Pensionsångest?

Den senaste månaden har deklarationsblanketterna trillat ner i brevlådan liksom det orangea kuvertet och en sammanställning av tjänstepensionen. Det är nu någon med väldigt lite pensionssparande borde känna stress. Jag är en sådan person, men det är nog något fel på mig. Fast lite har jag allt! Här är mitt tjänstepensionskapital:

Det kan ju bli flera kronor i månaden om jag har tur ;-). Jag hade inte jättelåg lön på det där jobbet, det var bara det att arbetsgivaren inte pytsar in ITPK-pengar förrän arbetstagaren är 28 år och det var det året jag slutade på min sista fasta anställning, så det hann inte bli så mycket.

Premiepension har jag såklart, men inte särskilt mycket. Jag började med att fyra av en hel massa i Robur Contura (om någon till äventyrs skulle minnas denna gamla skräpfond) och den har knappt hämtat sig sedan dess. Inte har jag startat något privat pensionssparande heller.

Garantipensionen är idag drygt 7000 kr efter skatt. Det skulle jag klara mig alldeles utmärkt på, men jag räknar inte med att få det heller. Garantin gäller ju nu och inte på 2040-talet. Jag räknar med att leva på avkastning av kapital då. Skulle det av någon anledning inte räcka får jag väl skriva någon skit.

Jag har träffat tjugoåringar som är stressade över sin pension. Så vad säger ni, är jag idiot som inte har pensionsångest?

Fördelar med veckohandling

Det verkar i stort sett finnas två sätt att göra matinköp. Antingen åker man förbi affären var och varannan dag, handlar till kvällens middag och möjligen sneglar mot helgen på fredagen. Eller också gör man ett stort inköp en gång i veckan.

En del säger att de veckohandlar på Den Billiga Affären och sedan kompletteringshandlar i Den Dyra Närbutiken, men dessa verkar oftast vara sådana som vill veckohandla, men har för dålig framförhållning, så i praktiken gör de ändå fem småinköp per vecka, bara det att ett av dem sker i en annan butik.

Själv är jag utpräglad veckohandlare och ser följande fördelar.

• Det sparar tid. Hittills har jag nog inte träffat en enda människa som tycker att det är kul att gå i matbutiker, vänta i evighetslånga köer och trängas med högljudda barnfamiljer.
• Lågprisbutiker utanför stadskärnorna är betydligt billigare. Inte på varje enskild vara, men nästan. Och är man konsekvent kommer man att spara tvåsiffrigt i procent på att undvika den lokala affären, vare sig det står Ica, Hemköp eller Coop på den.
• Genom att alltid veckohandla vänjer man sig vid att tänka på allt. Jag skriver upp när något saknas eller börjar ta slut hemma och vet vad jag ska köpa. Om jag hade för vana att handla flera gånger i veckan skulle jag vara slarvigare.

• Om jag trots allt saknar något för att jag glömmer eller för att varan är slut sabbar det inte mitt liv. Jag har lärt mig att improvisera istället för att springa iväg till Den Dyra Närbutiken (som i mitt fall är Ica, så det gick bara inte, de gånger jag försökt har jag mötts av larvigt höga priser). Det finns gott om människor i världen som både saknar affärer och pengar att handla för. Att jag i det perspektivet måste klara mig utan bulgur i en vecka känns bra fånigt.

Handlar du sällan eller ofta? Och har du en plan med ditt beteende eller ”händer” det bara?

Bortskämd, bortskämdare, SVT Kultur...

Jag vet att jag gett mig på SVT förut, så den som inte orkar med det får vänta till i morgon då det kommer ett garanterat SVT-fritt inlägg.

Den här gången gäller det ett upprop bland de anställda på SVT Kultur som är sura för att de inte får fasta anställningar. Detta menar personalen bl a gör det svårt för dem att skaffa familj. Allvarligt talat finns det såväl frilansare som egenföretagare som skaffar familj, en del flera.

Men osäkra inkomster är inte för alla. Det går inte heller att säga att det finns två typer av människor – de som är duktiga på vad de gör och de som skriker sig hesa efter fast anställning. Jag väljer därför att respektera deras önskemål och istället titta på argumenten och rimligheten.

