Jag startade eget år 2000. Från att
ha betalat ungefär en tredjedel i skatt skulle jag plötsligt betala
två tredjedelar – en tredjedel i inkomstskatt precis som tidigare,
men nu också en tredjedel i egenavgift. Kvar till mig var bara en
tredjedel, resten tog Bosse Ringholm (ja, jag fick kolla upp nu vem
som var finansminister vid millennieskiftet).
Jag hade väl fattat att
arbetsgivaravgiften fanns med i lönen jag fått dessförinnan, men
det är ju inget man går och tänker på dagligdags som anställd.
Plötsligt blev det här med sociala avgifter mer konkret. Ibland är det så,
att vi måste se saker med egna ögon för att det liksom ska sjunka
in. Därför välkomnar jag regeringens planer på att tydliggöra
socialavgifter genom att få med dem på lönespecen.
Nu kan inte regeringen bestämma att
alla arbetsgivare ska redovisa arbetsgivaravgiften i lönekuvertet,
men om staten gör det följer nog många med. För egentligen tror
jag att arbetsgivare överlag vill visa de anställda vad de
egentligen kostar. Många går nog runt som jag gjorde på 90-talet,
utan en tanke på att staten straffbeskattar anställningar, för det
är ju det arbetsgivaravgiften är, en straffskatt på arbete.
Någon som håller med, men som har en lite annan ingång i detta är Aftonbladets chefshycklare Anders
Lindberg:
Visst kan man se faktaredovisning som politisk propaganda, men man kan ju också se det som rimligt att människorna som faktiskt betalar ”kalaset”, politikernas löner och tidningarnas presstöd, får reda på vad det kostar. Om det gör att fler frågar sig ”vad fan de får för pengarna” tänker jag att det beror på att de inte är nöjda med dealen. Det visar sig då och då att svenska folket är helt okej med att betala skatt så länge den går till bra saker. Jag betalar själv gärna pengar till halta och lytta som inte klarar att bidra själva. Det betyder inte grönt ljus för politiker att göra vad som helst för mina pengar.