Istället för garageförsäljning

I somras var jag på ”garasjesalg”. Loppmarknad skulle vi väl säga på svenska. Redan då var tanken att jag skulle anordna en egen försäljning av möbler och diverse prylar som blivit över. Jag köpte ju ett fullt möblerat hus med en ganska full lada. Dessutom producerar jag ”sopor” hela tiden trots att jag inte köper så mycket grejer. Får eller köper jag något blir något annat ofta överflödigt.

Planen var att köra en helg nu på våren, sälja grejer och eventuellt honung. Men ju mer research jag gjort och frågat grannar och vänner har jag kommit fram till att jag bor för ocentralt för att få hit några större skaror av köpare. Det är en sak om man – som den utförsäljning jag var på i somras – har en hel bondgård full av bra grejer, men jag tycker mest att jag har skit. Slutar det med att jag bokar upp en hel helg och säljer saker för ett par hundralappar hade det varit bättre ekonomi att låta bli.

Samtidigt vill jag tömma ”lagret”. Halva övervåningen i ladan har varit fylld av dessa loppis-saker. Jag vill helst inte kasta, det är dessutom långt ifrån allt jag får kasta utan att betala för det. Så jag gjorde ännu ett annonseringsryck.

Hittills i vår har jag gjort elva försäljningar på 100-1000 kr, totalt 4300 kr. Det är bl a porslin, ett skåp, en solstol, en gammal askkopp, men också mer speciella grejer. Som konstglas. Det höll den gamla ägaren till huset på med och lämnade ett par lådor med glasbitar. Är det värt något, tänkte jag, och träffade en tjej som sålde glaskonst på marknader.

Jag erbjöd henne att komma hit och ge ett bud. Hade hon sagt att det var värdelöst hade hon gärna fått ta det, men efter att ha kollat på mina glasbitar frågade hon om jag tyckte 1000 kr var för lite. Det var ungefär dubbelt så mycket som jag hade gissat med mina allra mest positiva glasögon.

Men slipmaskinen som hörde till ville hon inte ha, en sådan hade hon. Hon kunde dock titta på den och berätta att den var komplett. Slipmaskin för konstglas – nu snackar vi snäv marknad. Dessutom av en utgången modell, men ny hade den kostat några tusenlappar. Ut på nätet med den för 800 kr, prutade en hundring och mitt liv kommer att funka precis lika bra utan den.

Jag vet att jag redan bloggat om sånt här flera gånger. Samma upplägg varje gång: Här har jag grejer jag inte behöver, det här sålde jag och så här mycket fick jag. Men jag tror att många behöver bli påminda, även jag själv ibland. Vi har alla saker som vi inte har något som helst behov av. Jag har sålt böcker, skivor, prydnadssaker, kläder, högtalare och till och med halvtomma parfymflaskor för flera tusen. Så behöver du pengar, utrymme eller bara gillar återbruk, ordning och reda – sälj!

Lös upp kommunalt bajs

Norrköping svämmas över av bajs när ingen tömmer latrintunnorna sedan kommunen övertog ansvaret vid årsskiftet. Ansvarig politiker skyller på en kommunikationsmiss, men det har ju gått över fyra månader! Hur dålig kan man egentligen vara på att kommunicera?

Problemet är väl att när man väl upptäcker att tömningen hamnat mellan stolarna så ska tjänsten upphandlas och när det är klart tar det ytterligare en eller ett par månader innan rutinerna är i drift. För ett par decennier sedan skötte kommunen allt sånt här med egen personal. Nu ligger det mesta ute på entreprenad. Det företag som vunnit kontraktet för sophämtning har inte resurser att ta latrinen också även om de skulle få betalt för det på en gång.

Jag drömmer mig inte tillbaka. Kommuner ska inte göra allt själva för det skulle också innebära att det alltid fanns en massa människor på lönelistan som oftast inte gör ett skapandes grand. Jag vill istället propagera för en ”linje 2” här. Min gamla kommun hade (har säkert inte längre) en liten insatsstyrka med anställda som inte behövde gå med vinst. Det var gubbar på arbetsrehabilitering efter en antal år av missbruk eller sjukdom. De skulle ha kostat ungefär lika mycket att försörja med bidrag som att de lagar gamla skyltar, tömmer soptunnor längs elljusspåren, skottar och sandar trappor och entréer osv.

Nej, det var inte SÅ länge sedan.

Man behöver inte vara fullblåst kommunist för att tänka att just-in-time-konceptet har sina brister. Alla de där arbetsuppgifterna behöver göras. Inte varje dag eller ens månad, men ibland. Några personer i arbetsmarknadens utkanter ges en meningsfull tillvaro, en tant slipper halka på en isfläck (eller i hudbajs) och en kommunpolitiker slipper se ut som en idiot i tv. Och alltihop för småslantar. Lös!

