Odlingslådor

Jag inser att odlingssäsongen för de flesta börjar i mars eller så, men eftersom någon i kommentarsfältet tyckte att jag borde sälja in mig som NRK:s svar på danske Bonderøven tänkte jag att det är hög tid att åtminstone fixa någonstans att odla. Man kan ju gräva upp gräsmattan, men jag hade bestämt mig för att bygga odlingslådor och köra ”no dig-metoden”.

Fyra lådor fick det bli, 4x1,3 meter, 50-55 cm höga. Längden beror på det virke jag fick tag i, men bredden var genomtänkt. 1,3 meter kändes som lagom bredd för att på ett bekvämt sätt nå till mitten. Jag beställde 38mm-virke av min virkesleverantör, men gjorde misstaget att säga att jag var flexibel på bredden. Grundidén var 38x200, men så sa jag att 38x100 går lika bra, men att jag då behöver dubbelt så många löpmeter. Det slutade med att jag fick fem olika bredder: 100, 125, 150, 175 och 200 mm. Så flexibel hade jag inte tänkt vara.

Men det var billigt och då får man leva med det och para ihop dimensionerna så att alla väggar på lådan blir lika höga. Stolparna är 50x50 mm, eller 2x2 tum, och jag lät dem gå upp 180 cm. Detta eftersom nog behöver sätta upp nät för att grönsaksodlingen inte ska bli matbehållare för rådjur. Jag vet inte vad det är med rådjuren, men de är helt orädda oavsett om jag skriker åt dem eller klappar i händerna.

När lådorna var färdigsnickrade laserade jag dem utvändigt. Främst för att virket ska hålla, men också av rent estetiska skäl. Insidan har jag klätt med plast som jag häftat uppe på kanten och så täckte jag skarven med en kantlist som var obetydligt bredare än väggarnas tjocklek. Kantlisterna sågade jag i 45 graders vinkel och jag tror inte att ni kan förstå vilken tillfredsställelse denna syn ger mig.

Alltihop tog 2-3 dagar och kostade inte många kronor. Eftersom jag köpte mer virke på en gång och glömde be om kvitto är det lite oklart vad just det här kostade, men säger jag 500 kr har jag inte tagit i. Oljan kostade 398 kr och skruvarna 159 kr, men då är det en skvätt kvar av bägge. Plasten hade jag redan. Så runt en tusenlapp totalt. Motsvarande odlingsyta med traditionella ”odlingskragar” från exempelvis Plantagen eller Bauhaus hade kostat mig tio gånger mer (en kvadratmeterstor pallkrage kostar 250 kr).

Nu återstår bara själva odlingen. Jag har jord, kompost, gräsklipp och fri tillgång på koskit från grannen. Allt som fattas är tid och energi, men det ska jag nog få till så småningom. Förhoppningsvis innan snön faller.

Fusk vs integritet

Tänk att så fort politiker gör något bra får de kritik av myndigheterna (och vice versa). Norrköpings kommun försökte utreda om de kommuninvånare som lever på bidrag fuskar. 2020-2021 kom Norrköpings politiker på att de skulle anställa en säkerhetsutredare för ändamålet, men redan då var oppositionen i form av moderaterna kritiska och tyckte att detta var polisens sak.

”I lagens namn ...”

De har de säkert rätt i, men hur naiv får man egentligen bli? Polisen hinner ju knappt utreda gängskjutningar, när skulle de kolla om Norrköpingsborna är friska och samtidigt sjukskrivna? Jag är säker på att Norrköpings skattebetalare uppskattar ifall kommunen tar reda på om deras skattepengar går till människor som inte har rätt till dem.

Nu är hur som helst ordningen återställd. JO kritiserar kommunen med hänvisning till personlig integritet och den högljuddaste kritikern, moderaternas Sophia Jarl, har blivit kommunalråd och garanterat redan stoppat kontrollen.

Jag är inget anhängare av övervakningssamhällen, men är det inte rimligt att den som lever på bidrag kan bli kontrollerad även om det skulle inkräkta lite på den personliga integriteten? Det bidragsfuskas för en miljard om året. Eller rättare sagt, det är den del av fusket som upptäcks. Med bättre kontroller kanske man räddat två eller tre miljarder? Det skulle räcka till många lärare, sjuksköterskor eller annat det är brist på.

Eller för den delen poliser, de där som Norrköpings nya kommunalråd vill lägga ännu mer jobb på. ”Put your money where your mouth is”, säger man på engelska när man tröttnar på makthavare som snackar utan att backa upp orden med handlingar och pengar. 2026 är det återigen kommunval i Norrköping. Men det är klart, fick Sophia Jarl förtroende den här gången kan hon få det igen, om väljarna vill fortsätta vaska miljarder för tramsiga principer.

Apropå principer ... Nej, det här blev en tramsig övergång. Denna tid på året brukar jag gå ner på halvfart och bara blogga varannan dag. Så även detta år, så låt oss diskutera detta inlägg i två dygn (om ni vill), så tar vi nästa inlägg på onsdag morgon.

