Compact living

Eftersom jag en gång satt på en fest och diskuterade gipsplattor (ja, det var inte en sån där dansa-på-bord-tillställning) med tillträdande bostadsminister Peter Eriksson känner jag mig nödgad att göra ett inlägg i bostadsdebatten.

Svensken lägger i snitt 20-25 procent av den disponibla inkomsten på boendet. För stockholmare är siffran 30 procent. Högst andel blir det om man bor i hyresrätt, som ju är den sämsta lösningen ekonomiskt eftersom man då inte bara ska betala självkostnadspriset utan också bidra med en vinst till hyresvärden, som många gånger är ett kommunalt bolag där överblivna politiker ska ha sin utkomst. Ännu värre i andrahandsboende då man dessutom ska betala en slant till den ordinarie hyresgästen. En låginkomsttagare som hyr i andra hand plöjer i snitt ner över 40 procent av inkomsten på boendet. Samma gäller för ensamstående kvinnliga pensionärer.

För nästan alla är bostaden den högsta fasta utgiften. Det är också en av de fastaste. Busskortet går att säga upp, bilen och till och med hunden kan säljas, men någonstans måste vi bo. Dock väljer vi själva vilken storlek och standard vi behöver. Äldre läsare kanske minns Folke Pudas:

Jag hyrde ett tag ett hus på 24 kvm. Det var ett vardagsrum/sovrum, ett minimalistiskt kök med ett matbord för 2-3 personer och duschrum/toa. Inget ställe att hålla stora fester i, men en fullt fungerande bostad för en ensamstående utan stora förrådsbehov eller ett 2,5 meter brett favoritskrivbord som prompt måste med.

I samma veva åkte jag på semester med två kompisar och en 20 år gammal husvagn. Den var ordentligt sliten, men jag slogs ändå av hur fantastiskt smart inredningen på en husvagn är. Inget lämnas åt slumpen, smarta förvaringsytor och möbler med dubbla eller tredubbla funktioner. Enligt tidningen Husbilen väljer allt fler att bo permanent i husvagn och husbil. Jag fattar dragningskraften.

Men man behöver inte gå till ytterligheter. Ett mindre udda steg är att flytta till mindre lägenhet eller hus. I snitt bor svensken på 42 kvm. Gissningsvis mindre för medlemmar i stora familjer och mer för ensamstående. Priset för varje kvadratmeter är tiotusentals kronor och sedan tillkommer besparingen på driftkostnaden, så här finns pengar att spara för den som vill. Jag bor själv på 58 kvm. I det ingår ett arbetsrum eftersom jag jobbar hemifrån, men det är ändå klart mer än jag behöver.

Compact living är en trend sedan länge. Det finns gott om butiker som specialiserat sig på utrymmesbesparande inredning som bäddsoffor, våningssängar och multifunktionsmöbler. Vill man bygga eller kombinera själv finns dessutom massvis av inspirerande bloggar. Att bo minimalistiskt har blivit fint.

Sedan finns det alltid de som drar saker till sin spets. Här är en kille som verkligen maximerat sina 24 kvm:

Varför man nu ska ha 24 kvm när det räcker med hälften:

Eller vad tusan, vi går ner på 8 kvm när vi ändå är igång:

Jag kan lätt se mig själv i en mindre bostad i framtiden, även om åtta kvadratmeter känns lite väl slimmat för min smak.

Guds finger...

Fingerprint Cards är utan tvekan det senaste årets mest intressanta börsbolag. Deras affärsidé är att producera sensorer för fingeravtrycksigenkänning, för att bl a sättas i smartphones. Fingeravtrycksidentifiering är överhuvudtaget intressant, och att få in den i ny teknik tillgänglig för kreti och pleti är stort. Att öppna dörrar genom att identifiera sig med fingeravtryck låter som något hämtat ur Bondfilmer.

Men jag gillar inte Bond, och fattar inte vad det var för fel med pinkoder? Inget nytt under solen, det är ju som jag varit inne på tidigare, att jag i princip står utanför målgruppen för samtliga bolag på Stockholmsbörsen. Åtminstone är det inget av dem som skulle överleva om jag var deras typiske kund.