Ersättning, var god dröj!

Läser att a-kassorna fått allt längre väntetider, ofta flera månader från anmälan till första utbetalning. Själva poängen med a-kassa är ju att få trygghet om man blir arbetslös, inte att man ska få en klumpsumma ett halvår senare eller så.

I så fall kanske denna ”trygghet” inte är värd kostnaden, vilket jag hävdat länge. Arbetsföra människor beredda att, åtminstone under en kortare period, ta ett mindre roligt jobb, gör nog klokast i att spara a-kassepengarna och på så vis skapa sig en buffert som är tillgänglig från första dagen.

Samma sorgliga statistik för sjukpenning, och i de fall man anser sig felaktigt ha nekats sjukpenning tar även domstolarna lång tid på sig att pröva fallet. Precis som med a-kassan, har man inget jobb och tomt på kontot har man kanske ingen större glädje av att få pengar om två år.

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson säger i inslaget att läget är oacceptabelt, men det blir ju ingen fet på. Vidare uppmanar han a-kassorna att ”skärpa till sig”, vilket för övrigt verkar vara hans standardlösning varje gång någon myndighet eller kommun inte gör vad de ska – skärp till er bara. Den enda det inte verkar gälla är regeringen, men de kanske har lunchrast.

Kyrkodling

För 3,5 år sedan skrev jag att jag gärna hade odlat rabarber på släktens gravar. Läsaren Marcus berättade då att han hade satt jordgubbsplantor på sin brors grav, och nu läser jag fler exempel. I Blekinge odlar man potatis på kyrkogården. Inte på själva gravarna alltså utan flera meter från närmaste grav, men tror ni det gör att de går fria från kritik? Inte en chans! Det känns nämligen inte fräääscht.

”Hörru masken, du har tvättat händerna va?”

Just den kommentaren kommer från en som inte vill äta döda människor med potatis. Det framgår inte om han varit kannibal länge eller om det är potatisen som gör att han vill äta lik till. Generellt verkar de flesta i inslaget tro att de maskar och organismer som luckrar upp jorden just vid grönsaksodlingar är av en annan sort än de som hjälper till att bryta ner döda människor.

Vad tror de förresten gödsel är tillverkat av? Man hör ibland om barn som tror att all mat tillverkas i fabrik eller som skiljer på komjölk och ”vanlig mjölk” (gjord av havre). Det är beklagligt att barn inte förstår hur mat blir till, men när vuxna är lika okunniga blir jag lite rädd.

Själv har jag som sagt en väldigt avslappad syn på döda kroppar och det förstår jag att inte alla har, men att inte kunna äta mat för att den odlats i närheten av gravplatser låter nästan som en fobi, och med tanke på hur mycket skit folk stoppar i sig utan att blinka tror jag att det finns betydligt mer ofräscha ”livsmedel” att rasa över.

Sommarens byggprojekt

Mycket av det jag hade tänkt göra utomhus förra året blev uppskjutet pga galna bin. I år har jag därför några ”måste”-projekt (och några andra). Det här ligger i pipeline på gården just nu.

1. Vedbod-tak

2022 (strax innan bin invaderade tomten) fixade jag vedboden invändigt. I år är det dags för taket där det regnar in. Jag övervägde plåttak, men har bestämt mig för att fixa teglet istället. Planen är att teglet tas ner, rengörs och trasiga pannor ersätts. Taket under är förhoppningsvis inte så dåligt. Grundidén var att byta ut det mot råspont. Nu tror och hoppas jag att det både blir enklare och billigare att byta ut dåliga brädor, på med ny läkt och så upp med teglet igen.

2. Carport

Ytan mellan vedboden och ladan har jag jämnat till och grusat. Efter att jag rev bort ett utedass har det blivit en parkering. Nästa steg är att sätta tak över det. Kanske hade det varit fiffigt att göra det samtidigt med vedbodstaket, men detta är inte alls lika viktigt utan kan gott vänta ett år om jag måste. Därför blir det ett eget projekt, i mån av tid.

3. Stabbur

Ja, denna typ av byggnad heter så på norska. Här regnar det också in, så prio 1 är att laga taket på samma sätt som vedboden, men får jag drömma kommer jag att byta fönster, fixa isolering och inredning så att huset faktiskt går att använda som gäststuga eller skrivarstuga.

4. Måla lada

Att måla en lada är ett enkelt projekt jag bör kunna fixa själv även om jag inte är jätteförtjust i höjder. Utmaningen är att den är fruktansvärt stor.

