Annorlunda återvinning av vitvaror

Idag är jag upptagen med att tappa höstens ljunghonung på glas. Det blev inte så mycket honung, men under tappningen sitter jag djupt koncentrerad för att lyckas få exakt rätt mängd i varje glas, och då har jag inte tid att kolla bloggen. Och rengöring av alla kärl och verktyg tar lika mycket tid oavsett mängd, så då tänkte jag passa på att blogga om något okontroversiellt som knappast sätter kommentarsfältet i fullt krig.

”Har ni läst Anders Lindbergs ledarsida? Nu jävlar!!!”

Istället blir det köksinredning. Vitvaror är tydligen ganska tacksamma att återvinna. Det är mycket skit i dem och jag har sett siffror på att upp till 85 procent går att återanvända på ett eller annat sätt. Här i Norge kostar det pengar att slänga nästan allt på tippen, men vitvaror får man lämna kostnadsfritt.

Fast det finns andra sätt att återvinna dem. Ett kylskåp kan t ex leva sin ålderdom som ett skåp utomhus eller i en lada där varken råttor eller husdjur kommer in. Här påstås att de går att vinterförvara rotfrukter i. Eller använda som bikupa. Där vaknade mitt intresse, och jodå, det har testats.

Jag är kanske konservativ för jag föredrar nog uppstaplingskupor där man bygger på kupan uppåt efter hand. Jag kommer därför inte försöka själv, men det blev ju en spektakulär video. Apropå spektakulära videos kan den som försöker slå ihjäl tiden innan klockan slår helg kolla in Hurra Torpedo på Youtube. Det är antagligen ett av världens bästa vitvaruband.

Det är alltså riktiga musiker, som brukar spela riktiga instrument, men som här valt att företrädesvis spela på vitvaror och bl a gjort en USA-turné (som också finns på nätet) där de bl a får tillfälle att tacka skådespelaren Steven Seagal för att ”ha gitt oss så mye ræva filmer i Norge”. Lyckligtvis är Seagal inte så bra på norska. Heller.

Har ni ännu mer tid över kan ni kolla in när två av bandmedlemmarna gör seriös musik i bandet Black Debbath. Här t ex, där de uppmanar oss att byta disktrasa.

Nej, nu tar vi helg va? Själv är jag tillbaka med ett nytt blogginlägg i morgon bitti. Jag vet inte om vad än, men att det blir seriösare än detta kan jag nästan utlova.

Dags för Nibe?

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men elpriserna har inte skjutit i höjden trots att vi är över en månad in i hösten. Förra året var det nog många som togs på sängen och inte visste vad de skulle ta sig till. En moderat pressekreterare drog iväg till Bauhaus och fyllde bilen med trettioliters vedsäckar för sammanlagt 2000 kr.

Jag gissar att det också såldes många vedkaminer. Jag köpte själv en och ångrar inte det. Men i år har vi kanske fått lite mer perspektiv allihop, och då tänker jag att fler landar i att köpa en luftvärmepump. Med lite hjälp installeras den på ett par timmar, den kräver inte mycket underhåll och är ett enklare sätt att värma huset än att hugga/köpa, torka, stapla, bära, elda med ved.

Det visar sig att det inte bara är jag som tänker så, det gör även Dagens Industri, som spår en ”strålande framtid” för värmepumpar. Med strömpris på några ören är luftvärmepumpen ett svårslaget alternativ.

Det finns massor av fabrikat, själv har jag en Mitsubishi och är nöjd med den. Annars tänker jag på Nibe, ett välskött svenskt företag som har tappat en tredjedel av sitt börsvärde på ett år. Den gick upp nästan 3 procent häromdagen då den hamnat på topplistan i september hos både Nordnet och Avanza.

Jag har haft fel förr och det här är absolut ingen köprekommendation, men uppenbarligen har det funnits sämre köplägen i Nibe. I april t ex.

