Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
”Det är inte samma kassa”, säger politiker och tjänstemän ibland för att förklara varför pengarna är slut inom ett behjärtansvärt område medan det finns gott om dem inom ett annat. Detta är oftast ren nonsens. En kommun har en kappsäck med pengar som i sin helhet kommer ifrån skattebetalarna. Att totalbeloppet sedan delas upp på olika budgetposter går såklart att ändra på.
Detta inser den som tänker efter, men ibland är vi ännu mer låsta i våra privatekonomier. De flesta familjer har ganska fasta inkomster. Det är lön, barnbidrag och möjligen något mer. Sedan ska det fördelas på mat, transport osv, men hur kreativa är vi där?
En återkommande månadsräkning som alltid har samma summa uppfattas som en fast utgift och då stannar den där. Beställ autogiro så slipper du se den också. Men hur fast är den? Lån och boendekostnader ligger ganska fasta, men många kostnader vi kallar fasta är egentligen inte det. Det går relativt enkelt att se över sina försäkringar och abonnemang, byta bil, säga upp Netflix och annat, men många ser inte ens möjligheten.
Det är inget fel i att behålla utgifter, så länge man har råd med dem. Om man däremot säger att man inte har råd att åka på semester och den egentliga anledningen är att man valt ett kabel-tv-paket och en mobil på avbetalning lurar man bara sig själv. Privatekonomin består av en massa personliga val, hur aktiva valen är bestämmer vi själva.
Är alla britter döda nu? Har Londonbörsen kraschat? Okej, jag raljerar lite, men de mest
uppskruvade domedagsrösterna har faktiskt låtit som att
Storbritannien inte kan överleva utanför EU, trots att länder som
Schweiz och Norge visat att det går alldeles utmärkt.
Men EU har bland
journalister och politiker blivit liktydigt med Europa. Stora tänkare
(jag raljerar igen) som Carl Bildt propagerade för att Sverige
skulle ”gå med i Europa” varpå Ronny Eriksson skrev följande:
”Ja, nu är det
nya tider, nu ska nya kvastar sopa och nya kloka
gubbar ordinerar oss sin kur. Dom lovar att nu ska dom föra
in oss i Europa och man undrar när i helvete vi nånsin har
gått ur.”
Men tillbaka till landet som faktiskt
har gått ur för en vecka sedan. Hur går det? Det är lite tidigt
att säga, men Storbritannien har nettobetalat i runda slängar 110
miljarder per år till EU, så där får man lite krigskassa. Fast
jag tror egentligen inte att det stör dem att betala pengar till
samarbetet och till andra länder.
De stör sig mest på att demokrati
bytts ut mot byråkrati. Det sitter människor i Bryssel, på i bästa
fall tveksamt folkliga mandat, och bestämmer sånt som borde
bestämmas nationellt. Det ligger i kolossers natur att alltid
försöka bli större. Därför har ett samarbete för frihandel och
fred börjat få en allt mer gemensam utrikespolitik. Jag håller med
om nästan allt Nigel Farage säger här:
Fast han har fel när han säger ”No
more financial contributions”. I praktiken betalar man EU-avgiften
året ut, men det har å andra sidan fördelen av att man får elva
månader på sig att förhandla fram samarbetsavtal. Jag tror att det
var en bra lösning eftersom EU verkar ha trott att de kan tvinga
kvar britterna. Nu har vi svart på vitt att det inte går, och då
ligger det i bägge parters intresse att göra en snygg separation.
Jag ser det som ett plåster. Kanske
svider det lite för britterna nu, men det var tvunget att göras och
på sikt kommer såret att läka bättre. Det intressanta nu blir att
se vem som vågar följa efter. Naturligtvis inte Sverige, som inte
längre har något riksdagsparti som kräver utträde. Italien?
Danmark? Eller ett östland som inte längre tycker att bidragen
motiverar kraven från överheten?
Vilket land det än blir (och att fler
följer efter är jag övertygad om) krävs det en politiker av Boris
Johnsons kaliber, för det är hårda och mäktiga motståndare man
tvingas slåss emot. När Sverige gick med sa ja-sidan att det bara
är att gå ur om vi inte vill vara kvar. Nu vet vi att den
europeiska unionen är lite som Hotel California - ”you can check
out any time you like, but you can never leave”. Helt fria från EU-avgifter väntas inte Storbritannien bli förrän runt 2060.
I min livslånga kamp att försöka
förstå min samtid har jag nu kommit fram till tv-omröstningar.
Häromdagen föreslog någon på Twitter att man skulle ringa och
rösta på Jerringpriset. Det var idrottsgala på tv och nu fick
tittarna för några kronor per röst berätta vilken idrottsstjärna
man tyckt gjort sitt jobb bäst det senaste året.
”Calle Halfvarsson!!!”
Jag har ofta åsikter och kan häva ur
mig dem även när ingen efterfrågat dem, men jag skulle aldrig
betala för att få berätta för omvärlden vad jag tycker. Särskilt
inte i en omröstning där min röst inte väger tyngre än någon av
övriga hundratusentals röstande.
För detta är ingen liten företeelse.
