tisdag 2 april 2019

Hur mycket välgörenhet går till välgörenhet?

Organisationer som drivs av mycket ideellt arbete hamnar inte sällan i en trovärdighetsfälla. Kanske inte schack- och badmintonklubbar, men hjälporganisationer. Jag fattar att chefer inom välgörenhetsorganisationer måste få tjäna pengar. Kanske t o m bra pengar om de gör ett bra jobb.


Men måste de ha miljonlöner? Såväl gamla organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen som nya som Postkodlotteriet har minst ett högdjur som tjänar hundratusen i månaden eller mer. Okej, lika bra att damma av det sämsta försvaret för detta.
Lönerna betalas av medlemsavgifter, inte insamlingspengar.
Så dessa pengar skulle ändå inte kunna ha använts för att gräva brunnar i Afrika eller skaffa fram mat till hemlösa? Klart de skulle! Medlemskap i Rädda Barnen kostar 200 kr/år. Om generalsekreteraren har hundratusen i månadslön krävs 7800 medlemskap bara för att täcka hennes lön. Jag gissar att de hellre betalat för brunnar och mat.

Skål för en lyckad insamling, gubbar!

Egentligen vill jag inte peka ut någon specifik organisation. Jag tycker bara att lönerna borde gå att pressa. I ärlighetens namn tror jag att de flesta ändå är avdankade politiker eller kompisar till politiker. ”Marknadsmässig lön” blir bara ett argument om det finns en marknad för dem utanför den typen av uppdrag.

Med en lägre chefslön på runt hälften kunde organisationernas hemsidor tydligt redovisa vad de högsta cheferna tjänar, som ett argument för att pengarna går fram till behövande. Nu hittar jag inte den uppgiften på en enda svensk välgörenhetsorganisations hemsida.

I organisationer med 90-konton kan upp till 25 procent av de insamlade medlen (plus 100 procent av medlemsavgifter, statsbidrag osv?) försvinna i ”administration”. Det är en himla massa pengar!

40 kommentarer:

  1. Aha det är därför alla organisationer är så på att man blir medlem och nästan skiter i engångsbelopp. Ganska ofta många organisationer inte givit mig ett sätt att betala omgående utan jag har bara kunnat bli medlem...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte omöjligt. Jag tror inte att välgörenhetsorganisationer har fler skrupler än andra. Kanske tvärtom eftersom de sällan ifrågasätts. Undrar t ex om den här killen hade kunnat agera på samma sätt i en aktieklubb:
      https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Onyarq/lyxliv--for-dina-pengar

      Radera
  2. Har länge undrat samma sak. De som jobbar där ser sig ofta som goda för att de jobbar med välgörenhet, samtidigt tjänar de stora summor och bor på fina adresser.

    Jag skulle nog aldrig klara av att ta emot en lön högre än 30 000 sek i månaden från dylik arbetsplats för att kunna må bra av att jobba där. De borde i princip vara ideella arbetsplatser med en ersättning som man kan leva på men så är det förstås inte. Istället är det kolosser med avdankade fackpampar och politiker som plockar åt sig så mycket som möjligt.

    Hade äran att ha den här diskussionen för flera år sedan med en väldigt präktig tjej som minsann jobbade på Sida. Jag tror inte hon gillade mig efter den diskussionen. Det roliga med alla dessa goda människor är att de aldrig har några argument eller har tänkt igenom sin situation, det behövs inte för de tillhör den goda sidan så när de blir ifrågasatta bemöts det med ilska.

    Det är faktiskt väldigt ledsamt att se vad alla dessa goda intentioner faktiskt blir.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Framförallt med tanke på att majoriteten där antagligen jobbar gratis och att höjdarna ändå har avgångsvederlag från tidigare myndighets- eller politikerjobb.

      Lite som när Miljöpartiet plötsligt fick kritiska frågor (efter decennier i rampljuset) och blev svarslösa eftersom de aldrig varit med om det tidigare.

      Radera
  3. If you can't beat them join them! Man kanske borde skapa en egen välgörenhetsorganisation så man kan plocka ut miljonlön?

    Står mellan det eller att starta en egen frikyrka och samla in tionde! ^^

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du låter som Ernies farbror Sid :-).