SVT Kulturs ”flaggskepp” Kulturnyheterna har femton reportrar. Femton! Lägg till producenter, tekniker och alla andra yrkeskategorier pratar vi om minst 30 heltidstjänster. Vad producerar dessa? En timme och 40 minuter television per vecka.

Fristående konkurrenter, de som SVT:s gnällande kravmaskiner brukar kalla ”swishjournalister” (alltså människor vars produkt har en marknad som inte måste tvingas att betala), producerar ofta liknande mängder ”content” på 1-2 personer. Detsamma gäller youtubers. Någon kan invända att deras material inte är lika genomarbetat, men den som säger så kan aldrig ha sett Kulturnyheterna.

Därför blir jag full i skratt när debattartikelförfattarna kallar SVT:s kulturavdelning för ”en högpresterande miljö”. Jämfört med vilket normalt företag som helst finns det ingenting högpresterande med SVT, och definitivt inte med SVT Kultur. Jag förstår nu deras rädsla att bli av med jobbet ännu bättre. Gå till vilken privat medieproducent som helst och säg att du jobbat på en konkurrent där varje redaktionsmedlem producerar tre minuter innehåll per vecka och de kommer att kasta ut dig snabbare än du hinner säga LAS.

Som en bank borde fungera?

Företaget Bynks slogan lyder ”Som en bank borde fungera”. Jag blev nyfiken eftersom jag uppfattat att deras enda banktjänst är att låna ut pengar. Jag har en annan syn på vad en bank ska vara. Om Bynk hade funkat ”som en bank borde” hade man kunnat spara pengar där, betala sina räkningar, investera i aktier och andra investeringsslag samt fått juridisk hjälp. Minst!

Men mycket riktigt, Bynk lanserades för två år sedan som en ”lånestartup” och erbjuder en enda typ av tjänst: privatlån utan säkerhet. Eller på Bynk-svenska ”Som ett lån borde fungera” (jodå, de använder den också). Enligt deras hemsida betalar man 8,34 procent i effektiv ränta. Om man lånar hundratusen betalar man 1272 kr/månad i tio år, vilket blir drygt 50 procent mer än man lånade. Är det som det ”borde fungera”? Tur att jag inte har lån.

För att starta en bank finns det ju regler och krav som regleras av Finansinspektionen. Jag är förvånad att man ens får påstå att man har en bank om man bara lånar ut pengar. Okej, rent tekniskt säger de inte att det är en bank, bara ”som en bank”.

Bara jag som tänker på Galenskaparnas innovation Nisses Tuggummi med tillägget ”Nästan som ett riktigt tuggummi!”? Själv har jag datorer, pennor och slipsar. Just det – allt det där finns ju på banker också. Kan jag då påstå att jag funkar som en bank? Lugn, jag tänker inte försöka.

Sköna skor

Löparskor anses ska hålla 100 mil. Mina brukar hålla lite längre, vilket jag tror kan ha att göra med att barfotalöpningen gjort mitt steg lite lättare och bättre. Det är förresten träningsdagboken som håller reda på löpmängden per sko, jag är inte helt autistisk.

Det där att gummit torkar ut och knuffar löparskorna över kanten oavsett om de används eller inte tror jag inte på. Jag har heller inte träffat någon annan löpare som tror på det. Däremot slits skor när man använder dem. Jag brukar alternera mellan 4-7 par, så det tar ett tag. En del sliter jag ut sulan på, en del tröttnar i dämpningen, men efter 130-140 mil brukar skorna tacka för sig.

2012 köpte jag ett par Asics Gel Tarther. De vägde 211 gram i min båtstorlek, vilket får anses som lättvikt, och lätta skor kan hålla sämre. Jag hade varit nöjd med 100 mil och helnöjd med 120, men vid det laget såg skorna fortfarande nästan nya ut.

Många klagar på att Asics hälkappor slits ut, men det har aldrig drabbat mig. Mina första Asics sprang jag 135 mil i, varav två maratonlopp. Sulan var fortfarande helt okej, men dämpningen var lite svampig, så då fick de gå i tvättmaskin och därefter sluta sina dagar som promenadskor.

Mina Tarthers fortsatte dock hålla ihop och i de korta rundor jag springer med dem kan jag leva med lite slitna sulor. Efter snart sju år har jag nu sprungit 182 mil i dem och de är fortfarande extremt sköna. Jag vet att jag antagligen borde pensionera dem nu, men jag kan bara inte.

På väg mot 200 mil?

