Engångsköp

Jag vill alltid handla billigt, men inte nödvändigtvis billigt i inköp utan billigt på sikt. Jag vill köpa grejer som håller i decennier. Hur vet man då om de gör det? Det vet man inte. Ibland lönar det sig att lägga lite extra pengar, ibland inte. Ett sätt att lyckas är att genomgå en omfattande köpprocess och låta den ta tid. Att springa iväg och köpa första bästa lyckas nästan aldrig. Att inte låta sig stressas har främst två vinster:

1. Man hinner känna efter vad man har för behov. Om något alls. Bara för att en hushållsmaskin, möbel eller mojäng går sönder är det inte säkert att den måste ersättas. Men om den gör det är det viktigt att utvärdera sina behov. Rätt mobiltelefon för dig är inte rätt för mig osv.

2. Man hinner gå igenom marknaden, kolla vad som finns och ta reda på vad andra konsumenter har tyckt. Fråga vänner och bekanta vad de valt för lösning, om de är nöjda och varför (inte). Släng ur dig frågan i sociala medier och fikarummet på jobbet också. Har du tur får du också hjälp med fråga 1, behovet: ”Jag köpte en bensindriven och är helnöjd för den är mycket starkare än min gamla som dessutom lät så mycket högre att grannarna hotade att ringa polisen.”

Läs undersökningar du tror på, men också kundrecensioner. Tänk bara på att recensionerna kan vara skrivna av uppfinnaren eller personalen på företaget som säljer den. Och det finns sajter och grupper med namn som ”Buy it once” eller ”Buy it for life”, som gjort det till sin grej att leta upp hållbara köp. Men återigen, du vet ju inte deras motiv. Skadar inte att lyssna, kritiskt.

Ibland spricker det ändå, men har jag gjort min hemläxa känns det åtminstone bättre än om jag har slarvat, och ibland blir det helrätt. Min brödrost (Salton, varumärket försvann 2007) använder jag varje dag sedan minst femton år, fortfarande som ny. Min kaffebryggare (Bosch) fick jag av en kompis när han skulle emigrera och inte ville släpa en bryggare över Atlanten. Måste vara tio år sedan. Och så har vi den här:

Denna hushållsassistent använder släkten för produktion av nyponsoppa. Min moster köpte den i mitten av 1950-talet. Fast då var den begagnad.

Är reklam hela världen?

Kanske är det överspelat nu, men jag vill gärna ge en kort kommentar till sponsringsdiskussionen i samband med gårdagens inlägg.

Jag började blogga här för lite drygt tre år sedan och i takt med att läsekretsen blivit större har flera läsare uppmanat mig att ta betalt, att skaffa Swish, Paypal eller Patreon. Jag har inget emot dessa betallösningar, men de har inte känts rätt för mig. Den läsare som betalar pengar för att läsa min blogg skulle ju med viss tyngd kunna ha åsikter om innehållet.

Jag är frilansskribent och har under hela 2000-talet tagit betalt för det jag skrivit, men jag har sett bloggen som en lekstuga snarare än en produkt. Ibland har jag gjort reklam för tjänster, företag och fenomen jag gillar, som Portionen Under Tian och Alternativ.nu, utan att ta betalt, bara för att jag gillar dem. Ingen har klagat, varken i kommentarsfältet eller i mejl.

Men ett sponsrat inlägg var mer än vad några kunde stå ut med. En av de första kommentarerna igår löd: ”Reklam?! Nu tappade du en läsare, tyvärr.” Okej, det är en (någorlunda) fri värld och jag respekterar beslutet, men undrar samtidigt om personen läser andra bloggar eller tidningar på nätet, lyssnar på ekonomipoddar, ser på tv, åker kollektivt... Och återigen, inga klagomål när jag gjort gratisreklam, så "problemet" måste vara att jag tjänar pengar.

Flera andra hade problem med vad jag skrivit och mitt sätt att svara på kommentarer. Det är jag van vid, jag formulerar mig gärna lite spetsigt i detta forum där jag har den möjligheten. Jag lyssnar på kritik, men nog känns det som att de starka reaktionerna hängde ihop en del med orden ”sponsrat” och ”reklamsamarbete”. Och dessa ord vill jag ha med, inte bara för att följa lagen utan för att jag tycker att det är rimligt att berätta om jag får betalt för att redovisa en åsikt.

Tråkigt om läsare väljer bort min blogg pga sponsrade inlägg, men jag kan inte förstå hur något enstaka reklamsamarbete kan provocera så till den milda grad. Jag bloggar normalt varje dag och så länge jag gör fler icke-sponsrade inlägg än nästan alla andra ekonomibloggar skulle jag önska att ni åtminstone tänker efter ett ögonblick innan ni kastar första stenen.