      Radera
  4. Jag ger aldrig pengar till välgörenhetsorganisationer. Min välgörenhet har hittills sträckt sig till att donera saker och kläder. Helst direkt till stadsmissionen. Nu har jag börjat snegla på ”Vid din sida” som jag har fått goda vibbar kring.
    Annars har jag följande invändningar förutom det du nämnde.
    1. Välgörenhet borde skötas av det gemensamma och inte falla på godtyckliga nycker hos privatpersoner. Experter borde avgöra var pengarna gör mest nytta. Svårt för vanliga svenssons att avgöra om verkligen rätt saker prioriteras. Nu funkar inte heller det då SIDA inte verkar ha koll på något alls. Själv gillade jag läkare utan gränser ända tills de började agera transportörer av människor över medelhavet.
    2. Är verkligen bistånd till andra länder bra eller hjälper det diktatorer att sitta kvar? Stöder det den organiserade brottsligheten i landet? Hamnar pengarna i korrupta fickor? Förlänger biståndet lidandet?
    Annars tror jag biståndspengar bättre skulle kunna användas till ökad frihandel med fattiga länder och mer pengar till ett reformerat FN. Bort med Ryssland och Kina och gå in för att plocka bort diktatorer som förstör för sin befolkning. In och investera och bygg upp länderna med infrastruktur och utbildning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller inte med om punkt 1. Det är ju när NGO:s (non-governmental organizations) blir GONGO:s (government-organized non-governmental organization) som det spricker. Eller, som i Sidas fall, när redan från början var myndighetsstyrda.

      Ja, för att välgörenhet ska tjäna något till måste den göra nytta. Ingen idé att pumpa in pengar i ett dåligt system och förvänta sig att det ska bli bättre.

      FN undrar jag om det inte är bortom räddning.

      Radera
  5. Ja. SIDA och FN fungerar inte. Håller helt med. Men jag tror bästa lösningen är att försöka fixa dem. Fråga mig inte hur...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har jobbat åt SIDA en period. Det satt långt inne att acceptera att betala normal lön. Det hade snarare inställningen att det var en förmån att arbeta för dem... /Eva

      Radera
    2. Är det inte bara det statliga synsättet? Jag upplevde ungefär detsamma när jag jobbade åt Svenska Spel ;-).

      Radera
  6. En sak jag funderat på ligger i samma linje. Men mer riktat mot kommunen jag bor i. Borde vara möjligt med öppenhetsprincipen att gå igenom var pengarna tar vägen och presentera detta så att befolkningen ser och förstår vad som det spenderas pengar på.

    Inte övertygad om att politikernas skötebarnsprojekt skulle överleva att jämföras med neddragningarna i omsorgen.

    Torde väl vara öppenhetsprincipen kring dessa organisationer också....men för att kunna gå igenom siffrorna så krävs det stor mängd tid och ekonomikunnande. Skulle tro att man kan trolla bort stora summor i bokföringen om man vet hur....

    När det sedan gäller pengarna som går vidare till bistånd. Där verkar det (är inte insatt) som om man har väldigt dålig koll på vilken nytta som görs. Ibland verkar det mera vara givande för att den som ger skall må bra än att det finns ett genomtänkt syfte.


    Med vänlig hälsning
    Thz

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag antar att man som kommunmedborgare har ganska goda möjligheter att få kolla igenom handlingar, men de ser säkert inte till att underlätta för det. Nål i höstack, lite som du är inne på.

      Likaså tycker jag att det borde vara självklart att spela in och strömma ut alla kommunfullmäktigemöten. Skulle säkert inte kosta mer än en tusenlapp om året.

      Kvantitet verkar helt klart viktigare än kvalitet, även om det såklart är skräckexemplen man får höra talas om.

      Radera
  7. Det här med att det är ingen ide att ge till välgörenhet för att det går ändå inte till välgörenhet är lite som att tro på krokodiler i kloaker. Visst är inget system 100% och det finns alltid rötägg (som den vidriga Johan af Donner tex) men generellt så har vi fantastiskt bra organisationer i Sverige som gör ett grymt jobb. Visst har chefer OK löner men kan inte se att det är något att uppröras över. Vill man uppröras över löner på riktigt så är det ju ett dukat smörgåsbord bland börsföretagen och på andra ställen med galna löner, fallskärmar och inte minst helt sjuka pensioner som smygs in utan större debatt.

