Lögn, förbannad lögn och alkoholstatistik

Med statistik kan man som bekant visa det mesta. I detta fall ”konstaterar” Sveriges Radio att Systembolagets ökade försäljning betyder ”minskad alkoholkonsumtion för många”.

Nej, SR tror inte att svenskarna i stor skala börjat ”vaska” sina högt alkoholbeskattade inköp. Teorin är istället att vi minskat våra inköp på krogen och i utlandet ännu mer. Det kan möjligen stämma, men jag har en annan förklaring:

Ingenting är så skuldbelagt som att dricka sprit hemma. När tio procent säger att de ökat sin konsumtion trots färre sociala sammanhang skulle den verkliga siffran lika gärna kunna vara 20, 30 eller 50 procent. Jag kan dra det ännu längre. Om alkoholkonsumtionen ökar under tio år på raken och man varje år frågar samtliga svenskar om de druckit mer eller mindre än föregående år är jag övertygad om att summan av våra svar varje år skulle peka på en minskad konsumtion, för så funkar vi.

Antar att jag nu borde redovisa min egen alkoholkonsumtion under pandemin. Jag har druckit exakt noll det senaste året. Det är i stort sett oförändrat från året innan, men förvisso en liten minskning. För jag dricker inte hemma och jag har inte haft tid med följdverkningarna, att ligga fyllsjuk och dessutom inte kunna köra bil.

Dessutom har de sociala aktiviteterna minskat, snart är det väl dödsstraff av smittspridningsskäl att överhuvudtaget träffa andra människor. Enda gången jag konkret bjöds på alkohol under 2020 var på ett danskt sjukhus, till middagen tre timmar efter att jag opererat hjärtat. Danskar har ju som bekant en lite annan syn på sprit.

Demokrati – ut, miljöpartister – in!

En ekonominyhet jag tycker fått alldeles för lite uppmärksamhet är att avgående finansmarknadsminister Per Bolund vill kunna styra bankernas kundbedömningar.

”En snabbare och en bättre väg borde vara att bankerna själva inser vad som är framtidsinvesteringar, säger han, men tillägger att både tiden – och regeringens tålamod – för att bankerna själva ska förändra sig är kort.”

Om bankerna lånar ut pengar till kunder som inte ägnar sig åt det han kallar framtidsinvesteringar ”kommer vi att reglera dem hårt”, säger Bolund. Jag kan bara ana hur det hade låtit i svensk media om en minister i Ungern, Polen eller egentligen vilket annat land som helst ställt krav på vilken typ av företag landets banker ska få investera i, men miljöpartister är som vanligt fridlysta.

För Bolund är som bekant inte det enda exemplet på partiets totalitarism. EU-parlamentarikern Pär Holmgren fastslog för många år sedan att hans första åtgärd som statsminister vore att avskaffa demokratin:

”Jag fick en fråga för ett antal år sedan 'vad skulle du göra om du var statsminister?' Och då svarade jag att jag skulle snabbt avskaffa alla val.”

Sveriges svar på Lordi.

Det är till att ha höga tankar om sig själva – banker, väljare och den fria marknaden bör alltså alla ersättas av miljöpartister? Alla utom ”vetenskapen”. Den ska vi lyssna på, men även det är en sanning med modifikation. Vi ska inte lyssna på kunniga klimatexperter som Elsa Widding och Lennart Bengtsson, de är ”fel” vetenskap.

Om det hade funnits bevis för att människan har en sådan negativ inverkan på klimatet att det påverkar jordens existens kunde miljöpartisterna upplysa om dessa, så skulle marknaden anpassa sig. Istället får vi lyssna på pajasar som hela tiden säger att jorden är slut om tio år, och det enda de hittills visat är att de – hela tiden – hade fel för 10,5 år sedan. Isar som skulle ha smält har blivit tjockare, öar som skulle ha drunknat i havet har stigit och isbjörnsstammar som skulle ha utrotats har istället växt till sig.

”Fan, vad trångt det blev nu då!”

Så ja, då återstår väl bara att avskaffa såväl marknad som demokrati om Miljöpartiet ska få igenom sin vilja. Sådana försök har gjorts tidigare i historien och hittills har det aldrig gynnat miljön.

En trött feminists trötta tankar

Om någon är orolig för att universitetens ekonomiinstitutioner inte anammat gängse politiskt korrekta vänstertänk kan jag lugna er. Det har de!

Lena Bjärskog är nybliven student i ekonomisk historia som skrivit en debattartikel i Expressen där hon ondgör sig över att hennes medsystrar kopierat ”manliga, destruktiva, kapitalistiska beteenden”. Det som avses är att de investerar i aktier ”för att skapa en buffert, pension eller trygghet” (hennes ord, inte mina).

Lena är urtypen för arg feminist. På Facebook poserar hon i Vänsterpartiets första maj-tåg, men gillar också Feministiskt Initiativ, den terroranstrukna organisationen Black Lives Matter och kallade Donald Trump under fyra år för ”en psykiskt sjuk president”. Insprängt mellan en miljard narcissistiska selfies spekulerar hon kring frågor som: ”Hur hade män förändrats om alla kvinnor var lesbiska?”

