Avanza, vart tog du vägen?

Efter ännu ett i raden av Avanzas datahaveri såg det igår ut så här när deras kunder försökte logga in.

På Twitter beklagade Avanza det inträffade, men utan att egentligen säga någonting om vad som hänt. Då och då gick man ut och sa att allt skulle vara igång igen, varpå ett flertal kunder i kör svarade att det var det inte alls. Ytterligare kunder sa att nu får det banne mig räcka med datahaverier snart och frågade sig själva och andra vad de skulle byta till.

För det här var ju inte första gången. Några dagar tidigare twittrade den nyligen avgångna vd:n Rikard Josefson självgott om hur bra man är. Hälften av svaren klagar på teknikstrul, den andra halvan på att företaget ägnar sig åt politik. En prickade in bägge varpå grundaren Sven Hagströmer formulerade sig på ett sätt han nog inte hade gjort om han vetat att det bara var fem dagar till nästa stora haveri.

Och jag tycker att Hagströmer har fel. För ett år sedan ifrågasatte jag om Avanza i första hand är nätmäklare eller politisk plattform och sedan dess har fler ställt samma fråga, med all rätt. Nu har ju inte de här två sakerna nödvändigtvis med varandra att göra, men om en fungerande nätsajt lägger energi på klimat, jämställdhet, reduktionsplikt, kriget i Ukraina och annat som borde stå rätt mycket lägre på agendan än de egna tjänsternas funktion, har kunderna antagligen större tålamod än när Avanza gör det. 

När jag svingade senast skrev en kommentator så här:

”Tror det finns en stor risk att Avanza inte finns kvar om låt oss säga 10-15 år. Däremot tror jag att de riktigt stora bankerna finns kvar. Så där lägger jag numera mitt långsiktiga sparande.”

Det var alltså ett år sedan, men idag hade frågan kanske formulerats: ”Finns de kvar om fem år?” Jag vet inte, det går fort i hockey. Plötsligt är man Kodak/Facit med en produkt ingen vill ha.

Jobba för konsten eller jobba med den

En kulturkrönika i Expressen blir dagens diskussionsunderlag. Författare är Josefine Jinder som är musikartist under namnet Little Jinder, men trots släktskapet med mamma Åsa Jinder har det tydligen inte gått så bra att hon klarar uppehället på musiken varför hon har skaffat sig ett ”vanligt” jobb, och det är det hennes text handlar om.

”Tyvärr, är det ingen mänsklig rättighet att vara konstnär. Så man måste bestämma sig för hur man ska hantera de ekonomiska utmaningarna som kommer när man inte är populär, business minded, kommersiell, horig eller kompromisskramande nog (det finns många söta små käppar som kan sätta sig i olika hjul) för att bli så rik att man kan slippa this economy som förvandlar kulturutövare till reklampelare och clowner.”

Inte en clown?

Det är inga konstigheter. Som komiker mötte jag den här problematiken ofta. Vi som inte badade i jobb fick ibland välja. I Norge kan nämnas Lars Berrum som vid sidan av komiken är sjuksköterska och Jonas Kinge Bergland som varvar komiken med jobbet som läkare. När covidregler dödade utelivet valde Tommy Steine att ta jobb i matbutik medan andra bad om Vipps (=Swish) för att få slippa, och det hade jag starka åsikter om.

Själv började jag ganska tidigt i artistlivet skriva åt andra för lite extra trygghet, och när jag efter tio år var less på resandet blev det skrivande på heltid. Precis som Josefin Jinder också är inne på ger flera inkomster mer valfrihet. Jag la förresten mer tid på börsen då än jag gör nu, så där hade jag ett tredje ben att stå på. Annars hade jag kanske behövt ta fler standup-gig med dåliga förutsättningar, bara för att kunna betala hyra och potatis, och det är ingen bra känsla att ta jobb man vet kommer vara nästan omöjliga att göra bra.

Ja, jag står på en lastpall med en matta över.

Men där slutar nog det jag är överens med Jinder om. Jag tyckte inte att företagsjobb var prostitution eller att människor med lönearbete är ”töntar och fyrkanter”. Överhuvudtaget stinker hennes text av förakt mot människor som inte jobbar med ”konst”. Tro det om du vill, Jossan, men de flesta som får ditt liv att flyta har inte valt sina jobb som ett sätt att förverkliga sig själva.

Barnskötarna som tar hand om ditt barn, plogbilschaufförerna och bussförarna som ser till att ni ens kan ta er till förskolan och många, många fler jobbar primärt för att tjäna pengar så att de kan göra rätt för sig. De förtjänar inte att bli kallade töntar eller fyrkanter av en bortskämd överårig snorunge som tror att hon blivit Taylor Swift bara för att hon fått ge ut ett par skivor.

Så nej, jag tycker inte att det är synd att det inte är en mänsklig rättighet att vara konstnär. Eller rättare sagt, det är en mänsklig rättighet att få utöva sina konster. Vill publiken betala för dem – bra. Annars, sitt på ditt kontor och skäms! Inte för att publiken inte vill betala eller för att du anser dig för fin för att ”medverka i patetisk tv” eller ta firmagig, utan för att du tycker att det är under din värdighet att ens tillfälligt jobba med något du inte brinner för. Bara skäms!

