”Bor det folk på landet?!”

Det här är Lorentz. Han är miljöpartist och sitter märkligt nog i riksdagen. Under skoltiden (Waldorfskola, ingen eftergymnasial utbildning) jobbade han extra som butiksbiträde. Sedan blev han politisk sekreterare på studentkåren och efter det politiskt sakkunnig. Sakkunnig på vadå?! Han tycks ju ha levt ett mycket skyddat liv i Stockholms innerstad (just nu Södermalm, var annars) och har inga märkbara kunskaper eller erfarenheter överhuvudtaget.

Jag följer inte Lorentz på Twitter och ingen annanstans heller. De enda gångerna jag ser honom i flödet brukar det se ut som i exemplet ovan. Han häver ur sig något som är så urbota dumt att att man först inte vet om han menar allvar, men när man läser vidare märker man för det mesta att det gör han faktiskt. Som i detta fall där han vädrar sin fördom om Sverige utanför tullarna där han inte tror att folk har tjänstebilar och att alla som tror det är oinformerade idioter.

I sakfrågan kan jag ha respekt för åsikten, att bilägande aldrig ska skattesubventioneras. Det vore lättare med generellt lägre skatter, men eftersom skattehöjning tycks vara Miljöpartiets svar på allt ökar intresset för fix och trix.

Men Lorentz är tyvärr inte unik. När Miljöpartiet nu ska välja ett nytt språkrör noterade jag att en av kandidaterna har mindre arbetslivserfarenhet som vuxen än jag själv hade när jag gick på högstadiet. Bortsett från jobbet som politiker, men riksdagsledamöter brukar vara noga med att påpeka att det inte är ett jobb utan att förtroendeuppdrag.

Det är inte heller ett MP-fenomen. Det finns ledamöter i alla partier som inte haft ett enda riktigt jobb. Många livnär sig på politiken till pensionen utan att någonsin ha fått en inblick i en vanlig arbetsplats eller suttit i ett fikarum med vanliga människor.

”All offentlig makt utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare” står det i regeringsformen. Undrar hur många i gruppen ”folket” som känner sig företrädda av Lorentz Tovatt. Gissningsvis inte en enda utanför Södermalm i Stockholm.

Jag är extremare än de extrema

Jag vet att jag är ett ufo. Inget jag brukar tänka på, men ibland blir jag påmind. Som när Gojan på Twitter gjorde en opinionsundersökning om hur mycket pengar man lägger på mat.

Som ni ser är det högsta alternativet 3751 kr eller mer medan det lägsta alternativet börjar på 1500 kr. Jag vet inte om min gamla uträkning som landade på 663 kr fortfarande stämmer. Mat har blivit några procent dyrare sedan dess. Å andra sidan har jag börjat baka allt mitt bröd själv, så det ligger väl i de trakterna. I alla lägen skulle jag behöva dubbla mina matutgifter för att ens komma upp till den lägsta gruppen, där ändå bara en fjärdedel i undersökningen hamnade.

Jag har i ett tidigare inlägg försökt förklara hur jag kan äta så billigt, kanske en fjärdedel av riksgenomsnittet, men jag förstår det inte själv. Det är inte så att jag går in i matbutiken och bestämmer att idag ska jag köpa så lite som möjligt. Det blir bara så. Och så handlar jag såklart inte på Ica utan på Willys och Lidl.

Jag köper det jag själv gillar. Jag gillar i och för sig godis, chips och läsk, men jag gillar också att må bra och vara relativt smal, så det går bort. Vegetarianismen hjälper mig såklart också. Nästan ingenting i min matkorg kostar mer än 40 kr/kg och vad får man från djurriket för det kilopriset, kyckling och falukorv?

Ingen offerkofta här, jag bär min ufo-stämpel med stolthet. Som så mycket annat förstår jag den inte riktigt. Jag kan fatta att man äter billigare än jag, men utan utelunch fem dagar i veckan förstår jag inte hur man kan bränna flera tusen mer. Man kan inte förstå allt.

Lifehack

Ibland flyter det. Jag har en längre tid funderat över vad jag ska göra åt mitt badkar. Det var en rostfläck i botten. Mindre än en centimeter i diameter och det påverkar inte funktionen, men snyggt var det inte. Jag testade att slipa och måla med emaljfärg och även om färgen inte blev helt perfekt var det inom felmarginalen, men så lossnade färgen efter något år. Tillbaks på ruta ett.

För egen del skiter jag i det, men när man ska sälja är det ju lite skit med en rostfläck i badkaret. Några repor också. Samtidigt känns det överdrivet att köpa ett nytt badkar för 3-4 tusen. Köparna kanske inte ens vill ha badkar och chansen att de river ut hela badrummet är nog rätt stor.

Att köpa ett begagnat är också mekigt. Det var så jag skaffade rostmärkeskaret (fast jag minns ingen rostfläck då). Jag skaffade till och med två badkar. Ett med en benställning där karet var väl slitet som jag fick gratis och ett fint kar utan ben som jag betalade en hundring för. Jag satte ihop dem och var rätt nöjd med att ha fått ett badkar för en hundring.

