Stulen design

SVT skriver om att heminredningsföretaget Jotex plagierat designern Emmeli Hultqvists ljusstake och för mig är det uppenbart hur det gått till. Det stora företaget tänkte att de skulle komma undan med det, och om upphovskvinnan upptäckte det kan de alltid neka och hoppas på att deras möjligheter att driva rättsprocess är större än motpartens. De försöker inte ens komma med bortförklaringar.

Problemet är att det händer hela tiden. Stora butikskedjor stjäl. Ikea gjorde sig lustiga när Balenciaga snodde deras Frakta-påse, men hur många mindre designers har drabbats av att Ikea lagt vantarna på deras skapelser?

Samma sak hos Hemtex och många fler. Ibland skämtar media om fenomenet: ”Ser du skillnad på designklassikern och Mio-kopian”. Just i det fallet drabbade det kanske ingen fattig, men ofta gör det det. Ta t ex de här exemplen på modeföretaget Sheins kleptomani:

Ja, oj, vi hade ingen aning, ”ber uppriktigt om ursäkt” och ”produkterna har redan tagits bort från vår sajt”, men innan de togs bort har företaget antagligen sålt för mer pengar än originaldesignern gjort för sin design. Kanske mer än hennes omsättning på tio år!

Problemet är att de kommer undan, och gör de inte det tjänar de ändå pengar på att stjäla andras verk, och om inget görs leder det till att det till slut bara finns massproducerad smörja från Åhlens.

Plastlödning

Jag såg några filmer om att ”löda” i plast genom att smälta plasten med lödpenna. Istället för lödtenn kan man vid behov fylla i hålen genom att smälta ner buntband, och armera med stålull eller en vanlig häftklammer.

Det första användningsområdet jag kom på var min kaffebryggare där filterbehållaren nyligen sprack och ramlade sönder (jag råkade tappa en låda kattmat på den). Eftersom den bara är tjugo år gammal var det inte aktuellt att kasta den, så jag lagade med silvertejp. Det höll väl en vecka innan det ramlade av, men nu bestämde jag mig för att löda ihop en mer permanent lösning, från vänster till höger:

De vita sträcken är limrester från tejpen som jag tvättar bort med rödsprit om denna lagning håller, och det tror jag att den gör. Och som synes gjorde jag ingen ansats att jämna till skarven eller fylla i lödningen med buntbandsplast, för lagningen hamnar på baksidan och syns inte förutom när bryggaren laddas.

Men nu fick jag blodad tand, vad mer går att göra? Kartfacken i min Volvo har spruckit. Ni vet, de där lådorna i dörrsidorna där man förvarar isskrapor och sånt. De funkar, men är fula och när de väl börjat spricka vore det nog bra att göra något innan det blir värre. Så här såg ett av dem ut innan, över- och undersida:

Eftersom det här är grövre grejer som kan drabbas av mer påfrestningar (de sitter precis i sparkhöjd, så det är lätt att de får en fot när man kliver ur bilen) valde jag att fylla i med buntband på undersidan.

Ser inget vidare ut under, men helt okej på ovansidan även om sprickan fortfarande både går att se och känna med handen. Men det kan jag leva med.

På andra sidan var det ännu värre. Där saknades det bitar, SÅ det var bara att börja smälta dem samman:

Inget svårt jobb och med lite träning går det nog att göra snyggt också. Är det mycket och du inte har möjlighet att göra det utomhus skulle jag dock rekommendera skyddsmask och bra ventilation för smält plast är ingen höjdare att andas in.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt

Sveriges subventionering av serverhallars elförbrukning tedde sig märklig redan innan elpriserna sköt i höjden. Bahnhofs vd Jon Karlung skriver i en debattartikel att intentionen var god, att skapa nya arbetstillfällen hjälpa svensk industri.

Jag är kanske mer cynisk än Karlung eller också kräver hans position att han håller tillbaka, men jag är inte alls säker på att tanken var god. Regelverket gynnar IT-jättar som Facebook och Google. Vad vinner svenska skattebetalare på att subventionera deras serverhallar? Arbetstillfällen? Det vore i så fall som att isolera hus med tusenlappar. Man kan inte plöja ner en miljon per år för varje jobb, ens i glesbygd.

Jag tror att det är mycket enklare än så. Allt mer av den politiska debatten, inklusive valrörelser, förs på internet. Då är det ju perfekt att köpa internetjättar som sedan lyder minsta vink när regeringen vill ”att hatiskt och kränkande innehåll tas bort”, eller kritik i största allmänhet.