I förra årets Melodifestivalfinal blev det femton miljoner
telefonröster! Detta program samlade visserligen 3,6 miljoner
tittare. Fråga mig inte varför, någon gång har jag råkat se en
trailer och velat begära skadestånd för psykiskt lidande. Det
dyraste alternativet där kostar 9,90 kr/samtal. För tio spänn vill
jag ha en middag! Eller (om det vore ett alternativ) själv få
bestämma utgången av tävlingen. Men nej, man får en
femtonmiljontedels andel i tramset.
Med femton miljoner röster kan vi ändå
dra slutsatsen att det finns människor som röstar 10-20 gånger. Då
snackar vi pengar. Och om det nu är en miljon (jag gissar vilt här)
som röstar bara i Melodifestivalen lär flera miljoner svenskar ägna
sig åt detta vaskande i någon av alla galor. Rent statistiskt borde
en del av dem läsa detta inlägg. Kan inte ni förklara varför? Jag
fattar att ni har råd, sitter man inte och ringer hela kvällen blir
summan hanterbar. Men ändå, varför?!
Om man kan vara hemma med sina barn
landar ofta i frågan om en familj kan leva på en lön. Eller
rättare sagt brukar diskussionen landa i att någon fastslår att
det är omöjligt för en familj att göra det och så är det
samtalet slut.
Men är det så? 2018 var den svenska
snittlönen 34600 kr. Efter att arbetsgivaravgiften dragits, annars
hade den varit 45471 kr. Hur mycket mer som försvinner i skatt beror
på var man bor, om man har lån och lite annat. Enligt
Ekonomifakta.se har vi en
nettolön på c:a 26200 kr att utgå ifrån. En familj med två vuxna
och två barn har då, inklusive barnbidrag, 28850 kr att leva för
om vi förutsätter att de inte får föräldrapenning eller någon
form av vårdbidrag.
Då går vi till utgifterna. Jag har i
flera inlägg konstaterat att förbehållsbeloppet/existensminimum är mycket väl tilltaget, men vi
utgår ifrån det trots att jag tycker att alla lätt borde klara sig
på hälften. För en familj med två barn under sex år ska man
klara sig på 13572 kr/månad för mat, kläder, hygien, telefon,
hushållsel, försäkringar och andra mindre utgifter för
tillfälliga behov.
Räknar vi av det återstår drygt
15000 kr för boende och kanske en bil. Bor man i Stockholms
innerstad räcker inte det så långt (fast då behöver man kanske
ingen bil), men på många ställen i landet är en boendekostnad på
10000 kr och en transportkostnad på 5000 kr helt rimliga.
Märk
väl att jag i min analys avrundat till familjens fördel och utgått
ifrån att de inte har några andra inkomstkällor, ingen avkastning
från sparkapital osv. I verkligheten tänker jag mig att barn inte
bara dyker upp vid frukostbordet en dag och att tanken om att leva på
en lön växer fram över tid. Kanske kan man i förväg anpassa
boende och andra utgifter samt gneta ihop en buffert.
Jag har full förståelse för att
inte alla tycker att ”existensminimum” innebär ett liv i
överflöd och inte alls har någon lust att klara sig med en bil
eller ett billigare boende, men nästa gång jag hör någon säga
att det är omöjligt för en familj att leva på en lön kommer jag
att säga emot. Det handlar som vanligt om prioriteringar.
Det sägs, bl a i mitt kommentarsfält,
att Sverige har mindre korruption än nästan alla andra länder. Med
statistik kan man visa vad som helst, men stämmer det verkligen? Och
är det egentligen intressant att jämföra Sverige med länder som Somalia som inte ens funnits i hundra år?
Det
är också svårt att veta var gränsen för korruption går. Är t
ex Jan Björklund den bästa kandidaten som ny ambassadör i Italien
eller får han jobbet som tack för att han såg till att Löfven
fick fyra år till? Jag vet inte.
Men det finns gott om mer tydliga
exempel på korruption i Sverige, som Boforsaffären och allt som har
med den så kallade ”Göteborgsandan” att göra. Faktum är att
vi har nog med korruption för att exportera. Svenska ambassader och
konsulat får allt fler korruptionsanmälningar mot sig och UD säger
själva att ”korruptionen blivit ett problem”.
Uppdrag Granskning har en historia på gång om där ett politikerstyrt
företagsprojekt i Värmland sitter i knäet på lokala entreprenörer.
Hur vanligt är inte det, och hur mycket vanligare har det inte
blivit?
Men jag är inte alls säker på att
det registrerats i Transparency Internationals statistik. Grejen med
korruption är att den är svår att avslöja så länge alla
inblandade är lika måna om att den hålls hemlig. Detta i
kombination med allt slöare journalister som helst vill hitta
färdiga scoop på Facebook bådar inte gott.
Jag har lydigt lyssnat på
reklaminslagen i poddar. Inget är gratis, sägs det, och särskilt
poddar som drivs av ett par eldsjälar utan en stor organisation i
ryggen måste ju finansieras på något sätt. Om jag inte stöttar
dem genom att donera känns det inte mer än rätt att jag lyssnar på
vad deras sponsor har att säga.
Men det finns gränser. De senaste
månaderna har många poddar lagt till flera reklamsnuttar per
avsnitt. Inte sällan är det poddaren själv som läser upp en text
författad av företaget som marknadsförs, vilket gör det ännu
lite segare än om man åtminstone har en rapp och ärlig produktion.
