Jag vet inte om
begreppet harrytur har slagit igenom i Sverige, men för svenskar och
norrmän i Norge på rimligt avstånd från Sverige är fenomenet
välkänt och betyder helt enkelt konsumtionsresa till Sverige. Det
var inte någon Harry som kom på det. Ordet harry används även i andra sammanhang för att
beskriva något som är lite pinsamt och osmakligt. Tänk dokusåpa i
Kanal5.
Alkohol, godis och en hel del mat är
billigare i Sverige. Några basvaror i mitt skafferi går inte ens
att köpa i Norge, eller är ohyggligt dyra. Ta mannagryn t ex.
Standardvara i Sverige som kostar 13 kr/kilo på Willys. I Norge
hittar man det i stort sett bara i hälsokostbutiker och alla som
varit inne i en sådan vet att allt säljs i pytteförpackningar där och ingen av dem kostar 13 kr.
Men även sånt som betraktas som
vanlig mat på bägge sidor om gränsen kan vara klokt att köpa i Sverige. Själv har jag inte gjort renodlade
harryturer, men varje gång jag varit till Sverige av andra skäl
(tömma lägenhet och förråd, laga bil...) har jag passat på att
köpa mat med lång hållbarhet som jag vet går åt. Förutom att
det spar pengar är det skönt när jag får slut på
spaghetti, mjöl, matolja eller något annat att slippa åka till
affären utan istället ta tre steg in i skafferiet.
För norska tullen
får man ta med sig varor för 3000 kr per person, eller 6000 kr om
man varit borta i över ett dygn, och i tider då man inte behöver
skicka in en digital blankett med information om sin resa, vart man
ska, vart man har varit osv, har jag svårt att se att de har
koll på hur länge man lämnat landet.
Men det finns ju gränser för vad
resan är värd. Det är betydligt enklare att räkna på en
drivmedelsresa åt andra hållet – köra till Norge, tanka
fullt, fylla dunkar, åka tillbaka. Om jag åker till Sverige och
lyckas fylla bilen med varor för 5000 kr som hade kostat 8000 kr i
Norge måste jag dra av reskostnaden från vinsten, och samma sak med
eventuella provtagningskostnader för att få korsa gränsen. Och så
är frågan vad jag ska sätta för prislapp på min tid.
Många verkar göra misstaget att
handla på klassiska gränshandelsorter som Svinesund eller
Töcksfors. Den sistnämnda
är en gammal bruksort med tolvhundra invånare och två jättestora
köpcentra någon kilometer från gränsen. Om butikerna inte har
skyltar på norska lär de i alla fall kunna översätta allt i
butiken och förmodligen går det att betala med norska kronor.
Praktiskt, men mycket dyrare än en Willys eller Lidl längre in i
landet även om det är billigt med norska ögon.
För det
måste ju löna sig! Det kan tyckas självklart, men jag har
en känsla av att både när svenskar och norrmän åker till
Tyskland för att köpa öl kan det sluta med att det hade blivit
billigare på Systembolaget/Vinmonopolet om man räknat in alla
kringkostnader. Förresten samma sak när svenskar shoppar loss i
Ullared (svenskars möjlighet att ”vara harry” inrikes).
Extrapriser och ”Fynd!”-skyltar betyder inte nödvändigtvis att
det är ett bra köp.