Vi vänder blad

Jag är motståndare till offentliga nyårslöften. Eller, ni andra får göra hur ni vill, men jag tror inte på att deklarera för världen vad jag eventuellt vill förändra i mitt liv. Däremot brukar jag själv fundera över livet vid nyår och då är det bra att göra det så produktivt som möjligt så att det inte bara blir ett ältande över årets misslyckanden.

2020 blev framförallt året jag inte flyttade, men jag tröstar mig med att det banne mig inte var mitt fel! 2019 var året jag inte sålde mammas lägenhet och det höll nästan på att bli en repris, men efter halva 2020 blev jag av med den. Detta blev också året då jag opererade hjärtat. Nog så dramatiskt även om det var en förhållandevis enkel procedur.

Och för mig som för alla andra blev 2020 Virusåret, vilket påverkade allt i föregående stycke, men även om det kommer att störa oss även 2021 är det hög tid att vända blad och blicka framåt!

Ibland plockar jag fram papper och penna för att klargöra för mig själv vad jag borde göra under året som kommer, men de stora dragen borde jag klara av att hålla i huvudet. Jag har sällan några finansiella mål för året. Det har jag inte heller nu, men hoppas och tror att det ska hända mycket även på det privatekonomiska planet.

Men eftersom jag inte tänker redogöra för planerna blir den här texten fullständigt ointressant om jag inte går vidare nu. Därför vill jag passa på att önska alla läsare en synnerligen god fortsättning på det nya året!

Oavsett om ni specar upp tydliga nyårslöften kan jag rekommendera att grubbla över framtiden och för det är nyårshelgen som klippt och skuren. Tar man bara dagen som den kommer är min erfarenhet att man lätt trampar på i gamla fotspår tills det plötsligt är nyår igen. Inget fel med det om man är nöjd. Antar jag, just den känslan är mig tämligen obekant.

Lyckans algebra

Aktiepappa gjorde mig uppmärksam på ett klipp om en bok som jag tänkte filosofera lite kring nu eftersom jag tycker att det kan passa vid nyår då kanske fler än jag funderar över året som gått och vad jag vill göra det närmaste året och efter det. Vi tar det från början.

Boken, som jag inte läst, heter The Algebra of Happiness och är skriven av professor Scott Galloway. Det verkar vara en fiffig gubbe som är värd att lyssna på. Själv blev jag intresserad inte minst för att jag inte alls höll med honom i klippet. Här är hela intervjun:

Sevärd, men här tänkte jag inrikta mig på det korta klipp jag länkat till ovan. Vill ni se den direkt på Youtube spolar ni fram den inbäddade videon till 21.52. Sammanfattningsvis menar Galloway att det inte är vettigt att följa sin passion som ett sätt att bli framgångsrik. Istället bör man satsa på en karriär man har talang för och sedan satsa tusentals timmar på att bli ännu bättre på den. Hans exempel är skattejurist. Inget barn är passionerat intresserad av skattejuridik, men när du är en snuskigt rik skattejurist kommer du att vara det.

Även om du älskar gitarrer är chansen att bli rik betydligt större genom att starta gitarrimport eller en fabrik för gitarrsträngar än att försöka bli den nya Mark Knopfler, men tänkesättet förutsätter att framgång måste betyda ekonomiskt framgångsrik karriär och det gör det inte.

För några år sedan skrev jag en bloggtext kallad ”Följ drömmen” där man utgick ifrån att prioritera glädje i jobbet. PewDiePie skulle kunna vara en sån där riking som Scott Galloway varnar för. Lätt för honom att säga att man ska ha kul på jobbet, han är ju redan rik!

Felix S:t Clair Renard som jag också skrev om började på bank och jobbade med värdepapper i Stockholm och London, men blev snabbt fotograf och äventyrare istället. Han har nog bra ekonomi nu som 77-åring, men hade säkert tjänat mer på att fortsätta i banken. Fast då hade han inte fått se Antarktis eller hänga med Dalai Lama och Clint Eastwood.

