Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Jag brukar inte öppna Dags att
deklarera. Är det något jag behöver veta söker jag på nätet,
men i år började jag bläddra lite i den och slogs av hur otroligt
lite information den innehåller. Bara åtta sidor och i princip går
broschyrens budskap att beskriva så här: ”Deklarera nu, gör det
på nätet, bara godkänn våra uppgifter så får du snabb
skatteåterbäring, så fundera inte så mycket, bara logga in och
klicka!” För några år sedan var broschyren 32 sidor, alltså
fyra gånger så tjock, och såg ut på det här viset:
Inte fantastiskt intressant, men den
gick igenom avsnitt för avsnitt av Inkomstdeklaration 1,
huvudblanketten för självdeklarationen. Idag finns ingenting av
det. Det enda konkreta exemplet i den visar hur man gör avdrag för
arbetsresor, annars handlar den bara om hur man godkänner
deklarationen på nätet, hur man begär anstånd, vad som händer
när man deklarerat, när man får eventuell återbäring osv. Inte
länge någonting om hur man fyller i och kontrollerar blanketten.
Hur det blivit så här vet inte jag,
men gissar att det skrämmande svaret är att allt färre ens bryr
sig. ”Uppgifterna kommer ju från myndigheterna så det är säkert
i sin ordning, och om inte kan jag ändå inte göra något
åt saken.” Den genomsnittlige deklaranten vill bara veta:
1. Får jag återbäring och i så fall
hur mycket?
2. När får jag den?
Tusentals kontrolluppgifter är
felaktiga och hundratusentals avdrag görs inte trots att de vore
helt legitima. Men klickar man på ”Godkänn” kommer pengarna
snabbt, och nu är det ju Let's Dance på tv med den där tokrolige
David Hellenius, så vi skiter i allt.
Jag fick en fråga i kommentarsfältet
om varför jag gillar råvaror och vad jag då handlar. ”Är det
något som är oförutsägbart så är det väl detta?”
Allt är relativt.
Det finns säkert helt galna kaffeoptioner med hävstången från
Helvetet, men generellt tycker jag inte råvaror är mer
oförutsägbara en andra investeringar. Själv har jag till och från
handlat med guld och silver, uran och olja.
Generellt gillar jag att handla i
värdepapper för själva råvaran, inte aktier, för jag vill inte
vara beroende av enskilda gruvor och borrhål. Andra kan bedöma hur
stora fyndigheter det finns i en gruva, men för mig blir det bingo.
Råvaror styrs av tillgång och efterfrågan. Tillgången varierar.
Det gör i och för sig även efterfrågan, men ju fler vi blir på
jorden och ju mer välstånd vi vill ha desto mer går åt av
metaller och energi.
Ädelmetaller har historiskt varit en
säker investering när det blåst på börsen. Eftersom jag tror att
det kommer att blåsa ännu mer den närmaste tiden känns det som
ett bra sätt att staga upp portföljen. Här kan ni se vad som hände
med min guld-ETF vid börsraset 2008 och hur den gått sedan dess.
Detta värdepapper är tyvärr ett av
dem som försvunnit från den svenska handeln pga europeisk
protektionism och klåfingriga politiker, men de andelar jag har tänker jag
behålla i hopp om att grafen får en liknande spridning som 2008-2010 (eller till
2012 om jag vågar vänta).
Uran behövs för
kärnkraft. Det vore jättefint om vi kunde effektivisera vårt
elberoende och dessutom tillverka ström med hjälp av sol, vind och
vatten, men inte verkar det så just nu. På den här nivån känns
URA som en av mina säkraste placeringar trots att den gått upp fem procent på en vecka och nio på en månad.
En av de senaste
inköpen jag gjort är den börshandlade fonden XACT Ravaror med innehav i olja, gas, guld, aluminium, koppar och lite annat smått
och gott. Den har gått nästan onödigt bra.
Jag kan inte tänka mig att bara
investera i råvaror, men som ett komplement till aktier känns det
bra. För att sprida risken och tjäna pengar. Det är ju vad det går
ut på.
Ibland hör jag talas om folk som har
abonnemang de inte känner till. Någon har dragit en slant från
kontot varje månad i ett par år utan att kontoinnehavaren märkt
det. Det skulle inte kunna hända mig för jag har järnkoll på mina
bankkonton. Varje börsdag matar jag in mina saldon och aktuell kurs
för alla mina värdepapper i ett kalkylblad. Det flyttas inga pengar
utan att jag vet om det.
Men plötsligt händer det. Någon
betalar mig pengar jag glömt bort eller inte räknat med, och på
meddelandet till betalningsmottagaren står en sifferkombination som
jag inte blir ett dugg klokare av. Vanligtvis är det Skatteverket
som vill ge mig skatteåterbäring.
Den här gången var det dock inte
Skatteverket, och eftersom jag inte kunde räkna ut vem som annars
vill ge mig pengar utan motprestation (ytterst få vill det) drog jag
iväg ett meddelande till banken för att fråga dem. Egentligen
ville jag veta hur jag själv skulle hitta informationen för jag
utgick ifrån att det går att klicka någonstans och få upp det på
skärmen. Det tog några dagar, men till slut fick jag svar.
Swedbank alltså! Det drar ner möjliga
betalare till ett par miljoner svenskar och företag. För att komma
närmare en lösning på mysteriet måste jag betala 150 kr till
banken som redan tar en månadsavgift av mig som tack för att jag
lånar ut mina pengar gratis till dem. Jag vet inte om ett
transaktionsunderlag (jag vet inte ens vad det är) skulle besvara
frågan. Däremot vet jag att svaret inte är värt 150 kr, som är
obetydligt lägre än transaktionen.
Det här är varken ett stort problem
för mig eller för mänskligheten, men jag tycker att systemet känns
märkligt. Om jag går in på banken för att sätta in pengar på
ett konto (förutsatt att jag lyckas hitta en bank som hanterar
kontanter, de är ju som bekant allt mer sällsynta) kommer
bankkassörskan fråga mig varifrån pengarna kommer och jag måste
legitimera mig. Den här proceduren tvingas jag genomgå även om jag
ska sätta in mina egna pengar på mitt eget konto.
Om däremot någon annan sätter in
pengar på mitt konto via sin internetbank får jag som
kontoinnehavare inte per automatik (kanske inte på något sätt)
reda på vem som satt in dem. Nästa gång jag gör en
kontantinsättning och får frågan varifrån pengarna kommer tänker
jag svara att den informationen kostar 150 spänn.
