måndag 9 januari 2017

Med valuta som hävstång

Det senaste året har valutorna rört sig en del. Den amerikanska dollarn har gått starkt efter Trumps valseger. Det brittiska pundet fick stryk efter Brexit-omröstningen. Och apropå EU säger den franska presidentkandidaten Marine Le Pen att hon vill skrota euron. I nuläget känns inte Le Pens kandidatur så het, men mycket kan hända på tre månader. Oavsett vilket verkar allt färre europeer vara förtjusta i euron, och om inte ens de som använder den vill ha den, vad gör det för dess köpkraft i framtiden?

Med låga räntor, några darriga banksystem och val i några inflytelserika länder kanske kraftiga valutarörelser blir det nya spelet. För att valutahandel ska löna sig måste man nog ha en ganska stor plånbok alternativt ta sjukt stora risker. Däremot kanske det är idé att titta på vilka företag, branscher och regioner som skulle dra nytta av eller förlora på en viss rörelse.


Vi kan ta pundet som exempel. Om man, som jag, tror att pundet så småningom kommer att gå stärkt ur turbulensen, borde man då ge sig in på Londonbörsen? Avgifterna är rätt svulstiga, kanske bättre då att köpa svenska aktier med brittisk exponering. Kökstillverkaren Nobia har en stor del av sin försäljning i Storbritannien, med drygt 200 butiker. Kopparbergs säljer sin cider på den brittiska marknaden. Clas Ohlson gör sina inköp i US- och Hongkong-dollar, men säljer en del i brittiska pund.

Vill man göra det lätt för sig borde man kunna utgå ifrån de bolag vars aktier föll mest vid den brittiska omröstningen i somras. Men det viktiga är fortfarande att man tror på investeringsobjektet. Jag ser valutaspekulationen mer som en slags hävstång, som kan påverka positivt på marginalen. Om de norska skidåkarna har kanonskidor en dag tack vare att vallateamet har lyckats extra bra blir de farliga. Om Etiopiens vallateam har en bra dag kommer deras åkare ändå sist (såvida inte snön smälter, för då vinner de i alla fall).


Men när det gäller att spekulera i valutarörelser känner jag mig lite som en etiopisk skidåkare med bakhala skidor, en bruten stav och trasiga bindningar. Är det någon som har en bra strategi? Är den även begriplig är det en bonus.

söndag 8 januari 2017

Mobilt liv

Om du är rädd att på din dödsbädd tänka ”Fan, jag skulle ha sett till att skaffa mer prylar” kan du nog hoppa över det här inlägget. För i serien om att tänka utanför boxen (ibland känns det som att den här bloggen inte handlar om något annat) har vi nu kommit fram till de människor som valt att leva så fritt att de inte ens sätter ner sina bopålar utan istället bor mobilt, i husvagn eller husbil. Här är en dokumentär i ämnet:


Bob Wells, gubben i början av filmen som ser ut som Christer Glenning, är en av dem som gjort sitt husbilsboende till en livsstil. Han har genom sin hemsida och sin blogg samlat frågor och svar kring att bo på hjul och dessutom åkt runt (det är lite hans grej, kan man säga) och intervjuat andra nomader för sin Youtubekanal.

Här är t ex en medelålders kvinna som jobbar med bokföring och har valt att bo i en begagnad husvagn. Med solceller på taket och bra mobilt internet är hon inte längre beroende av en fysisk plats och tycks därigenom ha hittat hem:


Ett ungt par vars bostad består av en pickup med en camper, alltså en slags husbilslåda man ställer på flaket:


Ännu ett par, som bor i en skolbuss tillsammans med sina tre hundar:


En tjej som gick på college, skaffade sig en framgångsrik karriär och kände att... ”nej, det här var inte vad jag ville”, så hon skaffade och flyttade in i en husvagn, livnär sig på ströjobb och att skriva böcker om sitt ekonomiska och mobila liv:


De kommer alltså i alla former och åldrar. Det är män, kvinnor, par och familjer. En del har någorlunda fasta jobb medan andra jobbar hårt ett par månader om året för att överleva resten av året, och en tredje grupp har pension eller sparkapital nog för att leva på.

Jag tror inte att jag skulle kunna trivas med att bo i en husbil, definitivt inte i vårt klimat. Men det som slår mig när jag tittar på dessa videos är hur otroligt nöjda alla verkar vara. Nästan på nivå med nyfrälst religiösa.