    För mig tog det att familjemedlem har jobbat länge dessa i organisationer för att jag skulle få bra insyn och förstå vilket bra jobb de gör.

    Tycker det är bra när man ser att det alltid finns sätt att bidra, tex bloggare som http://gottodix.blogspot.com/. Hatten av för det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hallå, vad en börs-vd har för lön/förmåner är väl ändå helt off topic. Den alternativa användningen av de pengarna hade t.ex varit utdelning till aktie-ägarna. Ett börsföretags mission är ju just att generera vinst och det är ju upp till varje företags ägare att sätta gränser för de förmåner de delar ut. En välgörenhetsorganisation däremot lever på att vi vill hjälpa till med syftet till att organisationen finns, och då är höga löner något som delas ut istället för att satsa de pengarna på välgörenhet. Självklart sticker det i ögonen på de som vill hjälpa till.

      Radera
    2. "Visst har chefer OK löner".

      Min invändning är ju att de inte har det utan många gånger långt mer än vad som är okej. Jämförelsen med kloakkrokodiler tycker jag haltar lite, och precis som föregående talare tycker jag att börsbolag är något helt annat.

      Radera
  8. Vi betalar ingen välgörenhet längre. Eftersom jag ska betala min egen utlandsoperation + 200 000 kanske så småningom eftersom kompetens inte finns Sverige får andra skattebetalares pengar gå dit istället. Har ingen åsikt om lönerna, de gör säkert ett bra jobb. Förhoppningsvis.

    SvaraRadera
  9. Arbetar inte läkare utan lön för läkare utan gränser? Tänker att de har en kompetens som är rätt viktigt, som en VD tex? Det hade ju varit fint om att en VD kunde göra ett "hundår" eller två utan eller med liten lön för en välgörenhetsorganisation för att få upp sitt CV och se det som en investering i karriären.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror väldigt många människor i välgörenhetsorganisationer (men även i flyktingsmugglarföretaget Läkare utan gränser) jobbar helt ideellt eller till mycket låg lön, vilket nästan gör det ännu värre att VD/generalsekreterare/styrelseordförande ska bada i pengar.

      Radera
  10. De är exakt som exkommunisten Gydrun Schyman, allihop. Nu har hon insett att det finns makt och förmodad rikedom som så kallad miljöaktivist. Jag blir inte alls förvånad om hon även återfinns i styrelsen för någon fisförnäm så kallad hjälporganisation. Hon den där exsossen försökte ju för ett tag sedan. Och ex-folkpartisten Westerberg sitter och jäser på degen i en sådan organisation.

    Kort sagt därför jag av princip aldrig ger en krona till dem. Däremot kan jag, i vissa fall, tänka mig att skänka till tex organisationer som stöder medicinsk forskning.

    Mvh http://investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Föreslår i så fall Kostfonden. En ännu ej korrumperad organisation som vill hjälpa till med forskningen att få klarhet i hur vår kost inverkar på på vår (o)hälsa. /B.J.

      Radera
    2. Jag tror Gudrun har rätt. Den ex-sosse du tänker på tror jag är Veronica Palm. Hennes kompetens (vad nu den skulle bestå i) krävde att Rädda Barnen skulle betala henne över en halv miljon om året, inte för ett heltidsjobb utan för ett styrelseuppdrag.

      Radera
  11. Intressant det här med välgörenhet, frågan är närmast om man vill hjälpa (sig själv att må bra) eller hjälpa till att förändra så att de man säger sig vilja hjälpa verkligen blir hjälpta (annat än just nu)?

    S.k. U-landsbistånd har pågått under många herrans år nu; 40-50-60-70 (?) år och har inte visat några som helst spår av att de mottagande länderna blir hjälpta. Hjälpta i den meningen att det blir bättre och att landet inte kommer att behöva hjälp längre fram.
    Däremot har det hjälpt länderna som skänkt pengar att känna sig bättre, kanske t.o.m. finare, mer humana och medmänskligare? Men det är ju inte detta som man iallfall officiellt pläderar man ska göra.

    Det som visat sig fungera är upplägg som det som bla Bill & Melinda Gates foundation pysslar med, nämligen bekämpa sjukdomar, preventivmedelsrådgivning och grunderna i kostutbildning. Här kan man visa på rejäla framsteg och framgångar. Och ändå har man inte hållit på mer än säg 10 år.