Inte minst gäller detta
ekonomipoddarna, som dessutom minst en gång per avsnitt
tvångsmässigt rabblar att alla investeringar innebär risker, ”det
är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet”, ”gör
alltid din egen analys” och så vidare. Drar man bort alla dessa
störningsmoment är det ibland inte så mycket innehåll kvar.
Jag har som sagt svalt det, men nu har
jag börjat sålla bland reklampoddarna. Dels genom att helt låta
bli att lyssna på dem, dels genom att inte lyssna på de
reklamintensivaste programmen när jag springer och därför inte har
tid att spola förbi disclaimers, kalsongreklam och ”Dagens
avsnittet produceras i samarbete med Kläggoffs, och Bernt, vad är
egentligen det bästa med Kläggoffs...?” varpå Bernt läser upp
samma text som förra och förrförra avsnittet.
Jag har som sagt viss acceptans och om
det ”riktiga” innehållet håller hög kvalitet blir den större,
men om många lyssnare irriteras och sitter beredda att spola framåt
så fort poddaren säger ”Vi är strax tillbaka!” minskar värdet
för annonsörerna och därmed på sikt för poddarna, så jag råder
dem att inte bli för giriga. Eller på ekonomibloggsvenska:
”Reklaminslag innebär en risk och
det är inte säkert att ni får tillbaka lyssnare som tröttnat, så
gör därför er egen analys om varje annonsör innan ni hoppar på
ett samarbete.”
Skrivarbläck är ju en av världens
dyraste vätskor som får tolvårig whisky att framstå som T-Röd
från Ica Basic, och även om jag sedan många år gått över från
bläckstråleskrivare till laser känns det skönt att få alla mina
fördomar bekräftade av någon som jobbat med det.
Alltså:
Skrivarbläck är i stort sett gratis
att framställa och marginalerna är hutlösa.
Utvecklingen av
bläckpatronerna är i stort sett att de regelbundet ändrat storlek
så att man inte bara ska behöva köpa nya patroner hela tiden utan
också rätt ofta en ny skrivare.
Anledningen att bläckstråleskrivare
ändå är ganska billiga är att man ska fortsätta använda dem och
därmed betala tillverkarna för bläck igen och igen. Och igen.
Chippet på patronen signalerar att
bläcket är slut långt innan det faktiskt är det. Kan du lura
skrivaren att du bytt patron till en ny och inte en gammal finns det
bläck kvar.
Det finns ingen rimlig förklaring till
att du inte kan skriva ut svartvitt bara för att det (eventuellt) är
slut på magentabläck.
Företagen försöker se till att du
inte kan fylla på bläck i en gammal patron, inte för att det inte
borde funka utan för att tjäna oskäliga pengar.
De jävlarna
ser till att skrivaren blandar cyan i det svarta bläcket så att det
ska ta slut även på de tre färger du i stort sett aldrig använder.
Jag är nu inne på min andra
laserskrivare. Inte för att det var något fel på den första utan
för att Canon (som inte alls är kanon) inte hade lust att fixa en
drivrutin till Windows 8 utan tyckte att jag skulle köpa en ny
skrivare istället. Så jag förklarade för Canon att det enda jag
vet säkert om framtida skrivare är att de inte ska heta Canon.
Men eftersom det är minst femton år
sedan jag gick över till laser var jag tvungen att kolla om det hänt
något nytt i bläckbranschen. Svar: Nej. Den billigaste
bläckskrivaren hos Netonnet kostar 299 kr, bläcket kostar 378 kr
(199 för svart och 179 för resten). De kallar den för en
allt-i-ett-skrivare, men kundrecensioner på nätet tyder snarare på
att modellen är en aldrig-i-helvete-skrivare.
2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta
arbetslöshet. De sa Stefan Löfven 2013, men regeringens åtgärder
har bara gett marginella effekter trots stora kostnader, och istället
för att sjunka har arbetslösheten stigit. Det som sjunkit är
Sveriges ranking. Av 28 länder i EU är Sverige på plats 23 med sina
6,9 procent (från plats 12 när Löfven lovade bättring). Vi är
alltså nästan sämst och det lär knappast ändra sig inom kort.
Fast riktigt hur dåliga vi är går
inte att säga. I SCB:s arbetskraftsundersökningar räknas en person
som sysselsatt bara han/hon haft sysselsättning i en timme den vecka
undersökningen genomförs. Sysselsatt betyder inte heller att man
arbetat med ett riktigt jobb. Det går lika bra med en helt
skattefinansierad praktikplats eller någon slags utbildning som inte
alls behöver leda till jobb. Definitionen är inte unik för
Sverige, men endast Sverige svenska hittepåjobb hava.
Staten kan visserligen skapa jobb som
behövs, det måste inte vara trams och skit. Men för att jobb ska
ge skatteintäkter måste både arbetsgivaren och finansieringen vara
privat. En vettig regering kan däremot skapa förutsättningar för
privata jobb, men bevisligen kan inte Sveriges nuvarande regering
det.
Hjärntrusten.