Sveriges Radios ekonomiprogram
Plånboken gjorde ett reportage om folk som bor i andra hand i Stockholm. Mattias i reportaget säger
att han behöver fyrahundratusen för att kunna köpa en bostadsrätt.
Eftersom marginaler inte verkar vara hans grej förutsätter jag att
han menar att det skulle räcka till 15 procents kontantinsats,
alltså har han råd att bjuda 2,7 miljoner.
Det krävs nog för att få en bostad
innanför tullarna, och bor han hellre med tillfälliga
andrahandslösningar än att pendla en halvtimme med buss, tåg eller
tunnelbana är det ju det han måste utgå ifrån, men idag bor han i andra hand i Skärholmen.
Senare i reportaget säger Mattias att
för att spara ihop fyrahundratusen tar det fyra år om han sparar 20
procent av sin lön. ”Det är väldigt svårt... om man vill ha ett
liv.”
Om vi utgår ifrån att han lyckats med
bedriften att inte spara en spänn trots flera år med hög lön och
räknar baklänges på 20 procent innebär det han har en nettolön
på 37500 kr för att kunna spara de 7500 kr som skulle krävas för
att få ihop pengarna. Men kanske menar han 20 procent av
bruttolönen. Det skulle ge honom ungefär 19000 kr kvar att leva på.
I
reportaget pratas om att man får lägga 40 procent av lönen på
boende, men samtidigt sägs att han inte har råd att lägga 10000 kr i hyra. Jag får inte ihop det med en lön på ”över
30000 i månaden”. Men vi säger att han lägger 9000 kr, då har
han 10000 kr/månad kvar till övriga räkningar, mat, resor och
nöjen.
Har han inget fast boende räknar jag
kallt med att han inte har någon bil heller. Hade det varit jag som
behövt spara pengar hade jag lätt klarat mig på ett par
hundralappar. Första månaden alltså, då jag hade köpt en cykel
på Blocket. Men om vi utgår ifrån att Mattias är lite mer normal
kostar ett månadskort hos SL 860 kr. Räknar vi på transport för 1500 kr har han
råd med någon längre tågresa per månad och kanske någon
taxiresa också.
Mattias har då 8500 kr kvar till mat
och nöjen. Lägger han 2500 på mat och förbrukningsvaror så
ligger han på riksnormen för försörjningsstöd, drygt tre gånger
så mycket som jag betalar. Kvar blir 6000 för godis och strössel –
två hundralappar om dagen. Detta är vad Mattias, som för övrigt
har en master i Business management, anser är ”väldigt svårt...
om man vill ha ett liv”. Jag håller inte med (för att uttrycka
det diplomatiskt).
Jag är allmänt
skeptisk till räntepapper. I perioder när jag inte tror på börsen
ligger jag gärna lång i råvaror, men har heller inga problem med
att sitta likvid. Säga vad man vill om kontanter, men deras
utveckling är förutsägbar vilket sänker den totala risken.
Företagsobligationer
har jag aldrig förstått mig på. På pappret låter det vettigt att
låna ut pengar till företag med behov av pengar, och nu borde det
väl vara ett perfekt läge att göra det. Räntan är låg, börsen
högt värderad. Så varför inte satsa på en
företagsobligationsfond?
Jo, det ska jag
svara på. Simplicity företagsobligationsfond fick en köprek,
så det borde vara en av de bästa. Hur bra är den då?
”Om du hade sparat
1000 SEK varje månad i 3 år hade du i normalfallet haft 37542 SEK
(varav 1542 SEK är vinst).”
1542 kr är pengar, men utslaget på
tre år med ett så pass högt månadssparande känns det rätt
futtigt. Visst, risken är därefter och man kan inte jämföra en
företagsobligationsfond med en börsraket som dubblas på någon
månad, men uttrycket cash is king känns aktuellt. Kontanter är i
princip riskfria och kan alltid slängas in på marknaden utan
fördröjning. Om någon kan förklara för mig varför jag ska
stoppa pengarna i Simplicity istället för att ett sparkonto med 0,5
procents ränta är jag idel öra.
När jag kom hem en förmiddag för knappt två
månader sedan rann vatten på fönstret i arbetsrummet – på
insidan, längs väggen och ner till en pöl på golvet. En
entreprenadfirma spolade fasaden med högtryckstvätt
(bostadsrättsföreningens påhitt) och lyckades få in det i en
skarv rätt in i min yttervägg ovanför fönstret. När vattnet inne
i väggen nådde fönsterkarmen rann det in i lägenheten.
Jag ringde entreprenören och
förklarade att det vore en bra idé att STÄNGA AV VATTNET, FÖR
HELVETE!!! Senare kontaktades även bostadsrättsföreningen och alla
var överens om att det här skulle åtgärdas fortare än kvickt. Trogna läsare kanske minns att jag var rätt less på renovering när jag fixade det här rummet i somras, så jag tänkte inte ta upp arbetshandsken den här gången.
"Så var ska jag jobba nu då?"
Efter att jag tjatat i tio
dagar besiktade entreprenören vattenskadan, men kunde i princip bara
konstatera att ”här måste vi kontakta en fuktexpert”. Det kunde
de ha räknat ut direkt, men varför göra idag det man kan skjuta
upp till morgondagen.
Ytterligare en vecka senare
konstaterade fuktexperten att väggen måste brytas upp och
eventuellt torkas med fläktar. Först då kontaktades
försäkringsbolaget. Jag ska inte hänga ut det specifika bolaget,
men om ert försäkringsbolag spelar ”Don't you worry 'bout a
thing” i sin reklam bör ni byta. Maken till seghet har jag inte
upplevt sedan... byggentreprenören, vars representant hela tiden sa
att försäkringsbolaget skulle kontakta mig inom ett par dagar och
annars skulle jag återkomma. Det gjorde de inte, så jag återkom,
och fick samma svar igen och igen. Och igen.
När det gått en
månad började jag så sakteliga övergå från att vara Den
förstående drabbade till att bli Kunden från helvetet. Vid det här
laget hade bostadsrättsföreningens representant (som anlitat
byggclownerna som förstört väggen) slutat låtsas som att han
skulle leva upp till löftena om att hjälpa till.