Hade jag själv följt professor Galloways råd hade jag stannat kvar i skogsindustrin och förmodligen varit en välbetald chef nu. Säkert rik, men knappast lycklig. Det är ju det som är hela poängen med att spara pengar och leva ekonomiskt, att slippa ”bränna” halva livet för att sedan – i bästa fall – kunna ägna sig åt sina passioner.

Scott Galloway säger att om du väljer att jobba med din passion kommer du ångra dig så fort det blir jobbigt. Efter att ha hoppat av hans ekorrhjul tror jag tvärtom. När jag stötte på hinder som anställd i en bransch jag inte brann för var lönen den enda plusfaktorn, och i valet pengarna eller livet kommer pengar aldrig vara tillräckligt viktiga.

När du får problem i ett liv du har valt själv (och det får du, ingen arbetsplats består av enbart räkmackor, såvida du inte jobbar med ytterst nischad catering) kan du glädja dig åt att du ägnar dig åt det du vill och älskar. Och som jag sammanfattade min tidigare text i ämnet: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.”

ESG, det nya .com

I slutet av 90-talet kryddades snudd på varenda företagsidé med stickord som internet, IT och webb, oavsett om man jobbade med telekom eller gödsel. Dotcom kallades det eftersom en hemsida med ändelsen .com borgade för att man hade en blytung affärsidé. Så småningom kallades det IT-bubbla när det visade sig att man måste tjäna pengar också.

Ibland sägs det att vi lära av historien, men mänskligheten är himla duktig på att upprepa sina misstag. 2020 är ESG nyckeln till höjda nyckeltal. Det står för ”Environmental, Social, and Corporate Governance” och skulle kunna översättas med miljö-, social- och företagsstyrning. Ord som miljö, klimat, hållbarhet, mångfald, djurskydd, rättvisa, ansvarsfullhet betyder att här kan ni ösa in era pengar och förvandla dem till finansiellt guld.

Naturligtvis finns det bra företag som säger sig jobba med de här grejerna, men ju vanligare det blir desto mer skeptisk blir jag till företagsledare som snackar hållbart klimat och social rättvisa istället för att berätta om de tjänster och produkter företaget jobbar med.

Det är lite som när ett tjejband lanseras som tjejband. Ett bra band med kvinnliga medlemmar kallas för ett band, ett dåligt band med kvinnliga medlemmar benämns oftast tjejband. Det betyder inte att ett band som presenteras som tjejband behöver vara dåligt, men risken är överhängande.

Mina damer och herrar, The Shaggs!

Det fanns mycket bra i IT-svängen för tjugo år sedan och på samma sätt som Amazon och Apple haft fantastiska börsresor sedan dess kommer företag i dagens ESG-trend vara stora och framgångsrika år 2040, men jag kommer vara försiktigare med mina pengar nu än jag var år 2000.

Mellandagsrea

Jag tänker ofta tanken att jag ska köpa något på mellandagsrean. Inte vad som helst som är prisvärt utan om jag är ute efter något specifikt som jag dessutom kan vänta till december med att införskaffa.

I år har jag inte ens försökt. Jag gjorde istället en mellandagsförsäljning på Tradera. Jag brukar låta bli det i december och kanske till och med november om det inte är något som skulle funka som julklapp, men nu hade jag så lite grejer kvar och vill dessutom inte avsätta tid för det i vår, så iväg med skiten!

Men tillbaka till mellandagsrean. Fenomenet dök tydligen upp på 1960-talet. Då var jag inte med, men jag har ändå levt mig igenom rätt många mellandagsreor och jag kan inte erinra mig att jag någonsin gjort ett bra köp då. Möjligen någon sommarrea och definitivt har jag fyndat på utförsäljningar när företag lagt ner eller flyttat, men inte på mellandagsrean.