Liberalerna går som Piteåtåget

Liberalerna (partiet, inte ideologin) försökte sig på en reklamkampanj.

De upplystes snabbt om att det är omöjligt att boka tåg till Piteå. Det har inte gått persontrafik dit sedan 1972 och sedan över 30 år har de inte ens en station. I skrivande stund har jag inte sett någon kommentar från partiet.

Men man kan väl ana hur det gick till. De vände sig till en reklambyrå i centrala Stockholm, möjligen Garbergs och bad dem hjälpa till med en kampanj för något som borde vara en politisk ickefråga. Politiker ska såklart inte lägga sig i hur lätt eller svårt det är att boka tåg, det ska marknaden göra.

Detta kunde varit en bild på Jan Björklund, men han har aldrig haft örat mot rälsen.

Resultatet ser vi häruppe, en bild med ett grovt tankefel som cementerar partiets image som en rörelse helt utan koll på sin samtid. Vore jag lite vitsig skulle jag ha få in ordet urspårad. Uppenbarligen hade varken reklambyrån eller Liberalernas höjdare i Stockholm koll på tågtrafiken, de flyger när de ska någonstans.

Liberalerna är inte och har aldrig varit en gräsrotsrörelse, men det är ändå inte lätt för ett parti med så dålig förankring att hindra sånt här (även om exemplet är ovanligt klantigt). Liberalerna fick 2,5 procent i Piteås kommunfullmäktige. Med samma utveckling som landet i stort är det mindre än hälften nu. Gissningsvis är partiets kommunfullmäktigeledamot deras enda aktiva medlem i kommunen.

Jag tar gärna chansen att hacka på Liberalerna, som jag anser är riksdagens onödigaste parti, men jag tror att det här säger mer om svensk politik och Sverige i stort. En klick människor sitter i huvudstaden och påstår sig vilja ha en levande landsbygd och att ”Hela Sverige ska leva”, men så länge de får in våra skattepengar kunde de inte bry sig mindre om oss och våra behov. Nästa gång är det något annat parti som trampar i klaveret. Eller en myndighet.

Clas Ohlson, i väntan på vadå?

Jag gillar Clas Ohlson som kund. Inte så att jag handlar där varje vecka, men det händer då och då. Något besök har varit mindre lyckat, men ofta har de det jag behöver till ett vettigt pris.

Men jag har lärt mig att inte handla aktier efter hur jag själv konsumerar för det skulle väldigt sällan vara lyckat. Det gäller även Clas Ohlson, som lyckas leverera kvartalsrapport efter kvartalsrapport med dåliga siffror och tillfälliga (men förvånansvärt återkommande) kostnader.

”Vilken tur att vi hann tanka!”

När aktien dykt efter ännu en skitrapport hör jag allt fler planer på att ”köpa på dippen”, för den fina utdelningen och den fromma förhoppningen att ”nu kan den väl inte tappa mer”. Som svar på det sistnämnda kan jag bara säga att alla aktier alltid kan tappa mer, och utdelning är inte heller huggen i sten. Hur som helst lär de inte dela ut mer än hälften av vad aktien tappat den senaste veckan, så är man inte villig att vänta två år på att få tillbaka vad man förlorar på en enda dålig vecka är det ett dåligt köpargument.

Om jag skulle vara sugen på aktien skulle jag vända på resonemanget. Inte ställa mig frågan vad som skulle kunna få aktien att gå ner utan hellre fundera på vad som skulle kunna få den att stiga. Eller som Leif Östling uttryckte det.

Vi har här ett bolag som säljer leksaker till hemmafixare, både till garaget och köket. Från början bara i Sverige, sedan har man haft mer eller mindre vilda utlandsplaner. En del av dem har gått riktigt dåligt, varpå man försökt krångla sig ur dem. Det senaste på det temat summerades i rapporten förra veckan, en engångskostnad på 210 miljoner för att avveckla butiksnätet i England och Tyskland.

Så vad kan få aktien att stiga, marknadens glädje över att man inte har något på gång? Ökade marknadsandelar av näthandeln? Uppköp från ett kinesiskt bolag som vill ha världsherravälde? Jag är benägen att svara nej på samtliga. Kommer ni på något skäl att köpa Clas Ohlson-aktier, om än på en historiskt låg nivå under 70 kr, får ni gärna berätta.