”Jag tror att du måste ta alla dina
frågor med försäkringsbolaget, det är deras ärende nu.”
Ja, tack så jävla mycket då. För absolut ingenting.
Nu när det nästan
gått två månader sedan skiten började är rummet återställt.
Det behövdes inga fläktar och till slut anlitades en byggfirma som
visste vad de höll på med. Hur många timmar jag själv fått lägga
på att jaga folk (annars hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett), tömma rummet och flytta möbler vet jag inte, men jag är glad
att det är över.
Två hål i väggen...
Det som stör mig
mest är nog all falsk välvilja. Misstag och
olyckor händer. Tur i oturen att jag kom hem och fick stopp på det.
Hade jag inte jobbat hemma hade golvet fått brytas upp, och kanske
hade vattnet läckt ner till grannen under också. Men när skiten
väl träffat fläkten är det trist att ingen tar ansvar.
Bostadsrättsföreningens vicevärd har anlitat entreprenören, får lön varje månad, bl a tack vare min avgift. Han har hela tiden lovat att vara behjälplig, ligga på, fixa besked och hålla mig underrättad. Facit: Det hade sparat tid om han sagt som det var, ”Jag kommer inte lyfta ett finger”.
Byggentreprenörens kontaktperson är
ännu lättare att recensera. Inte en enda gång höll han sina
löften om att informera, återkomma eller överhuvudtaget göra sitt jobb i rimlig tid. Varje besked jag fick kom efter att jag först jagat honom via e-post och telefon och
frågat vad som händer.
Ӏr fuktfirman
inbokad?”, ”Har försäkringsbolag hört av sig?”, ”Är det
klart vilken firma som ska riva väggen och städa upp efter er
dundertabbe?”
Samma sak varenda
gång. ”Javisst ja, jag fick besked i förrgår så jag hade precis
tänkt ringa dig." Jo tjena. Han lyckades t o m snäsa av den nya byggfirman, som skulle återställa hans skit.
"Menar du på allvar att jag ska betala för att nån gubbfan ska få leka bröderna Bäver i mitt hem?"
Och så
försäkringsbolaget då. De älskar våra premier, men efter skador,
olyckor, sjukdomar och djävulskap har de inte alls så
bråttom som de låtsas i sina menlösa reklamfilmer. I detta fall
var det ju inte mitt försäkringsbolag, men det är nog branschstandard.
Så hur gör man för att slippa undan sån här skit? Jag tror inte att det hjälper att undvika stora bostadsrättsföreningar eller den boendeformen överhuvudtaget. Även i eget hus drabbas man av hantverkare och försäkringsbolag. Lite lättare i hyresrätt, men då blir man ju blåst alla månader man inte har vattenskada.
Nu när vi verkar vara på väg mot
tredje världskriget är det hög tid att förbereda sig. Något som
inträffade vid bägge tidigare världskrigen var att kaffe
ransonerades. Vi har som bekant rätt klen inhemsk
kaffeproduktion, och när kaffet är slut blir man ju lite
lättretlig:
Så vad gör man då? Man dricker
kaffesurrogat, eller kort och gott ”surr”. Ett av de vanligaste
surrogaten under andra världskriget framställdes av cikoria, en
växt som tydligen funkar i sallad också, och verkar vara rena
hälsokosten. Genom åren har den använts som bot för leverbesvär,
magåkommor, gikt och aptitlöshet. Den har också en probiotisk
effekt, gynnar nyttiga bakterier bra för tarmfloran och
immunförsvaret, så den som köper Proviva för över tjugo kronor
litern kan göra ett klipp här.
Bladen är vitaminrika och kan med
utvärtes behandling lindra inflammerade utslag. Roten är rik på
insulin och har därför ansetts bra för diabetiker. Och det är
just rötterna man kan göra kaffesurr av. Hittade ett recept här. Man rensar och
rengör cikoriarötter, skär och torkar dem i ugnen och
avslutar med att rosta dem i stekpanna. Mixa dem till ett pulver och
häll det i kaffebryggarens filter. Klart!
För att hitta vild cikoria verkar det tyvärr som att jag måste till södra Götaland, men "förvildad från trädgårdar ses den ibland även i mellersta Sverige", så kanske finns det hopp. Då behöver jag bara ett schysst recept på barkbröd, sen kan ryssen komma. Eller Trump, Kim Jong-un, Erna Solberg eller vem som än vill mucka. Jag sätter på bryggaren.
Japp, de järnvägsrelaterade ordvitsarna i rubriken når nästan göteborgska nivåer. Det är inget bra betyg, så jag ska förklara funderingen. Internetleverantören
Bahnhof (som jag skrivit om förr, bl a här) skrev en
jobbannons med en ofta använd bild.
Män kan rasa för att den framställer
oss som sexfixerade och otrogna maskiner. Kvinnor kan rasa för att
den framställer dem som sexobjekt. Eller också kan man se det som
en kul bild, om man har ett jobb och vill ha ett bättre kan det
jämföras med att man har ett förhållande och är nyfiken på
någon annan. Det betyder inte att man ska vänstra, det är bara en bild.
Den som inte vet vad
som hände sen kan förmodligen ana. Människor kände sig kränkta.
Inte så kränkta att de hörde av sig till Bahnhof och utvecklade
sin kritik, utan bara så pass att de mejlade Expressen.
En av de mindre skarpa knivarna, en norrbottning bosatt
på Åland analyserade annonsbilden med att ”kvinnorna är
fråntagna sin mänsklighet”, vilket gjorde henne ”så arg och
ledsen”.
När och varför blev asymmetrisk lugg en politisk markör?
Hon och jag lägger olika innebörd i
ordet mänsklighet, men den diffen löser vi inte. Jag tänkte göra
en annan vinkel på detta. Bahnhof säger visserligen i artikeln att
det är tråkigt att folk blir sura och uppmanar dem att söka de utannonserade jobben, men det tror jag inte att de menar. Jag tror istället
att de ser detta som en win/win/win:
Win 1: Mediestormen ger annonsen spridning. En
artikel i Expressen med påföljande debatt på Twitter och Facebook
är värd pengar, men helt gratis för Bahnhof den här gången tack
vare fiffiga formuleringar.
Win 2: Att jobba med memer och
humor skapar intresse i den grupp Bahnhof vill anställa. På så vis blir det något så ovanligt som riktad gratisreklam.
