Bärsäsongen igång

Sommar ses som viloperiod. Glöm det! Det är nu hela årets skörd av gratismat ska bärgas. Först ut var kanske rabarber, men den säsongen är ju igång hela sommaren och från allra första början har de med egna odlingar användning för rabarberna. Framåt juli har de fullt i frysen och "vill bara bli av med skiten". Det är då jag kommer in.

Därefter kom vinbär, först röda, sedan svarta. I min bostadsrättsförening finns det buskar av bägge sorterna, så dem tar jag. Ingen annan verkar bry sig, de tror helt felaktigt att vinbär kräver en massa jobb att ta hand om. Jag brukar ändå lämna lite och har aldrig sett några intressenter.

Lite beroende var i Sverige man bor är det dags för blåbär ungefär nu och minst en månad framåt. I år är det ett bra blåbärsår, men det är det nästan alltid. Varje sommar ser jag några andra plockare, men ingen annan verkar plocka några större mängder, så jag fruktar inte konkurrensen. Det räcker och blir över åt alla.

Blåbär är lätta att hitta och lättplockade. Med bärplockare (50 kr på Jula) skopar jag lätt upp två liter i timmen. Rensningen går ännu snabbare, på hemsnickrad rensbräda av spillvirke. Förutom att fylla den egna frysen för tolv månaders konsumtion har jag kommit på att blåbär är den perfekta presenten till släkt och vänner. Förra året stack jag till och med åt en granne en påse blåbär efter att han hjälpte mig upp med en soffa genom trapphuset.

Blåbär är dessutom en råvara som i likhet med guld och silver har ett beständigt värde i osäkra tider. Jag brukar plocka några liter åt en kompis som senare under hösten förser mig med delar av sin svampskörd (jag är helt värdelös på att hitta svamp). Euron, dollarn och pundet fluktuerar i värde, men blåbäret står alltid högt i kurs. Detta tack vare förädlingspotentialen:

Staten & kapitalet

Jag är absolut ingen anarkist eller anarkokapitalist som vill privatisera allt från bibliotek till brandkår. Jag tycker att vi ska ha en stat som tar hand om våra gemensamma intressen, vård, polis och sånt, men jag ser tre stora problem med den svenska staten:

1. Den var en gång mycket välfungerande och ville oss väl.

2. Det gör den inte längre.

3. Fler och fler börjar upptäcka punkt 2.

Varför är nu första och sista punkten att betrakta som problem? Vi tar det från början.

Det fanns en tid då Sverige hade politiker som brann för uppgiften att göra samhället bättre. På 1960-talet hade vi partiledare som Tage Erlander (s), Gunnar Hedlund (c) och Jarl Hjalmarsson (högerpartiet). Eftersom jag inte var född ska jag kanske inte recensera dem alltför ingående, men min känsla är att jag hade föredragit varenda en av dem – oavsett parti – framför dagens politiker som allihop tycks ha valspråket Makten framför allt. Även om partierna stod långt ifrån varandra politiskt (längre ifrån än idag) var allas mål att skapa ett bra land att leva i.

Folket vande sig vid att politiker och makthavare stod på deras sida. Dagens svenskar väntar sig att samhället ska ta hand om precis allting, istället för att själva visa lite handlingskraft. Under tiden har hederliga eldsjälar inom politiken bytts ut mot korrupta idioter med maktberoende. Ingen med alla pommes frites i kanoten tror väl att politiker som Veronica Palm, Mattias Karlsson eller Annie Lööf (en ur varje block, men jag skulle kunna namedroppa hundra till) blivit politiker för att de drivs av någon slags idealism?

Sista punkten då, att fler fattar att vi blir blåsta av makten måste väl ändå vara bra? Ja, på ett sätt, men viljan att betala skatt och bidra till det allmänna minskar när vi märker att politikerna leker bort våra pengar på ren skit eller för egen vinning. Utanför tidningarnas ledarsidor har jag nästan inte hört någon kritik mot dem som skatteplanerat genom att gömma pengar i Panama. De flesta av oss är mest avundsjuka.

Och nej, jag är inte ett dugg mer ädel och solidarisk än någon annan, men jag betalar gärna skatt till bra mat och resurser på ålderdomshem, kortare vårdköer och skickliga lärare. Fast det verkar ju aldrig vara ett alternativ till Mona Sahlins pension och lyxsemestrar, och livstids försörjning till Reinfeldt, Hägglund och Persson så att de slipper ta ut lön ur sina företag. Och så har vi de som fortfarande jobbar (fast utan närvaroplikt eller resultatkrav), riksdagens budget för i år är 1,8 miljarder. Känns det prisvärt?