Alltid är det något

Antagligen är jag inte världens mest otursförföljda människa, jag är nog bara en högst ordinär villaägare. Det är snart tjugo år sedan jag bodde i hyresrätt. Normalt är det inte något jag minns tillbaka på med nostalgi, men ibland så.

Det som fått mig att ta fram offerkoftan är att jag behövde köpa nytt kylskåp, eller rättare sagt ett kombiskåp. Lite knepigt eftersom det står i ett fack i köksväggen som är exakt 186x60 cm stort. Större går inte och mindre blir fult. Till slut hittade jag ett skåp till bra pris som hade samma mått som det gamla.

Det jag inte förutsåg (och inte ens med facit i hand tycker att jag kunde förutse) var att olika dörrar bygger olika mycket. Så när det nya skåpet stod på plats upptäckte jag att dörrarna bara gick upp halvvägs.

Det som sedan utspelade sig får mig att tänka på filmen Plankan där två byggjobbare är en golvbräda kort och ägnar en hel dag åt att åtgärda det. Enda skillnaden är att jag behövde över en vecka. Lösningen blev att plocka ut skåpet igen (inte heller det okomplicerat) och på något vis bredda utrymmet med c:a 7 mm. Ena väggen var byggd med en 13 mm tjock gipsskiva. Genom att såga bort den och ersätta den med 4 mm plywood tjänar jag åtminstone i teorin 9 mm. Sagt och gjort.

En vecka senare, med kylhelvetet i vägen mitt i rummet, hade jag sågat, skruvat, spacklat, slipat, spacklat, slipat, spacklat, slipat... maskerat, målat och målat igen. Voilà!

Förutom att skivan kostade mig 258 kr och så lite kostnader för skruv, spackel och annat, så blev det säkert tio timmars arbete och väldigt mycket irritation. Allt detta för att gångjärnen på det nya skåpet är konstruerade på ett sånt sätt att dörrarna går ut längre i sidled än de gamla.

”Prövningar vi möta få,
och vi ofta ej förstå
herrens vägar när han önskar
att vi himlen skola nå.”

Nej, jag kallar inte på högre makter, tyckte bara att texten passade in. Ska jag vara ärlig ropade jag under detta arbete flera gånger på helt andra auktoriteter, på ett lägre våningsplan.

Mammas pojkar

Så hette en ganska medioker Ulf Malmros-film om två vuxna bröder vars mamma curlade dem så effektivt att de stannade i barndomen. Ingen hade berättat för dem om a-kassa, så när de blev arbetslösa var deras första tanke att sjukskriva sig.

Det här är ingen filmblogg och vi behöver inte uppehålla oss vid fiktionen när verkligheten är lika galen. Möt Casper, 26, och Dennis, 24. De bor med sina föräldrar i Märsta, men har stått i bostadskö sedan de var 18. Ännu har dock ingen knackat på och erbjudit dem bostäder. Fast hade det hänt hade de ändå inte kunnat ta dem eftersom de inte har råd med hyra.

Eller har de inte det? Bägge jobbar och får ut 18000 kr/månad efter skatt. Även om de betalar hemma (vilket jag betvivlar, de tycks inte ens städa sina rum) borde de kunna spara 15000 kr, alltså 180000 kr/år. Slår de ihop sina tillgångar kan de spara ihop kontantinsatsen för en tvåmiljonerslägenhet på tio månader! Hade de startat förra gången de gnällde i media om att det är omöjligt att få tag i en bostad hade det redan varit klart.

Så vad är problemet? Ett av dem tror jag är pappan som är med i bägge reportagen och inte verkar lägga en enda procent av skulden för den uppkomna situationen på barnen. Undrar om han någonsin ställt krav på dem. Pappan ”hör av sig till den kommunala bostadsförmedlingen med jämna mellanrum för att höra hur tillgången på mindre hyresrätter ser ut”. Ja, ni läste rätt – pappan gör detta, inte de sedan 6-8 år vuxna barnen.

