Rabarberpaj

Jag har inte haft egen rabarber sedan mina föräldrar sålde sin villa 1987, men ingen som odlar rabarber tycks göra av med den för rabarber växer som ogräs och till skillnad från t ex äpplen och krusbär kräver rabarber tillagning. Och det är ju nästan ingen som orkar tillreda mat längre, de orkar ju knappt åka och handla själva.

Därför är tillgången till gratis rabarber närmast oändlig, så min frys är laddad och nu tänkte jag göra nytta av det i form av en snabbtillagad paj. Detta behövs:

pajdeg

vetemjöl, 5 dl

strösocker, ½ msk

bakpulver, 1 tsk

margarin/smör, 125 gram

fyllning

rabarber, 500 gram

strösocker, 1,5 dl

majsstärkelse/potatismjöl, 2 msk

Sätt ugnen på 200 grader. Häll samtliga ingredienser i degen i en bunke. Ta fram ett halvt kilo rabarber, färsk eller fryst, skuren i små bitar. Tjocka stjälkar delas med fördel mitt itu.

Bearbeta degen med degkrokar. Detta är en smulpaj, så degen kommer inte tas ihop utan ska vara smulig.

Smörj en form, häll ner rabarberna och strö över blandningen av socker och majsstärkelse eller potatismjöl (det sistnämnda för att det inte ska bli för blött).

Häll över smuldegen.

In i ugnen tills pajen börjar få färg för då kommer rabarberbitarna ha mjuknat. Det tar runt 20 minuter.

Servera med vaniljsås.

Den här pajen klarar alla att göra. Arbetsinsatsen är minimal och under förutsättning att man kommer ihåg att ta ut den ur ugnen i tid är det svårt att misslyckas.

En dokusåpahoras bekännelse

En fredagskväll för ett par veckor sedan hade Mariette hälsat på en väninna och tog bussen hem på nattkröken, somnade och missade sin hållplats, vilket resulterade i en taxiresa för 1400 kr. I hennes situation hade jag också önskat att busschauffören gjort henne uppmärksam på att bussen nått ändhållplatsen, men jag hade aldrig krävt pengar av transportbolaget och aldrig, aldrig, aldrig gråtit ut hos tidningen.

Eller hade jag det? Nu när det är lika mycket nyhetstorka på bloggen som hos kvällstidningarna tänkte jag avslöja att jag en gång ringt en skvallerredaktion för att tala ut om min kränkning. Häng med!

Han sa alltid så, Aschberg, på den tiden han inte var gammal och patetisk. Och han är faktiskt lite inblandad eftersom han var programledare för dokusåpan Baren i TV3 år 2001. Ett tiotal självupptagna människor drev en bar och röstade ut varandra längs vägen. För att något skulle hända bokade de artister till baren. Någon kom på att ta dit en ståuppkomiker och det blev tyvärr jag.

Jag hade bara varit professionell artist i några månader och tv är ju alltid tv, men det här var ett skitgig, det fattade jag. Enda anledningen att jag inte sa tvärnej var för att förfrågan kom från en förmedling jag ville ha andra, bättre uppdrag från.

Ersättningen var baserad ”på dörren”. Jag tror att jag skulle få fakturera 60-70 procent av entrékassan och eftersom marknadsföringen var obefintlig och detta var mitt i veckan på en ocharmig, avsides pub förstod jag att det skulle bli ett ekonomiskt bottennapp för en troligen rätt plågsam upplevelse.

Och så rätt jag fick! Publiken var liten. Längst fram satt deltagarna själva och de var som dokusåpadeltagare brukar vara – blasé, självupptagna, ointresserade. Då var ändå pajasen och nuvarande Expressenjournalisten Jens Liljestrand (trea från vänster i övre raden) utröstad efter att veckan innan ha kallat en överviktig kollega (längst ner till vänster) för ”ditt feta jävla äckel”.

Två av de deltagare som var kvar såg jag aldrig eftersom de hade valt att tillbringa kvällen på kontoret idkandes könsumgänge varför avsnittet sedan i stort sett handlade om detta och om när den kvinnliga deltagaren ringer sin pojkvän för att förvarna om att ”de antagligen klippt programmet så att det verkar som att jag och en kille hade ...”.

Det som däremot förvånade mig var efterspelet. Inte efterspelet till deras uppträdande alltså, utan mitt. När jag skulle gå var inte kassan färdigräknad, så vi skulle höras om ersättningen dagen därpå, men det var inte klart då heller. Några dagar senare röstades den ansvariga deltagaren ut och sedan visste ingen någonting. Det handlade om en dryg tusenlapp, så kanske en femhundring efter skatt och när jag ringt fem gånger började jag bli rätt sur på att inte ens få betalt för skiten.

Jag hade fyllt mitt ansvar gentemot bokaren och gjort jobbet, så nu fick jag den briljanta idén att jag kanske kunde få betalt i form av publicitet eller åtminstone glädjen av att få kasta skit. Aftonbladet hade en hel dokusåparedaktion, så jag ringde dit och förklarade läget. Att inte veta hur många som uppehåller sig i en bar bryter rimligen mot brandskyddsreglerna och hur konstigt det än låter idag var deltagare även i mindre dokusåpor medialt intressanta på den tiden.

