Arv är bra

Jag har länge hävdat att arvsskatten är på väg tillbaka och har inte ändrat mig. Tvärtom är jag snart beredd att sätta ett datum på det. Det skulle förvåna mig mycket om Sverige inte återinfört arvs- och gåvoskatt i ingången till 2021. Inte minst tack vare LO:s aktiva lobbyarbete, ett arbete som legitimeras av de 1,4 miljoner svenskar som valt att vara medlemmar i LO.

Pengarna måste in, men det är också viktigt att visa folket att det inte går att komma undan. Inte ens när du är död ska du slippa skatta. Som Göran Greider uttryckt det: ”Varje skattekrona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma.” Men lite fickpengar kan vi få ha om vi är snälla.

Jag ser inget problem med att folk ärver pengar och tycker att arvsskatt är en sjukt dålig idé. För övrigt är ju arv så mycket mer än pengar. Arv kan också handla om sparbeteende, traditioner, kunskaper, problemlösning och sätt att tänka. Vi är många som haft glädjen att ärva verktyg att klara oss i alla typer av situationer och samhällen, det kan inte politikerna beskatta!

Men de kan försöka förstöra, göra oss rotlösa i en värld där vi inte längre ges samma möjlighet att se den konkreta nyttan av våra föräldrars och tidigare förfäders strävanden. Kanske är det därför Vänsterpartiet, riksdagens högljuddaste förespråkare av arvsskatt, betonar den ideologiska aspekten av denna skatt. För ingenting tycks värre för en socialist än just traditioner och kunskaper.

Tråkigt te

Jag köper te i lösvikt, 150-gramsförpackningar. Ofta dricker jag en kopp på morgonen, ibland en på kvällen, vissa dagar inte alls. Det är ytterst sällan mina gäster föredrar te framför kaffe, så det går inte åt så mycket te och eftersom tebladen tappar smak även i en tät, för ändamålet avsedd burk, köper jag bara ett paket åt gången och så dricker jag den sorten tills det är slut. Det tar några månader.

Tillbaka i butiken tänker jag att jag väl borde skoja till det lite och köpa en ny, mer udda sort. Så då kommer jag hem med Rabarbergrädd, Gamla Söder eller någon annan hipsterbetonad blandning ”med smak av rök och tjära” bara för att konstatera att det här var inget vidare. Men jag är för snål för att slänga bort det och att ge bort en öppnad förpackning av den uppenbara anledningen att jag tycker att det smakar skit känns inte heller vettigt. Så jag dricker det. Och dricker det.

Till slut når jag äntligen botten av burken, går tillbaka till affären, köper Earl Grey och blir jättenöjd. Tills det tar slut och jag av någon absurd anledning åter får tanken att visst är det lite tråkigt att bara köpa tevärldens mellanmjölk. Och så blir det Ingefära & Kvickrot – inget vidare, men jag kommer att tvinga i mig några hundra koppar tills jag kan köpa Earl Grey igen.

En del av de här hipsterteerna har jag vid det här laget köpt flera gånger, alltid med samma resultat. Jag kan inte begripa varför jag inte bara accepterar att jag är en tråkig tekonsument som föredrar Earl Grey och Yellow Label. Jag kommer aldrig vara inblandad i initierade diskussioner om Rooibos kontra Darjeeling, men det gör inget!

Kanske tänker jag att jag genom att skriva det här inlägget bearbetar det tekomplex jag uppenbarligen lider av, så att jag kan sluta låtsas vara den tekonnässör jag inte är, aldrig varit och på ett medvetet plan inte ens vill bli. Jag blir så trött på mig själv alltså.

FIRE-inflation?

Varje gång ekonomiskt oberoende eller FIRE (”Financial Independence, Retire Early”) diskuteras kommer solidaritetsargumentet ”Hur skulle det se ut om alla …?”. Alla kan väl inte gå i pension vid 40, det funkar bara i Grekland och då under förutsättning att övriga EU försörjer grekerna.

Mitt svar har alltid varit att det kvittar eftersom alla inte kommer sluta jobba vid 40. Inte ens en promille blir ekonomiskt oberoende på något enda sätt, men den senaste tiden är det märkligt vad det snackas FIRE överallt. Det skrivs böcker och artiklar, görs dokumentärer, pratas i sociala medier. Det verkar nästan som att en betydande del av Sveriges unga planerar en tidig arbetsexit.

