Ett par fjällvandrare i Sarek var försvunna i några dagar, men när jag hör deras reaktion efter att ha kommit tillrätta önskar jag nästan att de åtminstone skulle ha fått svälta och frysa lite. Jag är normalt en fredlig människa, men det finns gränser.
Här ger de sig ut på fjället utanför märkta fjälleder med en dålig mobiltelefon, ser räddningshelikoptern, men gör inget för att bli upptäckta eftersom de inte fattat att de skulle rapporteras som saknade när de inte dök upp i tid. ”Det är jättebra att det finns så många resurser som det har funnits nu”, säger de med ett skratt när de inser att de utlöst en flera dagar lång räddningsaktion.
Det är inte utan att jag skulle vilja att de får fakturan för att poliser och frivilliga jobbat i fyra dagar för att hitta två omdömeslösa puckon, så kanske de skulle förstå vad de där ”jättebra resurserna” kostar. Något säger mig att skrattet hade fastnat i halsen om deras handlingar fått personliga konsekvenser.
Om inte hela kostnaden så i alla fall en räkning som svider. Inga resurser är outtömliga. Polishelikoptrar kostar pengar och om fler bortskämda snorungar gör likadant som dessa lär intresset hos allmänheten att offra sin fritid för att leta rätt på dem minska betänkligt. Nästa gång kan det ju gälla människor som förtjänar hjälp.