Men nej, de nappade inte så jag slapp bli ”Artisten som inte fick betalt av Baren-stjärnorna”. Efter att ha rundat deltagarna och tagit kontakt med restaurangchefen på Gamla Stans Bryggerier fick jag betalt och ett par år senare gick de i konkurs. Slutet gott, allting gott.

Är gratis alltid gott?

Jag tycker mig vara en människa som uppskattar livets små glädjeämnen, jag gillar det som är gratis och ogillar slöseri. Men det finns gränser även för mig. När jag såg nedanstående bortskänkes-annons började jag titta mig runt i rummet efter dolda kameror.

En keps alltså. Inga måttangivelser och en rätt grynig bild. Gratis förvisso, men hur ser marknaden ut? Även om jag hade haft gångavstånd till Vendelsömalmsskolan hade jag inte övervägt att ta kontakt med annonsören. Vad är värdet på en begagnad keps liksom? Jag skulle gissa att 0 kr är ganska nära sanningen.

Gratis mat gillar jag om möjligt ännu mer än annat gratis. Jag plockar bär och har till och med bloggat om när jag plockat nässlor och maskrosor som väl får betraktas som rent ogräs. Men även här har jag en gräns, och detta hamnar nedanför den.

En påse pulverbearnaise och en skvätt torkad lök. Och så en portion müsli – ”någon jävla kråkmat från utlandet”, som Stefan Sauk uttryckt det.

Vem vaknar upp en morgon och kommer på att hon ska skänka bort sina matvaror (där minst två av tre är sånt jag antagligen inte hade tagit emot om jag så fått det gratis i affären? Att ringa en person på Södermalm (ja, jag var tvungen att kolla) och säga ”Hej, jag heter Micke och skulle gärna ta emot din pulverbea och torkade lök mixad med klumpförebyggande konserveringsmedel” är inte aktuellt. Varken idag eller andra dagar.

Imorgon är en annan dag (hette en riktigt kass låt), närmare bestämt midsommarafton. Vid denna tid på året brukar jag halvera bloggtakten. Så även i år. Nästa inlägg kommer på lördag, sedan siktar jag på måndag osv.

Alla dessa ”rådgivare”

Även om jag inte regelmässigt rabblar ekonomipoddarnas friskrivningsdrapor om att alla är ansvariga för sina egna beslut och inget ska ses som rekommendationer brukar jag inte ge råd i bloggen utan möjligen berätta hur jag eller andra har gjort varpå folk får bestämma vad de vill ta till sig.

Men jag retar ihjäl mig på alla människor som känner ett behov av att berätta hur allt är och funkar. Världen vore så oändligt mycket enklare om alla bara sa vad de vet och inte vad de tror eller hoppas. Fakta är fakta, medan subjektiva åsikter eller gissningar bör anges som just det.

Såg en Flashbacktråd där frågeställaren har 420000 kr att placera med en tidshorisont på tio år. Genast dyker det upp en ”hjälpande” medmänniska som inleder med att säga: ”Är absolut ingen expert.” Nej, det ska gudarna veta! Resten av rådet lyder nämligen:

”Men man brukar väl säga att man inte ska placera mer än 30 % av sitt kapital. Så investera 120-130k och sedan sätter du in i princip resterande på ett räntesparkonto exempelvis.”

Så det brukar ”man” säga? Var i all världen har han/hon hittat någon som gjort en så urbota korkad rekommendation?! Min fördom om flashbackianer säger mig att frågeställaren är under 25, men även med ena foten i pensionärslivet känns det helt galet att lägga 70 procent, nästan trehundratusen kronor, i räntepapper.

Det är lite som att fråga folk efter vägen. Ingen erkänner att de inte har en aning om var adressen du efterfrågar ligger. Alla kastar ur sig gissningar till höger och vänster, norr och söder. Att säga att man inte är expert kan tyckas ödmjukt, men i detta och många andra fall känns det som en falsk och spelad återhållsamhet för att rättfärdiga att man säger något alls när man helt uppenbart vet exakt ingenting, avrundat uppåt.

”Piloten är död. Finns det någon bandymålvakt som kan flyga planet istället? Är det det du menar?!”

Höjd moms – jippie!

Nu ska jag försvara Skatteverket.

Företaget Voi hyr ut så kallade elscootrar. Det är alltså fordon som ser ut som sparkcyklar, men drivs med el, körs både på trottoarer och på bilvägar och däremellan ligger de som farthinder för rullatorer, synskadade och andra.

Varför förklarar jag vad en elsparkcykel är, det fattar väl alla? Nej, inte Voi, de tror att de hyr ut taxibilar eller tåg. Jag ser ingen annan förklaring till varför de valt att betala 6 procent moms istället för 25, en momssats som ”enbart ska gälla för transporter där en person transporterar en annan”.