Inte för att jag har så stora
förhoppningar på några andra politiker. Dessutom kommer vi från
en högkonjunktur. Det är nu arbetslösheten ska vara som lägst och
”ladorna fulla”, för att använda regeringens retorik. Med en
rejäl ekonomisk kris och storföretag som antingen lägger ner eller
flyttar hela verksamheten till låglöneländer står vi inför
probl... utmaningar.
Så länge jag har bloggat har jag klagat på H&M och inte minst på vd Karl-Johan Persson som känts helt ointresserad av att driva ett klädbolag, och inte heller särskilt bra på det. När nu KJP flyttades till ordförandeposten och aktien tar ett glädjeskutt kan man lite här och där läsa att H&M stiger trots vd-bytet. Jag fattar (som vanligt) ingenting!
Ingen gillar väl Karl-Johan Persson?! Jo, kanske hans fru, men ni fattar vad jag menar. Att H&M-aktien
gått kräftgång det senaste decenniet är ju knappast trots KJP,
snarare på grund av. Att sedan pappa Stefan kliver av som
styrelseordförande känns mer som något man gör för att rädda
Karl-Johans ansikte. Jag känner inte familjen, men är rätt säker
på att Stefan kommer att fortsätta hålla ett vakande öga över
företaget. Han har ju som bekant några aktier...
Okej, resultatet var ”bättre än
väntat”, men knappast så fantastiskt att aktien hade stigit 9,4
procent bara på det. Vinsten var bättre än analytikerna räknat
med, men de börjar väl också bli rätt skotträdda.
Bruttomarginalen var sämre än väntat och inte heller ser det så
ljust ut framåt. Men vi är av med KJP – hurra!
Jag vet absolut ingenting
om KJP:s efterträdare Helena Helmersson, men jag kan inte tänka mig
att hon ger ett mer lojt intryck än KJP, vars enda merit för
vd-jobbet var hans gener. Det faktum att Helmersson inte är släkt
med Stefan Persson räcker för mig för att se H&M:s framtid an med tillförsikt.
Min bloggkollega Utdelningsseglaren
twittrade om att han lyxat till det genom att för en gångs skull
inte dela disktabletten mitt itu. Ett
extremsparinlägg bland många. Inte jätteseriöst, men heller inte
oseriöst. En del nickar instämmande, någon börjar förhoppningsvis
tänka till kring sina egna val och så är det den där
motvallskärringen som av någon anledning kokar över.
Jag har ingen diskmaskin, men hade jag
haft det och kommit fram till att en halv tablett gör samma jobb som
en hel hade jag inte haft några problem att dela på dem, på samma
sätt som jag återanvänder engångspåsar, använder helvita
baksidor av förbrukade pappersark som kladdpapper och slår några
droppar vatten i ketchup- och senapsflaskor för att få ut det
sista.
Personligen skiter jag i om man, som i
denna tråd,
kallar det galenskap, en sekt bestående av ”uteliggare mot
miljonen” samt ”jävla dårar”, men jag fascineras av
engagemanget. Hade Utdelningsseglaren sagt att han delar
disktabletter av miljöskäl hade han troligen hyllats överallt.
Åtminstone hade ingen offentligt vågat kalla handlingen galenskap,
men oss snåljåpar är det liksom alltid fri jakt på.
”Han samlade rabattkuponger, den
jäveln!”
För övrigt skulle jag vilja bemöta
påståendet om att man inte blir rik av diskmedelsbesparingar eller
– ”ännu värre” – att panta burkar. När det gäller panten
säger jag bara Burk-Curt,
mannen som drog ihop tolv miljoner på att samla burkar.
Faktum
är att man faktiskt mycket väl kan bli rik genom att spara in på
larvigt små utgifter. Jag har räknat på fika, abonnemang och t o m
plastpåsar (fyra år innan plastskatten) och visat att en inbesparad småutgift på sikt kan bli hundratusen. Flera inbesparade utgifter blir således flera hundratusen.
Jag tvingar ingen att hålla med eller
följa mitt exempel, vare sig för privatekonomi, miljö eller av
andra skäl. Men att kalla andra för galningar för att de vill göra
besparingar som inte drabbar någon annan än möjligtvis dem själva
är i mitt ödmjuka tycke inte ett bevis på att man själv är en
stor människa.
Sossepolitruken Veronica Palm, hon som
nyligen gjorde succé genom att sjunga om att hon har fest i sin fitta
(ursäkta språket, det är inte mitt utan hennes kör Guldfittornas)
har nu hittat lösningen på otryggheten i samhället –
fritidsgårdar!
Men
har vi inte provat det, kanske någon undrar. Jo, det har vi. Redan
när jag var ung trodde politiker att fritidsgårdar var lösningen
på samhällets alla ordningsproblem (problem hette problem då, inte
utmaningar). Fanns det en krona över drog man igång en ny
fritidsgård. Pengar som hade kunnat användas för att på riktigt
säkerställa tryggheten i samhället.
Kanske funkade det på 60-talet, för
fritidsgårdarna fanns även då, under namnet ungdomsgård. När jag
var i fritidsgårdsålder, på 80-talet, funkade det inte. Tvärtom
var fritidsgårdarna de stökigaste platserna. Där slogs, där
hotades, där såldes knark och smuggelsprit. Vi som inte var eller
ville bli kriminella drog snabbt därifrån så fort skolan var slut,
vid tretiden, för efter det var detta centraler för kriminell
verksamhet, det visste alla.
