Tjugo små drottningceller

Årets stora projekt i bigården är egen drottningproduktion. Första året som biodlare, 2022, behövde jag byta ut alla drottningar med viss panik (eftersom ett eller flera samhällen var helt skogstokiga) och då köpte jag dem för en dryg tusenlapp per insekt. Det blir dyrt i längden, så efter det har jag försökt att producera egna drottningar, med mindre och mindre hjälp. I år fick jag hjälp med omlarvning, att flytta larver till artificiella drottningceller av plast.

Resten av verksamheten sker i min egen bigård. Jag började med tjugo celler som jag satte på två ramar i en tillfälligt drottninglös kupa. Den måste sakna drottning för annars ser inte bina poängen med att föda upp nya drottningar. En bidrottning är ingen egen art, det är en larv som ges rätt förutsättningar att växa upp till en könsmogen, stor drottning istället för till ett sterilt arbetarbi. När bina väl börjat ge larverna mat och bygga drottningcellerna kan man ge samhället sin gamla drottning tillbaka för har de väl börjat kommer de att fortsätta.

Fast drottningen måste hållas avskild från drottningcellerna med ett spärrgaller som släpper igenom alla andra bin, men inte henne. Hon kommer annars ha sönder cellerna av ren överlevnadsinstinkt, hon vill inte bli utbytt. Det gäller förresten även de nya drottningarna. Om en av dem kläcks i kupan kommer hennes första åtgärd bli att ha sönder alla övriga drottningceller. Därför satte jag en bur över alla drottningcellerna så fort de var färdigbyggda.

Som ni ser är det bara sju burar över tio cellkoppar. Av de tjugo larverna valde bina bara att gå vidare med tretton, sju på denna ram, sex på den andra. När larven flyttas till cellen (på översta bilden) måste den läggas i exakt samma vinkel, annars kan den drunkna. Den kan också skadas av omlarvningsnålen eller så var det något fel med larven från början, eller blev längs vägen. Därför siktar man alltid på fler drottningar än man ska ha.

Jag behövde egentligen sex stycken. Fyra av dem till nya samhällen, så kallade avläggare, men nu fick jag så många drottningceller att jag la till ett femte. Dessa gjordes i ordning dagen innan kläckning med sex ramar fyllda med yngel och honung och så skakade jag ner ett gäng med bin. Avslutningsvis fick varje kupa varsin drottningcell, men en av drottningarna kröp aldrig ur sin cell och behövde ersättas med en av de överblivna drottningarna, så där rök en till. Tolv kvar.

Ett par dagar senare körde jag iväg avläggarna till en annan bigård och öppnade flygöppningen. Nu ska drottningen ut och para sig. Hon gör bara en flygtur och ligger då med runt tjugo hanbin. Om hon är ett bra ligg är det ingen som vet för samtliga kavaljerer dör efter att hon slitit k*ken av dem.

Blir drottningen parad bör hon ha börjat lägga ägg efter ett par veckors ferie i den andra bigården. Då åker jag dit nattetid när alla bin är inne, stänger flygöppningen och kör hem dem. Förhoppningsvis har jag då fem nya samhällen, men mycket kan hända innan dess. Drottningen kanske inte hittar sexpartners där uppe, blir uppäten av en fågel eller inte hittar hem.

Så var det då drottningarna som ska ta över befintliga samhällen. Det är faktiskt ännu mer komplicerat, så det får bli ett eget blogginlägg.

Skoköp

När jag såg på Lyxfällan satte de alltid upp 500 kr/månad för klädinköp, hur dålig ekonomi hushållet än hade. Det är kanske rimligt för barnfamiljer, men själv är jag osäker på om jag snittar mer än 50 kr. Jag köpte mycket kläder under en tidigare period i livet. Nu har jag exempelvis t-shirts och skjortor för hela livet. Det som går åt är förbrukningsplagg som strumpor och kalsonger. Och skor!

Mina sneakers som jag använder som promenadskor över halva året höll på att falla sönder, så jag gav mig ut för att hitta nya. Löparskor köper jag på nätet, men då finns det omvandlingstabeller som berättar vilken storlek jag ska ha baserat på tidigare skomodeller. Utan den hjälpen vill jag till en fysisk butik för att se att skorna passar.

Det är för övrigt mitt enda krav. För löpning har jag massor av preferenser, för vardagslivet går jag direkt på priset. Min filosofi är att skorna varken behöver vara lätta eller ens särskilt bekväma. Jag tror att skor med dämpning får muskler och senor att förtvina. Livet ska inte vara för enkelt.

Till slut kom jag förbi en sportaffär med ”allt ska bort”-rea – vilket rimligtvis gäller för alla butiker – där jag betalade 150 kr för ett par sneakers av ett okänt märke som (baserat på erfarenhet) kommer att ta mig dit jag ska de närmaste 3-4 åren. Säkert ingen lysande deal för butiken, men de går nog med vinst.