Karet ska ju passa i storlek också (det förra skohornades på plats mellan väggar, kommoder och kranar) och när jag nyligen letade kyl/frys till min mammas lägenhet märkte jag att varken skick eller mått i annonsen nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

Men så bar det sig inte sämre än att jag var förbi elsoprummet i bostadsrättsföreningen. För att slänga sopor, men det har hänt mer än en gång att jag fått mer med mig därifrån. Och där står ett felfritt badkar som tycks vara i rätt storlek. Jag gick hem, mätte, och jodå. Jag hämtade bilen och bärhjälp och någon timme senare stod det nya badkaret på plats.

Det gamla förpassades till containern för grovsopor (till skillnad från grannen förstod jag nämligen inte varför badkar skulle sorteras som elavfall) och alltihop kostade mig bara en deciliter bensin och lika mycket svett. Succé!

Större intresse för skuldsanering

Antalet människor som söker skuldsanering ökar, och samma larm har kommit tidigare. Det ökar i nästan alla åldersgrupper, men särskilt hos dem upp till 34 år:

”Många unga förstår inte vad en skuldsanering innebär. De har en bild av att det bara är att beställa en sanering och sedan få skulderna avskrivna, och så är det inte.”

Drygt tjugotusen förra året och då var det en jätteökning. Över femtontusen redan första halvåret i år. Fortsätter detta är det snart flera miljoner svenskar som vill slippa sina skulder. Det är kanske inte chockerande att ansvarslösa människor försöker undkomma ansvaret för skulderna de fått av sin ansvarslöshet, men ett visst mått av fräckhet är det onekligen. Först handlar man för pengar man inte har. Sedan vill man få sina skulder avskrivna.

Jag fattar att det måste kännas hopplöst att ha flera miljoner i skulder utan att äga något, oavsett om man köpt semester på krita eller kraschat sitt bolag. När skulden ökar i snabbare takt än man kan betala tillbaka finns inget sätt att komma ur skruvstädet. Men är man under 34, har 30-40 års arbetsliv kvar, är det då rimligt att man ska få fem helt drägliga år med möjlighet till klart högre konsumtion än vad jag själv har, helt frivilligt, för att sedan bli helt skuldfri?

En del får sedan en andra skuldsanering beviljad efter att de sluppit skulderna och fått börja på ny kula! Inte undra på att de får bilden av att det bara är att ”beställa en sanering”. Okej att räntan kan avskrivas, men ska man verkligen kunna slippa betala den ursprungliga skulden när man har flera decennier på sig att göra rätt för sig? Vari ligger rättvisan i det?

Jo, efter fem år!

För det är ju inte så att skulderna bara försvinner. Andra får ta över dem. Näringsidkare vars enda brott är att de sålt varor och tjänster till en omdömeslös skithög. Deras hederliga kunder. Skattebetalare. När överskuldsattheten ändå bara ökar kanske det är dags för staten att testa något nytt.

Ännu en formfranska

Här kommer ytterligare ett recept från kommentarsfältet, när jag efterlyste hembakta formbröd. Denna gång en formfranska rekommenderad av Sara, men som vanligt gör jag några justeringar (mest för att jag saknar en del av ingredienserna). Detta behövs i min version:

jäst, 25 gram
vatten, 2,5 dl
ägg, 1 st (ska vara ett halvt, men de är svårdelade)
smör/margarin, 1 msk
salt, 1 tsk
vetemjöl, 7 dl

Värm vattnet fingervarmt. Smula ner jästen tills den är upplöst. Fyll på med ägg, smör och salt. Rör om.

I med mjölet, degkroka tills degen är smidig. Jäs under bakduk i 30 minuter.

Knåda ut luften och häll ner i en smord bakform på 1,5 liter. Jäs i 30 minuter till medan ugnen värms upp till 200 grader.

Pensla brödet med vatten.

Värm i nedre delen av ugnen tills brödet har bra färg. I mitt fall tog det drygt 20 minuter.

Det var det hela. Egentligen ska man garnera med vallmofrön, men kanske havregryn, som jag gjorde i ett tidigare recept, också funkar. Det ska penslas med ägg (för bökigt) och så ska det vara ”vetemjöl special”, men det reas aldrig ut i de affärer jag handlar.

Det här var nog det närmaste jag kommit en hembakt formfranska. Lite ”bräcklig” i konsistensen, men det kanske hade löst sig med vetemjöl special eller bara ett par minuter till i ugnen. Gott var det hur som helst.

Dårarna demonstrerar

Av allt dumt jag läst genom livet kan detta vara det allra dummaste.

Sju personer kräver att oljebolaget Lundin Energy läggs ner. Argument: Dessa sju mentala dvärgar heter Lundin och ”är trötta på att förknippas med Lundin Oil och dess skadliga verksamhet”. Vilken tur, för det gör ni inte! Ingen hör talas om Lundin Gold, Lundin Mining, Lundin Energy eller tidigare Lundin Oil och tänker på en svagsint kränkthetsapostel i Stockholm vid namn Erik Lundin eller Petra Lundin i Göteborg.