Eller nästan alla. Veronica Palm är ett år
yngre än jag. Hur kan hon ha missat det här? Och även om hon
missade det då, hur kan hon ha missat det på 90-talet när hon var
politiker, eller på 00-talet när hon var politiker, eller när hon
var politiker på 10-talet?
Hon säger själv att hennes erfarenhet
om de offentliga systemen från riksdagen gett henne verktyg att göra
nytta lokalt, och en av hennes första förslag som lokalpolitiker är
alltså att öppna en fritidsgård som stängdes ner efter att den
tagits över av kriminella. Albert Einstein lär ha sagt:
”The
definition of insanity is doing the same thing over and over and
expecting different results.”
Flygbolaget Norwegian kommer att från
och med månadsskiftet införa en avgift för kabinväskor.
Andra bolag väntas följa. Jag tycker i och för sig att flygbolagen
ska kunna ta ut vilka avgifter de vill så länge det framgår, men
det blir nästan larvigt när ”lågprisbolag” pressar
biljettpriset samtidigt som de tar hutlösa pengar för allt från
utskrivna boardingkort till ospecificerade serviceavgifter.
Och så det här med bagage där man
kan ta betalt för överviktiga väskor samtidigt som
hundrafemtiokilosresenären med en liten väska slipper undan. Fast
en del bolag tar ju ut en extra avgift för de som är för tjocka
för att klara sig med ett säte.
Det kan väl vara rimligt, men Air
France har (eller har åtminstone haft) en policy för överviktiga
som behöver två säten att de slipper betala extra ifall planet
inte är fullt. Okej, men varför inte sänka priset generellt då?
Även vi som klarar oss med en stol hade ju klarat oss utan
platsbiljett om vi vetat att det inte skulle bli fullt.
Hur som helst tycker jag att policyn
även kunde gälla kabinväskor. Så länge det finns gott om plats i
bagagehyllan borde flygbolaget inte ta betalt för att kunderna
använder utrymmet. Kommunikationschefen säger att man då får
välja en annan biljettyp. Den dag Norwegian, Ryanair och andra
rufflare erbjuder en som-ett-vanligt-jävla-flygbolag-biljett må det
vara hänt, men det kommer ju inte att hända.
En debattartikel i Expressen väckte rubrikfrågan hos mig. För den som inte vill klicka på
länken kan jag dra en sammanfattning. Kommun- och regionpolitiker
från fem riksdagspartier och två lokalpartier föreslår att
cykling av miljö- och hälsoskäl ska ingå i läroplanen.
Jag hatar inte cyklar och håller med
om att det vore bra om både barn och vuxna börjar röra sig mer,
men jag har fått uppfattningen att skolorna redan har svårt att
hinna med undervisning i riktiga skolämnen. Ni vet, matematik,
svenska och sånt, inte cykling, normkritik eller ens ”ett aktivt och systematiskt värdegrundsarbete som ska genomsyra undervisningen”.
Skulle vi inte kunna göra så här att
föräldrar tar föräldrarollen, alltså uppfostrar barnen, lär dem
cykla, knyta skorna, att respektera äldre och äta med bestick, så
kan skolan lära barnen multiplikationstabellen, ordklasserna och
Hallands floder?
Man måste kunna krypa innan man kan
gå. Den principen gäller inte bara barn utan i allra högsta grad
också den svenska skolan. Börja med baskunskaper. Den dag alla
elever lämnar skolan utan väsentliga brister i kärnämnen, alltså
att de kan läsa, skriva och räkna, prata engelska osv, då kan vi
diskutera om skolan ska lära ut cykling. Eller kanske inte vi, själv
är jag nog död redan om 50 år.
Jag är ofta skeptisk till att stat och kommun driver företag, särskilt i branscher där det privata
näringslivet gör det bättre. När det fyller ett syfte, som att
garantera medborgarna tillgång till el och fjärrvärme, är det en
annan sak. Om det dessutom går bra ekonomiskt så att företaget
både bär sina egna kostnader och ger återbäring – desto bättre.
Som företaget Öresundskraft som ägs
av Helsingborgs stad. Alliansen och SD ville sälja, S, V och MP
behålla. 14000 namnunderskrifter tvingade politikerna att lyssna på
folket. Säljpartierna tyckte att frågan ”är alldeles förkomplicerad” för att låta väljarna/ägarna bestämma, vilket brukar vara kodord
för att de förstod åt vilket håll det skulle gå.
Fast de
anade nog inte vilken massiv protest mot planerna det skulle bli,
96,37 procent sa nej.
Omröstningen var i vanlig svensk ordning bara rådgivande, men
politikerna fattar nog att om man pissar helt hämningslöst på
väljarna är det ingen större idé att ställa upp nästa val.
Så då spelar man ut nästa kort istället – bestraffning. När nu
väljarna var så dumma att de inte förstod och lydde vill
kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) höja skatten.
