”Ska jag skriva om det här igen”, tänker jag ibland när det dyker upp ett ämne som redan varit uppe i bloggen. Ibland finns det en ny infallsvinkel värd att ta upp, men ofta väljer jag att skriva om något annat istället för att inte låta som en trasig LP-skiva (hoppas att jag inte tappade läsare nu som inte känner till de gamla longplaying-skivorna).
Idag ska jag ska jag frångå principen
och skriva om något igen trots att ingenting har ändrats, just av
den anledningen. 2018 skrev jag om en kurdisk kvinna som precis fått
sitt första jobb, som städare, efter 16 år i landet.
Hon pratade dålig svenska trots att hon tillbringat nästan halva
sitt liv i landet, och jobbet hon fick var skattefinansierat, så
egentligen började hon inte ens då att bidra till sin försörjning.
Nu läser jag om Saadiya, en somalisk kvinna som också kom till Sverige runt millennieskiftet och tillbringat
ungefär halva sitt liv där. Hon lever på socialbidrag, har inte
haft ett enda riktigt jobb och talar om möjligt ännu sämre svenska
än den kurdiska kvinnan i exemplet från 2018.
Och precis som den kurdiska kvinnan får
Saadiya inte en enda kritisk fråga från reportern. Tvärtom förmedlas
bara hennes egna kritik om att hon inte fått hjälp av kommunen.
Inte fått hjälp?! Hon tycks ju förutom en städutbildning och
försörjning i två decennier ha fått massor av praktikplatser,
även om de inte gjorde så stort intryck hos Saadiya att hon kan
uttala dem.
Av artikeln framgår det att Saadiya nu
gått så långt i sin kamp för egen försörjning att hon börjat
söka jobb utanför den egna kommunen (där hon för övrigt bara
tycks ha sökt jobb hos just kommunen, inte hos privata
arbetsgivare). Ja, vad gör man inte efter 19 år utan jobb?
Men om vi ska tala allvar nu så har
Saadiya genomgått SFI och ”många olika typer av praktik” utan
att prata bättre svenska än vad man kan förvänta sig av någon
som varit i landet i max ett halvår. Jag hade inte heller anställt
henne. Det handlar inte om rasism utan om att hon trots fagra ord
inte ger intryck av att vilja ta tag i sin situation.
Två kvinnor, samma öde. Det var väl
knappast invandrare som dessa Stefan Löfven menade när han sa att
flyktingarna är högutbildade människor som behövs på den svenska
arbetsmarknaden? Eller de som Fredrik Reinfeldt tackade i sitt
Almedalstal 2014 med de bevingade orden ”Tack för att ni valde
Sverige!”?
För några år sedan skrev jag om en man som satte upp lappar i min hemkommun där det framgick att han kunde lite av varje och inte var rädd för
att jobba. Tyvärr tycks sådana exempel inte växa på träd, så
den där vinsten som ska komma ”på sikt”, när kommer den och
hur sjutton ska det gå till?