Varning – obegriplig referenshumor

Vissa företag, produkter och tjänster passar en del, andra inte. Många gillar jag inte alls och dessa kommer jag inte marknadsföra oavsett. I alla inlägg strävar jag efter intressant och tänkvärt innehåll, men vill ni hitta en webbsida där ni håller med om allt är detta fel ställe att leta. Ni är välkomna att kritisera allt i kommentarsfältet. Jag försöker hålla en hög diskussionsnivå med högt i tak, så bered er på mothugg. Men den som vill kritisera att det finns människor i världen som tjänar pengar får gärna redogöra för alternativet.

Robothandel – sponsrat av Fundler

I somras skrev jag ett inlägg jag kallade ”Less på aktier” som gick ut på att jag inte längre tycker att det är så kul att följa enskilda aktier och leta efter bra affärer, och att jag tror att man ska låta bli om man inte lockas av det. Så vad gör man istället, köper indexfonder? Eller låter någon annan göra jobbet, i investmentbolag eller aktiva fonder.

Eller robothandel! Fondrobotar har blivit en stor grej de senaste åren. Enkelt uttryckt låter man en datamaskin bestämma investeringarna. Utifrån ens egna behov och önskemål, men man slipper ta vartenda litet beslut själv.

Det man gör i Fundler, som är den svenska fondrobot jag gillar bäst, är att svara på frågor. Dels allmänna om hur rik man är, om man har familj, hur man bor, vad man har för bil osv. Därefter för det specifika kontot (som man kan starta hur många man vill), vad man ska ha pengarna till, på vilken sikt, vilken ränta man vill uppnå och till vilken risk. Det är ju skillnad på ett barnspar tänkt att användas till en lägenhet om tjugo år och resekontot ”Ayia Napa”, vars utveckling avgör vilka drinkar man har råd med på höstens semester.

Den stora vinsten som jag ser är att slippa fokusera på investeringarna, som jag själv inte längre tycker är så kul. Robotiserad handel är också tråkig, men det gör inget om jag slipper göra det tråkiga. Det finns en annan poäng med det. Robotar dras inte med i hysteri eller försöker kompensera sig för tidigare uteblivna vinster. De tar matematiskt korrekta beslut utifrån känd information.

Fast nu är ju inte Fundler i första hand robotiserad förvaltning. De automatiserar långt tidigare genom att automatisera själva rådgivningsprocessen. Det en bankrådgivare/-säljare gör vid ett fysiskt möte (fast vanligtvis har ju bankerna knappt öppet, om de ens har ett kontor att ha öppet i) gör Fundlers robotrådgivning digitalt.

Men ska man verkligen våga låta Fundlers robot bestämma sånt här? Pengar är ju viktiga grejer. Tittar man på utvecklingen hittills i år borde man kanske snarare ställa sig frågan om man vågar låta bli.

Man kan också välja ett mellanting, att sätta in en del av sina pengar i detta. Tycker man att det är kul att investera kan man ju fortsätta att göra det och satsa på tillväxtaktier, warranter eller vad som helst med en mindre andel av sitt kapital. Om inte annat har vi väl alla ett underpresterande fondinnehav eller pengar på ett konto med usel eller ingen ränta i väntan på... någonting. Detta kapital kan man ju med fördel flytta över till Fundler för att få lite stabilitet i sitt sparande.

Apropå stabilitet, trovärdighet osv ska det påpekas att Fundler inte får betalt av någon annan, affiliateersättning av fondbolagen eller annat som skulle kunna påverka investeringarna. Kunden betalar 0,49 procent, det är allt. Vidare övervakas de av Finansinspektionen och omfattas av Riksgäldens insättningsgaranti. Och är man inte nöjd tar man ut pengarna, det är inte svårare än så.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Fundler, men åsikterna är mina.

Bostäder med lån på lån

Om du bor i bostadsrätt, vet du hur högt belånad föreningen är? Jag har själv ett hum, men jag vet inte. Min gissning är att många köper bostadsrätt utan att ha en aning om hur mycket lån de därigenom köper in sig på, trots att den uppgiften är viktigare än exakt hur många år sedan det gått sedan stambytet.

Det handlar om mycket pengar. Stockholms högst belånade bostadsrättsförening har lån på 70294 kr/kvm. För min 2,5:a skulle det bli drygt fyra miljoner. Nu kan man ju hävda att lägenhetspriserna anpassas efter skulden, men gör de verkligen det? Inte om nästan ingen bostadsspekulant läser årsredovisningen, än mindre begriper den.