Aktien roar mig ändå. I januari 2015 stod den i 30 kr, nu är den värd 570. Sedan toppen i december 2015 på 675 kr har den varit nere i 344 kr. Come on, katten, det svänger ju!

Sedan aktien kom in i OMXS30 har den dock blivit stabilare hela tiden, så frågan är om den kommer att vara samma fantastiska tradingaktie framöver. Carnegie har som högst gett Fingerprint riktkursen 680 kr. I januari sänkte man till 500 och i mars 450. I den här takten påminner det snart om Fermenta. Om de får rätt alltså.

Det som fascinerar mest med Fingerprint är ändå dess ägare. Jag kommer inte på något svenskt bolag som haft lika hängivna anhängare, för att inte kalla dem fans. Ordet sekt nämns ofta kring Fingerprint – Fingerprintsekten. Fast som i alla sekter är det ingen som tillhör den som själv kallar sig sektmedlem. Ordet har liksom en dålig klang. Man får bilden av en faktaresistent galning som vägrar att överge sin gud/ledare vad som än händer.

En annan likhet med religiösa sekter är att medlemmarna sällan visar upp några större prov på humor och självdistans. När Placeras chefredaktör Tomas Linnala försökte skämta med gruppen genom att publicera denna bild en fredag när bolaget lämnat en dålig kvartalsrapport tog det hus i helvete.

Avanzas sparekonom Claes Hemberg och Svenska Dagbladets Peter Benson har också fått några slevar ovett när de ifrågasatt FPC:s förträfflighet när aktien rusat och vinsten uteblivit. Att värdera aktier på siffror och fakta istället för på förhoppningar låter sig inte göras när det handlar om framtida världserövrare. Och på ett sätt får man väl ge ”sektmedlemmarna” rätt. P/E 27 är förvisso högt, men nu tjänar bolaget ordentligt med pengar.

Fast det är inte bara aktien som kränger hårt, det stormar kring bolagsledningen också. Det ser inte så himla bra ut med stora börsbolag som får sina medarbetare dömda till fängelse för insiderbrott, även om förre vd:n Johan Carlström skulle klara sig undan. Carlström är för övrigt smidig som ett kassaskåp i alla offentliga sammanhang. Det har säkert bidragit till stormen, men kanske också till hypen.

Jag försöker att glädjas med dem som hängt med aktien på resan till himlen. Kanske kliver jag på en vacker dag, även om jag tvivlar på att jag kommer att tjäna några större pengar. Och sektmedlem blir jag aldrig.

Syltkok

Dagens spartips till den som gillar pengar och ogillar onödiga färgämnen och konserveringsmedel är att koka sin egen sylt.

Om jag ska odla min foliehattsimage tror jag faktiskt på allvar att en av anledningarna till att jag bara haft fyra sjukdagar sedan jag började jobba 1990 är att jag undviker hel- och halvfabrikat och med dem mycket kemisk smörja ingen människa mår bra av. Färgämnen kanske får maten att se bättre ut, en del andra skumma E-preparat kan få den att smaka mer, men oftast bara för att tillverkaren valt bort riktiga råvaror. För den som vill veta mer om detta rekommenderas Mats-Eric Nilssons böcker Den hemlige kocken och Äkta vara.

Tillbaka till sylten. Innan jag testade själv trodde jag att det skulle vara jättebökigt att koka egen sylt. Det är det inte. I min sylt ingår bär, strösocker och vid behov en skvätt vatten. Det går i stort sett att koka sylt av allt som växer. I mitt exempel:

Blåbär

För att de är goda, nyttiga, finns i överflöd där jag bor och är lättplockade. Fulla med antioxidanter och vitaminer (A och C).

Rabarber

Tillför syra, vilket gör att sylten går att använda istället för lingonsylt (även om den också funkar som smörgåsmarmelad, på pannkakor osv).

Svarta vinbär

Är mycket rika på C-vitamin, men också K-vitamin, fibrer och folsyra. Innehåller dessutom pektin, ett naturligt förtjockningsmedel som även finns att köpa i pulverform, men med vinbär (allra helst lite omogna) i sylten behöver man absolut inte tillsätta det.