Det leder mig till nästa fundering. Ett par skor tillverkade i Kina eller Vietnam, fraktade till Sverige med båt och som stått några månader i en butikshylla kan inte säljas för 120 kr plus moms förutsatt att alla i kedjan ska ha rimlig lön för mödan. Vad är mitt ansvar för det? Om jag istället hade köpt ett par skor för 500 kr, vad är det som säger att något av den prisskillnaden gått till fabriksarbetaren, matrosen eller ens till skoförsäljaren?

Sjuk av att jobba

Arbetsmiljöverket konstaterar att fler män än kvinnor dör i arbetsplatsolyckor medan kvinnor oftare blir sjuka av sina jobb, inte sällan handlar det om stress över sin arbetssituation:

”Det är främst kvinnor inom vård och omsorg samt utbildning som drabbas av sjukdomar orsakade av organisatoriska och sociala faktorer, som hög arbetsbelastning, med liten möjlighet att påverka sitt arbete och återhämta sig.”

Arbetsmiljöverket vill ställa krav på arbetsgivare och myndigheter och det är säkert både rimligt och bra, men ska vi snacka om faktorer för att påverka sitt arbete tycker jag att ansvaret vilar tungt på oss själva. Ingen kommer att bry sig mer än du själv om hur du har det på jobbet.

Hur påverkar man då sitt jobb? I första hand genom att se till att ha alternativ. Det kan handla om att skaffa sig kunskaper som gör dig populär på arbetsmarknaden, och/eller att starta eget och frilansa så att arbetsgivaren inte kan vara säker på att få behålla dig. Det gör det också lättare att bryta sig loss ur en jobbsituation man inte trivs med.

Allra viktigast är dock pengar. Genom att skaffa sig en buffert av fuck-off-kapital är det lättare att lämna ett jobb man inte vill ha, oavsett om det är för att det innehåller risk för dödliga arbetsplatsolyckor eller att du håller på att bli tokig av maktlöshet över att inte kunna påverka din vardag. Därför behöver alla som kan (och det kan nästan alla) lägga undan en del av sin inkomst till sparande, så att dina pengar kan ge dig passiva inkomster, på börsen, en uthyrningsbostad eller annat, medan du själv jobbar med något du kanske eller kanske inte vill göra hela livet.

Bygg din egen pengamaskin – recension

Jag har redan tidigare recenserat två av Marcus Hernhags böcker och nu är det dags för den tredje, ”Bygg din egen pengamaskin” med underrubriken ”Aktiesparandet som gör dig rik och fri”. Det låter väl som en bok för alla, för vem vill inte vara rik och fri? Av dessa tre böcker tycker jag ändå att detta är den minst starka, men Hernhag är alltid bra.

Vi börjar med Hernhags definition av vad en pengamaskin är, för den var åtminstone inte självklar för mig. Han menar en utdelningsportfölj, alltså en aktieportfölj baserad på utdelningsaktier. Det verkar förvisso vara vad nästan alla svenska aktiesparare jobbar med. Själv är jag inte utdelningsfrälst, men inte heller motståndare till utdelningsaktier, så det läser jag gärna om.

Boken ger dig verktygen för att skapa en utdelningsportfölj och (minst lika viktigt) att vårda portföljen, men också hur du analyserar aktier och handlar med andra typer av värdepapper. Det bästa med Marcus Hernhag är att han inte – som många andra i Börssverige – försöker briljera med sina kunskaper genom att använda svåra ord och därigenom framställa börshandel som något krångligt och svårbegripligt. Tvärtom, språket är enkelt och informationen rak och tydlig. Här finns något för alla, oavsett om vi är nybörjare eller mer erfarna.

En annan av Hernhags styrkor är att han kan beskriva ekonomi utan att använda siffror. Det betonas även i denna bok, men tyvärr lyckas han inte fullt ut här. Inte minst i kapitlet om att hitta de bästa utdelningsaktierna är det sida upp och sida ner med direktavkastning och totalavkastning i procent, årlig utdelningstillväxt och annat som gör sig dåligt i bokform.

Å andra sidan delar han frikostigt med sig både av färska siffror och sina egna portföljer på den egna hemsidan Hernhag.se. All gratisinfo där är i sig ett skäl att köpa minst en av hans böcker.

Avslutningsvis vill jag framhäva just avslutningen. Bokens sista två kapitel, ”Enkel aktieanalys – konsten att trimma din pengamaskin” och ”Slutord om pengamaskinen och börsens psykologi” är riktigt starka. Så starka att det blir obegripligt varför han lagt dem sist. Okej, det hade väl varit konstigt att lägga slutordet någon annanstans, men kapitlet om hur man hittar och analyserar nya aktier borde alla som vill handla med enskilda aktier på börsen ta till sig. Här visar Marcus Hernhag varför han är en av Sveriges bästa författare på ekonomiområdet.

Skamligt att tjäna pengar?

Hyrpersonal inom vården har diskuterats länge. Jag har kommenterat det tidigare och de flesta har åsikter även om vi inte har hela bilden klar för oss.

