Pengar anses vara lösningen på nästan
alla samhällsproblem. Just nu är det polisen och skolan som behöver
mer pengar för att lösa gängkriminaliteten. Men faktum är att
polisen fått ökade resurser en lång rad av år och att de skolor i ”utsatta områden”
som sägs lida av bristande resurser redan
får uppemot dubbelt så mycket pengar per
elev än andra skolor.
Det har alltså inte funkat, men får
de bara ännu mer pengar löser sig allt?
Känns det igen? Bara ungdomar får gratis kollektivtrafik, rabatt på
simhallen eller fler fritidsgårdar sägs de bli produktiva
samhällsmedborgare. Bara lite mer pengar.
Jag är snarare inne på motsatsen.
Samhället har, utan framgång, testat att ösa pengar över
problemen. Då kanske det är dags att dra ner på resurserna
istället. Kanske är det inte pengar som är haken. Och om polisen
blir sämre och sämre hur mycket pengar de än får, då kanske det
är fel människor som blir poliser. ”Hur mycket då?”, brukar
jag fråga dem som säger att polisen behöver ökade
resurser. Hur mycket behövs, när är det nog? Menar man att mer
pengar är lösningen tycker jag att man borde kunna ha en
uppfattning om det.
Det är samma med familjeekonomi. Visst
kan pengar vara bra, men inte om de används fel. När jag växte upp
fanns ungdomar vars föräldrar nästan slängde pengar över dem.
Barn som får allt de pekar på blir sällan lyckade människor.
Kanske är det föräldrarnas sätt att kompensera för att de inte
hinner eller orkar vara bra föräldrar, kanske vet de inte hur man
gör.
Jag vet inte, jag har inga svar. Min
poäng är att pengar inte gör allt bättre. Ibland till och med
sämre.