Det är trevligt att
kunna hjälpa vänner, men i längden måste det gå åt bägge
hållen och man kan inte dyka upp bara när det är opportunt. Jag
såg ett sånt exempel i flödet:
Alltså, manusförfattaren till Tomten
är far till alla barnen har nu gjort teater av filmen och en gammal
bekant tänkte casha in en väntjänst, men utan att vara i läge att
kunna göra det. Teaterbiljetter på en privatteater i Stockholm
är säkert inte billiga, så jag kan förstå att idén kommer upp,
men har man inte haft kontakt på tjugo år är det lite magstarkt
att be om biljetter. Eller be om förresten... Då hade han/hon väl
strösslat med lite ”Jag inser att det är mycket begärt, men
det hade varit så kul, så SNÄLLA ...”. I citatet ovan lät det snarast
som en självklarhet.
Vi har väl alla varit i det där läget,
och någon gång drömt om att vara det. Plötsligt har vi något andra vill ha, blir
jättepopulära och tänker att ”nu passar det, men var tusan var ni
när ni inte hade nytta av mig?”. Jag kan på rak arm komma på
flera mejl jag skickat, både privat och i jobbsammanhang, utan att
ens få svar. Senare har samma människa kontaktat mig för att få
hjälp eller information. Eftersom jag (på gott och ont) har minne
som en elefant i de där lägena kan jag säga att det hade gagnat
dem om de svarat när jag sträckte ut en hand.
Apropå väntjänster från ”vänner” fick jag förresten en förfrågan från någon på Twitter (som jag följde där, men aldrig träffat) om jag kunde läsa igenom hans bokmanus och komma med inspel på vad som gick att förbättra. Jag hade varken tid eller kunskaper och hänvisade just till Monica, som jobbade en del som lektör, och även om jag inte jobbat med henne i den rollen kunde jag absolut gå i god för hennes kompetens. Personen tackade för tipset, men avfärdade det med att hon vill säkert ha betalt. Jag minns inte vad jag svarade, det borde varit något i den här stilen:
”Klart som fan hon vill ha betalt, det hade jag också! Du tror väl inte att någon hade jobbat gratis med att läsa en hel jävla bok och sedan lagt en arbetsdag på feedback för att i bästa fall få ett tack på sida 337 av en bok som högst troligt aldrig ens kommer att bli utgiven?!”
Det gjorde jag
såklart inte, jag har en typisk svensk konflikträdsla. Men någon
gång har jag faktiskt tagit bladet från munnen i sådana lägen och
hittills aldrig ångrat det. Det är inte ens elakt, vi kan
alla behöva påminnas om att vänlighet kan förränta sig och
motsatsen kosta. Det är som det där gamla citatet: ”Var
vänlig mot folk på din väg upp, för du får nytta av dem på din
väg ner.”
Nu menar jag inte att vi främst ska
vara snälla mot vår omgivning för att kunna dra nytta av när det går bra för andra, men det är en bra bieffekt, lite som
karmans ränta-på-ränta-effekt.