    Något annat som även visat sig fungera är s.k. mikrolån, dvs lån till enmansföretag så de kan köpa de enklaste av maskiner, tex en symaskin, mobiltelefoner för uthyrning per samtal osv. Mikrolån belönades med noblepris för ca 15 år sedan.

    Det verkar vara tydligt att det måste till är entreprenörer som pysslar med detta för att hjälpen verkligen ska hjälpa (även) på lång sikt, och inte några statliga program eller stora feta s.k. hjälporganisationer.

    Att politiker (och dess organisationer) inte är entreprenörer som kan få saker att hända i verklighet är ju ingen nyhet direkt. Snarare är det ju så att ju mer de lägger sig i, desto sämre är det för alla andra än dem själva.
    Kom att tänka på liknelsen med politiker och langare, båda vill de ha "kunder" som är beroende av dem, aldrig att de vill att kunderna ska bli förredetta kunder och bli självständiga och oberoende.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, om inte u-hjälpen gör nytta utan istället permanentar ett bidragsberoende är det lose/lose. Extra illa när det inte handlar om frivilliga donationer och medlemskap utan skattepengar.

      Kanske är politiker så inkörda på att göra folk hjälpberoende att det går på automatik. Antingen delar man ut metspön eller fisk. Eller undermåliga fiskbullar :-).

      Radera
    2. Det i princip samtliga länder som tar emot bistånd har eller har haft gemensamt är att de helt eller till stor del saknar skydd för äganderätten. Försöker man microlåna och köpa symaskiner eller vad det nu än må vara så kommer de att förverkas av andra på olika sätt och inga pengar i världen kna hindra det.

      Det som saknas är icke korrupta organisationer som kan skapa en grundläggande struktur för landet och inte 10 spänn så man kan köpa några potatisar. Ibland tror jag att en återkolonisering i syfte att styra upp skiten, inte profitera, hade vart det bästa.

      Radera
    3. Att kolonisera känns som fel väg att gå, men jag håller med om problemen.

      Radera
    4. Ja, det vete fasiken om inte det ända som kan hjälpa vårt arma Sverige idag är ifall Norge och/eller Danmark koloniserar oss. Tar över och kört bort PK idiotismen.

      Radera
    5. Nja, det där med unioner tycker jag att vi har haft nog av i Europa. Varken Sovjet eller EU har blivit någon succé.

      Radera
    6. Jag menade inte att vi faktiskt skulle återkolonisera något, utan endast att jag ibland funderar på om det inte hade varit bättre.

      Han menar nog en ny Kalmarunion. :)

      Radera
    7. Jo, jag anade att det var lite provokativt och inte något du vill dra igång vid månadsskiftet.

      Radera
  12. Detta upplever jag också som ett problem. Jag vill ge till välgörenhet men har inte hittat någon organisation där pengarna faktiskt når behövande. Jag ska därför starta min egen organisation där 100% går till behövande. Eftersom 100% kommer gå till behövande behöver jag alltså ha en annan inkomstkälla själv. Därför är detta mitt mål när jag väl uppnåt fire om 5-15 år. Varje skänkt krona kommer redovisas. Om det redan finns någon liknande organisation som hjälper barn i Asien som farit illa, så tar jag gärna emot tips och slipper då kanske själv starta en.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst var det några finansgubbar (Hagströmer, Qviberg, Douglas Roos...?) som hade precis den där idén, att exakt allt skulle nå målet. Vet inte hur det gick, men hittar inget om det nu.

      Radera
  13. Tycker att du glömmer bort att många som arbetar för hjälporganisationer ute i fält gör det till stora personliga uppoffringar med högst modesta förhållanden. Har själv träffat många MSF-anställda utomlands och de är enligt min uppfattning sanna hjältar som offrar personlig komfort och bekvämlighet för att rädda andra människors liv och hälsa ibland i verkligt utsatta situationer. Röda korsets anställda arbetar också ofta i ganska utsatta situationer utan större personlig vinning. Jag tror att många som inte har insyn inte förstår att "administration" också kan inbegripa ren logistik. I många katastrofområden är det inte a walk in the park att få mat, medecin osv på plats utan tvärtom ganska kostsamt och tidsödande. Man måste ha acceptans av lokala myndigheter och i katastrofländer är det en historia för sig.