Detta eftersom de anser att dessa helvetesmaskiner är miljövänliga, en faktor som överhuvudtaget inte påverkar momsen. För övrigt ser jag inte det miljövänliga. Elsparkcyklar ersätter självklart varken tåg eller bussar. I första hand är de leksaker för barn och hipsters, i bästa fall används de istället för cykel eller promenad, bägge mer miljövänliga. Och nyttigare.

Och det redan utan att ta hänsyn till att livslängden för Vois elsparkcyklar enligt dem själva är 2-3 månader, men enligt andra bara en dryg månad. Dessa maskiner är alltså en symbol för slit- och slängsamhället. Visserligen är jag ingen förespråkare av moms, men ska vi ha moms ska elsparkcyklar definitivt ha den högsta satsen. Gärna en miljöskatt också.

Bard tweets matter

Jag är sällan överens med Alexander Bard och har ibland svårt att ta honom på allvar eftersom han varit medlem i Folkpartiet (två gånger), Centern, Medborgerlig Samling och Piratpartiet, samt sympatiserat med några till. Vidare har han hunnit avverka 3-4 religioner. Det är fint att man kan byta åsikt, men att göra det en gång i kvarten känns oseriöst. Men han är alltid kul att lyssna på eftersom han har tänkt. Jag gillar när människor gör det.

Jag förstår att det väckte reaktioner. Inte minst i Sverige där några punkter tappats bort i Black Lives Matter-debatten:

• George Floyd var en multikriminell narkoman. När han greps efter att ha kört bil hög som ett höghus på fentanyl och metamfetamin och försökt handla cigaretter för förfalskade pengar var hans avsikt att köra hem igen. Denne ”hedersknyffel” som Expressens konstredaktör Therese Bohman vill resa en staty till minne av har tidigare bl a riktat ett vapen mot en gravid kvinnas mage och hotat att döda hennes barn.
• Poliserna som dödade honom vid gripandet hade olika etniska bakgrunder och den vite polis som nu misstänks har en icke-vit fru.
• Varje år dödas fler vita än svarta amerikaner av polis, både i absoluta tal och i förhållande till sin andel av befolkningen.
• Av alla mord i USA är den klart minsta andelen, uppdelat på etnicitet, svarta som mördas av vita.

I den mån Alexander Bard var rädd för att missförstås (jag tvivlar) gjorde han misstaget att tro att detta är allmänt kända fakta, när verkligheten är att en stor grupp människor hämtar sin samhällsinformation från mycket selektiva källor, exempelvis SVT.

Det jag reagerade på är att nästan ingen försökte ta debatten med Bard. Jag läste igenom de första c:a 150 kommentarerna han fått. De flesta var negativa, men ingen försökte bemöta det han skrev. Istället var det förslag på att Bard borde skjutas i huvudet, låsas in tillsammans med andra vita män med fel åsikter och framförallt deplattformeras. TV4 borde sparka honom från uppdraget att programleda Talang. Något de direkt sa inte skulle hända, men som skedde bara några timmar senare.

”Vi går 180 grader, du kan lita på oss, du kan lita på oss...”

Bard har en svart bror och har åtminstone tidigare förespråkat helt oreglerad invandring. Det låter inte särskilt rasistiskt i mina öron, och vad säger han egentligen? Att svarta kan studera, jobba och tjäna egna pengar. Inte att alla svarta lever på bidrag.

Jag känner människor jag försöker påverka att ta bra ekonomiska beslut, börja spara, sluta tänka kortsiktigt osv. För att jag ser potentialen. Andra med lika usel ekonomi pratar jag inte pengar med överhuvudtaget eftersom jag gett upp för länge sen. De kan vara jättetrevliga personer som är rationella i andra sammanhang, men helt oförmögna att tänka vettigt kring pengar. Det är inte Alexander Bard som gett upp om svarta, han säger tvärtom att de borde kasta av sig offerkoftorna.

Och nej, jag tycker inte att George Floyd förtjänade att dö, att människor ska dömas ut pga andras beteende eller att människors värde baseras på ras. Behöver det ens sägas? Tydligen är det lika oklart som att man inte får sympati av att krossa skyltfönster och skrika att människor med fel hudfärg ska hålla käften.

Är det bara jag som tänker fel?

Irritationen dagar då min depå får stryk av börsindex är vida högre än glädjen då förhållandet är det motsatta. Jag vet inte om det är en fråga om ifall glaset är halvfullt eller halvtomt eller om alla resonerar som jag, men det vore intressant att höra i kommentarsfältet.

Allra värst är det när index går upp medan jag går ner. Säg att index går +0,1 % och jag -0,1 %. Det retar mig antagligen mer än om börsen går upp 0,9 % och min portfölj 0,5 % trots att det är värre.

Sedan är jag inte helt okänslig för vilka papper det handlar om och ifall det finns rationella skäl som kommer att ordna upp sig på sikt. Att min investering i silverfonden AuAG Silver Bullet A är mer volatil än en genomsnittlig tråkaktie är inom kalkylen. Jag får inte sömnsvårigheter om den går ner 3 % på en dag eftersom jag vet att den ändå kan sluta uppåt på en vecka.