För tydligen räcker det inte att
Öresundskraft varje år går med 300 miljoner i vinst (ett resultat
som prognostiseras att dubblas på bara några år), M behövde
slakta guldkalven och få loss en rejäl klumpsumma för att få ihop
sin budget. Undrar om Peter fick veckopeng när han var liten och vad
som hände när pengarna var slut. Något säger mig att mamma och
pappa Danielsson öppnade plånboken på nytt då.
Lördag, dagen då människor med femdagarsjobb tänker ta en promenad, rensa källaren, vara sociala med alla de känner samt förverkliga sig själva. Men ni vet ju att det där inte kommer att hända den här helgen heller, så då kan ni lika gärna baka.
Jag skulle vilja baka mer matbröd. Jag
är nog inte särskilt bra på det, men det är ju tacksamt eftersom
nygräddat bröd i stort sett alltid blir gott. Mina brukar inte bli
så snygga, men när Matgeek marknadsför ”frallorna ALLA lyckas
med” ville jag se om det går att få dem lika bra som hans, om jag
följer receptet slaviskt. Jag bara ökar lite för att få mängden att passa med min ugn.
Det som behövs då är:
22 dl mjöl 9 dl vatten
25 gram jäst 2 tsk salt 1 isbit någon
form av frön, eventuellt
Vi börjar med att värma upp vattnet
till kroppstemperatur och blandar i jäst och salt. Kul att se att
han också vispar jästen för att det garanterat ska lösa upp sig.
Jag vispar alltid ut jäst, men det här var nog första gången jag
sett ett proffs göra det.
Sedan gör jag som Matgeek och
väger upp 1320 gram vetemjöl istället för att mäta. Och ja, jag
nollställde vågen först ;-).
Normalt hade jag använt
elvisp för att slippa kladda ner mig, men nu gör jag exakt som han
föreslår, bearbetar degen med slev och händer.
3-4 minuters knådning,
säger Matgeek, så jag knådade i fem minuter för att jag tror att
han gör det lite effektivare. Sedan fem minuters paus och ytterligare
lite knådning. Jag försökte vara återhållsam med att tillsätta
mer mjöl, för det känns som ett nybörjarfel som är lätt att
göra. Kanske blev det en halv matsked.
Sedan fuskar jag lite
när han föreslår olivolja i bunken. Det har jag inte, så det fick
bli raps. Å andra sidan sa han att ”olivolja tillför en massa god
smak” och det stämmer ju inte, olivolja är inte särskilt gott.
Nåväl, huvudpoängen verkar vara att brödet inte ska fastna, så
då funkar rapsolja lika bra.
Plastfolie är en produkt jag i
stort sett aldrig använder, men nu följer jag slaviskt (igen), så
toppen av bunken plastas.
Att få upp degen i dubbel storlek ska
ta mellan en halvtimme och sex timmar. För mig tog det en och en halv.
Första gången någonsin som jag väger
bullar, men det lät smart att ha bullar som är exakt lika stora. Jag siktade på 90 gram, +/-1.
Att rundriva, försöka spänna degen
med kupad hand, var lättare än jag trodde. Varje bulle tog 10-20
sekunder att göra. Sedan mer jäsning, en halvtimme, under ännu mer plastfolie.
Vattenpensling. Vallmofrön hade jag
inte, men väl lite skalade sesamfrön som jag köpte för att göra
egen hummus.
Eftersom jag har varmluftsugn kör jag
230 grader, annars kunde man blåsa på med 250. Till och med isbiten
har jag lyckats fixa (även om jag undrar hur mycket skillnad det gör
för smaken). Fast 20 minuter hade varit för mycket för min ugn,
jag tog ut dem efter en kvart.
Upp till bevis! Matgeeks överst, sedan
mina.
Inte så illa även om jag såklart
förlorar den ”kampen”. Som synes sprack många av mina lite.
Tror inte att det gör något för smaken, men nästa gång ska jag
försöka spänna degen mer i finishen.
Och så ska jag försöka ta till
mig idén om att variera receptet. Jag ska testa att minska mängden
jäst eftersom jag fick det tipset i kommentarsfältet när jag
bakade vörtbröd,
att mindre jäst ger längre jästid som gör brödet godare och
möjligen lite nyttigare också.
Matgeeks avslutande försök till
världsrekord i feminism kan ni med fördel stänga av om ni i likhet
med mig är helt ointresserade av svenska youtubers navelskåderi.
Jaja, han kanske var nominerad till något PK-pris (finns det andra?)
och ville förbättra oddsen. Men ett gott bröd blev det!
Priset då? 7 kr för mjölet, 1 kr för jästen. Salt, en skvätt olja och ett knippe sesamfrön - 1 kr sammanlagt? Och så elen för ugnen. Säger jag en femtioöring per fralla har jag åtminstone inte sagt för lite, och femtioöringar finns ju inte.
Det har varit varmt i vinter. Och
snälla, låt oss slippa diskussionen om huruvida det är en del av
den ena eller andra trenden, jag funderar över detta ur ett
investeringsperspektiv.
Logiskt förstår jag att företag som
säljer vinterkläder inte dansar av glädje över blidvintern. Samma
sak med sportaffärer som vill sälja skidor och sånt. Den norska
sportkedjan XXL vinstvarnade för fjärde kvartalet redan i mitten av
december och
passade på att sparka chefen.