    Om jag var ekonomiskt fri skulle jag nog kunna tänka mig att göra ett par år för en hjälporganisation ute i fält, det är verkligen en meningsfull insats för våra medmänniskor.

    Däremot retar jag mig på alla kampanjer. Kan jag inte få skänka pengar för att hjälpa till mot Ebola utan att behöva få sms-uppdateringar om hur det går? Det kan jag kolla upp själv utan att någon är avlönad för att skapa feel good-reportage för att få mig att känna mig mer värdefull efter att jag har skänkt pengar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tvärtom! Deras uppoffringar hamnar ju ännu mer i skymundan av att högsta chefen tjänar som en framgångsrik börschef.

      Radera
  14. Ett perspektiv som jag tycker är viktigt att belysa är att organisationerna i många (men inte alla) fall får den kompetens som de betalar för. Det är svårt att locka toppkompetens så länge de jobben inte är välbetalda. Om de välbetalda högsta hönsen skapar ett ökat värde för organisationen som minst motsvarar den höga lönen så ser jag inga som helst problem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker verkligheten motbevisar den tesen. Känns det som att exempelvis Röda Korset, Rädda Barnen och Sida optimerat sin verksamhet, med tanke på att samtliga har väldigt välbetalda chefer? Eller att de jobbar effektivare än exempelvis Myrorna/Frälsningsarmén som inte alls har samma kultur av höga löner?

      Radera
  15. Toppkompetensen i en välgörenhetsorganisation borde vara en självklar vilja att bidra till organisationens huvudsakliga syfte och att kunna göra det på ett skickligt sätt. Kräver det extra hög lön?

    För att få god kompetens för rimlig peng skulle man kunna testa att sätta 55-åriga Annelie där. Hon har erfarenhet av branschen från golvet sedan 25 år tillbaka, har visat sig ha tydliga ledaregenskaper och har redan i över 15 år lett arbetsgrupper. Hon har vidareutbildat sig på kvällstid inom relevanta områden i den utsträckning hennes arbetsroller krävt det. Hon har under de senaste 7 åren arbetat mycket nära den högsta ledningen och haft full insyn i de ekonomiska delarna av verksamheten. Hon är lojal och pålitlig. Arbetar hårt. Har omvittnat god relationell förmåga. Är fullt frisk och har en fungerande familjeliv med man och två utflugna barn. Hon är fullt dedikerad verksamheten men har på senare tid upplevt att hon vill ta ytterligare ett steg framåt. Hon upplever att hennes kompetens och driv inte riktigt används till fullo i den roll hon nu har. Hon har börjat titta på chefspositioner inom andra välgörenhetsorganisationer. Samtidigt vill hon stanna kvar eftersom hon trivs bra med de relationer och rika kontaktnät hon byggt upp under så många år. Många i nätverket är kopplade just till den organisation hon tillhör och skulle enbart delvis komma till nytta inom en annan välgörenhetsorganisation.

    Så kommer tillfället. En ny högsta chef ska tillsättas. Hon söker jobbet. Ansökan tas emot av högsta ledningen med stor förvåning. De väljer istället en känd person som synts i media och som inte vet något om verksamheten och knappast kan tänkas ha känt lojalitet med den längre än sedan stunden som jobbet söktes. Annelie är beredd att göra jobbet för 55000 kr per månad. Hennes lön i nuläget är 38000 kr. Den som nu anställs får betydligt mer än 55000 kr. Man får hoppas att denna gör mer nytta för organisationen och stärker dess trovärdighet utåt mer än Annelie skulle göra.

    Annelie får efter sex måndader ett chefsjobb inom en annan organisation som i mycket liknar den hon kommer ifrån. Hon får nytta av sina erfarenheter och den nya arbetsplatsen får stor glädje av hennes starka driv, kommunikativa förmåga och långa erfarenhet av välgörenhetsarbete.

    Annelie kan förstås även bytas ut mot 58-årige Peter också. (Men kan jag tyvärr inte se det framför mig, förlåt!)

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. I den bästa av världar skulle man naturligtvis tillsätta tjänster efter kompetens, men som det nu ser ut verkar partibok väga tyngre. Pensionerade eller bara allmänt hopplösa politiker som Veronica Palm och Bengt Westerberg får jobben och för att vidmakthålla illusionen av att de har ett högt marknadsvärde "måste" lönerna då upp till fantasinivå.

      Radera