Rent logiskt (ja, jag försöker jobba med logik) förstår jag också att enskilda börsdagar kvittar i det långa loppet och att det inte går att ”vinna” jämt. Efter över 30 års börshandel vet jag att mina exempel ovan är synvillor. Det faktum att jag vet, men ändå reagerar som jag gör irriterar mig också. Ni ser, det går fan inte att vinna detta.

Rikedom problem?

Sandro Scocco är inte bara bror till en av Sveriges drygaste artister utan också gammal LO-ekonom. Numera sitter han på tankesmedjan Arena Idé som samlar både sossar och vänsterpartister. Kanske är det därför han skrivit en debattartikel tillsammans med Lars Fredrik Andersson där de går till angrepp mot rikedom.

Det är i och för sig inte första gången Scocco och Andersson skriver ihop och de landar sällan i vettiga slutsatser. Nu är det alltså rikedom som är problemet. Inte fattigdom.

”En anledning till att rika blivit ännu rikare är att löntagare konsekvent försvagats de senaste trettio åren världen över. Det är därför oklokt att ytterligare försämra löntagares ställning. Men det saknas inte förslag i den riktningen.”

För det första vill jag se bevis för att löntagares ställning försvagats. För det andra vill jag se bevis för sambandet. Scocco och Andersson gör tankefelet att pengar är en konstant. De låtsas att om en får mer får en annan automatiskt mindre. Det säger de inte rakt ut eftersom de självklart inte tror det på riktigt, men det antyds.

Jag ska erkänna att jag inte läst hela rapporten på 78 sidor som de refererar till, men det skulle inte förvåna mig om de räknat med det för de flesta orkar ju bara läsa rubrikerna. Men allt går att bevisa med statistik. Ett sätt att ”försämra löntagares ställning” är att öka konkurrensen om jobben genom att importera människor samtidigt som man håller nere antalet arbetstillfällen genom att höja skattetrycket. Denna taktik har hejats på av herrar Scocco och Andersson som istället hittar problemet här:

”Ska den onda spiralen brytas måste politiker ta till sig de överväldigande bevisen att rika redan har mer pengar än de kan använda till produktiva investeringar. Ännu fler skuldsedlar i de rikas kassaskåp kommer inte gynna någon. Tvärtom måste skuldsedlarna i de rikas kassaskåp bli färre.”

Så politiker – inte marknaden! – ska minska fattigas skuldsättning och rikas rikedom. De skriver inte hur, men åtminstone vet inte jag något annat sätt än mer av samma – ännu mer politisk inblandning i våra liv genom tvångsmässiga omfördelningar av kapital, alltså att straffa de som skapar arbetstillfällen. Det har aldrig någonsin funkat, men kanske nästa gång.

Rågbröd

Jag brukar varken köpa eller göra grovt bröd, men nu tyckte jag att det var dags att experimentera med ett lite grövre rågbröd. Detta användes:

2 dl vatten
2 dl mjölk
25 g jäst
1 ½ tsk salt
50 g smör
¾ dl sesamfrön
3 dl rågmjöl
6,5 dl vetemjöl

100 gram russin
havregryn

Blanda och värm mjölk och vatten fingervarmt. Lös upp jästen i vätskan, tillsätt salt, smör, frön och rågmjöl. Rör ihop.

Tillsätt vetemjölet och knåda ihop till en deg som får jäsa under bakduk i en timme.

Häll ner russinen, knåda och dela degen i fyra delar. Forma varje del till en långsmal limpa som du placerar i en långplåt. Låt längderna jäsa under duken i en halvtimme medan du värmer upp ugnen till 200 grader.

Pensla bröden med vatten och garnera med havregryn.

Grädda i 15-20 minuter (eller ännu hellre tills färgen tyder på att de är färdiga). Ät!

Varför dras vi till skit?

Det var länge sedan det pratades så mycket om SAS-aktien, som ju ärligt talat inte glatt många. Den är ner nästan 45 procent på tre år då hela börsen gått i motsatt riktning. Ändå ska folk prompt in och peta i den och investera sina surt förvärvade pengar där istället för i bra bolag som inte bara har mörka moln på himlen i form av en pandemi vi inte vet hur den ska sluta, ett oljepris som knappast lär gå ner och en flygskamstrend SAS inte kan slå mynt av hur mycket klimatkompensation de än marknadsför.

Men denna spaning handlar inte om SAS utan om ett återkommande fenomen. Förutom människors ofattbara tilltro till sin egen förmåga att fånga fallande knivar verkar ras i sig göra aktierna attraktiva även när rasen bottnar i att marknaden tycker att bolagets produkter suger. Ett av Avanzas livaktigaste företagsforum är Eniro. Kursgrafen fladdrar förvisso till ibland och har nästan fyrdubblats på en vecka, men på treårsperioden när SAS tappat 45 procent är Eniros siffra -91 procent!

Aktier som tappat nästan allt kan gå upp tvåsiffrigt på en dag utan synbara orsaker, men jagar man den kicken föreslår jag trisslotter. Jag vet att jag sparkar in öppna dörrar här. Jag har sagt detta förut, andra har gjort det innan mig och det lär inte sluta här. Men hur kommer det sig att så många dras till lottsedlar i förlustbolag?

