Anledningen var att allt färre
betalade licens, vilket antagligen berodde på att SVT och SR stod
sig dåligt i konkurrensen. Men istället för att anpassa utbudet
efter budgeten valde man som bekant att tvinga alla att betala, även
vi som inte vill ha produkten. Så nu är programbudgetarna
rekordhöga. För närvarande betalar vi 8,4 miljarder per år.
Har det vänt trenden? Nej, nu meddelas
att ”lyssnarna lämnar Sveriges Radio i strid ström”.
Få lyssnar på radio och föga förvånande är det ännu färre som
aktivt söker upp programmen i efterhand. P1:s Studio Ett har
skrattretande låga 7000 lyssnare via nätet, en siffra som
privata poddare som Henrik Jönsson eller Navid Modiri drar ihop på en
kafferast.
Jag drar slutsatsen att så länge
programmet finns i en radioapparat där allt som krävs är att
trycka på startknappen är det fortfarande några hundratusen som
står ut med SR, men när de konkurrerar på lika villkor (bortsett
från en gigantisk reklambudget i den statliga plånboken) har de
ingen chans. Trenden kommer fortsätta i takt med att allt fler inser
att de inte behöver hålla tillgodo med trötta program producerade
av trötta människor som utgår ifrån att (den tvångsanslutna!)
kunden alltid har fel.
Det här sätter också fingret på
något annat, nämligen att en produkt eller tjänst inte automatiskt
blir bättre av att man pumpar in mer pengar i den. De medieprojekt som statsmedia föraktfullt
kallar ”swish-journalistik” måste sätta örat mot rälsen och
producera vad tillräckligt många konsumenter vill ha.
Det betyder inte att de blir skitnödiga
kappvändare, tvärtom! De producerar de produkter de själva
efterfrågar och brinner för. Andra brinner för andra frågor och
det är så verklig mångfald skapas. Sveriges Television och
Sveriges Radio har brunnit klart för länge sedan. Kvar är bara sot
och dålig luft som är svår att andas i.