Win 3: Kanske finns det jätteduktiga
feministiska säljare, drifttekningar och webbdesigners, men risken
finns att få in någon helt humorbefriad ”henniska” som lägger
energi på att kräva projekt med hänvisning till snedfördelning av
kön, etnicitet, sexuell läggning eller något annat som inte har
ett skit med jobbet att göra. Vore jag arbetsgivare skulle jag helst
se att dessa inte ens söker jobb hos mig.
Jag tänker inte söka jobb på Bahnhof
den här gången heller, men jag håller nog lite hårdare om mina
aktier än innan detta hände.
När Lill-Babs dog förra veckan valde
några tidningar att gräva fram vinkeln om att hennes privatekonomi
var katastrofal för 45 år sedan. Jag kan tycka att det finns
viktigare aspekter på hennes livsgärning, men eftersom det här är
en ekonomiblogg ska jag falla i samma fälla.
Efter att Lill-Babs
skilt sig från Kjell Kaspersen 1973 var det tydligen slut på
kontot. Exakt hur eländigt det var är svårt att hitta information
om, men rubrikerna löd ”Barbro 'Lill-Babs' Svenssons ljusa karriär
hade länge en mörk sida – ekonomiska problem.” och ”Jag
var nere på botten vad det gäller ekonomi”.
Det går upp och ner
i livet för alla, men när detta hände var Lill-Babs 35 år, hade
varit professionell artist och gett ut skivor i tjugo år,
skådespelat i långfilmer både i Sverige och Tyskland.
Världsstjärna är kanske mycket sagt, men rejält folkkär och
antagligen en av Sveriges dyraste artister att boka. Med det
utgångsläget borde det vara omöjligt att bli så fattig att man
får tufft att klara mat och hyra. Själv sa hon sig dålig på att
bränna pengar, och då borde hon varit snudd på ekonomiskt
oberoende trots tre barn.
Jag gissar att ekonomi inte var hennes
största intresse och att hon därför låtit andra ta hand om den
biten åt henne. Jag vet folk som lämnat över ekonomin till
ekonomiska rådgivare. För att de precis som Lill-Babs är
ointresserade av finansiell förvaltning och för att istället kunna
ägna sig åt sådant de gör bäst. Det har gått åt bägge håll.
En del har fått bra, kunnig service, en del har drabbats av rena
skojare.
Så här tror jag. Hur tråkigt man än
tycker det är med siffror och pengar kan man aldrig leja bort
ansvaret. Hur bra hjälp man än får bör man hålla sig informerad.
Dålig städning, catering eller bilservice ger ett begränsat
problem. Dålig ekonomiförvaltning kan bokstavligen sabba hela
livet. Därför måste varje vuxen människa tvinga sig själv att
hålla koll, enligt devisen ”Stå på dig, annars gör någon annan
det”.
Jag vill inte att halva bloggen ska
vara kritik mot Avanzas affärsnättidning Placera. Jag gillar ju den
egentligen, och vill åtminstone tro att dess existensberättigande
inte dog med Tomas Linnala (kan för övrigt inte fatta att det är
över ett år sedan han dog).
Men här är en artikel som stinker för mycket för att jag ska kunna tiga. Återigen är
det skjutjärnsreportern Lovisa Eklund som bestämt sig för att
snabbgoogla fram underlaget för ännu ett alster.
Tyvärr går det snett redan i
rubriken. ”För dyrt med egen bostad – Unga köper tillsammans”.
Jag släpper funderingen om varför hon slängt in en versal mitt i
meningen och går på budskapet istället. Att köpa sin första
bostad är dyrt – så långt allt väl. Men slutsatsen att unga
köper bostad tillsammans är inte belagd någonstans. Längre ner i
artikeln står visserligen:
”Finansinspektionen har i sin
undersökning sett att antalet unga som köper bostad i allt större
utsträckning har flera medlåntagare för att råd att köpa en
bostad.”
Det tror jag på, men inte att de köper ihop med jämnåriga kamrater eller
flick-/pojkvänner. Medlåntagarna är vanligen föräldrar med
(åtminstone mer) färdigamorterade hus och lägenheter. I Stockholm
har 27 procent sina föräldrar som medlåntagare.
Inget fel i att föräldrar hjälper
sina barn. Dessutom har det historiskt varit en bra investering. Man
kan invända att alla föräldrar inte har råd med detta, och så är
det. Världen är inte rättvis, och den som har problem med det är
välkommen att hjälpa en helt okänd människa. Men rimligheten
bygger alltså på att man har råd. Om barnet tar ett skakigt lån
och föräldrarna maxar sitt eget lån för att kunna skjuta till de femton procent man numera måste lägga i kontantinsats behöver man tänka
en sväng till.
Det hade Placeraartikeln kunnat handla
om, istället för att dra en vals om att ungdomar köper bostadsrätt
ihop. Gör om/gör rätt!
Nyligen dampade jag i bloggen på
användandet av engelska facktermer, men troligen gör vi oss alla
skyldiga till att använda obegripliga uttryck helt i onödan, vilket
kan få folk som inte är aktiva på börsen att få känslan att det
här verkar svårt. Jag fick lite aktiefrågor i gårdagens
kommentarsfält och lovade att göra ett inlägg av det. Så här löd
kommentaren:
Först och främst, de enda dumma frågorna är de oställda. Jag utger mig inte för att vara någon
aktieexpert, men har ändå handlat med aktier i 30 år, så något
har jag förhoppningsvis snappat upp. Vi tar det från början:
Korkat att spara på sparkonto?
Absolut inte! I vissa lägen är det t
o m att föredra framför börsen. Generellt tycker jag att alldeles
för många är alldeles för rädda att ha pengar på banken. Fast
långsiktigt har börsen gett bättre avkastning än alla andra
sparformer, så är det pengar man kan avvara ett tag är börsen
oftast bäst plats att lägga dem, i aktier eller fonder.
Fast ett valv vore ju rätt coolt...
Hur börjar man som komplett novis?
Försiktigt! Som med det mesta, börja
med att doppa tårna och ta det därifrån. Läs på, köp några
småposter och lär dig hur det funkar.
Hur mycket pengar är bra att börja
med? 20000-50000?