Är det verkligen så enkelt som att aktier som gått från 100 till 2 kr trots allt bara behöver få en liten uppstuds för att plussa 50-100 procent? För rent logiskt inser väl alla som varit på börsen mer än några veckor att den chansen inte motsvarar risken och att tiden inte är en positiv faktor för aktiebolag som gått dåligt under lång tid och som har negativt kassaflöde?

När snålheten spårar ur

Här följer en historia från ett öppet konto på Twitter, men eftersom jag inte känner någon av de inblandade tänker jag inte länka till den och ber att ingen gör det i kommentarsfältet heller. Och ett förtydligande: All information kommer från den ena parten i en konflikt. Jag kan inte bedöma sanningshalten, men kommer att resonera som att allt är sant, om än rapporterat av en part i målet. Det här är en blogg och ingen domstol. Nu kör vi!

Adam och Eva har haft ett förhållande. För fjorton år sedan köpte de en moped till Adams son, Knatte. Sedan dess har sonen växt upp och Adam och Eva växt isär, men de är sammanlänkade på så sätt att de hann skaffa två gemensamma barn, Fnatte och Tjatte. Dessa vill nu ärva mopeden som vid det här laget stått utomhus i tio år, och ta hem den till Eva.

Adam säger nej. Den ska säljas på Blocket. Från början för 7000 kr, men nu är han nere på 4000 kr. Fast innan han försöker kan han sälja sin halva till Eva, för 2000 kr, alltså självkostnadspris. Eva är inte intresserad av det eftersom hon uppfattar Adam som en girig skitstövel som bara vill jävlas. Har han inte kommit sig för att sälja den på tio år kan det uppfattas som stötande att sälja den till sina egna barn.

Lite beroende på hur överlämnandet av moppen gick till tycker jag att den ägs av Knatte, som för all del borde skänka den till sina halvsyskon. Men med tanke på att mopeden lämnats i barndomshemmet tycker väl Adam att han adopterat den.

Som sagt, jag känner ingen av dem. Att jag överhuvudtaget bryr mig är för att Adam ger oss snåljåpar dåligt rykte. Och så tycker jag synd om Fnatte och Tjatte, som antagligen känner att deras lycka är mindre värd för minst en förälder än möjligheten att få jävlas med sitt ex.

Mina föräldrar höll ihop ”tills döden skiljde dem åt” så jag kan inte riktigt relatera till problematiken med skilda föräldrar som hatar varandra, men tycker att det är bedrövligt när de inte ser till barnens bästa. En del sabbar barnen genom att ge dem allt de pekar på, för att bli älskade eller för att reta exet med sämre ekonomi. Andra gör så här. Har man satt barn till världen får man banne mig agera förälder och i det ingår att kunna resonera med den andra föräldern. Ta hjälp upp ur sandlådan om så behövs! Med vänlig hälsning, barnlös och föräldralös singel.

Corona – världens sämsta ursäkt

Bonnier News varslade nyligen 50 säljare eftersom de inte säljer nog med annonser i koncernens tidningar. Orsak: corona. Det faktum att allt färre läser papperstidningar och att bolagets annonsintäkter minskat i flera år har inget med saken att göra. Nej, det är Covid-19 som är ”the big bov”.

Tidningens trovärdighet gick åt andra hållet.

Redan i februari började företag skylla leveransförseningar på coronapandemin. Inte bara leveranser och inte bara företag med import från Asien som i det läget var den enda drabbade regionen. För flygbolag och hotell kan det möjligen stämma, men nästan alla andra företag som drabbas har andra problem. I Bonniers fall är det ”en strukturell förändring inom print”. Det säger de själva, ändå drar de coronakortet.

Carl Armfelt på TIN Fonder opponerade sig nyligen i en intervju när det påstods att ingen kunde förutse corona. Han menade tvärtom att virus kommer då och då och får marknaden att skaka till. Vi har haft SARS-CoV 2003, ett annat coronavirus, svininfluensan, HIV... Och är det inte virus är det något annat som hindrar expansioner och leveranser, som oljekriser.

Nu menar inte jag att Covid-19 gick att förutse och tror inte att Armfelt heller gjorde det, men bra, stabila företag (och människor) tog höjd för att något som innebär problem någon gång kommer att inträffa och jag tyckte att det var lite befriande att någon sa ifrån. Jag börjar nämligen tröttna på att allt från dåligt uppförande till svikna löften och rena lögner regelmässigt skylls på ett virus skapat på andra sidan jorden. Så lämpligt då.

Sälj cykeln!

Någon gång om året rensar min bostadsrättsförening i cykelförråden. Resultatet brukar bli att några tiotal cyklar utan ägare kastas. Till nästa rensning har det fyllts på och processen upprepas. Jag vet inte varför man inte kan sälja dem och ta betalt, men det står ju varje ägare fritt att göra det själv, och min känsla är att även villagarage och förråd innehåller cyklar som blivit över.