Strösocker

Ja, vanligt strösocker. Det går också att köpa syltsocker för typ dubbelt så mycket pengar. Då får man pektin på köpet, men det behövs alltså inte när man har vinbär. Syltsocker innehåller också kaliumsorbat som har en konserverande effekt. Jag har frys. Min sylt håller 2-3 veckor i kylen, så det är bara att använda burkar man hinner tömma i tid.

Idag blev det ungefär lika delar blåbär, rabarber och vinbär. Det gör man som man vill, men med för mycket vinbär kan konsistensen bli i tjockaste laget, vilket i och för sig går att åtgärda med vatten.

Rabarbern mixar jag lite lätt för att det inte ska bli för trådigt, men det är egentligen överkurs. Sedan är det bara att koka ihop med övriga bär på svag värme. Utan vatten i det här skedet, för det kommer antagligen inte behövas.

När bären kokat ihop sig tillsätter jag socker. Att mäta är helt överflödigt. Häll i, blanda, smaka av. Upprepa tills det inte är för surt. Men socker är billigt, antagligen är det därför köpesylt innehåller väldigt mycket. Jag är inte sockerhatare på något sätt, men det är ju helt klart den minst nyttiga ingrediensen, så testa att ta lite mindre. Nu när jag kokar min egen sylt upplever jag att köpesylt nästan bara smakar socker. Min smakar bär istället. Förutsatt att man rör ut den där vita klicken på bilden.

Är konsistensen bra, låt  låt svalna, häll upp på burkar. Är det för löst, koka tills det är bra. Om det är för tjockt, tillsätt vatten. Men den tjocknar alltid lite när den svalnar, så försök att räkna in det.

Själva kokningen tar ungefär en timme och sköter sig själv rätt mycket. Under tiden kan du t ex skriva en text om hur man kokar sylt. Om du inte har ett liv att leva alltså.

Utdelningshysteri

Jag gillar utdelningsaktier. Att ett företag delar ut en del av vinsten till sina ägare betyder att:

A. De har en vinst att dela ut.
B. Ledningen inte avser att enbart sko sig själva.

Båda slutsatserna är bra ur aktieägarsynpunkt. Fast det är inte det enda som betyder något. Det går precis lika bra att tjäna pengar på att aktiens värde stiger under den tid man äger den. Jag får en känsla av att direktavkastning börjar bli en slags religion, och precis som inom alla religioner kommer det förr eller senare en profet som menar att detta är den enda sanna vägen. ”Vi har rätt, alla andra har fel. Prisa herren!”

Tittar man på svenska ekonomibloggar handlar de väldigt ofta om utdelningsaktier. En del har det till och med i namnet, som Utdelningsstugan och Utdelningsseglaren. Det här inlägget är varken menat som kritik mot dem eller mot andra sparare vars filosofi går ut på att leva på aktieutdelning. Jag tycker bara att pendeln svängt över lite väl långt. Ibland låter det som att utdelningsaktier är det enda stabila investeringsalternativet, att resten bara är oseriös spekulation i förhoppningsbolag.

Det är ju ändå så att en aktie värd 100 kr i ett bolag som delar ut 5 kr per aktie kommer att sjunka ungefär 5 kr i samband med utdelningen, och då har jag som aktieägare inte vunnit någonting, bara omfördelat från aktieinnehav till likvider. Sedan har stabila bolag med bra vinst en tendens att gå upp på lång sikt, så förhoppningsvis äts tappet snabbt upp och vi är tillbaka på tresiffrigt. Fast det hoppet är ju inte specifikt för utdelningsaktier.

Utdelningsbolag är ju faktiskt bara ett ord, precis som tillväxtbolag. Jag inledde med att i två punkter redogöra för det positiva med utdelningsaktier, men skulle kunna fylla på med mer kritiska funderingar:

C. Har de inget bättre att göra med pengarna än att dela ut dem? Som ägare har man ju köpt in sig i förhoppning om att bolaget ska förvandla pengar till ännu mer pengar.

D. Handen på hjärtat, är inte utdelningen nästan det enda som gör många utdelningsaktier intressanta?

E. Kommer inte tillväxtbolagen på lång sikt ge högre avkastning än etablerade högutdelare vars aktiekurser stått och stampat? Den genomsnittliga värdestegringen på börsen är ju högre än den procentuella direktavkastningen i samtliga utdelningsbolag.