Vad köper kommunen?

Jag ondgör mig rätt ofta över slöseri av skattepengar, att politiker och tjänstemän på olika nivåer slarvar bort skattebetalarnas pengar. Journalister tycks ofta inte bry sig och även om många uppgifter är offentliga är det rätt bökigt för oss vanliga dödliga som inte jobbar med detta att kontrollera vart skattepengarna tar vägen.

Fram till nu. Jens Nylander som bl a stod bakom varumärket Jens of Sweden har de senaste åren jobbat med programvaruutveckling på det här området. Det har t ex lett till att han satt dit Ica för kartellbildning och alla som jävlas med Ica har min sympati. Nu har han gjort detta:

”Under 1 års har jag kartlagt alla leverantörsregister och leverantörsreskontror (som innehåller fakturorna) från Sveriges 290 kommuner. Materialet avser tidsperioden 1 januari 2022 fram till sista ca okt. 2023. Här https://kommun.jensnylander.com/ hittar du inköp, leverantörer och fakturor som finns hos kommunerna.”

I Jens databas finns 23 miljoner leverantörsfakturor hos 214 kommuner, vilket gör att du och jag enkelt kan se vilka företag som fakturerat kommunen, fakturabelopp och på vilka kostnadsställen de ligger. Hade jag bott i en svensk kommun hade jag antagligen lagt osunt mycket tid på att hitta märkliga utgifter betalda med mina pengar. Jens Nylander själv har redan avslöjat massor av fusk, slarv och korruption.

Jag hoppas och tror att andra kommer att göra det och jag är övertygad om att massor av oegentligheter kommer att upptäckas. Vem vet, kanske till och med någon journalist bestämmer sig för att börja jobba med riktig journalistik tack vare detta verktyg, men mest tror jag att de gamla medierna kommer att få se sig ännu mer omsprungna av alternativmedier, medborgarjournalister och vanligt folk.

De gamla reportrarna kommer nog fortsätta att skriva vinklade reportage och referat från kändisars Instagram och drömma sig tillbaka till en tid när de hade patent på ”sanningen” och sågs som auktoriteter, långt innan ”Är det sant eller har du läst det i tidningen?” blev en stående vits med verklighetsbakgrund.

Julmat till fångar

Att pengar upprör är de flesta överens om, och ingenting tycks reta upp så mycket som när någon man inte tycker förtjänar det får det bra. Det här borde Johan Molinder, chefen för Hallanstalten, ha förstått när han twittrade ut julbordsmenyn för de intagna på hans anläggning:

Och inte blev det bättre stämning av att han gav folk som sa sig kaskadspy över detta faktum svar som: ”Hoppas illamåendet går över. Inte roligt att vara sjuk.” Det hela mynnade ut i en TT-artikel med redovisning av svaren och ett indirekt ifrågasättande av om kriminella verkligen ska få så bra mat på julafton.

Som den empatiska person jag är tänkte jag ta chefen i försvar och se om jag möts av samma reaktioner som han. För vad pratar vi om här egentligen, om intagna på ett fängelse ska få julmat? Eller är det egentligen så att de som föreslår vatten och bröd eller möjligen havregrynsgröt till de fångar som skött sig bäst tycker att matbespisningen ska vara en del av straffet eftersom de som sitter där fått för låga straff och har det för bra i fängelset?

Gratis kläder också.

Jag hör också talas om skrämmande låga straff, men om det hör till vanligheterna vet jag inte. Att det inte gäller alla är jag säker på. Bevisligen har det ju till och med suttit folk i svenska fängelser som varit oskyldiga. Hur det än är med den saken tror jag att det är bäst att låta straff vara straff och mat vara mat.

Enligt Molinder ligger snittkostnaden för fångarnas mat på 60-70 kr/dag. Det är visserligen dubbelt så mycket som min matbudget, men inte särskilt mycket om man jämför med vuxna män vars mat köpts i det fria samhället. Dessutom ska nästan alla fängelsekunder ut så småningom. Vilket tror ni ger högst chans för att de blir fungerande samhällsmedborgare – att de behandlas som människor med värdighet av samhället eller som djur på extremt torftig diet?

Jag tror på det förstnämnda och även om det kan sticka brottsoffer i ögonen att deras barns knarklangare, rånare och torpeder får gravlax och rostbiff på julafton tror jag att det är ett pris vi får betala. Det finns för övrigt större problem i världen.

Fler in i väggen

Läser på SVT om rekordmånga utbrända. Det är naturligtvis fruktansvärt att det är så och bra att problematiken lyfts upp till ytan.

Men när samma SVT både skrivit och gjort tv-inslag om människor som är eller vill bli ekonomiskt oberoende har det låtit som det dummaste man kan göra, såväl för samhällsekonomin som för den egna livskvalitetens skull. Jag får inte ihop det.