Oavsett om de är urvuxna, trasiga eller bara fått en lat ägare som numera helst tar bilen är det ju bättre att avyttra cyklar som inte används. Det finns pengar att tjäna! Även gamla oväxlade damcyklar med rost och bucklor går att få 500-1000 kronor för. Ja, jag har provat själv.

Jag förstår om man inte vill lägga tre helger i garaget för de pengarna, men oftast behöver cykeln betydligt mindre kärlek än så. I bästa fall räcker det att pumpa däcken, men även om man tvingas byta en slang kan det bli väldigt bra timlön.

”Grötrimmare på köpet!”

Dessutom vinner man utrymmet. Hur många har inte fullproppade källarförråd och bilen stående utomhus eftersom garaget är fullt med bråte? Ganska exakt nu är den bästa tiden på året för att sälja cyklar och detta års olust inför att trängas i kollektivtrafiken lär inte göra dem mer svårsålda.

Hitta bästa motargumentet

Den främsta vinsten med att tänka igenom och utvärdera köp innan man gör dem är att man hinner överväga om det verkligen finns skäl att handla. Att det finns pengar är inte ett skäl till konsumtion. Men vrid gärna ett halvt varv till på det och försök hitta det allra viktigaste argumentet mot köpet.

”Jag är skeptisk.”

Jag köper aktier och andra värdepapper. Annars är jag på väg in i ”konsumtionsnirvana” och vill helst inte köpa någonting alls. De flesta har åtminstone en akilleshäl, det kan vara dyr mat, streamingtjänster eller kläder. Eller telefoner. Där tror jag att Charlie Söderberg levererade det bästa motargumentet i sin podd:

”Jag fattar inte att folk kan lägga tolvtusen om året på mobiltelefoner. Det är ju ändå samma jävla idioter som ringer!”

Det är svårt att argumentera emot det. Jag fattar att den senaste modellen har funktioner som inte funnits tidigare, men behöver du dem? Kommer du ens använda dem? Annars är också det ett motargument eftersom fler finesser innebär fler finesser som kan gå sönder.

Det där med att man redan har en liknande är ofta en relevant anledning att inte handla vare sig det är en mobiltelefon, tröja, väska, surfplatta, akvariefisk, stekspade, krukväxt, lampa … Fast bäst anledning brukar nog vara att man inte behöver det, åtminstone inte så mycket som det kostar.

Men om du åtminstone kan presentera dig själv ett motargument till varför du bör avstå ett köp och fortfarande tycker att det är en god idé – köp då, om du verkligen vill.

Potatisomelett

Omelett går att göra på många sätt. Faktiskt även utan ägg, men nu ska jag inte krångla till det. Eller jo, lite. Spanjorerna gör en lite matigare variant med potatis. Tortilla de patatas på utrikiska.

Eftersom potatis har längre tillagningstid än ägg är det enklast att börja i den änden. Jag sköljer och tärnar två små potatisar (skalar i stort sett aldrig potatis) ihop med en gul lök, lägger allt i stekpannan och låter det fräsa i tio minuter.

Under tiden vispar jag ihop tre ägg och två deciliter mjölk, samt kryddar med salt och peppar både i bunken och i stekpannan.

När färgen på potatisen känns rätt ser jag till att det finns tillräckligt med olja i pannan, slår över äggstanningen och drar ner temperaturen från hög till låg/medel. Man kan vända omeletten i pannan när den stelnat, men det går nog bättre i teflonpanna än i en traktörpanna i gjutjärn.

Efter ungefär en kvart är den klar. Skär i tårtbitar och garnera med tomat, en liten dillkvist, oliver eller något annat du hittar. Tänk kreativt, men undvik banan, det tror jag skulle skära sig.

Färdig måltid lämplig som lunch på verandan eller som nyttigare alternativ till smörgåsar på nattkröken.

Vänstersväng i diket

Tydligen har Sandra ”Framtidsfeministen” Bourbon intervjuats om att hon vill bli ekonomiskt oberoende för att kunna ”bestämma själv vad jag ska göra på dagarna och få livet att gå ihop”.

Med det viktiga förbehållet att jag inte läst intervjun ser jag inte nyhetsvärdet eftersom det antagligen redan fanns tio sådana intervjuer ute, men denna i min värld mycket rimliga målsättning fortsätter tydligen att sälja och beröra. En som blev berörd den här gången var Vänsterpartiets pressekreterare Jonas Wikström.

Några reflektioner kring tweeten med tillhörande diskussion:

Att Vänsterpartiet inte tycker att vi ska vara fria att göra vad vi vill med våra egna pengar är inget nytt, men nu ska vi tydligen inte få göra vad vi vill med vår egen tid heller. Det här är ett parti som vill minska arbetsveckan med minst 25 procent, men om man tar tag i det själv, jobbar 100 procent eller ännu mer i unga år för att sedan gå ner på 0 är det tydligen förkastligt.

För övrigt framgår det inte av citatet att Sandra inte vill jobba, bara att hon vill vara fri att välja. Jag har inte träffat någon FIRE-person som slutat arbeta eller ens haft den ambitionen. Möjligen tjänar alla inte lika mycket pengar längre, men jag tror inte att det är Vänsterpartiets officiella linje att fördöma låginkomsttagare.