De sju artikelförfattarna som gissningsvis aldrig åker något färdmedel drivet av fossila bränslen och inte heller köper en enda produkt tillverkad av eller transporterad med hjälp av olja tycker alltså att de ska ha någon slags vetorätt i företag med Lundin i namnet. Ja, detta händer på riktigt och artikeln är inte publicerad första april.

Men hur galet det än låter har det hänt förr. Familjen Logg tror jag till och med gick till domstol för att få H&M att sluta sälja lågpriskläder under varumärket L.O.G.G. eftersom det riskerade att dra ett löjets skimmer över familjen Logg (som om de behövde hjälp med det).

Vad säger alla Eriksson om Lars Magnus Ericssons företag med samma namn? De är tio gånger fler än Lundinarna, så här snackar vi maktfaktor. Själv borde jag kanske stämma tarmarna ur Schibsted-koncernen för att de säljer gamla nummer av tidningen Larson utan att ha frågat mig. Den var visserligen bra, men jag kan ju bli kränkt ändå. Varför ska vi nöja oss med personnamn förresten? Är företaget Trelleborg verkligen representativt för alla Trelleborgs medborgare? Eller Kopparbergs och Nokia.

Finns det verkligen ingen gräns för dumhet? Och har inte tidningen någon gräns för vilken skit de publicerar?! Inte ens arvsynd står särskilt högt i kurs längre, men efternamnssynd trodde jag faktiskt att den här killen var ensam om att tillbedja:

En liten dispyt

Kombinationen av att vara tävlingsinriktad i förhandlingssituationer och en snål jävel riskerar att göra mig till en obehaglig människa. Det försöker jag motarbeta genom att vara serviceinriktad och alltid tänka mig in i motpartens situation, men det finns gränser.

Jag sålde ju min mammas lägenhet i somras. När säljarna hade vunnit budgivningen, men ännu inte betalat ville de göra en egen besiktning av lägenheten. Rimligt. Under denna genomgång satte de på samtliga fyra plattor på spisen samt full spya på ugnen varpå proppen gick. Vi hade aldrig haft något problem med spisen, men det visade sig att den propp som satt där var svagare än den borde (tror att det kan ha varit 10 ampere istället för 25, men jag är osäker nu). Möjligen går säkringen oavsett, i skarpt läge behöver man ju aldrig maxa alla reglage samtidigt.

Proppen byttes och spisen funkade igen, men under de minuter som gick funderade säljarna på vad som gällde ifall spisen hade gett upp. Jag sa att jag i så fall var villig att betala för den, men var tydlig med att den spis lägenheten såldes med var en gammal glaskeramikhällsvariant och jag tänkte inte betala för en ny spis. Köparna å sin sida skulle renovera köket så de ville såklart varken ha en trasig eller fungerande spis från förra årtusendet.

”Det är inte spisen på bilden som har skrivit brevet”, men typ så.

Nu fick vi igång spisen, så det löste sig, men tolv dagar efter att köparna övertagit lägenheten ringde de och berättade att spisen lagt av igen. Denna gång hade en huvudsäkring i källaren gått. Så vem skulle nu betala för detta? Jag konsulterade två elkunniga personer som var för sig sa att antingen gick proppen oberoende av spisen eller också efter påfrestningen av säljarnas maxbelastning av spisen ett par månader tidigare.

Inte mitt fel alltså, men eftersom jag inte ville att köparna skulle känna sig lurade och för att förebygga en situation där de skulle avkräva mig ett belopp motsvarande en sprillans induktionshäll och inbyggd varmluftsugn erbjöd jag en kompromiss, att betala vad en tjugo år gammal glaskeramikspis kostar på Blocket, 200 kr.

Jag hörde inget mer av dem och tolkar tystnaden som: ”Är du helt jävla dum i huv'et, gubbjävel?! Vi vill såklart inte släpa upp en ny spis som är äldre än oss!” Jag kan leva med det. Hellre det än att de fortsätter kontakta mig det närmaste året varje gång de hittar en spricka i en golvlist för att höra hur jag ska kompensera dem för det.

Vad säger folkdomstolen? Var det snålt att inte erbjuda åtminstone någon tusenlapp för köparnas besvär med spisen eller borde jag kanske istället ha gått strikt på att när köparen övertagit bostaden är alla kostnader deras?

Till protokollet vill jag också föra att eftersom köparen hamnade mellan två boenden lät jag dem utan kostnad fylla två rum och en garderob i perioden mellan kontraktsskrivning och slutbetalning. Vidare fick de använda frysen, som jag dessförinnan tömt och slagit av, och jag bjöd dem till och med på tre veckors elkostnad för detta. Vidare lät jag dem vid minst två tillfällen få tillgång till lägenheten för att visa upp den för potentiella hantverkare, så då gick jag dit och öppnade åt dem, även det kostnadsfritt.

Blås på!

Vad gör man om man blir blåst, om varan eller tjänsten man köpt inte höll måttet? En gång i världen kunde man vända sig till kommunens konsumentvägledare. Min moderatstyrda hemkommun tog bort den tjänsten för många år sedan och tydligen är det många kommuner som följer efter. Om de ens har någon konsumentrådgivning är det ofta bara några timmar i veckan, vilket resulterar i telefonkön från Helvetet.