Jag kan också spekulera kring märkliga fenomen, och jag undrar om inte anledningen till all denna ilska är att Bjärskog är det en annan galen feminist utan märkbara kunskaper, Zara Larsson, hade klassificerat som ”white as fuck”. För samtidigt som Bjärskog irriterat skriver om att ”kvinnor och rasifierade har dragit nitlotterna i det nuvarande ekonomiska systemet” vet hon innerst inne att hon är väldigt privilegierad som kan leka student vid 40+.

”Vilka kurser kom ni in på?”

Men det räcker inte. När inte hon byggt upp en ekonomisk trygghet ska ingen annan heller få göra det. Så det så! Att investera är att ”stötta aktiemarknaden” och suga ut planeten, tydligen oavsett vad man investerar i. Det problematiska är istället att man tjänar pengar.

Som en enkel gymnasieekonom och företagare undrar jag på vilket sätt finanssamhället sugit ut kvinnor, rasifierade (det vi icke-rasister skulle kalla invandrare) och samer (jajamen, här checkar vi alla stereotypboxar), och ännu mer över på vilket sätt det skulle gynna dessa grupper att inte skaffa sig ekonomisk trygghet med hjälp av investeringar.

Det berättar inte Bjärskog, som har fullt upp med att peka finger och haspla ur sig floskler om vita män, skogsindustrin, kapitalism, ”äganderätt” (med citattecken för att visa att det egentligen inte finns) och en massa andra grejer som hon uppenbarligen inte har några som helst kunskaper om.

Men hon har rätt i en sak, det går inte att vinna. Om kvinnor inte finns representerade i mansdominerade branscher (utom renhållning och gruvindustri såklart) eller tjänar tillräckligt mycket pengar för att äga makten över sina egna liv tycker socialister/feminister att det är fel, men när kvinnor gör det är det också fel för då befäster de ”den vite mannens privilegium”.

Nej, Lena Bjärskog. Kampen står inte mellan man och kvinna, vit och svart. Den står mellan dem som efter bästa förmåga tar tag i sina liv och de som står vid sidlinjen och gnäller över att alla andra har det bättre förspänt. Det bästa du kan göra för den kvinnokamp du låtsas företräda är att hålla dig undan.

Laptopbord till hemmakontoret – sponsrat av eStore.nu

För mig som haft hemmet som huvudarbetsplats sedan år 2000 var möjligheten att inreda ett arbetsrum viktigt när jag köpte bostad, men många av de som tvingades att börja distansarbeta under 2020 saknar en vettig arbetsplats hemma och jobbar från en pall vid matbordet eller halvliggandes i soffan. Naprapater, sjukgymnaster och kiropraktorer gnuggar händerna, för den som sitter fel drabbas förr eller senare av värk i axlarna, ryggskott och spänningshuvudvärk. Förutom obehaget är det arbetsskador som i värsta fall kan hänga med hela livet.

Det här är Jesper Norberg på Placera, och hans strykbräda är långt ifrån det värsta jag sett. Den går åtminstone att anpassa i höjd även om han skulle behöva trolla bort armbågarna ifall han inte tänkt låta dem vila på tangentborden.

Lösningen heter laptopbord och inhandlas på eStore.nu. Det är fristående bord eller ställningar som gör att du faktiskt kan jobba utan att bryta ryggen, vid ett köksbord eller soffbord med relativt liten yta, eller till och med stående. Förutom att du kan justera höjden på borden kan du vinkla arbetsytan så att du får både tangentbord och mus i rätt vinkel för dig.

Om du uppmanats eller beordrats att inte komma in till jobbet tycker jag att du ska försöka få din arbetsgivare att betala, men det här är billiga bord som kostar motsvarande 1-2 besök hos sjukgymnasten.

På eStore som har lager i Sverige så att du slipper vänta på grejerna hittar du också hemelektronik, leksaker, träningsgrejer, tandborstar … Ja, det mesta faktiskt. Och bäst av allt är prisgarantin. Hittar du samma vara billigare i en annan nordisk nätbutik matchar eStore priset.

Jag köper inte kläder på nätet eftersom skärmen inte avslöjar tygkvalitet och passform, men möbler tycker jag passar utmärkt för näthandel för där finns ingen vits med att betala för producentens butikshyra. Billigt och bra direkt hem till dörren.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med eStore.nu, men åsikterna är mina.

Soprumsfynd

När jag äntligen lyckats tömma mitt hem på allt onödigt är det med blandade känslor jag går och kastar saker i bostadsrättsföreningens soprum för elavfall. Det slutar nämligen nästan alltid med att jag får minst lika mycket grejer med mig därifrån.

Lågenergilampor givetvis, både LED och halogen. Det verkar som att ingen som slänger armaturer orkar skruva ur glödlamporna. De funkar nästan alltid och är ju förbrukningsvaror. Om lampan ändå är trasig kan man vara säker på att armaturen funkar, men att någon slängt den för att de inte fattat att de bara behövde byta glödlampa. Eller också orkade de inte det. Min skrivbordslampa gick nyligen sönder, själva armen kroknade. Jag löste det tillfälligt med lite eltejp, men någon vecka senare hämtade jag en ny i elsoprummet. Behövde bara ny halogenlampa.