Är lönearbete enda sättet att bidra till samhället? Jag är inget stort fan av nyss nämnda parti, men har alltid högaktat dem för att de haft en friare syn på dessa frågor istället för att stirra sig blinda på profiten. Jag får nog ompröva det.

En av anledningarna till att jag inte gillar V är att de tycks sakna grundläggande kunskaper om pengar. Wikström är pressekreterare för ett riksdagsparti. Han lever alltså på skattepengar och hur mycket han än skattar kommer inte staten gå med vinst på honom så att den kan omfördela pengar till sjukvård, pensioner och andra minusposter. Ändå har han mage att peka finger åt självförsörjande människor för att de inte kommer bidra tillräckligt. Men så kasta första stenen – i huvudet på dig själv!

Eller kasta den på din förre partiledare (jag pratar alltså bildligt nu, jag är en kategorisk motståndare till stening). När Lars Ohly lämnade riksdagen var han arbetslös i tre år. Under den tiden sökte han enligt egen utsago femton jobb, alltså bara fem per år. Hade inte Tino Sanandaji erbjudit Ohly att läsa in hans Massutmaning som ljudbok så att Ohly snabbt som ögat skaffade ett annat jobb för att slippa tror jag att han fortfarande hade levt på bidrag.

Varför hörde vi aldrig Jonas Wikströms kraftiga fördömande av Lars Ohlys dekadenta, slapphänta och omoraliska leverne? Inte kan han väl tycka att det är värre att leva på sitt eget sparade kapital än på statens? Jodå, det kan han säkert.

Förvärvar och fördärvar

Jag bryr mig om mina ägodelar så länge jag har dem, men inte efter det. Det har kommit till min kännedom att alla inte är som jag och även om det händer ganska ofta tycker jag ändå att det är intressant. Ett exempel:

Jag sålde ett hus vid seklets början. Jag var nöjd över att färgen, skogsgrönt med bruna knutar, smälte fint in i den lummiga omgivningen. Det första de nya ägarna gjorde var att måla om det rött med vita knutar, som hundratusentals andra trähus. Kontrasten till skogstomten var inget problem. Ett femtiotal träd sågades ner, marken grävdes upp och jämnades till varpå en gräsmatta anlades.

Jag överdriver, men inte mycket.

Av allt som gick att göra med huset och tomten var detta nog det sista jag hade valt själv, och även om jag inte hade gillat färgen på huset hade jag väntat några år med det eftersom det i princip var nymålat. Att måla ett nymålat hus är ju som att elda upp pengar, fast på ett tidsödande sätt.

Om andra förvärvar mina bostäder, bilar eller andra egendomar har jag inga problem med om de förvandlar dem till (i mitt tycke) det sämre. De har betalat både för rätten att ha och rätten att förstöra. Har jag lagt ner mycket tid på något som jag säljer och som köparen fördärvar kan jag tycka att det är lite synd, men jag kommer inte hemsöka dem efter min död. Valet var ju deras.

Jag har hört andra som blir rasande om köparen inte för deras vision framåt. Någon gång kan jag förstå det. Om Grace Braeger, som jag skrev om nyligen, efter 60 års ägande av sin Chevrolet Bel Air -57:a hade sett att den nya ägaren börjat köra folkrace med den kan jag fatta om det svidit till i ögonvrån, men de flesta saker är ju faktiskt bara just saker.

Självhushållning – recension

Idag tänkte jag recensera tung litteratur. Bokstavligen tung, jag lånade John Seymours tegelsten Självhushållning på två kilo under en löprunda och sprang hem med den i ryggsäcken.

Innehållet är däremot inte tungt, men fullmatat. Den här boken visar olika aspekter av självhushållning, både i allmänna ordalag, hur man kan tänka och räkna kring självhushåll, kretslopp och balans i livet, och genom handfasta råd.

De handfasta råden är ibland nästan i handfastaste laget genom detaljerade beskrivningar av hur man bygger en kompost eller gjuter en tegelpanna, eller i detalj hur man på effektivast sätt odlar upp en gård på fem hektar.

John Seymour blev 90 år innan han gick hädan och sveptes i ullen av sina egna får. Han kunde det här och boken har getts ut i nya utgåvor både före och efter hans död. Jag lånade den som sagt på biblioteket, men tänker man odla sina egna grödor, ysta sin egen ost av mjölk från sina egna kor eller getter och stycka sina egna grisar med egentillverkade verktyg borde man nog ha den hemma som ett ständigt användbart uppslagsverk.

För så pass bra är den. Här står inte bara vilka grönsaker man kan odla utan varifrån de härstammar, hur man odlar dem, vilken jord som funkar bäst, hur man sköter om plantorna, vilka skadedjur man ska akta sig för och hur man gör det, hur frukterna ska skördas och vad man sedan gör av dem. Det här är inte ”från ax till limpa” utan mer ”från Big bang till evigheten”.

Jag hade gärna sett den som obligatorisk läsning i grundskolan. En regering som menar allvar med att vi bör ta hand om vår planet hade tryckt in den i läroplanen ögonaböj. Åtminstone tror jag det. Om vi någon gång i framtiden får en sådan regering märker vi om jag hade rätt.