Jag gillar som sagt utdelningsaktier, jag äger flera stycken. Men jag försöker att inte stirra mig blind på utdelningen i dessa företag. Ett bra företag är ett bra företag och en billig aktie är en billig aktie, oavsett.

En viktig aspekt är var man befinner sig på sin ekonomiska resa. För en gammal och rik investerare utan större utgifter, är utdelningsaktier tryggt och stabilt. Han/hon har antagligen lyckats samla ihop så pass mycket pengar att några procents utdelning är ett ordentligt belopp.

Som ung, med många års sparande och många stora utgifter framför sig, hade jag valt en mer blandad sallad. Köp gärna Ratos, Telia, Nordea och Axfood – om du tycker att de är attraktiva bolag, inte för att de delar ut 6-7 procent.

Telefonterror

Vad tänker du på när jag säger telemarketing? Garanterat något negativt, om du inte själv jobbar med det. De första orden är nog bluff, lurendrejeri, störningsmoment, polisanmälan, id-kapning... Ingen jag känner har någonting snällt att säga om telefonförsäljare. Om mataffärerna skulle ringa på min dörr och fråga om jag behöver mjölk skulle jag förklara att det blir enklare om jag hör av mig till dem när mjölken är slut. Fortsätter de skulle jag be dem dra åt helvete.

Exakt så är det med telefonsäljare! Oavsett om de säljer it-tjänster, teleabonnemang, medlemskap eller tidningsprenumerationer vet jag hur jag ska få tag i dem den dag jag behöver deras tjänster. Varför ska de störa mig alla andra dagar?

Svaret är för det mesta att deras erbjudande inte är särskilt bra. Höll det för en jämförelse i lugn och ro skulle de luta sig tillbaka och låta kunderna hitta dem. Men för att fortsätta att sälja skit och/eller dyrt känner sig företagen tvungna att stressa konsumenter till köp. Ett oseriöst företag som säljer via andra kanaler hittar andra sätt att stressa. ”Slå till inom en kvart så får du en badboll på köpet”, säger tv-shoprösten. Telefonförsäljaren finns där nu, han lägger på om några sekunder och – som det kan slumpa sig – erbjudandet gäller bara om du köper via telefon, snabbt och tanklöst.

Innan jag får invändningar från någon som jobbar i branschen (de verkar ha anställda som surfar runt för att hitta hatet mot dem, vilket inte kan vara alltför svårt) tänkte jag döda de vanligaste:

”Det säljs varje år för miljoner via telefon, alltså finns det efterfrågan på marknaden för denna tjänst.”

Svar: De varor och tjänster kunderna faktiskt behöver skulle såklart säljas ändå, via butik, internet eller telefon – på kundens initiativ. Ni vet, kunden, den där lilla människan som sägs alltid ha rätt. Don't call us:

”Branschen ger jobb till ungdomar och andra som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.”

Svar: Med den logiken är klotter och skadegörelse bra, för det ger ju jobb åt glasmästare och saneringsfirmor.

”Anmäl dig till Nix-registret så slipper du detta.”

Svar: Att stoppa en oseriös bransch med seriösa metoder går inte. ”Oj, vad konstigt, för du finns med på min lista.” Ja, vad gör jag då, försöka strypa ynglingen genom telefonen? Eller ska jag anmäla företaget till den polismyndighet som inte ens försöker lagföra bil- och villainbrott längre? Eller anmäla till Konsumentverket där nästan alla telemarketingföretag redan har hundratals anmälningar? Förresten vet jag inte vilket företag det är, eftersom de ohederliga asen inte ens berättar det.

  - Hej, jag heter Lisa och ringer från Telenor.

  - Jaha, så du är alltså anställd på företaget Telenor, är det korrekt uppfattat?

  - Asså... jag ringer på uppdrag av Telenor.

  - Och tyckte att det bästa sättet att få till en affärsuppgörelse med mig var att inleda samtalet med en lögn? HEJ DÅ, LISA, OM DU ENS HETER DET!

När man började kunna nixa mobiler sa för övrigt företrädare för branschen uttryckligen att de inte tänkte följa rekommendationen. Oklart varför. Eller nej, såklart för att de flesta bara har mobil nu och ingen av oss vill bli uppringda av telefonförsäljare, så kunde vi välja bort dem har de ingen kvar att trakassera. Jag är dessutom företagare och får varje vecka samtal från företag som går via företagsregister och skiter fullständigt i vilka telefoner jag nixat.