Då kan man istället vända sig till Allmänna Reklamationsnämnden, men de tar bara upp ärenden på 500 kr eller mer. Beroende på område, en del kräver att summan är lägst 2000 kr. Om man exempelvis blir lurad på 1900 kr för en banktjänst kommer ARN inte göra någonting.

Polisen... Nej, det var inget seriöst förslag. De verkar ju lägga ner allting som inte ger flera års fängelse. ”I brist på spaningsuppslag” och märkligt nog får de inga uppslag i fikarummet eller ens när de spelar innebandy. Det händer att brottsoffret har hela storyn, bevis och styrkta dokument, men det kräver ändå att en polis reser sig från stolen och där stannar det.

Vad hindrar då företag eller privata skojare att lura massor av människor på några hundralappar vardera? Inte mycket. Kommer detta att leda till fler eller färre bedrägerier? Knappast färre, så då ökar behovet ännu mer. Som vänder sig vart?

”HA Direkt, vad kan jag hjälpa dig med?”

Skatt på Swish

För ett knappt år sedan skrev jag ett inlägg om Swishjournalistik, ett fenomen jag i grunden är positiv till. I samma veva hade det börjat pratas om skatt på Swishinkomster, vilket jag i kommentarsfältet kommenterade så här:

”Det är ju ändå inte mer än rätt att de som jobbar professionellt med något de får Swishpengar för betalar skatt, och det tror jag att de flesta gör.”

Jag minns inte varför jag var så säker på det, men Joakim Lamotte, den mest omtalade Swishjournalisten (eller ”Swishhoran” om man föredrar Sveriges Radios benämning), sa långt tidigare att han tog in alla Swishintäkter i sitt företag så jag kanske tänkte att det var standard.

Nu har det kommit till skarpt läge när skribenten Helena Edlund berättade att hon blivit hårt eftertaxerad efter att ha gjort en annan bedömning än Lamotte. Så vad är rätt eller fel?

Det är inte helt lätt att svara på, men jag lutar fortfarande åt Lamottes hållning här. Om intäkten är ersättning för en motprestation ska den beskattas och även om Edlund (och andra) skrivit på sin hemsida att de som betalar henne gör det som gåva spelar det knappast någon roll. Annars kan alla, från slaktare till läkare, börja ta betalt i finansiella ”gåvor”.

Därmed inte sagt att jag inte tycker synd om Edlund när hon 2020 får betala skatt på inkomster för 2017-2018. Med straffskatten blir inkomsterna i princip raderade och detsamma lär gälla för 2019-2020. Vad jag inte förstår är chocken. Trodde hon att Lamotte (och andra Swishskribenter?) skattar för att det är häftigt att betala skatt? Och när hon sommaren 2019 blev kontaktad av en handläggare på Skatteverket måste hon väl ändå ha tänkt tanken att myndigheten vill ha betalt?

Att Skatteverket (allt enligt Edlund) också krävt skatt på inkomster till ett konto som inte är kopplat till Swish och som inte rör hennes arbete är såklart uppåt väggarna, men hade hon från start lagt Swishinkomster i sitt bolag hade problemet knappast uppstått.

Sedan är jag den förste att ifrågasätta sansen i att en tredjedel av varje tjänad krona ska gå till inkomstskatt, nästa tredjedel i egenavgift/arbetsgivaravgift och på den återstående tredjedelen (förutsatt att den inte ska gå i straffskatt delvis pga Skatteverket tagit flera år på sig att handlägga ärendet) ska man betala moms på allt man köper och kapitalskatt på det man sparar, men det är en annan diskussion för ett annat blogginlägg.

”Alternativ till kriminalitet”

Varje gång det pratas om kriminella gäng och yrkeskriminella säger ”förståsigpåare” att samhället måste ge dessa människor alternativ. Hur dessa alternativ ska se ut är de sällan eller aldrig särskilt tydliga med. För de har ingen aning.

Ni vet de där i skolan som rökte hasch, aldrig gick på lektionerna, inte fick ett jobb och började leva på att göra inbrott, bedrägerier eller indrivning? De vars liv var över innan 30, antingen bokstavligt eller i praktiken. Klart att det vore fint om samhället hade satt in insatser långt tidigare, men vilka?

Faktum är att det aldrig någonsin kommer finnas attraktiva alternativ för människor som inte har rika föräldrar, inte klarar skolan och är lite dumma i huvudet. Om de inte kan bli berömda artister eller idrottsproffs återstår det att bli hederliga låginkomsttagare, bo kvar i ett stökigt skitområde och transportera sig med kollektivtrafik och en rostig cykel.

Jag tror visst att man kan bli lycklig med det livet och tycker att det vore jättebra om de väljer det, men vill man till varje pris ha senaste BMW-modellen, en paradvåning i Stockholms innerstad och bada i kokain kommer man inte ändra sig för att Arbetsförmedlingen erbjuder ett truckkort som på sikt kan leda till en fast anställning på ett industriellt lager.