Det finns barn som tvingas bidra till hushållets försörjning långt innan artonårsdagen och tioåringar som måste ta hand om sina småsyskon för att föräldrarna jobbar dubbla skift. Jag säger inte att det är bra, men det är mångas verklighet.

Här har vi två barbabebisar som sitter som saccosäckar i sina pojkrum, halsar läsk, äter chips och spelar dataspel. Själv hade jag städat innan ett hemma-hos-reportage, men rummen ser ut som om någon sprängt en handgranat i dem. Trots detta har de alltså jobb. Inte välbetalda, men de kan väl för i helvete inte köpa Red Bull för arton papp i månaden?! Med risk för att låta som Jordan Peterson: Skärp er, bädda sängen, städa, vädra, ta en promenad, upprätta en budget, ta er samman och sluta gnäll!

Swish-hasch

Här är en grej där jag inte riktigt har bestämt mig för vad jag ska tycka, så nu ska jag tänka högt så får ni döma mig sedan.

En narkotikalangare har sålt knark via Swish. Listan över de som betalat finns med i förundersökningen och har därmed blivit en offentlig handling. En av köparna reagerar på att hans nummer (och namn?) finns på internet.

Spontant tänker jag som en mamma till en av de andra köparna, att ”det ska vara lite jobbigt att göra dåliga grejer”. Samtidigt stör jag mig på vad offentlighetsprincipen blivit med hjälp av internet. När kvällstidningarna basunerar ut vem som är rikast i din kommun eller när du kan få reda på vad någon tjänar, ifall personen dömts i domstol eller vad hunden heter ifrågasätter jag allmänintresset.

”Ja, blanda inte in mig nu!”

Det allra lägsta kravet tycker jag skulle vara att om jag begär ut offentliga uppgifter om dig borde du få reda på att jag gjort det. Men nu är det ju inte så, jag behöver inte vända mig till en myndighet utan kan gå till ett register som någon annan privatperson upprättat över domstolsuppgifter eller svenskars psykiska ohälsa. Det räcker liksom inte att ”storebror ser dig”, nu ska man bli sedd av kreti och pleti utan att ens veta om det.

Men när det gäller det aktuella fallet är jag alltså mer tveksam. Den upprörde knarkköparen säger att han står för sina handlingar, men ägnar sedan hela intervjun åt att relativisera sitt brott och kallar det för att ”ha det gött någon gång då och då”. Att han skulle bidra till att finansiera kriminalitet förstår han inte alls, ”det får lösas på större instanser” och är i slutändan regeringens fel. Så mycket för att stå för sina handlingar.

Mamman, vars dotter kommit ifrån missbruket, anser att dylika listor hjälper föräldrar och anhöriga att få reda på att deras familjemedlem sitter i skiten och behöver hjälp. Det ser jag som en legitim invändning från en balanserad person med argument för sin sak. Rätt eller fel?

En avslutande reflektion: Ska man handla något som är olagligt att köpa får man väl för i h-vete göra sig omaket att gå förbi en bankomat istället för att swisha. Du köper knark av en langare genom en banköverföring! Har du inte knarkat bort alla hjärnceller bör du göra en annan riskbedömning.

Byggt en honungstork

Honung har inget egentligt bästföredatum om den förvaras mörkt och tillräckligt svalt. Det påstås att man har hittat flera tusen år gammal felfri honung i egyptiska pyramider. Men en viktig förutsättning är att den inte får innehålla för mycket vatten, då riskerar den att jäsa. Det här vet bina som jobbar hela sommaren med att fläkta ut fukten ur nektarn. Vid insamlingstillfället innehåller den fyra femtedelar vatten och resten socker. När de torkat klart är förhållandet det omvända, max en femtedel vatten. När bina är nöjda förseglar de cellerna så att honungen inte ska återfuktas.