Och internetjättarna är inte sena att bistå. Inför valet lovar Google Sverige att ”öka säkerheten och motverka desinformation” genom att ge myndigheter, politiker och betrodda journalister en hotline till ett team som lovar att rätt information ges företräde på nätet.

Låter det som bäddat för att demokratiskt, origgat och rättvist val? Hoppas att du tycker det för det är du som betalar för upplägget.

Norsk vs svensk köpprocess

Efter knappt fem månader i Norge har jag hunnit upptäcka en del skillnader mellan mitt gamla och nya hemland. Upplägget med D-nummer och personnummer blir jag inte riktigt klok på, och bankernas avgifter, som möjligen förtjänar ett eget inlägg, gör mig mest förbannad.

”Enligt prislistan har ni både kort- och transaktionsavgift?!”

Sedan finns det sånt som är helt olika. Norsk bilbesiktning görs på bilverkstäder. I Sverige kan man ju låta verkstaden efterkontrollera sina egna lagningar av besiktningstvåor, men här gäller det alltså även originalbesiktningen. Det är inte utan att jag undrar om det finns undersökningar som visar att en verkstad som specialiserat sig på rostlagning hittar mer rost att slå ned på än en mekaniker som är duktig på framvagnar och istället hittar glappande styr- och spindelleder. För gissningsvis låter många bilägare den besiktande verkstaden laga felen.

Men ett område där jag tycker att den norska modellen är överlägsen är bostadsaffärer. Den stora skillnaden är att norska bud är bindande. Bjuder jag en miljon måste jag ha en miljon eller ett (lika bindande) lånelöfte. Man kan alltså inte bjuda på två bostäder samtidigt om man inte vill riskera att köpa bägge. Hoppar du av kan du bli skadeståndsskyldig.

Kan man då inte gå miste om Herrgården bara för att man under hela Herrgårdens budgivning har det högsta budet på Slottet, och så fort Herrgården säljs blir man utkonkurrerad även på Slottet och får börja spana igen?

Egentligen inte. Här är nämligen nästa finess med norsk budgivning. Du kan tidsbegränsa ditt bud, det är väldigt vanligt, så i exemplet ovan kan du välja att ditt bud på Herrgården bara gäller i en timme. Om du efter deadline varken fått okej av säljaren eller blivit överbjuden kan du välja om du ska lägga bud på Herrgården, Slottet eller rentav Radhuset.

Nu har jag bara varit köpare i detta system, men ser det som en stor fördel även för säljaren. I Sverige var det en kompis till mig som sålde sitt hus. Mellan köp och kontraktsskrivning hade han hunnit köpa en ny bostad och hade inte råd med dubbla boenden. Oklart om köparen visste detta, men så har ju det flesta det, så när de väl skulle skriva kontrakt började köparen pruta på det överenskomna priset. Det slutade med att min kompis med bankens kniv mot strupen tvingades sälja billigare.

Det där hade aldrig hänt i Norge där ett ingånget avtalet är just ett ingånget avtal. Inget tjafs där man kan drabbas av idioter som tror att de plötsligt ska vinna på lotto. Jag har inget emot andras fantasier, så länge de inte riskerar att drabba mig när de inte slår in.

Takisolering

Jag är inte ensam om att ha uppmärksammat de stigande elpriserna. Eftersom jag precis flyttat upptäcker jag hela tiden förbättringspotential i mitt hus och när jag kom upp på vinden och märkte att det låg ungefär tio centimeter isolering i taket (ovanför takluckan – ingen alls!) insåg jag att det var dags för ännu ett renoveringsprojekt.

Att isolera är ett skitjobb, särskilt i trånga utrymmen, men jag har isolerat golv underifrån och jämfört med det var detta projekt rent njutbart.

Men innan man kommit så långt får man åka och köpa material, vilket sällan eller aldrig är njutbart. Jag började med att köpa isolering i Sverige, 12 cm tjocklek för 50 kr/kvm. Jag köpte så mycket jag fick med mig på flaket. Nästa gång fick jag åka till ett norskt byggvaruhus där jag fick 10 cm-skivor för samma pris. Förvisso sjutton procent tunnare skivor, men ett par centimeters bortfall kunde jag leva med, jag behövde ett par decimeter.

Jag hade en del Rockwool i ladan, som ingick i husköpet, så jag tyckte mig komma ganska billigt undan ändå. Den typ av isolering som låg på taket har jag aldrig sett förr. Det såg ut som att man slaktat tomtar och isolerat med deras skägg. Jag uppskattade det till c:a 10 cm, men den hade liksom sjunkit ihop, så kanske räknades det som mer från början.

Någon?