Jag tror inte heller att pengar är lösningen. Vi har vräkt pengar i ”utanförskapsområden” sedan jag gick på mellanstadiet. Skolorna där har fått mångdubbelt högre resurser än andra, det har plöjts ner pengar i kulturprojekt och ungdomsgårdar. Det har inte löst någonting. Inget av dessa områden är bättre idag än då. Antalet och andelen ungdomar som det går åt helvete för har bara ökat.

Så vad gör ”vi” då? Jag vet inte, men jag tror att det är dags att sluta låtsas som att alla problem kan lösas med morötter, och när inte de hederliga alternativen går att göra attraktiva kanske man ska lägga kraften på att göra de ohederliga oattraktiva. Högre och hårdare straff? Kanske, men framförallt måste samhället se till att risken att åka dit är så reell att den tas med i kalkylen.

Så tror jag, men här är jag öppen för idéer. Håll kommentarsfältet sakligt och trevligt!

Blomkål

När jag blev vegetarian vid nitton års ålder åt jag rätt dåligt. Det var mycket spaghetti med lök, mackor, läsk och en och annan färdigrätt. Det hade nog varit lättare att äta nyttigt om jag ätit kött, men de flesta ungdomar som flyttar hemifrån slarvar nog med maten.

En av de första vegetariska rätter jag fick till var blomkål med champinjonstuvning. Det är enkelt, nyttigt och det går snabbt. Ett problem för mig som snåljåp är att priset på blomkål varierar kraftigt, delvis säsongsbaserat, men plötsligt är det rea. Som nu på Lidl, 14,90 kr/kilo. Så då blev det dags igen.

Börja med att ta bort blasten, men behåll roten. Den kan dock med fördel skäras av eftersom huvudet annars tar så stor plats i kastrullen. Skär roten i ett par bitar och lägger dem bredvid kålhuvudet. Ta fram en lagom stor kastrull, fyll den med blomkål och saltat vatten och koka i ungefär en kvart. Tryck in en gaffel för att avbryta när tuggmotståndet är rätt.

Jag låter inte vattnet täcka kålhuvudet. Det behövs inte om man kokar med lock, men om man vill kan man välta det uppochned efter en stund.

Parallellt med detta görs en stuvning bestående av champinjoner och gul lök.

Köp färsk svamp! Det är billigare, men framförallt smakar det mycket mer. Hacka i lagom stora bitar. Jag hackar löken finare än svampen.

Fräs svampen och löken i smör och/eller olja. Olja är enklare, men ger ingen vidare stekyta.

Krydda med salt och peppar. Strö över vetemjöl. Vispa. Häll på mjölk och vispa igen. Låt det koka upp. Sedan går det att hälla på mer mjöl och mjölk till lagom mängd och konsistens, men koka upp varje gång så att det inte blir klumpigt.

Servera. Eftersom jag skulle ta en bloggbild klippte jag lite gräslök över anrättningen.

En sista grej! Häll inte ut blomkålsspadet. Spara det genom att hälla blomkålen i ett durkslag med en burk under.

Spadet innehåller B-, C- och K-vitamin, kalium och lite annat. Dessutom är det smakrikt. Koka t ex ris eller bulgur i det (hellre än pasta där en del av vätskan går till spillo), så blir även den måltiden god och nyttig. Men tänk då på att vattnet redan är saltat.

Apropå återvinning såg jag att blomkålsblasten går att äta, men tusan vet vad de har besprutat med. Jag är skeptisk.

”Pengar ska brännas”

Jag undviker både tv och kvällspress, eftersom jag mår bra av att göra det. Men ibland blir jag tipsad om något som är för dumt för att inte kommentera, som detta.

Så Lyxfällan har blivit något slags kändisprogram nu? Kanske lika bra det, jag gav upp när jag kände igen problematiken i vartenda program och det var många år sedan. Ett program med kändisidioter skulle såklart inte funka utan Josefin Crafoord.

”Jag gillar att leva för stunden, pengar ska brännas när man har dom.”

Jaja, vadhelst som får din båt att flyta. Så berättar hon om ett torp hon köpt och aldrig har råd att renovera. Nej, det är klart. När det finns keramikkatter att köpa för ynka 3500 kr (=200 meter 2tum4-regel) kan man ju omöjligen spara pengar.

”WTF?!”

Det intressantaste hon kläcker ur sig är nog ändå att när hon var vid 27 års ålder precis startat eget trodde hon att alla leverantörsfakturor som kom in var inkomster. Själv var jag 28 när jag startade eget och trodde aldrig att de räkningar för flyg- och tågbiljetter, webbhotell osv som ramlade in var pengar jag skulle få. Inkomster brukar vara betalning för att man gjort något och har jag inte jobbat för SJ lär de inte ge mig pengar, men Josefin har kanske inte den erfarenheten.

Tiden vi sparar

Aldrig har jag sett så många robotgräsklippare som i år. Ändå var fler svenskar än vanligt hemma hela sommaren. Så då hade de väl kunnat klippa sina egna gräsmattor? Jag kan förstå att folk skaffar robotgräsklippare trots att de är skitdyra, men de ger en god illustration över ett fenomen jag grubblat på – vad ska vi med tiden till?