Det beror på hur privatekonomin ser
ut. Det brukar sägas att man inte ska satsa pengar på börsen som
man kan behöva inom det närmaste året. Jag tycker att den regeln
måste anpassas till ekonomin i övrigt. Har man hög lön från ett
stabilt jobb, och låga fasta utgifter skulle jag inte ta så hårt
på det. Har man däremot låga marginaler, ett tillfälligt jobb och
betalningsansvar för ett halvt knattefotbollslag är kanske ett år
i minsta laget.
Vi vänder på det. De lägsta
courtagen hos Avanza, Nordnet, Degiro och kanske någon till är 0-1 kr
per affär och nu är ju systemet med aktieposter avvecklat. Därför
kan man köpa en enda aktie i ett bolag till ett värde av någon
hundring och följaktligen en bred portfölj med aktier i ett
tiotal bolag för en tusenlapp eller två.
Med aktier för tusen kronor blir en
nettoavkastning på tio procent bara en hundring, vilket man kanske
inte vill lägga ner en massa tid på att få, men som provperiod
funkar det. Så välj belopp efter plånboken, och definitivt inte
efter andras förslag.
Ett alternativ för att få till bredd
med en låg insats är att köpa aktiefonder, traditionella eller
börshandlade. En del tycker fonder är tråkigt. För egen del
tycker jag ingen investering som ger bra avkastning är tråkig, men
jag kanske är ovanligt lättroad.
Var hittar man information?
Här finns massor av svar beroende på
ens konsumtionsmönster. Själv gillar jag poddar och
bloggar (se listan till höger). Jag är inte lika förtjust i
ekonomitidningar, men skummar ofta Placera, Affärsvärlden, DI och
missar sällan Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer.
Och
böcker. Även där vill jag slå ett slag för Hernhag, som skrivit
ett par bra böcker. Samma sak med Claes Hemberg, som skriver väldigt
grundläggande. Per H Börjessons ”Så här kan alla svenskar bli
miljonärer” tycker jag också är en bra nybörjarbok för sparandet i stort.
Överhuvudtaget tycker jag att det är en bra idé att gå igenom
bibliotekets privatekonomihylla, bläddra och kolla vilka som har
rätt inriktning på rätt nivå.
Och - kanske viktigast av allt - sluta aldrig fråga och samla information. Det finns en massa människor som samlat på sig kunskaper och gärna delar med sig. Och nu hoppas och tror jag att läsarna kommer att bevisa detta genom att dela med sig av sina bästa tips för nybörjare på börsen.
Visst är det märkligt att i de fall
näringsidkares priser varierar är det aldrig i kundens favör! Här
kommer det futtigaste exemplet jag kunde hitta.
Jag handlade på Willys häromdagen. En
av varorna kostade enligt hyllkanten 14,75 kr, men i kassan landade
priset på 14,90 kr. Differensen är femton öre, jag fattar att det
inte spelar någon roll för mig. Knappt för butiken heller, men
detta händer ganska ofta i alla butikskedjor och märkligt nog blir
man aldrig positivt överraskad i kassan.
Så vad har hänt här? Willys har
centralstyrda priser, samma i hela landet. Hade det diffat 1-2 kr
kunde butikspersonalen missat en prishöjning, men man höjer inte
ett matpris med femton öre. Kanske har butiken fått en preliminär
prislista. 14,75 kr kan ha gett rätt procentuell marginal, och sedan
har man justerat priset till en vanligare siffra, med ,90 på slutet
istället för ,75. Eller också har det prismärkande butiksbiträdet
läst på fel rad eller gjort ett slarvfel. Sånt händer, men det borde vara 50 procents
chans att kunden förlorar på misstaget, inte 99,99.
Jag har inte jobbat i butik sedan en
prao-vecka på Ica för över trettio år sedan. Vet någon läsare mer än
jag om rutinerna får ni gärna fylla i med spekulationer om
förloppet. Som helt okunnig lekman (här med) kan jag bara
konstatera att det verkar finnas ett system för att täppa till
systembrister som leder till att kunden sparar pengar, men åt andra
hållet går det finfint.
Tidigare, på en annan vara i samma butik skilde
det runt en krona. Fortfarande inga pengar för mig, men
efter att ha köpt varan några gånger och varje gång noterat
diffen mellan hyllkant och kvitto sa jag till.
”Jag betalar det
högre priset, men ni kan väl rätta till priset så att det är
samma i butiken som i kassan?”
Veckan därpå var felet kvar, så jag
sa till igen. Och igen. Vid det här laget var jag beredd att börja
bojkotta varan av ren princip. När jag sagt till ungefär fem gånger
inom loppet av 2-3 månader rättades priset. Och då hade den
felaktiga prislappen nog suttit på hyllkanten i ett halvår, så
gissningsvis var det snart dags för en ny prishöjning. Åtminstone
i kassasystemet, hyllkanten fick säkert mogna en stund.
Jag brukar klaga på statens sätt att
dra in pengar, så nu tänkte jag väga upp det med ett tips för hur
de skulle kunna få in mer.
Vart tionde år skickar
Transportstyrelsen ut ett brev att det är dags att förnya
körkortet. Allt som krävs är en namnteckning, ett foto och 250 kr.
För lastbilsbehörighet behöver man åtminstone lämna en
hälsodeklaration med jämna mellanrum från att man fyllt 45 år,
men allt som krävs för att ha körkort för bil är att man vart
tionde år klarar av att skriva sitt namn på ett papper.
Min MS-sjuke far hade körkort till sin
död trots att han långt tidigare miste förmågan att köra bil. På
slutet hade han inte ens klarat att få in nyckeln i tändningslåset,
men rätt att köra hade han. Nu hade han också vett att inte köra, utan förnyade körkortet bara för att det är ett bra och billigt
id-kort.
Men jag har haft flera släktingar som
definitivt inte slutat när de borde (medan andra inte kört bil på
många decennier, men fortfarande har rätt att göra det). Vidare
har jag hört skräckhistorier både från läkare och
trafikredaktioner. Varje år återkallas ett par tusen körkort av
hälsoskäl, men ingen vet mörkertalet.
PRO motsätter sig obligatoriska
hälsokontroller för äldre förare med hänvisning till att yngre
förare toppar olycksstatistiken. De har de i och för sig rätt i,
men med statistik kan man visa mycket. PRO:s medlemmar kanske inte
kör så ofta, eller stressar fram olyckor mellan andra trafikanter.
Här kommer mitt förslag, helt utan
åldersdiskriminering. Låt oss alla göra ett test vart tionde år.