Kanske har jag haft otur eller också är inte mellandagsreornas erbjudanden särskilt attraktiva. Ibland har det ordinarie pris som nu sänkts 30 procent (!!!) aldrig funnits. Handlarna försöker bara lura oss att det är billigt genom att stressa och att handla snabbt. Har vi tur får vi en cykel på köpet.

Jag är ingen stor motståndare till mellandagsrea, jag är ganska neutral. Fenomenets störste motståndare, som troligen drömmer mardrömmar om mellandagsrean, är en helt annan. Fast hans aversion väcktes först en dryg vecka efter det här budskapet som med facit i hand inte åldrades särskilt bra.

Kommun i konkurs?

Malmö tar emot överlägset mest pengar från det kommunala utjämningssystemet. Som jag berättat tidigare används pengarna till inspelning av projektet ”ljudet av Malmö”, bidrag till islamism, skateboardsamordning och, inte minst, anställning av över tvåhundra kommunikatörer som ska lura allmogen att Malmöpolitikerna inte bränner pengar på ren skit.

Det senaste beviset på felprioriteringarna är att Malmös grundskolor saknar 50 miljoner. Inte extrema pengar för en stor kommun, men likväl besparingar som måste göras i en verksamhet som inte levde i överflöd sedan tidigare. Inte heller vill man höja skatten för då sticker ännu fler nettobetalare. Tufft läge. Som vanligt för Malmö.

Tisdagskväll i Malmö.

När ämnet kommer upp brukar folk säga att kommunen borde anmälas till Lyxfällan. Människor som inte får sin ekonomi att gå ihop trots att de tar emot mer och mer bidrag och som dessutom inte visar sjukdomsinsikt kan få en god man, men det kan inte en oansvarig kommun. Kan den gå i konkurs då? Det brukar vara nästa förslag. Svaret är nej eller möjligen nja. 

I andra länder går det, men Sverige har ingen praxis. Så vad gör man när en båt med berått mod fortsätter att gå på värdegrund, leder bort kaptenen från rodret? Så länge såväl Malmö som Sverige leds av Socialdemokraterna (i Malmö ihop med L, i Sverige dessutom C och MP) kommer man fortsätta att pumpa in pengar i slukhålet.

Men vad händer om majoriteterna ändrar sig? I Malmö fick S, L, C, MP och V tillsammans 58 procent förra valet, så även om något parti (trots lägre spärr på kommunal nivå) skulle trilla bort lär S bli det starka partiet även efter 2022. På riksplanet är det inte lika säkert och som företagare skulle jag tänka både en och två gånger innan jag jobbar åt Malmö stad med mindre än att de betalat i förskott. Jag har aldrig haft en kund på obestånd som inte går att försätta i konkurs, och jag vill inte börja nu.

I fantasin är vi alla bäst

Arturo Arques, privatekonom på Swedbank, är en kille med koll. Därför blir jag förvånad när han baserar en hel artikel på hushållens självrapporterade siffror som bara inte kan stämma.

Arturo är från Spanien.

”Över 90 procent av svenskarna uppger också att de har ett sparande och 75 procent sparar regelbundet. Det visar en undersökning som Kantar Sifo gjort på uppdrag av Swedbank och sparbankerna. Endast 7 procent av hushållen uppger att de saknar ett sparande enligt Kantar Sifo.”

Andra undersökningar säger att så mycket som en tredjedel av alla hushåll helt saknar sparande. Innebär det att var fjärde tillfrågad i Swedbanks undersökning ljuger? Troligen inte. De bara tänker att det där sparandet drar igång exakt i samma sekund som de får frågan.

En del tror säkert att de redan har ett sparande. I Lyxfällan har många deltagare sagt att de regelbundet sparar pengar. Ibland drogs det till och med automatiskt pengar månadsvis till ett buffertkonto. Fast innan månaden var över hade de ”lånat” de där pengarna av sig själva för att göra viktiga inköp, som doftljus, tobak eller energidryck.