Aktien för svenska Skistar som
driver skidanläggningar har inte heller gått särskilt bra på
sistone. Detta trots att snödjupet är bättre än vanligt på många
skidorter, men kanske bli vi sörlänningar inte så åksugna när vi
har mer snö i frysfacket än på tomten.
”Vad fan snackar han om?!”
Men om vi nu inte köper toppluvor,
långfärdsskridskor eller liftkort – vad köper vi då? Alltså,
vilka investeringar dra nytta av av en mild vinter? Fastighetsbolag
är det enda jag kan komma på. Bostadsförvaltare borde
gynnas av att slippa köldtoppar, men finns det verkligen mer att
pressa ur fastighetsbranschen nu? Bonava backade 14 procent så sent som igår.
Visserligen är vintern inte över.
Även om jag har lika svårt som någon annan att komma ihåg
tidigare vintrar (jag skulle inte ens kunna redogöra för vintern
2018-2019 månad för månad) har jag inga problem att minnas
snödrivor och köldknäppar i både mars och april, men om vi leker
med tanken att det blir en någorlunda snöfri och ljummen vinter
söder om Dalälven, var ska man satsa pengar för att dra nytta av
detta?
I varenda matbutik finns det
kosttillskott och multivitaminer. Särskilt nu på vintern
marknadsförs de rätt hårt. Jag har alltid tänkt att det nog är
bättre att få i sig de vitaminer, mineraler och annat man behöver
genom riktiga livsmedel istället för laboratorieframställda
tabletter, men är det så? Jag bestämde mig för att gräva i det
och det ser ut som att jag har rätt:
”När forskarna analyserade
betydelsen av källan (riktig mat eller kosttillskott) visade det sig
att lägre risk att dö bara fanns om tillräckliga mängder vitamin
K och magnesium kom från riktig mat och inte från kosttillskott.
Lägre risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar bara förelåg om
tillräckliga mängder vitamin A, vitamin K och zink kom från riktig
mat och inte från kosttillskott.”
Jag tvivlar inte på att det går att
hitta någon studie som säger motsatsen, men det verkar helt klart som
att min fördom har stöd i forskningen. Om man däremot äter
tillskott är det inte glasklart att det är bättre ifall
vitaminerna och mineralerna i dessa är naturligt framställda och inte syntetiska:
”Regarding natural vs. synthetic
forms of vitamins in dietary supplements, sometimes natural is
better, sometimes synthetic is better, and sometimes it doesn't
matter.”
Det gjorde mig lite förvånad. Jag
fattar att det går att få till högre koncentrationer genom att
utgå ifrån provrör istället för att extrahera vitaminer ur en
indisk rot. Bortsett från det trodde jag dock att roten alltid vann
över labbet, men det gör den inte.
Vissa rötter är mycket farliga...
När det är möjligt ska man satsa på
riktig mat. Jag kommer därför fortsätta att plocka blåbär, äta nässelpulver och annat som innehåller nyttigheter. Nu ännu mer säker på att
det faktiskt är bra för kroppen.
Vill man gå från andra hållet och
leta upp mat som är rik på just det man är rädd att få brist på
finns det sådana sidor på nätet, som den här. Redan tidigare har jag tipsat om
Skogsskafferiet där man kan ta reda
på vilka grödor man kan plocka helt gratis i skogen, var de finns,
när de ska skördas och vilka ämnen de innehåller, så det finns
inga ursäkter.
Det är fint när människor engagerar
sig i sånt de brinner för, men det var länge sedan uttrycket ”Väx
upp!” kändes så aktuellt som när jag läste om Maggie Svendsen,
64, som vill ha lekplatser för vuxna på Södermalm i Stockholm.
”Att vara vuxen är svårt och
någonstans är vi ju alla fortfarande barn egentligen. Jag tror att
vi behöver tillåta oss att vara just det ibland.”
Att Maggie identifierar sig som barn
har jag inga svårigheter att tro på, men hennes argument är så
fåniga att jag hade känt mig som den vuxna i rummet om jag träffat
henne när jag var tio år gammal. Jag hade blivit rädd om mitt
barnjag mött hennes när hon berättar att hon blev pånyttfödd av
att gunga, eftersom det får henne att släppa all prestige som hon
tydligen gick och bar på innan hon gick i barndom.
”Jag tror att vi skulle få ett
vänligare samhälle, vi skulle prata mer med varandra och känna oss
mindre ensamma. Om vi möts i en sandlåda och bygger ett sandslott
ihop får vi en gemenskap, precis som det fungerar för barn.”
VAD I HELVETE FATTAS DIG, MÄNNISKA!
Stadsdelsnämndens ordförande är mer diplomatisk än jag och
hänvisar till de lekplatser som redan finns. Men de duger inte. Inte
heller utegym, Maggie vill istället att det byggs en lekplats för
vuxna bredvid det befintliga utegymmet i Tantolunden. Inte bara
där utan över hela Stockholm.
”Och så är det gratis dessutom”,
avslutar hon. På vilket sätt då? Jag gissar att varenda lekplats
kommer att kosta sexsiffrigt innan spaden ens satts i jorden. Den
första jag hittar när jag söker är budgeterad att kosta en miljon.