Orimlig tolkning av rimlighet

Det är alltid vanskligt att länka till en artikel i Svenska Dagbladet för man vet aldrig när de låser den (tydligen räcker inte presstödet, reklamen och papperstidningsköparnas pengar för att få tidningen att gå runt), men jag provar.

Det är en debattartikel skriven av fyra eritreaner bosatta i Sverige som nu kräver att få ta hit sina familjer. Eller rättare sagt, de kräver att få ta hit dem på skattebetalarnas bekostnad. Det enda hindret är nämligen det försörjningskrav som införts och som innebär att de inte kan ta hit fru och barn med mindre än att de kan garantera deras försörjning. De skriver:

”Vi har gjort vårt yttersta, men det har inte räckt. Det är inte rimligt att vi kanske aldrig kan återförenas med våra familjer för att vi inte lyckas uppfylla försörjningskravet.”

Jag hajar att det är en sur situation, särskilt eftersom de verkar ha kommit hit innan regeln infördes, men om det inte är rimligt att de ska försörja sina familjer måste det innebära att de tycker att det är rimligt att de svenska skattebetalarna ska göra det. För det är ju alternativet. Ett annat alternativ vore förstås att återföreningen sker i Etiopien eller Sudan, länderna deras familjer nu bor i.

Gällde detta fyra familjer som hamnat mellan stolarna vore det en sak, men artikelförfattarna berättar att de har kontakt med hundratals familjer i samma situation, så då finns det troligen tusentals. Meningen med det svenska försörjningskravet var väl att de som vill ta hit sina anhöriga ska garantera deras försörjning, inte att undantag ska göras för alla som inte lyckas.

”Så vi kämpade och skaffade ett jobb, två jobb och bostad bara för att få veta att lönen är för låg och bostaden för liten för att uppfylla kravet.”

Har alla fyra jobbat 80-timmarsvecka sedan 2015 och ändå tjänar de för lite? Ja, jag vet ju inte hur stora familjer de har, men det spelar ingen större roll och jag gissar att det går att köpa kondomer i Eritrea också. Vad jag menar är att de inte är offer för svenska lagar eller omständigheter, de är offer för sina egna val.

Ibland klagas det på att invandrare inte tar seden dit de kommer och inte anammar det svenska, men jag tycker att de här fyra verkar hur integrerade som helst när de tycker att staten ska skjuta till de pengar de behöver. ”Gör din plikt, kräv din rätt” har blivit ”Kräv din rätt (och mer därtill) och gör vad du vill.”

Matförvaring

Rent kalendermässigt börjar sommaren idag, vilket är trevligt, men på minussidan håller maten sämre. Jag har potatis och gul lök i femkilossäckar i ett kallskåp, alltså ett köksskåp med ventil mot en yttervägg. Det funkar jättebra september-april, men i maj börjar de grodda sig och, särskilt på löken, riskerar man att få skära bort mycket i botten av säcken.

Så hur gör man då? Hittade följande text om förvaring:

”Lök och vitlök

Lökar ska förvaras knastertorrt, gärna i en burk på köksbänken. Man ska aldrig förvara lök i en plastpåse och absolut inte i ett fuktigt kylskåp. Färsk lök som finns under sommaren kan läggas in i kylskåpet för att inte torka ut. Tänk på att vitlök kan ge smak till råvaror som ligger nära.

Potatis

Ska förvaras torrt och kyligt – helst mellan 5-10 grader – och mörkt, gärna på ett kallt cementgolv i garaget eller på terrassen/balkongen med några tidningar över. Det är ljuset som får potatisen att bli lite grön och då producerar potatisen små mängder av giftet solanin, som speciellt små barn inte tål.”

”Ja, va' fan... Det var extrapris!”

Kallt och torrt alltså, men på sommaren verkar man få lägga in löken i kylen om jag tolkar rätt. Det är så jag brukar göra. Det kanske allra största vinsten med det är att jag plockar lökarna en och en ur säcken till en grönsakslåda i kylen. Då passar jag på att besikta dem, kasta om någon är bortom räddning och lägga de som verkar ha mest bråttom att bli uppätna i en hög för sig. För har man väl fått in röta eller mögel är det bra om man inte låter den sprida sig till de friska exemplaren. Undrar om det inte är ungefär så lärare brukar resonera.

Potatisen borde nog groddas av med jämna mellanrum, men jag har ibland fullt sjå att hinna äta den. ”Ett kallt cementgolv” på balkongen nämns också, men den möjligheten finns inte heller på sommaren.

Bananer får aldrig förvaras i kylskåp ser jag. Ett ögonblick... Så där ja, jag fick ett ärende till köket, men nu är jag tillbaka. Allvarligt talat, är det här ett stycke allmänbildning jag missat? Jag kan inte minnas att vi gick igenom det i hemkunskapen, och i vuxen ålder har jag läst fler listor om hur livsmedel ska komposteras än hur de ska förvaras för att inte bli så dåliga att de måste komposteras. Det känns bakvänt.