När jag såg på Lyxfällan satte de alltid upp 500 kr/månad för klädinköp, hur dålig ekonomi hushållet än hade. Det är kanske rimligt för barnfamiljer, men själv är jag osäker på om jag snittar mer än 50 kr. Jag köpte mycket kläder under en tidigare period i livet. Nu har jag exempelvis t-shirts och skjortor för hela livet. Det som går åt är förbrukningsplagg som strumpor och kalsonger. Och skor!
Mina sneakers som jag
använder som promenadskor över halva året höll på att falla
sönder, så jag gav mig ut för att hitta nya. Löparskor köper jag
på nätet, men då finns det omvandlingstabeller som berättar
vilken storlek jag ska ha baserat på tidigare skomodeller. Utan den
hjälpen vill jag till en fysisk butik för att se att skorna passar.
Det är för övrigt mitt enda krav.
För löpning har jag massor av preferenser, för vardagslivet går
jag direkt på priset. Min filosofi är att skorna varken behöver
vara lätta eller ens särskilt bekväma. Jag tror att skor med dämpning får muskler
och senor att förtvina. Livet ska inte vara för enkelt.
Till slut kom jag förbi en sportaffär
med ”allt ska bort”-rea – vilket rimligtvis gäller för alla
butiker – där jag betalade 150 kr för ett par sneakers av ett okänt
märke som (baserat på erfarenhet) kommer att ta mig dit jag ska de
närmaste 3-4 åren. Säkert ingen lysande deal för butiken, men de
går nog med vinst.
Det leder mig till nästa fundering. Ett par skor tillverkade i Kina eller Vietnam, fraktade till Sverige med båt och som stått några månader i en butikshylla kan inte säljas för 120 kr plus moms förutsatt att alla i kedjan ska ha rimlig lön för mödan. Vad är mitt ansvar för det? Om jag istället hade köpt ett par skor för 500 kr, vad är det som säger att något av den prisskillnaden gått till fabriksarbetaren, matrosen eller ens till skoförsäljaren?