När jag inte sitter vid datorn bär
jag ofta hörlurar oavsett om jag springer, går, ligger eller står.
Jag lyssnar bara på talade poddar och är helt ointresserad av
ljudkvaliteten så länge jag hör vad som sägs. Vid löpning vill
jag ha in-ear-lurar, annars spelar det ingen roll.
Ja, det är en Stockholm Marathon Finisher-tröja.
Det låter alltså som att jag skulle
kunna ha ett och samma par lurar jämt, år efter år, samma strategi
som jag försöker använda för all teknik. Problemet är att hörlurarna
hela tiden går sönder. Kanske för att löpning ställer högre
krav, eller också för att kvaliteten är usel på allt som säljs.
Inte för att jag är oaktsam för det är jag inte. Jag är
superförsiktig, men inom några veckor eller i bästa fall månader
börjar ena örat glappa för att så småningom lägga av. Inte ens
det är hela världen för mig, tal behöver ingen stereoeffekt, men
när andra sidan glappar (och det gör den) blir de hopplöst
förlorade.
Lyckligtvis finns en gratislösning –
elsoprummet. Bara den senaste månaden har jag plockat hem över tio
par fungerande hörlurar. Visst händer det att grannarna slängt
saker för att de är trasiga – det borde ju vara enda orsaken. Men
oftast är de helt perfekta. Bara att rengöra med vatten och
diskmedel. Eventuella skumgummidetaljer körs i tvättmaskin.
En del är uppenbara lågprislurar av
typen man kan få på flyget och då är det kanske inte konstigt att de inte håller för mig heller. Men här finns också
dyrare lurar och ibland helt nya i obruten förpackning. Men oavsett
vilket, varför slänger man fungerande hörlurar? Köper man nya,
bättre lurar borde man väl behålla de gamla som reserv? Säg att
de nya går sönder, då skulle i alla fall jag tycka att det vore fiffigt att slippa köpa nya i panik. Men det är väl som vanligt –
jag gör på ett sätt, övriga världen på ett annat. Vore jag
ödmjuk skulle jag säga att det inte finns några rätt eller fel,
men det vore helt enkelt inte sant.