Ett utegym hittar jag för ynka en kvarts miljon och om fru
Svendsen vill ta dessa pengar ur sin hushållskassa har jag inga
synpunkter.
Men som vanligt är det någon annan som ska fixa,
det blir ju enklast så. För att inte tala om billigast. Behöver
jag säga att Maggie Svendsen gått på Konstfack, gillar
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och LO på Facebook? Troligen inte.
Börsen tickar på uppåt med hjälp av
två förkortningar, TINA och FOMO, eller ”there is no alternative”
och ”fear of missing out”. Jag brukar mest hacka på den första
så nu ska jag ta mig an den andra istället. Eller rättare sagt
hylla ett alternativ (för det finns alternativ!):
The joy of
missing out.
Eller JOMO i förkortning. Det finns till och med
en podd som heter JOMO, den får ni inte missa :-). Jo, det får ni,
det är det som är poängen! Vi bör inte hoppa på vartenda fenomen
som dyker upp, inte utan att fundera över om det är vettigt. Det är
det sällan.
Själv går jag t ex gärna miste om
teknik. Det blir ju skitdyrt om man ska köpa allt och det mesta
hinner jag inte ens sätta mig in i innan det är ute igen, även om
jag kan ha varit den siste svensken att utrusta mig med minidisc och
palmpilot. Missade ni dem gör det inget.
Trots att jag redan är skeptisk mot
det mesta kan jag bli bättre. Mest effektivt kommer man just nu
undan genom att inte jämt vara uppkopplad mot internet via telefon.
Jag hörde nyligen en podd där en kille som går på gym berättade
om nyårslöftesgymmarna som kommer in varje år vid den här tiden.
De brukar försvinna från gymmet inom
ett par månader, men i år hinner de inte ens gymma när de är där
eftersom de måste scrolla på sin telefon varannan minut. Sociala
medier klarar sig utan er den där timmen. Jag är rätt bra på att
undvika sociala medier och finns just nu bara på Twitter, men under
2020 kommer jag bli mer restriktiv där med.
Börsen är ett annat ställe man kan
slå ihjäl tid till ingen som helst nytta. Visst är det kul att se
hur ens värdepapper rör sig, men om du varken tänkt köpa eller
sälja finns det ingen anledning att uppdatera skärmen igen och
igen. Det har jag blivit bättre på. Från att ha kollat kurser
många gånger om dagen är jag nere i max två genomgångar per dag,
ofta bara en.
Jag har inte längre automatisk
hämtning av min e-post. Jag kollar den aktivt när jag har tid och
lust. För hur det än är, plingar det till vänder man sig dit av
bara farten och så tappar man koncentrationen på det man höll på
med.
Alla dessa flöden, program och
signaler som pockar på uppmärksamhet gör mest att jag inte får
något gjort och inte behöver jag känna någon rädsla för att
missa störningsmoment. JOMO 2020!
Jag fick ett mejl från Net-Flix.
Netflix, tänker du. Nej, Net-Flix. De ville uppmärksamma mig på
att jag inte betalat och att mitt konto därför hamnat i viloläge.
Nu har jag varken Netflix eller Net-Flix och anade att
avsändaradressen info@j-stevia.or.jp inte var en officiell
Netflixadress.
Det var såklart bara ett försök att
fiska upp mina kontouppgifter och trots den förtroendeingivande
avslutningen ”Vänligen skicka inte kreditkortsuppgifter via e-post
av säkerhetsskäl” var de aldrig riktigt nära att lyckas.
Att dra nytta av andras upparbetade
varumärken är annars inget nytt. Ni som var med på 80-talet minns
förmodligen Sorbits tuggummi. Det var dåtidens Stimorol, kan man
kanske säga. Plötslig dök Orbit upp och det kan inte uteslutas att
Orbits tuggummi ville åka snålskjuts. Själv har jag alltid
föredragit Nisses tuggummi med sin slagkraftiga slogan ”Nästan
som ett riktigt tuggummi!”.
Säga vad man vill, ”ett paket
fullt av gummi” är mer logiskt än den namnkunniga konkurrentens
”packet full of sunshine” med en reklamfilm i samma stil. Apropå solsken gillar
jag kreativiteten i Sunbucks kaffe. Stjärna som stjärna liksom.
Ibland är det lätt att veta vad som
var först av hönan och ägget, särskilt om äggen tryckts ner i en
tub och kallas Svennes eller Kalles Kaviar. För övrigt kom pålägget
Kalles Kaviar 42 år före det schweiziska ska- och reggaebandet med
samma namn. Och många är vi som på
semestern sett väldigt billiga ”märkesskor” från Adidas, Puma
eller Nike. Eller åtminstone nästan.
Där får man åtminstone något, om än
kanske inte riktigt den kvalitet man hade tänkt sig, men när
Net-Flix eller Storytell ber dig skicka dina kontouppgifter (de enda
uppgifterna om dig som de garanterat har ifall du verkligen vore
kund) kan du vara säker på att det är en ren och skär bluff.
Fast en sak kan man vara säker på –
det fungerar. Om inte väldigt många människor utan att tänka sig
för klickade på länkar för att lämna ut lösenord eller
installera trojaner i sina datorer skulle förfrågningarna minska.
Det är marknaden som styr, även i bluffbranschen.