I min förra text om buskörning i Stockholm verkade jag kanske försvara fridstörarna. Så är inte fallet, och
det gäller lika mycket på Strandvägen som på Sveavägen. Men nu
är ju inte detta en racingblogg, så vi går över till ekonomi.
Denna såg jag på Twitter:
Först vill vän av ordning berätta att det går att göra en burnout med en skrotig Volvo för 5000 spänn, så ”Ali” behöver inte skuldsätta sig för det. Men vanföreställningen om vad en normallön inte räcker till tycker jag är intressant. Jag har aldrig haft någon fantasilön, inte vunnit på lotto och skulle ändå kunna köpa en Lamborghini. Vore den ny skulle den göra ett rejält hål i plånboken, men det skulle gå.
Det handlar om hur man prioriterar. Inte helt oväntat ligger inga lyxbilar på min önskelista, jag köper hellre frihet, men den som vill kan. Jag fattar inte alla dessa människor som är övertygade om att en vanlig svensk lön inte räcker till ett rejält sparande om man väljer det. Och ett rejält sparande räcker till leksaker, om man väljer det.
Jag har en känsla av att alla dessa bittra kommentarer om
att det inte går att bli rik på hederligt arbete – för det är
det minsann bara kriminella som blir – kommer från människor som
varken väljer det ena eller det andra. De uppgraderar sin bil trots
att den funkar perfekt, åker på utlandssemester åtminstone
vartannat år och renoverar kök och badrum långt innan det behövs
av mer än estetiska skäl. För det är ju så man ”ska”
leva.
Inget hindrar dig. Trivs du är det kanske till och med
goda val (eller icke-val), men att andra prioriterar annorlunda är
bara att hacka i sig. De behöver faktiskt inte ha rånat banker för det.