De obligatoriska kostnaderna för att ta körkort ligger på knappt
5000 kr. Det är teoriprov, uppkörning, halkbana, synundersökning osv. Det får vi ha råd med om vi vill köra bil, men kanske behövs
inte hela paketet varje gång. Hälsokontroll, syntest, uppkörning
och en halvdag där man går igenom nya trafikregler med ett
skriftligt prov på slutet känns väl rimligt?
”Computer says:
No!”
Den som misslyckas borde få göra
om det tills det går. Att köra bil bland andra trafikanter måste vara förbehållet dem som klarar av det. Trafikolyckor kostar pengar
(och liv!) för samhället, och med det här förslaget får staten
pengar av alla bilförare bosatta i Sverige. Win/win!
Jag lyssnar på
ekonomipodden Fill or Kill. Jag ville bara ha
det sagt först. Jag lyssnar eftersom jag tycker att de har en bra
blandning av makronyheter och företagsanalyser. Och den kritik jag
har mot programmet gäller inte bara Fill or Kill, inte bara
ekonomipoddar och inte ens bara poddar.
En liten ledtråd...
Som språkfascist hänger jag nog upp
mig mer än de flesta på språk och formuleringar. Här följer ett
utdrag ur senaste avsnittet av nämnda podd. Jag ska inte försöka
gissa vem av de medverkande som sa det. Ingen i hela världen kan
skilja på de tre programledarnas röster. Kanske för att de är
anonyma och man därför inte kan koppla ett ansikte till varje röst
eller för att de låter helt identiska. Men det kvittar, jag är
inte ute efter att hänga ut någon. Så här sa i alla fall någon av ”Handelsson”, ”Lone Wolf” och ”Phuket Trader”:
”Och nu när de
går och blir ett public company när de är listade, då kommer
ju... alla lawsuits kommer komma som brev på posten på det här,
tror jag. Från alltifrån, vi vet ju själva att The Doors och alla
de här rättighetsinnehavarna förberedde ju ett lawsuit emot
Spotify för länge sen. Det där kommer ju att komma och spöka hela
tiden, för problemet är att de betalar ju inte för det content de
providar till sina användare, och hur mycket är Spotify värt om
halva musikkatalogen försvinner därifrån? Då är det väl inte
värt så himla mycket? Sen kan man säga hur mycket man vill, att
det finns någon jättefascinerande potential (Obs! Engelskt uttal:
”potenschall”) att de ska göra musikvideos, de ska livestreama
konserter, men at the end of the day... Kom igen, det enda de har nu
är en user base som har blivit fastlåst. De är ett lockup. Du har
spellistor och ditten/datten. Du pallar ju inte att byta till Apple
Music. Det är varför Spotify fortfarande har. Sen när content
kommer... när man börjar konkurrera i content på riktigt, när
Apple Music och Amazons version av det, Alexa, Google kommer med sina
hemassistenter med sin streamingtjänst. Allt det här kommer skapa
en enormt konkurrensutsatt position, så då är det bara content som
är kvar.”
Jag tror de flesta anar vart jag vill
komma. Public heter publikt på svenska, eller offentligt. Lawsuit är detsamma som rättsprocess, providar (uttal: ”provajdar”)
är tillhandahåller, content är såklart det engelska ordet för
innehåll och user base har en mycket bra svensk översättning i
användarbas. ”At the end of the day” är ett engelskt idiom som
går att översätta med ”till syvende och sist” eller ”när
allt kommer omkring”.
Då har jag inte ens nämnt
”livestreama” och ”lockup”. De skulle visserligen kunna sägas
som strömning och inlåsning, men jag är inte fanatiker. Som de
flesta svenskar förstår jag engelska och kan själv tycka att ett
och annat engelskt låneord kan nyansera och berika, men låt oss
sluta provajda, disrupta och börja juusa svenska ord i de fall de –
när allt kommer omkring – funkar lika bra eller bättre än
engelska eller svengelska.
Den här tiden på året är det
bråttom att deklarera. Inte för att tiden håller på att rinna ut,
det är nästan en månad kvar till deadline. Men för att få sin
återbäring så fort det bara går. Jag ser två problem med detta:
Man ska inte ha skatteåterbäring
att fordra, för det betyder att man betalat in för mycket skatt.
Det fanns en tid när det staten betalade bra ränta för att man
lånade ut sina pengar, men det gör den inte längre. Så försök
betala så lite det går, prelskatta inte mer än nödvändigt.
Att deklarera är viktiga grejer,
där finns pengar att spara och pengar att förlora. Alltså är det
dumt att ge sig själv en extra tidspress. Det staten gör när den
säger ”deklarera innan [då] så får du återbäringen [då]”
är detsamma som när reklammakaren säger ”Slå till innan [då]
så får du [något jävligt meningslöst du inte behöver] på
köpet”. Det är som gjort för att man ska klanta till det, och
har du så bråttom att få tillbaks dina utlånade pengar – låna
inte ut dem (se punkt 1)!
Och alldeles för många ser
skatteåterbäring som gratispengar när det i själva verket är
precis tvärtom. De är en andel av de pengar du har förtjänat, du
har bara lånat ut dem till en organisation som aldrig frågade dig
om lov. Så när du får tillbaka dem, slarva inte bort dem igen.
Har du klarat dig utan dem kan du lika gärna spara dem. Eller hellre
faktiskt.
Efter Cambridge Analytica-skandalen
sänks Facebooks riktkurser på löpande band.
Snacket går att annonsörerna flyr, och eftersom det är gratis att
bli medlem på Facebook är det ju i annonsmarknaden pengarna finns.
Men så länge Facebook har användare
kommer de ha relevans hur dåliga bortförklaringar Mark Zuckerberg
än ägnar sig åt. Den nuvarande stormen blåser över och då
kommer annonsörerna tillbaka. Om Facebook finns kvar då alltså.
Hur är det då med användarna, blir
de färre? Många har blivit sura över att deras information används
och säljs. Alla medlemssiffror jag sett har kommit från Facebook
själva och de lär knappast redovisa medlemstapp, men jag tror heller inte
att de tappar medlemmar. Man orkar ju inte ta bort konton om man inte
verkligen vill göra en poäng.