5. Gårdsplanen

I somras/höstas grävdes ledningar ner mellan boningshuset och ladan. Det blev helt okej, men det har blivit lite av en leråker, vilket inte minst märks efter varje ihållande regn. Det har nämligen visat sig att mina katter är helt ointresserade av att torka av sig tassarna när de kommer in, vilket får till följd att jag ser vartenda steg de tar de första fem minuterna. Katter går väldigt mycket. Leran måste grävas bort, planen jämnas till och någon kubikmeter grus spridas ut. Det borde vara gjort på en dag. Eller två.

6. Garage, sista delen

Förra året byggdes ett garage i ladan, vilket beskrivits i två blogginlägg, skämtsamt kallade del 1 och del 2. Det är nu en fungerande lokal, men det återstår lite pyssel för att kunna bocka av som färdigt. Det hoppas jag kunna göra i år.

Jag tänker inte bli byggjobbare på heltid. Jag ska skriva, utveckla biodlingen och lite annat, men detta är de rena byggprojekten. I ärlighetens namn har jag minst fyra till, men skulle jag hinna ovannämnda sex punkter innan vintern blir jag överlycklig, så jag tror att jag stannar här medan det fortfarande är någorlunda realistiskt.

Den som är satt i skuld …

OBS! Denna text innehåller en del generaliseringar. När jag skriver ”svenskar” menar jag inte varenda svensk i hela världen, jag pratar om mönster och tendenser.

Med det sagt funderar jag en del på hur det kommer sig att svenskar är så konflikträdda. I kompisgänget, på släktmiddagen, på nätet, men allra mest på jobbet. Det värsta som kan ske tycks vara att två personer har olika åsikt i en fråga och den behöver inte ens vara särskilt viktig. Ska man ändå våga sig på att vädra en avvikande åsikt börjar man gärna med ”Jag är inte så insatt, men ...” eller ”Inte vet jag och du får säga till om du tycker jag är dum nu ...”

Det dummaste jag vet.

Jag är inte den som sätter ner foten och kastar mig över konflikter med hull och hår, men i jämförelse känner jag mig ibland som rena bråkstaken. Hur ska världen någonsin gå framåt om vi inte vågar ifrågasätta något?

Jag har som sagt funderat över hur det blivit så här. Kanske finner vi lite av orsaken till svenskars konflikträdsla på jobbet här: ”Svenska hushåll är högt skuldsatta jämfört med många andra länder. Inom EU har endast Luxemburg och Danmark högre lån per invånare.” Med hög skuldsättning är man beroende av att pengarna kommer in varje månad och då kanske man inte tycker sig ha råd att sätta sig upp mot chefen, och så smittar det vidare på fritids- och familjelivet?

Luxemburg är ju inget land utan en radiostation, men med den här logiken skulle åtminstone danskarna vara ännu mer konflikträdda än oss. De uppfann ju Jantelagen också. Ändå får jag inte ihop det. I den mån jag förstår vad danskar säger förknippar jag dem inte alls med konflikträdsla.

Så jag har väl fel, helt enkelt. Jag menar, vem är jag att ha åsikter om detta? Har ni några teorier så är de säkert bättre underbyggda. Låt höra!

Tramslök

Mat har blivit dyrare och det är inte mycket som är bra med det. Men en liten fördel är att människor därigenom kommit på att det lönar sig att plocka bär, svamp och annat. Det är inte bara billigare utan också generellt nyttigare än processad mat. Och att det är bra för miljön att jag hämtar hem årets blåbärsbehov med cykel råder det inga tvivel om.

Det här uppmanar jag alla att göra och har tidigare tipsat om Skogsskafferiet där man kan se vad som växer var i Sverige, när man ska skörda och vad som är bra med respektive gröda. En riktigt användbar sida!

Men nej, det här är tydligen inte heller bra. På Öland gnäller folk på att det plockas ramslök. Byborna gnäller på trafiken och markägaren på skräp som slängs. Trafik får de nog bara hacka i sig (vi snackar om en månad om året!), men att skräpa ner är såklart helt förkastligt. Allemansrätt bygger på ömsesidig hänsyn.

Det logiska vore att rikta in sig på nedskräpningen, kanske sätta upp informationsskyltar (markägaren i reportaget pratar en skogsdunge) eller be polisen dyka upp när det är rusningstrafik bland ramlöksskördarna. Men nej, istället kräver man att ramslöken ska fridlysas!

”Fridlysning, även fredning, är en metod som används för att skydda växt- och djurarter som riskerar att försvinna eller på annat sätt hotas.”

Det här gäller alltså ramslök, som växer friskt i hela Götaland och Svealand och som ofta beskrivs som ett ogräs omöjligt att utrota när det t ex fått fäste på en villatomt. Vad är det för fel på mänskligheten?! Jag ger mig tusan på att vi skulle kunna svälta ihjäl om så hela kostcirkeln fanns gratis att hämta runt husknuten. Antingen för att folk är för lata för att göra det, eller också för att de faktiskt gör det, men då hindras av andra. Avgå alla!