Så borde politikerna planera för att varannan svensk så småningom ägnar dagarna åt börshandel och bloggande om sina softa liv? Nej, knappast. Som vanligt är det stor skillnad på resultatet folk vill uppnå och engagemanget att också se till att det blir så. Sparar man inga pengar blir man heller inte rik. De flesta kommer inte ens spara så att de blir skuldfria, än mindre så att de har råd att leva på avkastningen av sitt sparande kapital.

Det som händer är bara att efter många års börsuppgångar hoppar alla på börståget lagom till att börsen går ner. Många kommer sälja när de tappat 20-30 procent för att sedan inte kliva in i marknaden förrän det är dags för nästa nedgång. Men nu, innan det hänt, ligger framtiden öppen och allt fler drömmer om ett liv oberoende av chefer och myndigheter. Nu är det FIRE som gäller. Om några år något annat. Pippi Långstrump?

Vad som helst för pengar

Jag böjer mig alltid ner om jag hittar pengar på gatan. Det kommer jag alltid att göra, oavsett hur små pengar det handlar om. Fast även jag har gränser, vilket inte alla tycks ha.

En familj fick den märkliga idén att kasta ut 500 dollar i tjugodollarssedlar på motorvägen på väg hem från en begravning, som ett sätt att hedra den döde. Om det vore jag som dött hade jag antingen snurrat runt i min grav eller hemsökt mina idiotiska släktingar om de fått för sig att kasta bort pengar i min ”ära”.

Men detta resulterade alltså i att andra bilister stannade på motorvägen, klev ur sina bilar i hopp om att kunna plocka upp någon eller några av dessa sedlar. Den överhängande risken att dö eller åtminstone få sin bil krossad under tiden var tydligen värd att ta. En av de här Darwin Award-kandidaterna stannar och kliver ur sin bil minst två gånger i en av mittfilerna.

Engångshändelse? Nej då, i december läckte det pengar ur en värdetransport (så himla jobbigt när man glömmer stänga bakdörren på en sådan) och även där började folk spela Pocket-Change-Go på motorvägen. Här gick valörerna ända ner till fem dollar.

Det är inte utan att jag undrar om dessa människor har någon nedre gräns. Att riskera att dö, få sin bil förstörd och/eller böter och att bli av med körkortet för en femtiolapp är i alla fall över den gränsen. Det är synd om människorna.

Promenera för pengar

Ibland får jag ett kvitto på vilket ufo jag. Den här tweeten var ett sådant tillfälle.

Jag uppfattar Victor som en högst rimlig man. Jag tror absolut inte att han skrev om sin promenad för att bli ryggdunkad, men ändå upplevde han den troligen som exceptionell. Och inte bara han. Svaren han fick var ”Snåljåp!”, att han får se det som klimatkompensation för flygresan eller att han sparat pengarna till taxfreeshopen. En enda tycktes se en halvmils promenad som normal genom att skriva: ”Tycker du att 5km är långt att gå så är du så Stockholmsk man kan bli!”

Exakt det här valet har jag gjort massor av gånger, men aldrig skrivit om det eftersom jag inte reflekterat över att det är annorlunda. Om jag åker pendeltåg eller tunnelbana hem från Stockholm avslutas resan med en busstur. Den ingår i priset.

Men om jag inte behövt betala för tågresan för att spärrvakten varit borta kommer bussresan att kosta lika mycket som om jag betalar hela vägen även om bussresan är fyra kilometer och tågresan flera mil. Inte en chans att jag betalar 32 kr då, jag går hem. Som de allra flesta behöver jag den promenaden.

”Vadå, gå till tåget?!”

När jag fått åka gratis roslagsbana och gått nio kilometer från Danderyd mitt i natten är det lite överkurs. Då, men endast då, förstår jag om någon tycker att jag är en aning sjuk i huvudet. Men det innebär absolut inte att jag kommer att ta bussen nästa gång heller.

Brevlådor

När jag var liten rymde en ordinär villabrevlåda runt tre liter. De fanns i trä, plåt och plast. Trä var snyggast, men befolkades vanligtvis av en hel koloni tvestjärtar (tro mig, jag delade ut lokaltidningen). Plåt var dyrast, så plast var vanligast. De såg ut ungefär så här.

Den här modellen finns fortfarande och kostar en knapp hundring. Man blir inte glad av att se den, men den gör jobbet och håller en livstid om ingen slår sönder den. Men idag är det nästan ingen som nöjer sig med en sådan. De allra flesta har istället en sån här.