Vad gör ni när ni är lediga? Jag har själv jättesvårt för att sitta på en stol och göra ingenting. Kommer någon och hälsar på så visst kan man fika och snacka skit en stund, men efter ett tag vill jag gärna göra något. Är det goda vänner känner de till mina egenheter och förstår att det inte är för att jag vill att de ska gå som jag börjar rengöra ugnen eller skruva upp en lampa. Jag umgås ju minst lika bra med något i händerna.

Jag tror dessutom att det är nyttigt för både kropp och knopp. De flesta med kreativa jobb har upptäckt att knutar har löst sig när de tagit en promenad eller diskat istället för att skriva, skulptera eller vad de nu egentligen skulle ha gjort. Människan är inte skapt att sitta och glo på en tv, men många nya uppfinningar går ut på att frigöra tid för att göra ingenting.

Ni kanske tycker att jag är en bakåtsträvare när jag går mina ärenden istället för att ta bilen, bakar bröd utan bakmaskin eller dammsuger utan robotdammsugare. Det beror på att jag är en bakåtsträvare. Allt nytt blir inte automatiskt bättre. Moderna människor har jättemycket fritid och knaprar psykofarmaka för att de ändå inte trivs med sina liv. Är det utveckling är jag gärna utan.

Hitan och ditan

I en av de senaste opinionsundersökningen fick Feministiskt Initiativ mindre än 0,1 procent. Nästan ingen vet vad deras företrädare efter Gudrun Schyman heter och vi är nog många som inte kan namnge tre personer i partiet (utan att räkna in avhoppare), men då och då presenteras de som ett seriöst parti, så låt oss därför titta på deras ekonomiska politik.

På sin hemsida anger FI 100 skäl att rösta på dem. Detta är uppenbart skrivet inför valet 2018, men eftersom det ligger ute får vi väl förutsätta att det är aktuella förslag, så låt mig presentera de tio galnaste FI-idéerna ur ett ekonomiperspektiv. Plats 10:

För avgiftsfri kollektivtrafik för alla, i hela landet (förslag nr 8)

Skönt att de inte skrev ”gratis” så slipper jag dampa på det. ”Man kan räkna på hitan och ditan” sa dåvarande partiledaren Gudrun Schyman när hon fick en ekonomifråga i Ekots Lördagsintervju (varför i all världen hon blivit inbjuden dit!), men det blir snabbt uppenbart att de mest räknar på ”hitan”. Så gott som alla förslag kostar och nästan inga ger pengar. Norrlandskommuner med långa avstånd ska alltså köra runt folk, inte subventionerat utan helt utan ersättning. Det skulle kanske funka om de tjänade in det någon annanstans, men här är det ”allt åt alla” som gäller.

För att bostäder med rimliga hyror måste prioriteras (förslag nr 41)

Feministerna vill sänka hyrorna så att alla har råd med en bra bostad, barnfamiljer får under inga omständigheter vräkas, så de kan alltså välja ifall de vill betala hyra eller köpa något annat för pengarna. Men även utan det tillägget betyder förslaget mindre pengar till välfärd eftersom bostadsbolagen i många fall är kommunala.

För att vi vill slopa avdrag och skattelättnader som gynnar dem som redan har mycket (förslag nr 19)

Det som avses är ”pengar som går till RUT- och ROT-avdrag, ränteavdrag och jobbskatteavdrag” och där får jag ge dem ett rätt, ränteavdraget borde ha plockats bort för länge sedan. RUT- och ROT-avdrag ger däremot avkastning i form av ökat skatteuttag. Klart att man kan ta bort dem ändå, men när majoriteten av ens förslag kostar massor ska man kanske vara lite försiktig med att slakta fungerande reformer av ren princip.

Feministisk snöröjning då?

För att vi vill ställa om skogsbruket (förslag 48)

Kan FI något om skogsbruk, kanske ni undrar. Svaret är nej. Man vill t ex förbjuda kalhyggen, förmodligen i någon romantisk Åsa-Nisse-dröm om manuell avverkning och timmertransporter med häst. Det moderna skogsbruket ser inte riktigt ut så och än värre blir det när de skriver: ”Staten ska ta ett större ansvar för att bruka skogen på ett hållbart och långsiktigt sätt.” Staten och bästa kompisen Kyrkan äger visserligen mycket skog, men fyra femtedelar av den svenska skogen är privatägd. Ska staten in och härja där och till vilken nytta?

För att det inte går att dutta i klimatpolitiken (förslag nr 4)

”Vi vill se avgiftsfri kollektivtrafik, köttskatt och sluta se BNP-tillväxt som överordnat mål för svensk politik.” Japp, det står helt klart att FI inte är ett parti som räknar som andra. Pengar är inget problem och om debet och kredit inte går ihop jämnar man ut det med floskler.

För att säkra HBTQ-rättigheter (förslag nr 71)

En av partiets två kärnfrågor som tycks få hur mycket utrymme som helst. Jag trodde i min enfald att vi redan hade diskrimineringslagar som garanterar ovannämnda bokstäver och några till minst lika stora rättigheter som alla andra, men tydligen inte. De ska ha ännu mer rätt och det vill man göra genom att HBTQ-certifiera offentlig sektor. Oklart vad som blir bättre av det, men att det är svindyrt är däremot ställt bortom allt tvivel.