Man tar på sin höjd bort en app, men
troligare är att man bara slutar använda Facebook eller gör det
mer sällan. Och det hör jag hela tiden. När Elon Musk erbjöd
sig att köpa och lägga ner Facebook jublades det. Lite som
missbrukare som vill att tillgången till droger minskar för att
lättare kunna sluta knarka vill allt fler sluta missbruka Facebook.
Det bästa vore om folk slog sig fria och började läsa böcker och ta skogspromenader istället (kör
ljudböcker så går de att kombinera), men det kommer ju inte att
hända. Däremot kommer nya plattformar, sajter och tjänster. Jag
tänker inte tanka Facebookaktier nu. Eller någonsin.
Vi är nog många som inte förstår
hur statsanställda greker kan ifrågasätta att de inte längre kan
få fjorton månadslöner per år och gå i pension i femtioårsåldern
när hela systemet bygger på att staten lånar mångmiljardbelopp
för att få ihop det, men detta är inte unikt för Grekland.
Franska järnvägsarbetare protesterar nu våldsamt mot att staten
vill hindra dem från tidig pension på deras livstidsanställningar.
Franska lokförare i statens tjänst går i pension vid 52.
Å ena sidan borde ett barn kunna
förstå att man inte kan få mer betalt för att inte jobba än vad
många får för att jobba. Å andra sidan, får man orimligt bra
villkor kommer man inte ifrågasätta dem förrän man blir av med
dem. ”Hallå! Företaget går ju inte ens med vinst, så hur har ni
råd att ge mig tjänstebil, bonus och en extra semestervecka?”,
frågade ingen någonsin.
Vad jag undrar (och som inte framgått
av mediebevakningen) är hur det kunde bli så här. Vilken fransk
eller grekisk förhandlare ansåg sig ha befogenheter att bevilja
anställda fler än tolv månadslöner om året? Pension vid 52 hade
jag förstått för hundra år sedan, när medellivslängden var
under 60, men nog har de väl omförhandlat sedan dess?
Livstidsanställningar trodde jag var
ett avslutat kapitel i samband med att slaveriet lades ner (med
undantag för påvar och kungar), men tydligen inte i Frankrike.
Hatten av för fackets chefsförhandlare! Där har vi en människa
som nog aldrig kan få för mycket betalt.
Är du en sådan som mår lite illa på
söndagskvällen för att det är dags att gå till jobbet i morgon?
Känns det ännu värre såhär efter långhelg? Gör något åt det
då!
Jag har haft min beskärda del av
söndagsångest. Framförallt under skoltiden, och grundskolan säger
man inte upp sig ifrån. Jag minns början av augusti när man insåg
att om ett par veckor är det dags igen för ett helt jävla läsår.
När man är vuxen är läget ett
annat. Allt är inte kul, alla har vi dagar då vi inte vill kliva
upp ur sängen, men om vi för det mesta har en vardag vi knappt står
ut med är det vår förbannade skyldighet gentemot oss själva att
ändra på det. Det är inget självändamål att livet ska vara
trist.
Det görs undersökningar på det här,
där folk betygsätter sin arbetssituation på olika sätt. Jag
tänkte ett tag publicera resultat från Negitates Medarbetarrapport,
undersökningar från Handelns Utredningsinstitut eller SIFO, men det
spelar faktiskt ingen roll vad de säger. Att någon annan
hopsaskuttar till jobbet på måndagen eller kräks av tanken på att
träffa chefen påverkar inte övrigas liv vare sig positivt eller
negativt.
Trivs du inte – byt jobb! Här kommer
pengar in i ekvationen. Med försörjningsansvar för barn, lån
på banken och ett begränsat antal arbetsgivare på orten kan man
inte slå näven i bordet hur hårt som helst. Men allvarligt talat,
när hörde du senast talas om någon svensk som svalt ihjäl för
att han bett chefen dra åt helvete?
”Du chefen, jag
har en mugg till dig...”
Och när hörde du senast någon som
dött av stress över ett liv som inte motsvarade förväntningarna?
Det sker hela tiden. Jag slår vad om att vi alla kan komma på tio
personer som suttit kvar på jobb de inte velat ha bara för att de
inte vågat ta klivet därifrån. Och vem tackade dem för det –
familjen, chefen eller sjukvården som fick mer att göra? Bli inte
en siffra i den statistiken.
Handelskrig mellan USA och Kina. Alla
hatar Ryssland som hatar tillbaka, varpå världens samtliga
diplomater skickas hem. Västvärlden sprängs bit för bit av
terrorister i väntan på att Nordkorea ska spränga allt i bitar på
en gång.
Samtidigt på Stockholmsbörsen... lite
stök. Varannan dag börsras, varannan knarkarhausse. Avanzas sparekonom Johanna Kull berättar att hennes kunder väljer att ”dra ned på risken i portföljen”
genom att köpa aktier med hög direktavkastning.
Högutdelare
betyder våren 2018 bank och bygg. Och – som alltid – aktier som
gått riktigt uselt utan att sänka utdelningen, vilket just nu
betyder H&M och Clas Ohlson. Jag vet lika lite som någon annan
om det här är bra investeringar, men sänkt risk är inte vad jag
associerar dem med.
Bankaktier när räntan är nere på
botten (okej, det vet vi inte, men håll med om att det är en
väldigt bra gissning), bygg och fastighet (här ska fångas fallande
knivar!) och superdupermegaförlorande detaljhandelsaktier är inte
vad jag kallar lågrisk. Men Kull har säkert rätt i antagandet att
det är därför kunderna köper dem. Det är bara det att de har
fel.
Har ni också fått det här
mejlet/SMS:et? Troligen. Hade jag fått en krona varje gång jag fått
reda på att jag vunnit över hundratusen... ni fattar. Lustigt
förresten att det ofta är ett udda belopp, som att det skulle göra
det hela mer trovärdigt. Fast ett jämnt kan också funka.
För det här måste ju funka! Om ingen
någonsin skulle gå på bluffen skulle det inte plinga till i datorn
eller telefonen stup i kvarten för ännu ett idiotgrattis. Har jag
förstått rätt går turerna ungefär så här:
De som svarar ”betalar” bluffen
på två sätt. Först visar de att kontaktvägen är öppen och att
personen bakom numret/adressen är benägen att gå på sån här
skit. Därmed går kontaktuppgifterna att sälja vidare. Men en del
går till punkt 2:
Skojarna ber dig lämna ut personlig
information för att få ut vinsten. Kreditkortsnummer,
körkortskopia eller något annat användbart.
