Å ena sidan, å andra sidan ...

Jag gillar allt med att hämta gratismat i naturen. Jag plockar bär och svamp, kirskål, nässlor och har till och med använt maskrosor som matvara. Jag gillar att föda mig själv med mat som varken kostar pengar eller där jag måste lägga energi på att odla. I ett vidare perspektiv gillar jag när andra framhåller att allt ovannämnt bara finns där för oss att hämta.

Fast när uppmaningen kommer från staten är jag inte lika ensidigt positiv. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har en ”risk- och kriskommunikatör” (varför inte göra henne till skri- och kirskommunikatör också, för att avsluta anagramfesten?) som uppmanar människor att förbereda sig för att hämta mat i naturen vid en samhällskris.

Som sagt, jag är helt för att ta vara på vilda växter och ogräs, men är detta verkligen MSB:s uppgift? Eller att komma med uttalanden som:

”Var och en behöver förstå att man behöver ta eget ansvar i krisberedskap.”

Jag gillar eget ansvar också, men vad har då MSB för ansvar? Ska beredskapslager ersättas med uppmaningar om att folk får klara sig själva genom att leta mat i skogen? Är MSB på allvar intresserade av att undvika svält borde de jobba för att svenska bönder kan leva på sitt jobb. Svenska jordbruk läggs ner varenda dag. Den utvecklingen har pågått länge och lär knappast kompenseras av att kontorsnissar går ut och plockar ramslök. Även om jag applåderar just det, verkligen. 

Ladumålning

Sommarens stora projekt för mig var att måla ladan, eller åtminstone två av åtta väggar. Det kan låta som låga ambitioner, men det var runt 150 kvadratmeter. En del brädor var i så pass dåligt skick att de behövde bytas ut, så första steget var att byta ut hela eller delar av dessa.

Höjder är inte min starka sida, men jag hade lånat en byggnadsställning som skulle ta mig upp på de höga höjderna. Här ser ni den medan jag står till höger om den och jobbar med steg 2, att skrapa bort gamla färgrester. Jag hade hoppats kunna göra detta med en bred stålborste, men enda sättet att få det tillräckligt bra var att använda en kort skrapa och ta bräda för bräda. Det tog en stund.

Här får ni också en känsla av storleken. Detta är en av väggarna. Större än den andra, men den var i gengäld nästan dubbelt så hög. Och vägg nummer två innefattade en annan utmaning. När jag ändå skulle slå höjdrekord ville jag gärna byta ut ett fönster som var bortom räddning.

Jag har letat efter billiga fönster eftersom jag inte ens behövde fönsterkarmar, men allt jag hittat är två- och treglasfönster som varit alldeles för seriösa för att sätta högst upp i en lada. Plötsligt hittade jag tre bortskänkesfönster på en ort jag ändå skulle till. Bara åka dit och hiva in dem i bilen.

Bredden på dem var bra, men de var egentligen ett par decimeter för låga. Fast här behöver man nästan kikare för att se fönstret, så jag fyllde överkanten av det gamla hålet med en rödmålad bräda. Jag blev tvungen att såga bort karmen, men sedan var fönstret klart att sätta upp. Först skulle det bara krånglas tio meter upp i luften på byggnadsställningen.

Väl uppe var det mesta av jobbet klart och jag fick hjälp med det. Min största utmaning var att inte titta ner innan allt var klart. Här är det färdiga resultatet och jag är hur nöjd som helst.

Tillbaka till målningen. Jag letade länge efter en färgspruta som skulle klara slamfärg. På nästan varenda spruta står det att den klarar alla typer av färg ”med undantag för slamfärg” eller också kostar de femsiffrigt. Till slut hittade jag en för 3000 kr där det där tillägget inte stod. För säkerhets skull dubbelkollade jag med producenten att den skulle klara falu rödfärg. I höstas provade jag den på vedboden och tyckte att det var krångligare än jag önskat, men den funkade i alla fall.