Tillverkad av galvaniserad plåt och nästan en meter hög. I min barndom hade två adressater behövt en brevlåda i den storleken, Riksskatteverket och Carola Häggkvist. Idag känner tydligen en miljon villa- och radhusägare att de behöver sådana. Betyder det att mängden post femdubblats på tre decennier? Nej, snarare tvärtom.

Jag blir inte glad av att se en sådan där postcontainer heller. Inte heller skulle jag bli glad över att behöva punga ut 500-1000 kr för den, men det vore ändå rena fyndet jämfört med det här missfostret för 2699 kr.

”Gör grannarna avundsjuka med denna dekorativa, funktionella och låsbara brevlåda. Våra brevlådor är snyggt designade och enkla att använda.”

Jag vill inte fördöma eller generalisera, men den granne som blir avundsjuk på denna ”dekorativa” brevlåda är en idiot. Det kan vara den fulaste brevlåda jag någonsin sett!

A-kassa – för eller emot?

Elin Agorelius ställde en fråga på Twitter igår som jag och många andra besvarade.

På Twitter får man skriva 280 tecken. Det räcker ibland, kanske även i detta fall, men jag tänkte ändå utveckla mitt svar lite här.

När jag fick mitt första jobb, i början av 90-talet, gick jag direkt med i a-kassan. Jag var med så länge jag var anställd. (Däremot har jag aldrig varit med i ett fackförbund eftersom inget fackförbund som varit aktuellt har jobbat för sina medlemmar utan ständigt och jämt med en massa annat istället.)

Hade det varit idag skulle jag istället ha sparat och investerat pengarna. De flesta som inte höll med under gårdagens diskussion svarade att ”a-kassa är en bra försäkring”. Varför? Kriteriet för en bra försäkring är att man kan komma att behöva den. Hemförsäkring är en bra försäkring. Får jag en eldsvåda eller vattenskada i lägenheten kan den sprida sig och kosta mig fler miljoner än jag har.

Ös, för helvete... ÖS!!!

A-kassan är ingen säkerhet mot att bli sjuk, dö eller ens att bli av med jobbet. Det enda den gör är att den som blir arbetslös får ersättning, max 80 procent av lönen upp till maximalt 20020 kr/månad. Men om du får sparken har du först minst två månaders uppsägningstid. Jag har aldrig fått sparken utan alltid sagt upp mig själv (några gånger inte ens i vredesmod) eller haft tidsbegränsade anställningar. Men ofta kommer väl inte en uppsägning pang bom? Det kan ha glunkats i korridorerna om nedskärningar, uppköp eller nedläggning.

Men okej, vi säger att du inte hade en aning. Då har du minst sextio dagar på dig att skaffa nytt jobb, troligen mer än det dubbla. I en större stad som Stockholm finns jobb. Har man något slags kontaktnät och är villig att hoppa på vad som helst vågar jag påstå att du har en ny inkomst innan dess om du är frisk och under 55.

Det kan gå ändå.

Kräver du ett intressant jobb som inte är ”under din värdighet” är det värre, men då har du troligen sex månaders uppsägningstid och kanske en liten fallskärm. Definitivt också en lön som gör att du inte får några 80 procent a-kassa utan att ha löst en tilläggsförsäkring, och som absolut borde innebära att du har en buffert (det borde ju alla ha).

Att vara med i a-kassan kostar lite olika beroende på bransch, men 110 kr/månad verkar vara ett snitt. Inga jättepengar, men under ett arbetsliv hinner det bli en kvarts miljon förutsatt att du investerar pengarna på börsen.

Alla väljer fritt, förutom vi som är egna företagare i enskild firma eller handelsbolag, för då väljer våra politiker att vi ska straffas genom att i stort sett inte ens ha valet till statlig trygghet. Jag sörjer inte. Om jag verkligen behövde skulle jag kunna tänka mig att jobba med lite av varje. Inte i decennier (det har ändå aldrig stått något sådant på de anställningsavtal jag skrivit på), men tills jag hittar något bättre.

Vore jag osäker på att jag kunde skaffa ett jobb skulle jag oroa mig mer över min brist på kontaktnät, kunskaper och jävlar anamma. Allt detta kostar kraft och energi att skaffa, men inga 110 kr i månaden.