Okej, jag fattar att det finns människor som bor i en rutten husvagn för att de tvingats till det och som det inte görs trevliga hemma-hos-reportage om, men jag är övertygad om att personerna i de här klippen har valt sitt boende frivilligt och att de dessutom är otroligt tillfreds med livet. De utmaningar det knappa utrymmet och det faktum att bostaden måste kunna röra sig för med sig ses just som utmaningar, inte problem.

En annan fördom jag hade var att människor som valt bort en husgrund skulle vara människohatande eremiter, men det verkar ju snarare vara tvärtom. Som Kathy i den begagnade husvagnen berättar väljer många att åka runt ihop med andra nomader. Få, om ens någon, verkar mindre sociala än vad jag är.

Men går det här ens att göra i Sverige? Ja, jag hittar massor av länkar. Här en tråd på något som heter Husbilskompisar. Ett par som bor permanent i husbil. En 21-årig kille i husvagn. (Tänker ni som jag undrar ni hur länge det där höll. Jag har kollat, han bor fortfarande i husvagn, jobbar med husvagnar och driver en blogg om – ja, ni har gissat rätt – husvagnar).

Det verkar som att alla som verkligen vill kan bo på hjul. Sen finns det ju alltid någon som drar saker liiite för långt. Den här killen bor i en Toyota Prius:

lördag 7 januari 2017

Elbil för miljön?

Kanske för att jag aldrig haft nya bilar, men jag sväljer inte argumentationen för att man ska köpa ny bil för miljöns skull. Resonemanget bygger på att den minskade miljöpåverkan man får genom att köra en mer energisnål bil är större än energin det går åt för att tillverka en ny bil. Jag vet absolut ingenting om detta, men det säger sig väl självt att man måste köra väldigt mycket för att det ska löna sig för planetens fortlevnad att skrota en gammal bil i förtid?

För det är ju det man menar när man uppmanar folk att köpa nytt. Gamla bilar kommer inte på något magiskt sätt förvandlas till nya. Antingen kör någon den gamla bilen tills den är slut, eller också skrotas den trots att den funkar. Det gäller för övrigt inte bara bilar utan precis allt – vill du leva miljövänligt, låt bli att konsumera.


Att bilbranschen inte håller med förvånar mig inte, men de lever ju på att människor inte tänker som jag. Frågar man KTH-doktoranden Katja Tasala Gradin som forskar på produkters klimatpåverkan bekräftar hon min bild.

Hon låter ju dessutom inte heller elbilsfrälst, som framgår ännu tydligare i en annan intervju: ”Detta betyder även att nyare bilar blir svårare att återvinna på rätt sätt, just på grund av alla avancerade material. Särskilt elbilar som i verkligheten inte alls är så miljövänliga som biltillverkarna vill få oss att tro.” För att göra en helt korrekt bedömning behöver vi veta hur elen bilen tankas med har framställts, men om elbilen redan från start producerat koldioxidutsläpp motsvarande ett par års körning med en diesel- eller bensindriven bil har jag svårt att få ihop ekvationen.


Tesla, som tack vare smart marknadsföring nästan blivit synonymt med elbilsbranschen, har visserligen börjat visa små vinster på sistone (även om det är en piss i rymden jämfört med förlusterna för bara något år sedan), men bilarna är snordyra. Det kommer de fortsätta att vara så länge konkurrensen inte ökar dramatiskt. Och när den gör det kommer Tesla få ännu svårare att tjäna pengar.

Så med risk för att göra en "Ines Uusmann" (ungdomar får googla) tror jag att det kommer ta väldigt lång tid innan elbilsbranschen blir riktigt lönsam. Förr eller senare lär det säkert hända, men om det blir Tesla som tar täten vet vi ingenting om. Kanske blir det Mercedes, eller varför inte ett taiwanesiskt leksaksbolag eller ett företag som köper en bilkoncern för att få kränga sina batterier eller solceller.

fredag 6 januari 2017

Diskmaskin

Jag kan förstå varför trebarnsfamiljer vill ha diskmaskin, men när ensamstående människor knappt anser sig kunna flytta in förrän diskmaskinen är installerad fattar jag ingenting. Jag hade diskmaskin som barn, men har aldrig övervägt att skaffa en i vuxen ålder. Jag vet inte hur många minuter om dagen jag lägger på att diska, men den tiden finns, på samma sätt som jag har tid att borsta tänderna, klä på mig och hålla mig ren.