Men det var då. På ladan funkade den i bästa fall i två minuter. Sedan fick jag ta isär den, göra rent och krångla. Tanken föddes att måla ladan med pensel. Det skulle ta tid, men att måla i tvåminutersintervaller var inte heller särskilt effektivt. Jag släpade upp den högst upp på byggnadsställningen för att åtminstone kunna måla under nocken. Då gick den inte ens i två sekunder och där och då fick jag nog. Jag penslade skiten.

70 liter färg senare var två väggar färdigmålade. Jag hade inte haft något emot att hinna en tredje vägg också, men det finns gränser för vad jag hinner och orkar. Där sitter ett lika högt fönster och det kommer kräva en skylift och får bli 2025. Övriga väggar ser helt okej ut, så dem har jag inte tänkt måla på flera år. Och dessa två, kanske aldrig mer.

Färgen kostade mig en dryg tusenlapp, virket antagligen lika mycket. Den största utgiften blev den där j-vla färgsprutan. Så totalt runt 5000 kr. Byggnadsställningen och hjälpen kostade inga pengar alls, men var absolut nödvändigt. Vad det hade kostat att leja bort hela jobbet har jag ingen aning om, men garanterat flera tiotusentals kronor.

Mest korkad hittills?

Jag fick ett mejltips från Christoffer som skriver ”Du har skrivit flera inlägg på temat korkade beslut, men det här tar nog priset” och så länkar han till en artikel om Peter, 65.

Peter ville låna pengar för att ”ta sig ur sin ekonomiska knipa”. Lite oklart hur knipan såg ut, hur han hamnat i den och hur ett lån skulle lösa problemet. I artikeln låter det mest som att han är en person som har för höga utgifter i förhållande till sin inkomst. Det lär fortsätta även efter ett lån och skjuter bara problemet framåt.

Men låt oss för diskussionens skull säga att Peters situation kunde lösas med lån. Då ser jag två möjligheter, att låna av någon man känner eller av en bank, men Peter valde istället att låna av en okänd kvinna på Facebook. Hennes profilsida är fylld av inlägg med formuleringen: ”Hej alla, vi är en finansiell institution som erbjuder krediter till alla människor.”

På vilket sätt denna kvinna är en institution framgår inte. Det är en privat Facebooksida med en privat Gmail-adress som enda kontaktväg. Och som medelålders man bör jag nog inte ha åsikter om kvinnors utseende, men jag hade inte gissat att hon jobbat på bank utan snarare ett äldre yrke.

Peter, 65, hade en mer fördomsfri syn på erbjudandet även om han tyckte att inlägget ”såg lite suspekt ut”. Så han ansökte om ett lån på 25000 och ”villkoren var schyssta”, 2 % ränta. Nej Peter, två procents ränta på ett blancolån är inte schyssta villkor, det är helt sinnessjuka villkor som skulle försätta långivaren i konkurs inom en kvart om det hade varit på riktigt!

Peter betalade dock en avgift på 450 kr, sedan ytterligare en avgift och ytterligare en. Till slut hade han betalat in 6500 kr! Eller rättare sagt cirka 6500 för Peter ”Nollkoll” Olsson vet inte ens hur mycket pengar han betalat, bara att kontot är tomt.

I intervjun säger Peter att han normalt inte är dum i huvudet, men att den ekonomiska situationen fått honom att tappa omdömet. Jag förstår ändå inte hur det är möjligt att tappa det så fullständigt och håller med Christoffer om att det här exemplet är ett imponerande rekordförsök. Det var så otroligt mycket som tydde på att detta var en bluff. Google Translate-språket, de orimliga lånevillkoren och inte minst att ”företaget” saknade såväl ett namn som en hemsida eller ens en vettig kontaktuppgift.