Jag har inte för avsikt att göra så många politiska utspel i den här bloggen (jag röstar förresten blankt), men här kommer ett. Jag lovar att det parti som först går ut och föreslår ett totalförbud för telemarketing kommer att vinna tiotusentals röster.

Tills det händer (om någonsin) finns det bara ett sätt för oss konsumenter att handla – att inte handla! Om ingen av oss någonsin köper någonting från telefonförsäljarna kommer de förpassas till historien tillsammans med mjölkbud, korsriddare och andra yrkesgrupper ingen längre behöver. Jag brukar förresten säga det direkt till säljarna: ”Oavsett erbjudande kommer jag inte att köpa på telefon eftersom jag tycker att den verksamhet du bedriver borde förbjudas.”

Vill du inte få ditt foto upphängt som piltavla i telemarketingföretagens lunchrum kan du istället välja att bara lägga på. Handlar du är du en del av problemet. Ännu mer inspiration från Jerry Seinfeld:

Priset på vatten

Det bästa man kan göra som företagare är att sälja mycket av något ingen behöver och att göra det dyrt. Det finns många sådana produkter i världshistorien, allt från gångstavar till Eric Saade-autografer. Exemplet jag tänkte ta upp idag är enklare än så – vatten.

Vem kunde ana för bara tjugo år sedan att det skulle komma en dag när många av oss inte längre ansåg sig kunna dricka kranvatten? Trots att vi har världens bästa kranvatten känner sig många människor tvungna att köpa hem vatten på flaska. Totalt dricker vi 25 liter flaskvatten per person och år. Ibland kallas det mineralvatten, ibland källvatten, ibland bordsvatten. Jag vet inte om det finns någon produkt med fler fall av falsk marknadsföring, men alldeles oavsett benämning ifrågasätter jag nyttan. Ska möjligen vara att man blir stark i armarna av att släpa hem det.

Rik blir man inte. Kranvatten kostar ungefär 4 öre per liter. En 33:a Ramlösa på Pressbyrån är ungefär tusen gånger dyrare medan en tvåliters flaska ”bordsvatten” (kolsyrat kranvatten på flaska) från Lidl har ett literpris på 3 kr, alltså bara 75 gånger dyrare än kranvatten.

Men om du tycker att det är en dålig affär för dig kanske du kan trösta dig med att det är ännu sämre för miljön. Flaskvatten transporterat med lastbil eller i värsta fall flyg ger mer än tusen gånger så högt koldioxidutsläpp som lokalproducerat kranvatten, och koldioxid är ju bara ett av alla ämnen vi inte behöver släppa ut mer av.

Är flaskvattnet bättre då? Knappast. Eftersom det aldrig är lika färskt som kranvattnet kan det innehålla lite av varje, t ex för höga halter bakterier. Det har också ibland visat sig innehålla så höga halter av fluor och natrium att det överskriver Livsmedelsverkets rekommendationer.

Tillbaka till pengarna, det här är varken en miljö- eller hälsoblogg. Själv dricker jag mycket vatten, minst två liter per dag, men den här tiden på året ännu mer. Låt oss räkna med 2,5 liter i snitt, det gör 900 liter per år. Skulle jag köpa Lidls buteljerade kranvatten, som jag antar är marknadens billigaste, blir det 2700 kr, vilket för mig motsvarar en månads boende. På Willys blir årskostnaden 4000 kr, och med någon specialsort på Ica (ja, jag hatar Ica, så jag tar alltid dem som varnande exempel) vore det femsiffrigt.

Jag tycker att vanligt kranvatten är helt okej. Får det stå i kylen en stund blir det ännu bättre, men jag går själv ännu längre. Först köper jag en citron. Den kostar max 5 kr där jag handlar.

Den tvättar jag och skär bort det gula med en potatisskalare varefter jag skivar citronen, lägger den i en burk, fyller upp med vatten och ställer in den i kylen. Innan det är dags att äta häller jag av vattnet i en tillbringare på en dryg liter och fyller upp både burken och tillbringaren med kranvatten.