Jag hittar ingen färsk statistik, men 2009 hade en tredjedel av ensamstående barnlösa i åldern 45-64 diskmaskin. Bland sambos i samma ålder var det drygt 3 av 4 som hade diskmaskin. Lägre siffror för pensionärer och ungdomar, men fortfarande skrämmande höga.

Det är ett (någorlunda) fritt land, så vill man ha en diskmaskin får man ha det. Men varför? Förutom att den tar plats är den inte precis gratis. En diskmaskin kostar minst ett par tusenlappar. Finns det ingen diskmaskin när man flyttar in gissar jag att de allra flesta behöver hjälp av en fackman för att installera den, så där flyger ytterligare någon tusenlapp iväg.


Men kostnaderna stannar inte där. Maskinen förbrukar runt 700 kr per år i el och disktabletterna/-pulvret är dyrare än de droppar flytande diskmedel som går åt för att handdiska samma mängd. Dessutom är diskmaskinen en fantastisk källa till vattenskador. Jag vet inte hur många procent av vattenskadorna i bostäder som beror på diskmaskinen, men i kök (ett rum som mycket sällan har en golvbrunn) är det troligen de flesta.


Ibland får jag en känsla av att folk vill ha problem.

torsdag 5 januari 2017

Nu ska bullarna betalas!

Så är adventsstjärnan nerplockad och julklappspappret återvunnet. Antar jag. Men en del människor har fortfarande kvar några rester från julfirandet.

Att svensken köper julklappar för över 3000 kr per person kan man ha många åsikter om. Jag kan tycka att man tappat lite fokus, men å andra sidan firar jag i stort sett inte jul så jag tänker inte ha några synpunkter på just detta. Men när folk skuldsätter sig för att köpa julklappar har jag svårt att tiga.


I en artikel i Dagens Industri i julas (låst nu, så jag låter bli att länka) konstaterades att särskilt barnfamiljer oroar sig för att inte ha råd med julklappar, samtidigt som det är just barnfamiljer som handlar mest, ökar sin julbudget mest och ”känner en stor press för att lyckas leverera till sina barn”. Ursäkta en okunnig barnlös, men vem bestämmer i den familjen?

Och som om inte det räckte säger Nordeas privatekonom Ingela Gabrielsson: ”Det är inget fel att finansiera julen med lån om man kan betala när räkningarna kommer – det viktiga är att inte hamna i avbetalningskarusellerna.

Ingela Gabrielsson, "sparekonom"!

På ett sätt fattar jag att banker vill att folk ska låna pengar, det är ju lite det de lever på. Men det här uttalandet kommer alltså från en privatekonom (i många artiklar tituleras hon sparekonom) på Sveriges största börsföretag. Om någon fortfarande lever i villfarelsen att banken står på ”den lilla människans” sida – tänk igen. Och som jag konstaterat gång på gång – i banker ska man vara ägare, helst inte kund.

Och till den som tycker att jag är elak mot fru Gabrielsson kan jag bara säga att hon haft två veckor på sig att förklara vad hon menade eller berätta att hon blivit felciterad, men inte känt något behov av att göra det:

onsdag 4 januari 2017

Cash is not king

I Expressens serie med det förmodade arbetsnamnet ”Fan vad synd det är om alla hela tiden” har de kommit fram till Ethel, 91. ”Ethel Hülst hade lagt undan pengar under hela sitt liv”, men blev tvungen att växla in dem när Riksbanken bytte sedlar. Ethel hade nämligen av någon anledning valt att spara sina pengar i kontanter. En tänkbar anledning framkommer längre ner i artikeln: ”Anders misstänker att hans mamma förvarade pengarna hemma för att kunna beviljas bostadsbidrag.


Då har jag några frågor som reportern inte orkade försöka hitta svaren på:

1. Om Ethels huvudsyfte med att inte sätta in pengarna på banken tidigare var att hon måste verka fattig för att få bostadsbidrag, varför inte ge bort dem som ett förskott på arvet istället? Redan innan 90 måste hon ha tänkt tanken att en stor del av beloppet till slut skulle landa där. För hon hade inte sparat för sig själv ”utan för att ge sin son lite extra guldkant”.