Hur får man ens tanken att låna pengar från en anonym person med en e-postadress av typen ludmilla26579812@hotmail.nu?! Att vara desperat är en sak, men det här tyder på ren dårskap. Jag brukar förespråka kontrollfunktioner och att försöka informera människor med dålig koll på hur världen fungerar, men i det här fallet tror jag ingenting hjälper. De som går på detta är nog bortom all räddning.

Ärva cash istället för kunskaper

Ännu en artikel om ungas förhållande till pengar. Annika tipsade mig om en artikel titulerad ”Generationen ärver miljarder – kan inte hantera pengar”. Det handlar om att miljarders miljarder som de kommande åren kommer att gå från människor födda 1928-1964 till ”millennials”, personer födda 1981-1996.

”En generation som av experter har kallats slarvig och som hellre lägger pengarna på att få hemkörda avokadomackor, än till en handpenning för en bostad.”

I mångt och mycket är det såklart deras eget fel, men deras föräldrar, far- och morföräldrar, som nu är i färd med att kasta in handduken, har också ett ansvar. Pengar är något man måste lära sig att hantera. Det där att barn nuförtiden uppfostrar sig själva på internet stämmer inte helt och den som väntar på att skolan ska lösa det lär få vänta. Man måste få verktygen och lära sig att använda dem.

I artikeln menar man att tidigare generationer lärt sig hur finansmarknaderna funkar genom att de upplevt andra världskriget eller åtminstone levt under en tid då det var mycket mer knapert, men man behöver inte ha levt i fattigdom för att förstå pengars värde. Världen är full av kostnadsfri information, men blir man curlad ända upp i vuxen ålder och kanske dessutom får lära sig att det är lite fult att se om sitt eget hus och tänka på sig själv har man skaffat sig en onödig uppförsbacke.

Det fina är att det ännu finns tid. De flesta 90-talister ska inte ärva stora pengar på ett tag. De har därför chansen att lära sig vad de ska göra med pengarna, och kanske framförallt hur man behåller och förräntar pengar. Men då måste samhället och deras föräldrar hjälpa dem med det, inte konstatera att loppet är kört.

Det är vi som är samhället

Vi som förespråkar en mindre stat får ofta motargument som låtsas att det finns två vägar att gå – att staten gör eller att ingen gör. ”Vem ska bygga vägar?” har jag hört till leda, ungefär som att vägar inte är ett betydligt äldre fenomen än skattefinansierade stater. Här kommer ett konkret exempel på vad jag menar.

Invasiva arter är något åtminstone hela I-världen tampas med. Växter och djur som inte hör hemma på en plats kan ställa till stor skada. Vad gör man åt det? ”Den svenska modellen” tycks vara ingenting. I alla fall inte förrän tidigast ”sen”.

Stånds heter en giftig växt som kan ge leverskador hos betande djur, men som inte är nyttig för människor heller. I Sverige finns den framförallt längst nere i söder, men den är på väg upp över landet. Det är den även i Norge där den heter landøyda. Att jag känner till den beror på att jag är biodlare och bin förstår inte att de ska undvika dessa blommor utan kan ta med sig blommans nektar till kupan. Inget problem än, men det kan bli. I Tyskland lär honung med för höga halter av detta ha blivit återkallad.

Alltså vill bönder och biodlare ha bort växten som likt maskrosen sprider sig genom att de vissnande blommorna fröar av sig. Vi skulle kunna vänta tills ”samhället” tar tag i problemet, men istället gör vi det själva. Således har jag och andra biodlare gått runt i områden där det växer landøyda och klippt av blommorna som bränns upp innan de hunnit föröka sig. Villaägare informeras om att de bör ta bort växten från sina tomter och företagare rensar sin mark. I Norge är ”dugnad”, oavlönat frivilligarbete, en stor grej.

Om vi lyckas utrota växten eller hur effektivt vi kan hålla utbredningen nere vet jag inte, men det lär åtminstone bli effektivare än om vi likt Sverige hade inväntat en nationell lista. Det var ju nu i juli det behövde göras, inte i september om två år. Att lösa problemet på detta sätt blir dessutom avsevärt billigare än att göra det med statliga utredningar. Allt blir inte bättre av att krånglas till. Nästan inget faktiskt.