Resultatet blir kylskåpskallt, gott vatten med en frisk smak av citrus. För mig räcker citronen till 25 liter vatten (då har jag till slut rensat bort skalet och även konsumerat fruktköttet). Priset blir således 20 öre/liter, så årskostnaden blir 180 kr – minst 93 procent billigare än flaskvattenalternativet. Uttrycket "inte vatten värd" blev plötsligt väldigt relativt.

H&M – alltid rätt

H&M-aktien har gått trögt på börsen sedan förra sommaren. De senaste dagarna har det gått sämre än vanligt och efter J P Morgans sänkta riktkurs har vi nu nått den lägsta nivån sedan hösten 2013.

Förutom säljrekar och sänkta riktkurser har H&M på sistone nämnts ihop med barnarbete. Jag ska ärligt säga att jag inte vet om deras underleverantörer har högre eller lägre moral än konkurrenterna och ifall världen vore bättre eller sämre om de barn som jobbar med att sy kläder inte skulle göra det. Världen är en orättvis plats och det är inte okomplicerat.

Vidare vet jag inte om H&M:s modeller är mer anorektiska än andra modeller och om farsoten religion eller kvinnoförtryck sprids av att de haft modeller med slöja. Och med detta sagt tänkte jag ägna resten av texten åt aktien.

Så gott som alla svenskar som handlar med aktier har ett förhållande till Hennes & Mauritz. Jag har själv handlat med den sedan 90-talet. Vissa år har jag köpt och sålt den tio gånger, andra inte alls. Och så lite warranthandel på det. H&M har alltså åkt in och ut ur depån eftersom jag aldrig varit en förespråkare av ”buy & hold”. Men här kan jag bara konstatera att jag har haft fel.

Den som köpte en aktiepost för 1000 kr vid H&M:s börsintroduktion 1974 hade 35 år senare haft aktier värda 4,2 miljoner. Då har jag inte räknat in utdelningen och sedan 1974 har utdelningen aldrig sänkts, utan varje år varit oförändrad eller högre än året innan.

Vid årsskiftet 94/95, ungefär när jag började handla H&M stod B-aktien i 9,50 kr. Hade den sedan dess följt OMXS30 hade den varit värd runt 40 spänn, men den står i 258 kr. Ibland anses den billig, ibland dyr. Oftast gnälls över det höga P/E-talet, även av analytiker som tycker att aktien är köpvärd. Och under tiden tickar H&M på. De bygger sina butiker, växer ständigt, utvecklar sin näthandel och tjänar alltid pengar.

Jag har ju varit inne på rådet att man ska handla aktier i företag man gillar och begriper. Här är ett företag där det faktiskt funkar för mig. Jag fattar vad H&M gör och jag fattar varför de tjänar pengar. Oavsett mode och trender lyckas de alltid vara ”rätt” hos många målgrupper samtidigt, både de unga modeintresserade tjejerna och de prismedvetna pensionärerna.

Själv ligger jag mittemellan både i ålder och modemedvetenhet. Jag tycker inte att det är jättekul att handla kläder och när jag gör det vill jag varken besöka femton olika affärer eller spendera en förmögenhet. Ändå vill jag ha kläder som funkar i alla sammanhang. Alltså, olika kläder för olika sammanhang, inte samma. Ja, ni fattar…

Då blir det ofta H&M. Först kollar jag efter det jag vill ha på deras webbsida och jämför lite priser. Sedan beger jag mig till en närbelägen, stor H&M-butik där det mesta på nätet också finns i fysisk form. Vanligen är jag in och ur butiken på en kvart.

Jag äger H&M-aktier nu. Troligen kommer jag sälja dem, förr eller senare. Men varje gång jag gjort det har jag efteråt tänkt att det här var ju dumt. Även utan siffror på det har jag känt att H&M alltid fyller sin plats i depån. Det tar åtminstone emot mer att sälja dem än det gjorde tidigare, eftersom det bevisligen, på lite sikt, alltid varit fel beslut.

Därmed vill jag hävda att ryktet om H&M:s död antagligen är överdrivet den här gången också. Då har jag ändå inte nämnt att John Skogman säljrekade H&M i Börspoddens senaste avsnitt, och den karln har ju inte haft en siffra rätt på flera år.