För när Matilda i reportaget berättar om sin utbrändhet och hur hon och hennes kompisar pushade varandra att göra mer, vara bättre och jobba-jobba-jobba tänker åtminstone jag på att det är motsatsen till unga människor som vill bli ekonomiskt oberoende för att äga sin tid och som då överöses med frågor från SVT om varför de inte gör som alla andra.

Jag har definitivt känt av utbrändhet i mitt liv och det jag och de jag känner som haft liknande problem upplevt är stress över bristande kontroll i våra liv. Så är det fortfarande. Jag kan stressa ganska mycket utan att känna utmattningssymptom, tillfällig tidsbrist kan jag hantera, men jobbiga brev från skattemyndigheter ger direkt ökad puls och illamående.

Är det inte så för alla, att det är känslan av att inte ha kontroll som ger utbrändhet? I så fall borde buffertkonton, ökade marginaler, FIRE och ekonomiskt oberoende vara botemedel eller åtminstone en väg till bättre hälsa och lycka. Något att tänka på för SVT nästa gång de är beredda att kasta moralkakor på unga människor som vill bli rika.

Varde bredband!

Någon kommer kanske ihåg att jag slet mitt skägg över huruvida jag skulle installera bredband. Till slut valde jag att göra det, trots att jag varit nöjd med mitt mobila bredband blev det nästan FÖR billigt för att inte dra in fiber.

Det senaste halvåret har det sprungit folk här hela tiden. Jag kunde inget om branschen, men nu har jag lärt mig att alla har exakt en uppgift var – en ritar upp var gropen ska grävas, en gräver, en lägger ner kabelröret, en skjuter in kabeln i röret, en gräver igen gropen osv. Gemensamt för samtliga var att ingen visste när nästa steg skulle göras, men häromdagen kom de sista hantverkarna och efter det funkar bredbandet.

Ekonomin ser ut som följer. Installationen kostade mig 5000 kr (hur stor den statliga subventionen är har jag ingen aning om). För uppkopplingen betalar jag 599 kr i månaden. På plussidan byter jag nu ut mitt mobilabonnemang med fri surf mot ett betydligt enklare, så där går jag från 499 kr/månad till 95 kr. Den totala kostnadsökningen blir alltså 195 kr/månad, bortsett från detaljen att jag fick punga ut med en klumpsumma också. Sedan bygger ekvationen på att jag klarar mig med 1 GB i månaden i telefonen, men det blir max en femtiolapp till oavsett.

Jag är väldigt avig till fasta kostnader och egentligen var jag helt nöjd med det mobila bredbandet. Jag får väl säga att jag föll för grupptrycket och så vet jag ju inte vad det hade kostat om jag hade velat hoppa på fibertåget senare. I Sverige vet jag flera som kunnat ansluta senare till samma eller till och med lägre avgift, men då har priset också varit minst det femdubbla mot i Norge. Här tror jag att det skulle blivit betydligt högre än femtusen senare, men det kan jag heller inte veta.

Samtidigt är internet väldigt viktigt för mig, pålitligt internet är viktigare än rinnande vatten. En prisökning för denna lyx från 499 till 694 kr i månaden är kanske inte hela världen. Jag pratade med ett par grannar som var osäkra på vad de hade beställt nu och ännu mer osäkra på vad de redan hade i form av streamingtjänster och tilläggstjänster. De skulle precis som jag skaffa billigare telefonabonnemang nu, men definitivt inte ner på min nivå. Nåväl, de kan ju vara lyckliga ändå.

Sällskapsspel

Det här inlägget borde väl ha kommit innan släkten samlades i julas och det i vanlig ordning blev lite stelt eller segt efter Kalle, klappar och julmat, men det kommer väl fler familjekvällar. Medelsvensson lägger ganska mycket pengar på streamingtjänster, internet och den senaste telefonen (vad det nu är den kan som inte den gamla klarade) så att man slipper umgås familjevis, men på julen är det svårt att komma undan.

Vid sådana tillfällen skulle jag därför vilja föreslå att man går åt andra hållet och umgås på ett gammalt analogt sätt – sällskapsspel. Jag kom på detta när jag, precis som förra årets mellandagar, satt som förhäxad framför datorn (eller telefonen när jag var tvungen att röra mig, för att laga mat, hämta ved eller gå på toa) och tittade på VM i snabb- och blixtschack (spoiler: Norge vann hela klabbet).

Schack är ett billigt sällskapsspel eftersom i stort sett alla redan har ett bräde, på vinden eller i källaren. Det allra billigaste sällskapsspelet är annars en vanlig kortlek och en sådan får man nästan gratis. Några klassiker för flera deltagare är annars Kinaschack, Monopol och Risk. Allihop kostar från ett par hundralappar, men ännu billigare på Tradera eller en loppmarknad.

Då och då läser jag att sällskapsspelen är på väg tillbaka. Jag tror inte för ett ögonblick att fler familjer än tidigare kommer att spela sällskapsspel istället för att titta på film eller en tv-serie, men bara för att det inte kommer vara sant för gemene man behöver inte vi mindre gemena rata företeelsen. Fram för fler pokerkvällar, schackaftnar och fyra-i-rad-turneringar.