Garage, del 3

Ännu ett byggprojekt som åtminstone med lite god vilja kan anses färdigt. Kort resumé för den som inte vill läsa del 1 eller del 2:

Jag saknade någon plats i ladan med riktigt golv där jag kunde ta in en bil eller annat större projekt. Det fanns två bilplatser med grusgolv, så jag beslöt mig för att göra om den ena till garage/verkstad.

Planen var betonggolv, nytt fönster, lysrör i taket, verkstadsinredning och isolering så att jag, om jag vill, kan värma upp lokalen. Projektet inleddes förra sommaren, men har som mycket annat i byggväg blivit lite nedprioriterat under vintern. Sedan sist har jag bl a spacklat och målat väggarna.

Vidare har jag dragit in ström (eller rättare sagt betalat för det), målat golvet, satt upp fönsterfoder och fått in lite skåp och arbetsbänkar.

Rätt stor skillnad från översta bilden.

Den största skillnaden är ändå porten. Där satt en klassisk tvådelad lagårdsdörr och det gör det fortfarande, men innanför den har jag satt in en isolerad garageport som jag hittade begagnad i Sverige. På det här sättet kan jag kan stänga ute utomhusklimatet utan att samtidigt rasera utseendet utifrån.

Det här var riktigt bökigt. Den nya porten krävde räta vinklar och sådana är det ont om i en lada, men med hjälp från grannar och vänner är porten på plats och går till och med att låsa. Helnöjd med det mesta här faktiskt. I vanlig ordning återstår det småfix, men inget som inte kan vänta till den mörka årstiden, nu när jag har både ljus och värme.

Ännu ett pip från en av statens fågelungar

Sjukskrivna Lena har en skuld på 280000 kr och är på väg att ansöka om skuldsanering. Det är ungefär det enda vi får veta i SVT:s artikel, förutom att hon varit sjukskriven i tre år.

Hon säger i inslaget att hon klarat sig ”jättebra fram till inflationen”. Förutom att hon tror att inflation är ett slags tillstånd man har eller inte har (vilket är lite konstigt vid 46 års ålder) har hon helt plötsligt ett underskott på 15000 kr/månad från att ha klarat sig ”jättebra”. Vem har hon lånat pengar av, Brysk Inkasso?

Hon bor i ett radhus jag antar är hyrt. Vad har hon lånat till? Hon äger en rottweiler, den kanske är dyr i drift? Bil? Som sagt, vi vet inte för SVT tyckte tydligen inte att hennes del i historien är viktig, och trots att hon inte ens skickat in ansökan om skuldsanering låter det som att det bara är en formalitet. Jag hoppas att det inte är så lätt.

Men en intressant fråga får hon, med ett minst lika intressant svar. Det handlar om vad hon kunnat göra annorlunda:

”Jag kanske skulle haft en buffert.”

Kanske? KANSKE?! Nu har hennes superbräckliga privatekonomi rämnat efter att räntorna som alla borde förstått skulle gå upp också har gjort det. Jag kan nästan inte tänka mig ett sämre ordval än ”kanske” i detta läge. Det tyder på att hon förutom buffert också undvikit att skaffa sig överlevnadsinstinkt och självinsikt. Men några blaffiga tatueringar har hon i alla fall lyckats skramla ihop. Alltid något. 

Birummet klart

När jag specade upp sommarens byggprojekt nämnde jag inte att den biredskapsbod som byggdes i vintras skulle göras klart. Jag kom ju på att jag behöver ett kallt förråd där skadeinsekter fryser på vintern, men som ändå måste vara musfritt (så jag kan inte bara ställa ut lådorna i kylan).

Utrymmet har funkat i vinter, men bara varit ett fyrkantigt rum med gipsplattor i väggar och tak. För nästan inga pengar alls har det nu färdigställts. Skarvar har spacklats och slipats, hörnor har latexfogats, väggarna försetts med golv- och taklister och både väggar och tak har målats vita.

På en vägg har jag satt upp konsoller och hyllor. Väggskenorna fick jag köpa för en hundring, men hyllorna och färgen är restmaterial jag ändå hade hemma. Vägg- och takfärgen fick jag dock köpa, 219 kr för en femlitershink, och så spackel för mindre än en hundring. Som golv- och taklist satte jag brädor jag egentligen köpt in som ströläkt. De gör jobbet och kostade gissningsvis en femma metern.

Lådorna längs väggarna är uppdelade i högar beroende på hur ramarna ser ut. Där finns t ex gamla honungsramar jag kan fodra bina med och begagnade, slungade ramar uppdelade i mörka och ljusa, eftersom drottningen föredrar mörka ramar för att lägga ägg medan de ljusa generellt passar bättre i skattlådorna som ska fyllas upp med honung.