I Norge hamnar en andel av föreningens skuld motsvarande lägenhetens storlek som personlig skuld för innehavaren. Det kallas fellesgjeld (=gemensamhetsskuld). Lånet är föreningens, men det är du som får amortera ned och betala ränta. Vad det innebär för räntesatser och annat har jag ingen aning om, men det borde göra att man fattar vad man köper. Eller kanske ska jag säga ”köper”.

För har du inte betalat äger du inte och det händer att brf:er går i konkurs, ungefär 30 svenska föreningar om året. Så nästa gång du lägenhetsshoppar, fråga inte bara om tvättstugan och ekparketten:

Robotdammsugare

Städrobotar är populära. Kanske är de bra för dammallergiker, barnfamiljer eller för den som har hårande husdjur. Själv dammsuger jag kanske en gång i månaden och det tar mig 10-15 minuter. Tidsbesparande åtgärder i all ära, men det är inte här jag ska sätta in stöten.

Andra är annorlunda och för de allra annorlundaste finns Bosch Roxxter BRS1ACAM som städar din bostad för det facila priset av 16999 kr. Då kan du styra den via din smartphone om du är ute på stan och tänker att just exakt NU vore det bra att dra igång dammsugaren.

Det finns robotdammsugare för några hundralappar också, men ska man ha något som håller, städar och inte slår sönder hemmet verkar man få ge ett antal tusenlappar.

Som med all ny teknik står jag vid sidan om och har fullt upp med att skaka på huvudet, men jag blundar inte för möjligheten att vi alla sitter med en sån här maskin så småningom. Tills vidare kör jag på med min gamla maskin från 1900-talet. Den suger (vilket i detta sammanhang är något bra). Städrobot vill jag inte ha, men jag kan tänka mig en lågbudgetvariant, mopptofflor:

Mina pengar, andras stålar

Ibland använder jag riktiga människor som exempel i mina bloggtexter. Vanligen handlar det om någon som talat ut i media om sin ekonomi och där jag känner att en fördjupning kunde vara relevant. Antingen saknas det fakta i artikeln eller så drar man (i mitt tycke) helt galna slutsatser.

Men generellt bryr jag mig inte så mycket om andras privatekonomi, om det inte är människor jag känner och bryr mig om som tar dåliga beslut och hamnar i problem. På uppsidan är jag ännu mindre intresserad. Jag struntar i vad andra tjänar eller hur mycket aktieutdelning de fått i år. Andra bloggares månadsrapporter skyr jag som pesten.

Det är nog lite som uttrycket ”Mina barn, andras ungar”. Man står sig själv närmast. Jag är egentligen bara intresserad om det ger mig råd jag själv kan ha nytta av eller om någon säger sig ha sparat pengar på att följt mina råd, men annars kvittar det.

Jag tror inte att jag är unik på något sätt, jag tror att de flesta har nog av sin egen ekonomi för att hänga med i andras siffror, men kanske är jag ännu mindre intresserad av andras plånböcker än genomsnittet, trots att jag har ett stort ekonomiintresse.

Betyder det att jag är mer självupptagen än andra, eller bara mindre nyfiken? Vet inte. Jag saknar inte empati och bryr mig om andra människor, men decimaltecknen i deras bankkonton är lika oviktiga för mig som deras sexliv, vad de har för favoritfärg eller namnen på deras farföräldrar.

Det handlar aldrig om miljön

Jag kan tycka att Skattebetalarna är lite överspända ibland, men här har de en poäng. Elskatten har fyrdubblats sedan avregleringen. Ändå låter politiker av alla färger som elkonsumentens bästa vänner i kampen mot de elaka elbolagen.

Faktum är att man ofta passar på att höja skatter för att främja miljön. Ibland kallar man det ”skatteväxling”. Det låter bra, högre skatt på något dåligt, lägre på något annat. Bara det att det där ”något annat” sällan eller aldrig gynnas lika mycket som det första missgynnas.

Ta trängselskatterna som exempel. Man inför en straffskatt för bilpendlare med idén att satsa pengarna på järnväg och kollektivtrafik. Det låter ju bra, men inte ens politikerna bryr sig längre om att låtsas som att merparten av pengarna ska gå dit. Om någon trodde på politikernas goda intentioner borde den illusionen ha släppt när S/MP-regeringen tvingade igenom skatt på solenergi.

Är det något politiskt parti eller någon enskild politiker som bryr sig om miljön på riktigt? Så länge vi betalar skatt verkar de sitta lugna i båten. I värsta fall kan de sälja lite utsläppsrätter till de största miljöbovarna. Eller låta dem ”klimatkompensera”. När jag gick i skolan fick jag lära mig att vi bara hade en jord, men så länge vi betalar tillräckligt med skatt har vi tydligen en till.