2. Än så länge är det bara 20-, 50- och 1000-lappar som blivit ogiltiga. Hur många tusenlappar kan detta ha gällt? Eftersom man inte fått ut tusingar ur bankomater utan i princip bara i kontantaffärer med skattefuskande hantverkare gissar jag att Ethel inte hade 108 tusenlappar.

3. Lever man för att blåsa staten börjar man växla in pengarna väldigt sent om detta ska bli ett problem. Även om banker måste ställa frågor till sina kunder kommer en 91-årig tant undan med väldigt mycket. Varför inte växla in några tusenlappar åt gången på olika banker, eller shoppa en kexchoklad på 7-eleven och betala med en tusenlapp?


Tro nu inte att jag inte tycker synd om Ethel! Det gör jag. Jag tycker synd om henne för att hon enligt uppgift inte unnade sig själv en ny hörapparat, för att hon kände sig stämplad som brottsling och för att hon ägnade sina sista år åt att må dåligt över pengar.

Kanske tycker jag mest av allt synd om Ethel för att de här problemen hade kunnat undvikas om hon inte (som många andra, kanske främst äldre) hade behandlat pengar som ett tabubelagt ämne, utan istället pratat med sin familj om pengarna, hur hon tänkte och sina förhoppningar efter sin bortgång. Och så hade hennes anhöriga kunnat ryta i på skarpen att hon såklart skulle ”unna sig” en hörapparat och annat som behövdes för att sluttampen av hennes liv skulle bli så bra som möjligt.

Att avsaknad av pengar kan ge huvudvärk och ont i magen förstår jag. Men i detta fall fanns det ju pengar, och ändå verkade de mest ge upphov till problem. Pengar ska ju vara något kul och lustfyllt! Annars finns inga skäl att spara på dem.

tisdag 3 januari 2017

Ring ut det gamla

Ni vet känslan när man vaknar upp efter en fest och går runt i ett illaluktande krigslandskap. Det stinker av matrester och sur öl och man kan inte för sitt liv förstå varför man inte sköljde ur glasen, tömde askfaten och slängde soporna innan man gick och la sig. Och vad är det för jubelidiot som tryckt ner en hel chipspåse i en ölburk?! Det kan ha varit jag...

Att efter en nyårsfest vakna upp till en lägenhet full med slattar av alkohol som tidigare kändes så rätt, är ungefär lika otrevligt som att efter nyåret vakna upp till en aktiedepå full av aktier i alkolåstillverkaren Dignita.


Och det är inte bara denna aktieslatt som skaver, det gör även aktierna i Gold Town Games efter att marknaden visade sig helt kallsinnig inför deras spel, som ändå tog så otroligt lång tid att producera. Och Seamless, vars betalningslösning måhända är genial, men så länge inte ens personalen i de butiker som tillhandahåller den vet om dess existens kvittar det lika.


Tyvärr kan jag fortsätta ett tag, men det är dags att ringa ut bekymren, sorgerna och nöden, och ringa denna frusna tiden åter varm (hur fan tänkte Tennyson där egentligen?). Jag antar att det är fler än jag som har ett gnagande dåligt samvete för att vi inte oftare tar ett helhetsgrepp kring portföljen och ekonomin, biter i några sura äpplen och tar nya tag. Jag går ändå dagligen igenom depåutvecklingen efter börsstängning och kollar vad som hänt, om något innehav rört sig anmärkningsvärt och vad detta i så fall kan bero på.

Men det där att lite mer metodiskt ställa sig själv de obehagliga frågorna, lägga ner grusade förhoppningar, och göra en känslokall bedömning av vilka innehav som borde tas bort, vilka som borde tas in istället eller ökas på, och vilka branscher/regioner som har fel vikt i portföljen, det gör jag alldeles för sällan.


Förresten gäller det nog inte bara börsen. Detsamma för jobb, karriär, bekantskaper, hälsa, träning, fritid... Det där som brukar buntas ihop under samlingsnamnet ”livet”. Alltför ofta får det liksom bara löpa på och bli som det blir när det går som det går. Se det inte som ett nyårslöfte, men jag har åtminstone en förhoppning om att bli lite mer fokuserad. Alltså: nu aktiedepån, sedan livet. Möjligen en kopp kaffe emellan.