Dessutom hade troligtvis en elektriker (eller åtminstone någon som kallat sig det) tagit bort isolering vid eldragning och sedan inte lagt tillbaka den, så där fanns också förbättringspotential.

När väl det var klart lades 10-12 cm åt ena hållet och 10 cm i andra riktningen för att minimera risken för läckage i skarvarna. Det låg inget golv på vinden och jag varken la golv ett eller reglade upp för att förbereda det. För att krångla upp något på vinden måste man först igenom trappan till övervåningen, sedan igenom en mycket liten lucka i taket. Det kommer inte hända, jag har dessutom en lada på nästan fyrahundra kvadratmeter.

Under.

Efter.

Så nu anser jag mig färdig med vinden för den här gången och ser fram emot högre inomhusvärme och lägre elförbrukning. Projektet tog ungefär en arbetsdag och kostade 3300 kr i material. Det tror jag var en bra investering.

Bor du i villa? Hur mycket isolering har du i taket?

Ur hand i mun

Så länge jag kan minnas har jag haft framförhållning i min ekonomi. Tills nu.

När jag kom till Norge hade jag inga norska pengar, och när jag väl fick ett norskt bankkonto och VISA-kort visste jag att varje växlingstransaktion från SEK på svenskt bankkonto till NOK på norskt kostar. Jag gjorde därför en så liten överföring som möjligt för att klara de löpande utgifterna tills jag kunde flytta hela min ekonomi, men tog i alldeles för lite så snart var det slut på kontot igen.

Det kom räkningar jag inte räknat med och så köpte jag hastigt och lustigt en bil som inte heller fanns i kalkylen. Exakt just nu har jag 24 kr på mitt norska konto. Men okej, jag har mat i skafferiet, bränsle i bilarna och inga akuta räkningar, så det är ingen panik.

Jag kan ju alltid göra en ny överföring från Sverige, men jag hoppas att det ska klara sig tills jag fått betalt för min sålda lägenhet och kan göra en större överföring (med större förhandlingsmöjlighet).

Tills dess eller tills det inte går kämpar jag emot på två fronter. Dels säljer jag secondhand. Det blir några hundra här och där, vilket kanske inte verkar som så mycket, men några hundralappar räcker till en teleräkning, en bensintank eller en kubikmeter ved.

Dessutom försöker jag växla pengar med andra än bankerna (eftersom exakt alla andra ger bättre kurs). När en svensk kompis hade pengar på ett norskt valutakonto han inte behövde köpte jag dem med svenska kronor från mitt svenska bankkonto. Jag hoppas kunna sälja mer SEK och inte köpa bil för alla pengar nästa gång så kanske de räcker lite längre.

Jag fattar att det är ett lyxproblem, men det känns ändå olustigt för mig som alltid har marginaler. Samtidigt vill jag ta chansen att uppleva detta för jag hoppas att det är sista gången jag kommer ha så lite pengar på banken att jag inte kan lägga in en enda räkning till betalning utan att samtidigt fundera över hur jag ska få råd. Kanske låter detta helt schizofrent, men det skiter jag i. Och jag också ;-)

Kreativ prissättning

Det är svårt för företag att chockhöja sina priser med tio procent eller mer. PostNord gör det ju genom att frimärkena blir flera kronor dyrare i stort sett vartenda år, vilket funkade ända tills de fick konkurrens. Så nu tokhöjer man priserna ”för att kompensera för minskade volymer” och vi vet alla hur det går. SL, Storstockholms Lokaltrafik eller Sakta Lunk, gör det också, så att kollektivtrafik ska hålla sig på behörigt avstånd från konkurrenskraftiga alternativ.

Men privata företag, som inte har en nästan outtömlig säck skattepengar i ryggen, kan väl inte hålla på så där? Jo, med lite kreativitet. I jakten på bildelar hittade jag följande två exempel från Biltema.

Här har man inte höjt priserna utan istället ersatt sina produkter med andra. Snarlika på ytan, men med den väsentliga skillnaden att priset för kunden går upp. Termostaterna ser identiska ut. Det enda som till synes skiljer är att den nya termostaten är åtta procent dyrare.

På oljefiltret har man däremot tagit i. Diametern har slimmats med en halv millimeter och så har man följt upp den sportigare looken med en tuff svart nyans. Och, ja visst ja, man tar 114 procent bättre betalt.

Möjligen finns det rimliga skäl. Tillverkaren kanske inte kan upprätthålla volymer av de utgångna produkterna (i oljefilterexemplet är producenten visserligen Biltema själva), tillverkningskostnaden kan ha gått upp, men ett otränat öga ser en företagare som försöker optimera vinsten utan att behöva motivera galna prisökningar.