Så funkar naturen i bästa fall, men inte alltid. Har bina mycket att göra hinner de inte torka honung, lite som med människor och bokföring. Särskilt svårt är det att få höstens ljunghonung torr. Inte nog med att det blir mycket honung på kort tid, det är dåligt torkväder också. Därför får biodlaren hjälpa till. Förra året satte jag ”blöt” honung på en torkställning bredvid kaminen och riktade en fläkt emot.

Det funkade hjälpligt, men jag förstod att jag så småningom skulle behöva en seriösare lösning. Det behovet kom redan i år. En biodlarkollega har satt en Pax-fläkt i ett lock och placerat det ovanpå en stapel med lådor. Men sådana fläktar är ganska dyra, så jag gjorde en billigare variant med datafläktar.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig kasserat en dator för att fläkten gått sänder. Det är alltid andra skäl, och eftersom jag inte gillar att kasta saker har jag gamla datorhöljen liggande. Jag satte ihop två datorfläktar i min torkanordning. De går på 12 volt så jag kopplade ihop dem med ett bilbatteri. På det sättet behöver jag heller inget eluttag i närheten.

Här har min hösthonung stått i ett par veckor. Under stapeln står ett vanligt element som ser till att luften håller 25-30 grader när datorfläktarna drar den genom ”kupan”. Jag mäter vattenhalten i honungen regelbundet med en refraktometer och plockar undan ramar som är tillräckligt torra.

Det är väl inte riktigt MacGyver-nivå på min fläktlåda, men lite stolt är jag ändå. I version 2.0 kommer jag nog sätta in två fläktar till. Det får plats i det befintliga locket, så det fixar jag på en halvtimme och det borde göra processen ännu effektivare. Time is honey!

Inbrottstips

Varje år sker över tiotusen bostadsinbrott i Sverige, lite fler villor än lägenheter. Det enda man nog kan vara säker på om man drabbas är att polisen inte kommer lägga två strån i kors för att hitta tjuven. Har du märkt upp grejerna med märkpenna och de dyker upp i någon razzia finns chansen, men den är låg.

Bäst är såklart att inte drabbas. Här kommer en lista på förebyggande åtgärder från polisen, men jag tycker att de missar det viktigaste – att jobba på att det inte ska se tomt ut. Detta är något jag får göra för mina grannar varje sommar, eftersom de till skillnad från mig tar semester.

Varje dag grannarna var borta i sommar tömde jag brevlådan och la några minuter på tomten, kollade lås och fönster och vattnade blommor. När jag ändå var där passade jag på att stöka till det lite genom att flytta runt på skottkärror, krattor, leksaker i sandlådan, så att varje potentiell inbrottstjuv med koll ska märka att någon (gissningsvis husägaren) är där varenda dag.

Soptunnor har jag förstått är viktiga också. Tjuvar kan lägga några småstenar på locket. Ligger stenarna kvar efter några dagar slängs inga sopor vilket kan bero på att ägarna är bortresta. Jag läste om någon som upptäckte stenar på sitt soptunnelock och bytte ut dem mot tomhylsor för att skicka ett budskap tillbaka – här bor någon som både har koll och vapen. Så långt har inte jag gått, men när grannarna är på semester ser jag till att deras soptunna aldrig är tom. Dagen efter sophämtning slänger jag en av mina påsar i grannens tunna.

Grannsamverkan tycker jag är allra viktigast, men lampor med rörelsedetektor på tomten är inte heller fel. Det börjar dessutom bli en rimlig kostnad att sätta upp övervakningskameror. De billigaste går på några hundralappar. De är kanske inte jättebra, men det vet ju inte tjuvarna. Inte heller kan de veta om du lagrar filmen/bilderna på minneskort eller om de laddas upp på nätet eller en molntjänst. Förhoppningsvis vänder de när de ser en kamera eller ett larm. Inbrottstjuvar kommer fortsätta att göra inbrott, men vi kan försöka hindra dem från att göra det hos oss.