådet är inte dummare än att han fattar att om han höjer rösten nu kommer det ses som kritik mot partikamrater i regeringen och på den berörda myndigheten. Samtidigt vill han bli omvald och därför visa Åseleborna att han minsann inte är en politisk dörrmatta.

Nyheter blir mycket roligare om man helt går in för att analysera orden istället för att ta till sig att en av myndigheterna med allra störst budget har slut på pengar. Och som medborgare undrar jag när avkastningen från flyktinginvandringen som det pratats om ända sedan det där SSU-mötet -83 ska komma. Då när nyanländ betydde att man just kommit och en stor grupp av människor inte kallades ensamkommande.