Läsaren Alexander uppmärksammade mig på ett nytt inlägg i debatten, denna gång från Aftonbladet. Men det är väl en nyhetstidning vars journalister ska redovisa fakta och nyheter, inte göra partsinlagor, kanske någon tänker. Det tåget hade definitivt lämnat perrongen långt innan tidningens åsiktsmaskin Natalia Kazmierska tog sig an ämnet vårdkostnader på sitt sedvanliga vis:

”Det här är pengar som kommer ifrån skattebetalare i t ex Norrland och som hamnar på ett kontor på Stureplan.”

Här levde jag i villfarelsen att utmaningen ligger i att få pengarna att räcka till god vård, men så förklarade Kazmierska att problemet är att det finns skattebetalare i Norrland och företagare med kontor på Östermalm. Björn Örås, en av företagarna hon försöker ställa mot väggen, säger att hans hyrläkare är väl investerade skattepengar, att hans verksamhet ökar effektiviseringen och att kostnaden för inhyrd personal är en liten kostnad i det stora hela.

Stämmer det? Det är vad jag vill veta, men det får vi inte i detta reportage. Istället får vi veta att Örås är delägare i ett slott, har en stor våning på Östermalm och kör en Porsche, att en av branschkollegorna har en handväska för 19000 kr och en annan har en villa på Lidingö värd 22 miljoner. Relevans?

Om Kazmierska försökt slå hål på Örås påståenden och misslyckats eller om hon är för lat eller helt enkelt för korkad för att gräva längre än till taxeringskalendern vet jag inte, men det är inte heller viktigt. Det viktiga är ifall hyrpersonal i vården är en bra idé. Om det inte är det beror det för övrigt inte på Porscheåkande riskkapitalister utan på regionpolitikerna.

Semester på kredit

Ekonomiprogram i tv måste kanske vara glättiga och hålla sig på en nästan barnsligt låg kunskapsnivå för att folk ska orka kolla. SVT:s Ekonomibyrån tycks utifrån det korta klippet i detta reportage inte vara något undantag.

Här avhandlas semesterkostnader och hur man ska hantera dem. Tittarna får några tips av typen ”Tänk på att det är dyrt att handla frukost på flygplatsen” som jag tror att alla vuxna med fler än två flygplatsbesök bakom sig känner till.

Då är avslöjandet att var femte barnfamilj överväger att låna till semesterresan aningen mer intressant. Detta enligt en undersökning gjord av Länsförsäkringar. Om ni undrar hur folk har fått den idén kan svaret vara att de inspirerats av Länsförsäkringars hemsida:

”Låna pengar tryggt och enkelt

Lån för alla behov. Låna pengar till drömboendet, en ny bil, renovering av hemmet, en resa eller något annat du ser ett behov av. Hos oss hittar du lån med trygga villkor och en bra ränta, oavsett vad du lånar pengar till.”

Ni anar nog hur jag känner inför tanken på att låna pengar till semester, en ”investering” med garanterad avkastning på -100 %. Det är i mina öron så vansinnigt tänkt att jag blir helt mållös. Jag tycker att man ska undvika alla typer av lån, men jag förstår att det finns argument för exempelvis billån, och självklart för bolån och studielån. Det är annat än ett blancolån för att åka på en nöjesresa man inte har råd att göra. Jag förstår att någon tänker tanken, men 20 procent?! Ur led är tiden.

Apropå tiden är det sommar nu, skolorna har stängt och semestern står för dörren. Många läsare har inte samma tid med min blogg som övriga året. Det gäller för övrigt mig med. Så nu går jag i vanlig ordning in på sommarschemat - ett inlägg kl 9.00 varannan dag. Alltså tar jag ledigt i morgon och återkommer med ett nytt inlägg på måndag morgon.

Gårdsförsäljningen bidde en tummetott

Gårdsförsäljning av alkohol har varit på tapeten länge. För ett år sedan konstaterade jag att den ansvarige ministern Jakob Forssmed, kd, inte var intresserad av att införa detta. Regeringen gick till val på förslaget så han kunde inte säga det rätt ut, men det var uppenbart att han inte hade för avsikt att driva frågan om att ge bönder och mikrobryggerier möjlighet att sälja alkohol på hemmaplan.

Två år in i mandatperioden lyckades regeringen ändå komma till skott. Övriga partier i Tidölaget (är det bara jag som får associationer till sex med djur av det namnet?) har betonat att det inte fick bli för stora begränsningar i förslaget, men det är precis vad det har blivit. Man ska t ex bara få handla i samband med en rundvandring eller föreläsning när kunden redan betalat för själva besöket.

”På så vis rör det sig inte om detaljhandel utan om besöksnäring, där besöket har ett värde i sig, säger Forssmed.”

”Han försökte sälja hembryggt öl, den fan!”

Jag har själv mycket beskedliga alkoholvanor, så det här förslaget hade inte ens rört mig om jag bott i Sverige, men jag kan inte begripa varför en kristdemokratisk minister skulle vara bättre lämpad att bestämma vad jag dricka än vad jag själv är. Och vad värre är, detta hade kunnat göra stor skillnad för lantbrukares och livsmedelsföretagares chanser att överleva. Nu blev det en kompromiss som knappast gläder någon.

”Heja Sverige, friskt humör –
cykelhjälm och testat smör!”