Allt detta kan tyckas som överkurs, men när man stökar i bigården är det smidigt att snabbt kunna springa in och hämta exakt det man ska ha. En varm sommardag vill man inte stå och sortera ramar klädd i en varm bidräkt med nät för ansiktet som gör att man ser dåligt i skum belysning.

Apropå det återstår att sätta upp ett lysrör i taket. Och kanske ett skåp, ytterligare någon hylla och möjligen ett mindre arbetsbord, men jag skyndar långsamt med inredningen eftersom jag räknar med att upptäcka mina behov efter hand. Helt klart blir det säkert aldrig, men det är ju så livet funkar.

Anarkistiskt kaffe någon?

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Det är en princip som bottnar i Nya testamentet, men senare mest används av socialister. Det kan absolut funka i en familj eller mellan några goda vänner, men att jobba och bidra till en grupp av okända som i sin tur kan välja att åka snålskjuts har igen och igen visat sig att inte fungera i verkligheten.

Det senaste exemplet är det ”antikapitalistiska” kaféet The Anarchist i Toronto. Deras affärsidé är att kunderna, inom vissa gränser, ska kunna välja själva vad de vill och kan betala för kaffe och tilltugg, men i mitten av maj meddelade ägaren att dålig ekonomi gjort att det nu var färdigfikat.

Tack vare den reklam detta beslut gett har han nu bestämt sig för att fortsätta verksamheten, men det är givetvis bara konstgjord andning. Många kluckar förtjust över detta, men jag tycker att det är lite tråkigt även om just den här ägaren verkar vara en synnerligen obehaglig människa. Tanken är egentligen fin, att alla bidrar efter sin förmåga. Eller som Cornelis Vreeswijk uttryckt det:

”Så är det nämligen inom det sociala.
Kan ej den ena, får någon ann' betala.
Det gör detsamma vem som blir finansiär,
men skål för kapitalet! sa polaren Pär!”

Problemet är att alla står sig själva närmast. I valet mellan att ge sina pengar till en anarkistisk kaféägare och att – utan följdverkningar – behålla dem själv, kommer alldeles för många att välja det sistnämnda. Det pratas mycket om hållbarhet, men ofta menar man något väldigt ohållbart. Sanningen är att det enda hållbara i ett icke-totalitärt samhälle är att köpare och säljare möts på halva vägen.

Man kan kalla det kapitalism om man vill, men ”fri marknad” eller ”rättvis handel” funkar lika bra. Inte för kaféägaren Gabriel som på sin hemsida låter hälsa ”Fuck the rich, the police, and Kkkanada”, och ”fuck” en himla massa annat. Tacka tusan för att han inte lyckas driva kafé på ett vettigt sätt. Han verkar ju ha fullt upp med att idka könsumgänge.

Bakluckeloppis

När jag gav upp idén om att anordna en egen gårdsförsäljning ökade jag istället takten i försäljningen på nätet. Det går iväg lite skräp hela tiden, men nu har jag testat en annan väg parallellt. Några mil bort kör de ett slags bakluckeloppis en gång i veckan hela sommaren. Jag kollade om jag kunde sälja honung där också och det gick fint. Så i helgen packade jag bilen full med honung och släpkärran full med möbler, porslin, CD-skrivor, brädspel, ljuslyktor, tavlor, böcker …

Till skillnad från julmarknaderna då jag mest träffade på professionella eller halvprofessionella säljare var det lite mer blandat här. En del tycktes åka runt på hel- eller deltid och sälja hudkrämer, Tupperware eller solglasögon medan andra verkade sälja av gamla dödsbon eller eget skräp.

Jag har en fot i bägge lägren. Jag är inte proffs på honung, men det är ändå ett område jag börjat behärska. Att sälja loppisprylar på marknad har jag nog bara testat en gång på Täby Galopp. Jag vet inte vilket som är viktigast, att tjäna pengar eller att bli av med grejer, men det hänger ju ihop. Det ska löna sig för att kännas meningsfullt, men alternativet är inte riktigt att åka till tippen. Dels kostar det pengar här i Norge, dels vill jag gärna veta först att det jag har inte betingar ett värde som gör det säljbart.

Hur gick det då? Jag sålde nästan ingen honung, drygt fem kilo för knappt 1500 spänn. Det är pengar, men honung är också en produkt jag vet har ett värde. Då var det mer glädjande att jag sålde ”skräp” för 2500 kr. De sju stolarna högst upp på den översta bilden slapp jag köra tillbaka. Mycket husgeråd gick också, sålde t ex bestick för ett par hundralappar. Och förvånansvärt nog sålde jag CD-skivor för 310 kr. Jag tog 10 kr/styck och hade lämnat några hundra skivor kvar hemma som kom med huset.

Hinner jag ska jag klämma in minst en till sån här dag i sommar. Att fylla släpet blir inga problem. Bara jag slipper ha det fullt på vägen tillbaka för då kommer jag att tröttna fort.