Mänskligheten är inte bättre än så. Blir vi tillfrågade om vi sparar, tränar eller äter hälsosamt säger vi antingen hur vi önskar att det vore, sanningen med lite fantasi på toppen eller tokljuger. Det här vet såklart Swedbank, vilket gör inlägget ännu mer besynnerligt.

Avslutningsvis dras slutsatser om jämställdhet utifrån dessa siffror som antagligen bara visar att kvinnor inte ljuger lika obehindrat. Syftet är kanske att få fler kvinnliga kunder genom att visa att man står på deras sida, vilket ju dessutom ligger i tiden. Själv är jag på allas sida, vilket aldrig ligger i tiden.

En mille är ändå en mille

”Men du behöver ge dig på Cornucopia nu istället när han i flera inlägg har börjat hata på att spara”, skrev Gustav i kommentarsfältet igår. ”Ge mig på” ska jag inte göra, men jag funderar lite över hans inlägg med rubriken ”Nä, du kan inte leva på en miljon” som enkelt uttryckt går ut på att eftersom man ändå inte kan leva på en miljon är summan ”meningslös”.

”Nä, ska du spara ihop en miljon, gör det i åldern 55-65 när barnen lämnat boet, så att du har fått ihop lite att dryga ut din pension med. Innan dess kanske det finns viktigare saker att använda pengarna till. Dessutom är det kanske först efter 40 som du kommer ha så hög lön om du är medelklass att du verkligen får ett överskott och kan spara 10-20-30 000:- SEK i månaden.”

Läs gärna hela Cornucopias text istället för att låta mig välja ut några citat, men som jag uppfattar den är poängen att det inte är mödan värt att spara ihop en miljon innan 30 för det kommer att kräva sådana eftergifter att man bara ångrar sig. Särskilt eftersom avkastningen på en investerad miljon är så låg att det enda raka är att plöja in miljonen som handpenning på en bostad, vilket i förlängningen gör dig till låneslav. Jag har några invändningar:

Är det alltid en eftergift att spara pengar?

Cornucopia skriver: ”Titta sedan tillbaka på allt du försakade i åldern 20 - 30 år för de där nollorna på aktiekontot, och njut av känslan när nästa börskrasch på några månader utplånar dina 10 års slit och placeringar i högriskaktier.”

Känner man att man måste försaka ett värdigt liv under tio års tid är sparandet knappast värt det, men vem tusan lägger upp livet på det viset? Jag tillhör dem som sparade ihop min första miljon innan 30 och känner inte alls att sparandet var mitt livs hela mening under det decenniet.

Du kan inte börja med den andra miljonen

En förmögenhet är som ett maratonlopp. Om du efter första minuten tänker ”Nu är det 42 kilometer kvar och jag är redan andfådd” kan du lika gärna ge upp. Tricket är delmål, att koncentrera sig på att springa den första kilometern eller fram till nästa korsning. Man kan inte lägga undan en hundralapp och tänka att processen ska upprepas tiotusen gånger för en miljon, eller hundratusen gånger för tio miljoner. Man tar ett steg i taget.

Alla vill inte samma saker

Förvånansvärt många ekonomiintresserade pratar om individuella val, att var och en blir lycklig på sitt sätt, för att sedan så fort de stöter på någon med ett annat mål döma ut dem som naiva, orealistiska knäppgökar. Cornucopias drömvilla må kosta 20 miljoner, men det betyder inte att alla vill ha den.

Lika lite som alla behöver medianlön för att leva. I kommentarsfältet skriver han ”Nä, men vad är poängen om målet är att leva sämre än medianen? Det kan man även göra på försörjningsstöd.” För det första är det en bit mellan existensminimum och medianlön. För det andra ser förhoppningsvis fler än jag en poäng i att försörja sig själva.

Så ja, begreppet miljonär må ha devalverats sedan jag och Cornucopia var under 30, men det betyder inte att en miljon blivit en värdelös summa.