För nu kan de öppna konton i ditt
namn, köpa saker eller ta lån.
Och be dig betala pengar. För att
du ska få ut din rättmätiga storvinst måste du betala några
dollar/euro/kronor. Och sedan några till, och några till. Har du
redan betalat en hundring är det ju rena förlusten att inte betala
en slant till (nyemission någon...?).
Det kan ju inte vara många som är med
så här långt, men eftersom processen kräver en del handpåläggning
från bluffmakarna och de ändå begår olagligheter och därmed
teoretiskt sett kan åka dit måste de lura rätt många människor
för att det ska vara värt besväret. Och det är det uppenbarligen.
Det är ingen nyhet att det är
skillnad på folk och folk, men jag har funderat länge över ett
fenomen jag inte förstår. Får se om någon kan fylla i mina vita
fläckar ifall jag tänker högt.
Vinster i välfärden har diskuterats i
många år. Ska man kunna tjäna pengar på skattefinansierad
verksamhet? Enkelt uttryckt tycker jasidan att privata företag genom
effektivisering kan göra bättre jobb till lägre pris medan
nejsidan tycker att varje vinstkrona hos dessa privata aktörer visar
att de fått för bra betalt.
Nu är ju inte världen så svartvit.
Oavsett vad man tycker är verksamheten troligen här för att
stanna, inte minst för att det inte finns nog med resurser hos stat,
kommuner och landsting för att ersätta alla privata skolor, vårdhem
och sjukhus.
Och var går gränsen? Om man är emot
privata företag i skattefinansierade verksamheter, är det då okej
med en privat vikariepool? Privata konsulter? Ett privat städbolag
som städar kommunhuset? En privat byggfirma som bygger skolor och
sjukhus? Draget till sin spets måste det annars finnas statliga
bolag som trycker skolböcker och reparerar tvättmaskinen på
äldreboendet.
Men nu till det jag inte förstår. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt går bananas över privata skolor som drivs av
Academedia och Engelska Skolan och över börsnoterade
sjukvårdskoncerner som Capio och Attendo, men han har inga problem
med att Robinsonvinnaren och sossepolitruken Jan Emanuel Johansson
badar i pengar han tjänat på sina privata flyktingboenden och
hvb-hem.
Inte ens när superkapitalisten Bert
Karlsson insåg att flyktingbranschen är mer lukrativ än
dansbandsindustrin hörde vi Sjöstedt beklaga sig. Jag kan ha missat
det, men jag tror inte att någon enda medlem i
vinsterivälfärdshatarpartierna V och MP kritiserat att
riskkapitalister tjänar pengar på flyktingmottagandet, samtidigt
som de absolut inte får driva skolor eller vårdinrättningar med
vinst.
Det finns skillnader mellan skolor,
äldreboenden, akutsjukhus och flyktingförläggningar, men
finansieringen är densamma, skattepengar. Så hur kan man tycka att
privata aktörer är helt förkastliga på ett område, men helt okej
på ett annat? Hjälp mig förstå, den som kan. Och fyll vänligen
inte kommentarsfältet med åsikter om den förda invandringspolitiken, för
frågan gäller vem som ska och inte ska bedriva den verksamhet som
finns idag.
Tänkte jag skulle skriva om fasta
kostnader och vikten av att hålla dem låga, men jag stupade redan
på att jag inte lyckas utröna exakt vad fasta kostnader är. I
företagsvärlden är definitionen av fasta kostnader de återkommande
utgifter som är konstanta oavsett verksamhetens storlek och därmed
förutsägbara hela tiden.
När privatpersoner,
inte minst ekonomibloggare, pratar om fasta kostnader menas kostnader
man inte kommer undan. Exempelvis elräkningen varierar ju beroende
på hur många kilowattimmar man gjort av med, men man kommer inte
undan den och även om den går att påverka lite grann är den på det sättet
en fast kostnad.
Kan vi enas om den definitionen? Klart vi
inte kan, jag börjar tro att det inte finns ett enda ord med en klar
betydelse. Jag såg att Cornucopia ansåg att mat är en fast kostnad med motiveringen: ”Inte direkt
något man kan skippa.” Fast till skillnad från elen går ju
matkostnaden att halvera eller fördubbla om man ger sig tusan på
det.
Annars kan jag inte komma på en
enda kostnad som är fast. Åtminstone inte mer än ett år i taget.
Jaja, det kvittar kanske vad vi kallar kostnaderna. Det viktiga är
att vi försöker bli av med dem. Lite tips på vägen kan vi få
från spargurun Maakus:
Krönikören jag
skrev om häromdagen verkar ha låtit sig inspireras en del där.
Våren är ju
städningsårstiden framför andra, det är sen gammalt. Gruset sopas
bort från gatorna, trädgårdar krattas och vissna växter eldas.
Jag städar hela året genom att sälja saker jag inte behöver, men
som jag varit inne på tidigare anpassar jag försäljningen efter säsong. Utemöbler säljs på
våren, snöskyfflar på hösten – var sak har sin tid.
Men vissa tider gör man klokast i att
inte sälja alls. Mitt i sommaren hänger folk på stranden, inte på
Tradera. Och strax efter semestern är många utan pengar, så då
kommer de inte heller köpa sådant de inte verkligen behöver.
I december ska man bara sälja sådant
som kan funka som julklappar. I januari är det i allmänhet slut på
kontot igen, så då säljer man inte alls. Februarilönen är den
första som kan spenderas på skit (och då gäller det att
tillhandahålla skit) och nu har även marslönen ramlat in på
lönekontona. Påsken är på gång med mycket fritid för rastlösa konsumenter.
Alltså har jag dragit fram kartongerna
från källarförrådet och grävt i garderober och skåp. Lite i
taget för att inte anstränga mig, men tillräckligt mycket saker
för att det ska vara värt mödan att fotografera, skriva annonser,
packa och skicka iväg.
Jag tycker
egentligen att jag kommit ner på botten av mina förråd för flera
år sedan och eftersom jag mest köper aktier, mat och
förbrukningsvaror borde de inte fyllas på, men på något sätt
lyckas jag alltid hitta försäljningsobjekt. Det blir inga
jättepengar, men ett par hundra här och någon tusenlapp där blir
förvånansvärt mycket i slutändan. Och så blir det rent och
snyggt också!