Envis ägare, tjuv och polis

GPS är en fantastisk teknik för att spåra saker. Om någon stjäl din bil, mobil eller annat kan den gå att hitta med hjälp av GPS. Fast det bygger på att polisen är inkopplade och intresserade. Som privatperson är det många gånger tveksamt om man ens får hämta tillbaka det stulna själv.

11414.

En släkting till mig blev av med ett bilsläp med en byggnadsställning till ett värde på 65000 kr och eftersom han hade en GPS-puck på släpet följde han själv efter och lokaliserade stöldgodset till ett låst parkeringshus. Därifrån ringde han polisen, som (trumvirvel...) valde att inte åka dit. Några dagar senare var GPS-pucken slängd utanför garaget och min släkting gav upp.

Men en som inte gav upp var Ditte i Malmö. När svenska polisen inte gjorde sitt jobb spårade hon cykeln till Serbien där den serbiska polisen hjälpte henne att spränga en hel liga. Kostnaden blev ungefär lika hög som priset på cykeln, men hon hade ingen lust att byta.

Om fler vore som Ditte tror jag att världen hade sett lite bättre ut. Kriminalitet är inte frånkopplat samhället och dess reaktioner. När polisen ignorerar vardagsbrott ökar vardagsbrotten, och även om det vore mig främmande att kasta skit på en hel poliskår kan jag inte låta bli att fundera över om historien handlat om Jelena som fått sin cykel stulen i Serbien, plockat upp en GPS-signal i Sverige och ett par dagar senare knallat in på ett svenskt poliskontor för att få hjälp med att hämta den.

Egen lingonsylt

Förr var Eldorado Lingonsylt stapelvara i mitt kök, men jag slutade köpa den långt innan Willys började ta 40 kr för en burk på ett och ett halvt kilo. Jag började koka egen sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär eftersom det blir billigare, godare och nyttigare. Testa att avstå köpesylt ett tag och du kommer att upptäcka att den ändå mest smakar socker.

Köpte nyligen lite socker i Sverige.

Ta Eldorados lingonsylt som exempel. Den innehåller 35 procent lingon och 34 procent socker. Alltså i runda slängar en tredjedel bär, en tredjedel socker och en tredjedel ”annat”. Förutom konserveringsmedel är ”annat” vatten och förtjockningsmedel. Man tillsätter vatten tills sylten blir så blöt att den kräver förtjockningsmedel för att inte rinna av gröten.

Då har jag en bättre idé – gör egen lingonsylt! Jag har ofta tänkt plocka lingon, men tiden tycks aldrig räcka till mer än blåbär. Kanske inte lusten heller, men nu slumpade det sig så att jag fick lingon av en person med för mycket i frysen och då bestämde jag mig för att koka egen lingonsylt. Jag snodde ett recept på nätet bestående av bär, socker och vatten med denna fördelning:

lingon, 1 kg
vatten, 2 dl
strösocker, 500 gram

Koka lingon och vatten i tio minuter. Det står att man ska skumma med hålslev, men jag såg inte poängen (eller skum). Efter tio minuter rör man ner sockret och slår av spisen. Häll på burk. ”Förvara i kylskåp” står det. Använder man steriliserade glas undrar jag om det inte skulle hålla rätt länge i ett skafferi, men jag har lyckligtvis både kyl och frys, och jag hade bara 1,7 kilo bär så det blev två stora burkar och dem äter jag snabbt upp.

Jag känner folk som köper lingon för att koka egen sylt. Det blir antagligen mycket dyrare än att köpa sylt med en tredjedel ”annat”, men jag kan ändå förstå valet. Själv fortsätter jag att drömma om att någon gång ta mig tid till att plocka egna lingon. Kanske 2025 blir året, eller kanske inte.