0 kr.

Ett par nya (eller nästintill) elelement har jag också plockat upp. Det finns ett eluttag i soprummet, så man kan alltid plugga in grejerna för att kolla att de fungerar så att man slipper ta hem något trasigt. Men det verkar höra till undantagsfallen att någon slänger trasiga saker.

För några veckor sedan kroknade min personvåg. Tyvärr hann jag köpa en ny (billigt Jula-smäck) för vid mitt senaste soprumsbesök hittade jag en Beurer som mäter allt möjligt, går att koppla till en smartphone-app och som kostar 500 kr. Bytte ut batterierna och gjorde ren den. Funkar minst lika bra som den andra (bägge visar tyvärr lite för mycket, men det beror inte på vågarna utan på kosthållningen), så nu har jag en reservvåg.

Det kanske märkligaste jag hittat och dragit nytta av var en flaska parfym (som någon mindre begåvad granne måste ha trott var eldriven eftersom den slängdes i elsoprummet). Jag bloggade tidigare om att jag sålde ärvda gamla parfymer på nätet när jag upptäckte att man kunde få flera hundralappar för en enda halvfull deo-flaska. Det här var i samma veva, så jag tog hem den, fotade, annonserade och sålde.

Med tanke på hur ont om pengar folk verkar ha, samtidigt som de säger sig värna om miljön, slutar jag antagligen aldrig förvånas över att det tycks ha blivit rena folksporten att slänga ägodelar i nyskick.

Ica-Stig & Sveriges Radio

Björn Kjellman fick nyligen rollen som Ica-Stig i Icas reklamserie. Jag är kanske den enda svensk som inte sett en sekund av den sedan Hans Mosesson gjorde rollen i början av 2000-talet, så det påverkar knappast mitt liv, men jobbet resulterade i all fall i att Kjellman inte fick kommentera Melodifestivalen för Sveriges Radio. Den tävlingen har jag inte sett på ännu längre tid och tänker att det måste vara en rätt begränsad skala som följer den via radio, men det upprör tydligen många.

Sveriges Radio tycker att de är alldeles för reklamfria och oberoende för att ha med en person kopplad till ett kommersiellt företag. Jag hade köpt det om statsmedia vore konsekventa, men exempelvis har Lotta Lundgren i fyra år gjort reklam för Icas konkurrent Coop och samtidigt haft klippkort på SVT-serier ihop med Erik Haag. Ni vet SVT, som ständigt gör ”reklamfria” program som ”presenteras av” allt från bilmärken till ockerbanker.

Själv tycker jag att det är värre att ”oberoende” public service anlitar politiska aktivister. Enda gången jag har hört att det skulle vara ett problem var när Ring P1 tillfälligt plockade bort Alexandra Pascalidou och Täppas Fogelberg i förra valrörelsen. Fast inte ens då hänvisade man till att de regelbudet gör politiska utspel utan skyllde på att de frilansar (tydligen kan man inte vara oberoende om man är frilans).

Tillbaka till Kjellman. Alla som följt min blogg vet att jag inte har något gott att säga om Ica, men det här blev för fånigt. Sveriges Radio tänker alltså att om Björn Kjellman snackar schlager i P4 kommer det uppfattas som reklam för Ica. Jag får säga som chefen på Bahamas Air - det låter lite långsökt.

”Förstår jag dig rätt att i och med att ni sänder ut ett program som säger 'Goddag, nu kommer Hassan' så kommer alla människor åka till Nassau?”

Dra en vinstlott!

Som den visionär och optimist jag är skrev jag för några veckor sedan en text om coronapandemins fördelar, och nu har andra hakat på.

SVT verkar köra en hel artikelserie där de bl a berättar om Niklas som tillsammans med sin flickvän flyttat från Stockholm till Åre för att kunna åka skidor på lunchen. Detta möjliggjordes genom distansarbete, som ju gått från väldigt oönskat till mer eller mindre beordrat av många arbetsgivare. Niklas själv beskriver pandemin som ”den sista sparken vi behövde”.

Alla behöver vi en spark ibland. Det kan vara bokstavligt, att vi får sparken, eller mer bildligt. Det behöver inte grunda sig i en katastrof, det kan räcka med att man reflekterar över sitt liv och kommer till nya insikter. Det viktiga är att göra det bästa av alla situationer.

När Covid-19 dök upp och skapade panik på börsen tänkte en del investerare till och hittade de branscher och företag som skulle dra nytta av minskat resande, mer tid hemma och en övergång från arbete på ett fysiskt kontor till distansarbete från hemmet. Sådana personer kommer alltid att vara vinnare, de som gör citronsaft när livet ger dem citroner.

Ibland verkar det som att vi istället letar skäl att gnälla, att vi är nöjda med att sitta fast så länge andra gör det och vi kan intala oss själva att det inte fanns några alternativ, men det gör det nästan alltid.