För amnesti och permanenta uppehållstillstånd (förslag nr 7)

Invandring, den andra kärnfrågan. Här vill man ”återinföra permanenta uppehållstillstånd som norm, stärka rätten till familjeåterförening samt säkerställa fler gruppers och personers säkerhet och trygghet genom att fler asylskäl inbegrips”. Jag kan inte tolka FI:s uttalanden på migrationsområdet (som återkommer i punkt efter punkt) på annat sätt än att de i praktiken vill ha helt fri invandring. Kostnad? Oändlig!

För att demokratisera ekonomin och företagande (förslag 81)

Kanske inte den dyraste punkten, men möjligen den farligaste. Detta ”demokratiserade företagande” ska nämligen ske genom att kasta pengar ”på socialt och miljömässigt hållbara företag, underlätta för medarbetarägda företag, medlemsägda banker och för företagande med socialt ansvar”. Eller sammanfattat: krossa den fria marknaden. Genom att sponsra affärsidéer som inte håller på egna meriter saboterar man effektivt även de företag som hade lyckats under rättvisa förutsättningar. Det här är en av grundorsakerna till att socialism aldrig fungerat. Att man döper om ideologin till feminism gör i det avseendet ingen skillnad.

För att vi har reformen som tar oss till 6 timmars arbetsdag (förslag nr 6)

Nej, det har ni verkligen inte! Ni har några spridda idéer som – när riktiga ekonomer räknat på det – kommer att kosta mellan 250 och 300 miljarder. Vad ska finansiera det, grön skatteväxling?!

För en skattepolitik som ökar skatt på ägande och finansiella transaktioner istället för på arbete (förslag nr 34)

Jag tänkte att jag skulle avsluta med det allra galnaste, men det är så mycket att välja på. Den här punkten tycker jag ändå på ett fint sätt sammanfattar varför dessa personer inte ens skulle kunna driva ett föräldrakooperativ eller ideell förening, än mindre ett land. De vill motverka konsumtion, stimulera arbetsinkomster, men beskatta ägande. Är det fler än jag som inte får ihop den ekvationen? Varför ska vi jobba om vi varken får konsumera eller behålla pengarna? Vad ska folk göra med sina pengar (om de trots er politik skulle få några över), elda upp dem?

Som sagt, en majoritet av de 100 förslagen kostar pengar och var ska de tas ifrån? Att lägga ner försvaret kan knappast finansiera alla reformer de vill införa. Sedan ska vi inte glömma alla knäppistankar som inte har med pengar att göra. Mer sexualundervisning med ”utgångspunkt i ett normkritiskt perspektiv”, ökad demokrati genom att sluta bevaka territoriella gränser och vad i all sin dagar innebär feministisk miljöpolitik?!

Jag vill ändå inte kalla Feministiskt Initiativ för idioter utan föredrar att låna deras eget uttryck från förslag nr 9: De är människor med normbrytande funktionalitet.

Hat mot FIRE

Jag är ingen officiell företrädare för FIRE-rörelsen (rörelser som förespråkar individuella val brukar inte ha sådana), men hyllar då och då idén att skaffa sig ekonomiskt oberoende. Även om jag förstår att alla inte väljer den vägen har jag lite svårt att förstå aggressiva motståndare.

Vad kan någon ha för problem med att andra väljer att ta ansvar för sina egna liv och försörja sig själva så pass idogt att de sparar ihop kapitalet i förväg? Det drabbar ju ingen annan. Kan vi inte bara få sitta under våra korkekar och trivas med livet om vi vill?

Ett av de första exemplen jag såg var SVT som i ett reportage dömde ut allt med FIRE. När det inte fanns relevant kritik rabblade de upp hinder som FIRE-anhängare inte skulle ha tänkt på. Allt från att fonder kan ha dyra avgifter till att avkastningen inte går att förutse.

Okej, så SVT förutsätter att folk är idioter, det är inget nytt. Men även om de var väldigt nedlåtande var de ändå inte rent hatiska. Det finns det andra som är. Här har vi en, Suze Orman. Hon säger uttryckligen att hon hatar FIRE-rörelsen. För säkerhets skull säger hon det fyra gånger.

Orsaken tycks vara att folk, i hennes tycke, räknar för lågt på sina utgifter. Ett kapital på två miljoner dollar räcker inte, för det ger bara 80000 dollar per år att leva för om man går efter fyraprocentsregeln. Hon får då frågan om tre miljoner dollar räcker och det tycker hon inte heller för det måste var och en förstå att en miljon kronor per år inte klarar livhanken. Hon får gärna tycka det, men varför detta hat?

Nästa hatare har en lista på nio argument för ”Why I hate the FIRE movement” som mest handlar om att olika människor har olika behov. Det går inte att sätta en siffra på ekonomiskt oberoende, tänk om man vill åka på en massa semestrar när man blir gammal och kanske upptäcker man att man tappar sitt värde och meningen med livet om man inte längre har en arbetsplats att gå till. Ja-a... Allt det där kan hända och ingen har någonsin sagt att tidig pensionering är ett ideal för alla. Men ska jag gå runt och hata alla människor som lever liv jag inte själv vill ha skulle jag inte hinna något annat.

Att svensk statsmedia vill demonisera FIRE kan jag någonstans förstå. Om det blir en större trend att inte jobba och konsumera mer än nödvändigt, hur går det då med tillväxten? Åt helvete, antagligen, även om jag inte tror att trenden lockar särskilt många och att ännu färre kommer att nå fram.

Men de andra, t ex hon som ”hatar, hatar, hatar” FIRE-rörelsen för att hon tycker att den har orealistiska kalkyler, vad är hennes egentliga problem? Är hon en genuint ond människa som inte tål att andra har drömmar eller – Gud förbjude – lyckas genomföra dem? Jag vet inte, men det fascinerar mig.

Gratis, men förkastligt

Hittade en Flashbacktråd med det lovande namnet ”Den ädla konsten att äta gratis”. Tyvärr blev jag besviken, men har jag nu tröskat igenom en hel forumtråd med mängder av ”Jag orkar inte läsa hela tråden [så nu blir den ännu längre när jag skriver om något som redan tagits upp femton gånger]” tänker jag åtminstone göra ett blogginlägg av det.

Jag hade såklart hoppats på schyssta tips, kanske en lista över alla butiker som bjuder kunder på gratis frukost eller något bär jag inte tänkt på att plocka. Men nej, inga bär, ingen svamp. Mest förslag på ren stöld, som springnotor eller att äta hotellfrukost och skollunch utan att betala. Eller också blåsa privatpersoner eller välgörenhetsorganisationer genom att bjuda in sig själv till begravningsfika för någon man inte kände eller gå till Frälsningsarméns soppkök.

Någon nämnde dumpstring, alltså att hämta utgången men ätbar mat i containrarna utanför matbutiker, och fick svar som ”Fy fan vad vidrigt”. En annan föreslår snatteri och avslutar med: ”Dålig stil kanske men iallafall fräshare [sic] än att dyka i sopor.” Det kan sannerligen diskuteras, men mitt ofräschhetspris går till följande tips:

”Raka av er håret och smit in på närmsta cancerklinik (behandlingsavdelningen) Där står det ofta uppdukat allt från fikabröd till chips och salta pinnar och frukt åt patienter som inte mår så bra och inte har så bra aptit. På radiumhemmet finns tom såna där lyxkaffemaskiner med olika sorter.”

Rätt frisyr.

Annars handlar tråden mycket om hur man på olika sätt ska kunna lura McDonald's. Det är inte mitt favoritföretag och de har säkert råd, men jag reagerar ändå starkt mot att man ska sno dem på pengar genom att stjäla eller skriva brev och hävda att ens order varit felaktig eller undermålig.

Kommer ni ihåg Kanal5:s luffarprogram Superspararna där två av deltagarna ”sparade pengar” genom att stjäla salt, peppar, senar och ketchup av McDonald's tills de blev utslängda? Tänk om de hade kunnat spara ihop lite värdighet istället. Men okej, ska man ändå stjäla (och det ska man såklart inte!) kan man göra det med lite finess:

Nej, tacka vet jag gratis på riktigt, som frukt på offentlig mark eller mat som ges bort i reklam. Även om du går till en butik för gratis mat, kaffe eller varuprover ingår det i dealen när de bjuder att du egentligen aldrig var intresserad av att köpa något.

Eller bolagsstämmor med buffé. Förutsatt att du konsumerar maten på plats! Hörde att en börs-vd som på sin stämma var så less på ”kärringar som stoppar mat i handväskan” att han funderade på att fortsättningsvis bjuda på soppa.

Betalar du är du del av problemet

Även om man är emot moms måste man betala. Gör man inte det bryter man mot lagen. Frivilliga utgifter som vägtullar går förvisso att slippa genom att ställa bilen, men ska man vara en del av samhället kan man inte leva helt kompromisslöst.

När det gäller plastpåseskatten ställer jag däremot högre krav på mina medmänniskor. Vi som tycker att denna skatt är en helt igenom usel idé (som för övrigt inte har ett skit med miljön att göra) bör inte rättfärdiga den genom att betala. Varje gång vi gör det ger vi regeringen och dess stödpartier rätt. Att betala för ”miljöbeskattade” påsar är att acceptera skatten som rimlig.

Det finns säkert läsare som tycker att denna hållning är helt oresonlig, men det krävs ytterst lite planering och obehag för att bojkotta dessa påsar, både fruktkassarna som kostar 38 öre (varav 8 öre omsättningsskatt!) och de stora plastpåsarna där 3 kr går till att täcka statens utgifter. Jag är helt på det klara med att jag aldrig tänker köpa en plastskatt på påsar jag inte måste ta, och om (när) skatten utvidgas till att gälla andra material får det också vara.

De stora påsarna köpte jag inte innan heller, så det gör mig inget att hoppa över dem även fortsättningsvis. De små fryspåsarna för lösviktsvaror saknar jag, men det här är en för viktig princip för mig. Antingen fogar man in sig i ledet som en duktig skatteslav eller också står man upp mot tramset. Så tycker jag. Vad tycker du?