Ekonomijournalistik och affärstidningar

Den här tiden på året märks tydligt i all tryckt media att det är sommar. Vikarier gör artiklarna, i den mån det ens skrivs artiklar. Det är väldigt mycket återanvändning av mer eller mindre tidlösa ”Här är de tio största... blablabla”-texter.

Tidningarna har fått mer konkurrens tack vare internet. Dels för att det är mycket lättare att komma åt internationella medier, dels för att specialintresserade privatpersoner många gånger skriver både mer initierat och stilmässigt bättre än professionella journalister.

Tyvärr är finanstidningarna inget undantag. Aldrig förr har så många varit så dåliga på att skriva om så mycket. Framförallt slås jag av att den skrivna ekonomijournalistiken utvecklats så lite. Det är som att journalisterna inte fattat att de kan komma åt företagens och den politiska maktens företrädare på Twitter och möta de inblandade i realtid oavsett om nyheterna gäller Sverige, Kina eller USA.

De skriver samma förenklade dynga de alltid gjort, och det enda den nya tekniken inneburit är att de infällt i artikeln nu ofta filmar något meningslöst samtidigt som de själva läser upp artikeltexten. Och så börsnoteringar! Indexsiffror och aktiekursförändringar rabblas överallt. Någon borde berätta för chefredaktörerna att alla som handlar med värdepapper kommer åt dessa siffror genom att logga in på sin egen aktiedepå. Vi behöver inte tidningar för att skriva artiklar med innebörden ”Idag så går det upp lite, men igår gick det ner nästan lika mycket”.

Men det finns skillnader. Vi börjar med affärstidningarnas hemsidor:

Dagens Industri

Tidigare något av svensk ekonomijournalistiks flaggskepp. Det är nog svårt för någon i tjugoårsåldern att fatta det eftersom den är så dålig idag. Förutom att alla som jobbar med webbdesign och teknik på DI borde få sparken på stående fot är även innehållet sömnigt. Den del man kommer åt (märkligt att de har så många betalartiklar när hela sidan är impregnerad med reklam) är snubblande lik skvallerjournalistik. Relevansen för svenska investerare är så låg att jag undrar hur mycket av intäktssidan som är betalning för produktplacering. T ex vill jag veta vad Blondin-Bella har för hållhake på tidningen, för hon kan knappt gå och snyta sig utan att det står i DI. Darriga mobilfilmer (ofta med vertical video-syndromet) hjälper inte heller upp nivån.

Affärsvärlden

Lite bättre sida än DI rent tekniskt, men motsatsen vore å andra sidan inte möjlig. Däremot har de så få nya artiklar varje dag att jag undrar hur många som jobbar på Affärsvärlden. Runt 30 artiklar per dag verkar det vara, men då är fler av dem korta notiser. Jag har sett enmansprojekt med högre flöde.

Privata Affärer

Har inte mycket till dagsnyheter, men i gengäld en del fördjupande artiklar. Marcus Hernhags börschat är annars den stora behållningen av den här sidan, men för att beta av den räcker det med att gå in en gång i veckan.

Veckans affärer

Ännu en sida som tror sig få läsare genom att bara redovisa tillräckligt många indexsiffror. Kanske funkar, men inte för mig. Jag har förresten papperstidningen Veckans Affärer också. Knappt värd priset, och då fick jag den ändå gratis. Den består mestadels av meningslös namedropping, som en Hänt Extra där kungligheterna och schlagersångarna bytts ut mot entreprenörer.

Dagstidningarna

Även traditionella nyhetstidningar har finansrapportering. Svenska Dagbladet och Aftonbladet har gemensamma ekonominyheter, eller rättare sagt åker väl Aftonbladet snålskjuts på Svenskans näringslivsdel som mest består av låsta artiklar och en och annan kortnotis. Det enda läsbara är Carolina Neuraths intervjuer.

Expressens variant är kanske bättre, att skita i finansavdelning helt och hållet och istället gå all-in på dokusåpa.

När det gäller börsrapportering får Dagens Nyheter stå som segrare av drakarna. På walk-over. Fast den är inte precis Financial Times.

Ekonomisajter, som EFN och Placera, utan bagage av såväl papperstidningar som av övriga nyheter, är oändligt mycket bättre, men att ekonomisajter är bättre på ekonomi än mer allmänna nyhetstidningar är kanske inte så konstigt.

Då är det märkligare att de gamla finanstidningarna inte alls utvecklats med sin tid. Internet har funnits i var mans hem i runt tjugo år. Ändå är det målfoto på om Dagens Industri och Affärsvärlden skulle bli sämre om de använde sina hemsidor till att bara lägga upp varsin pdf-version av papperstidningen. Släpp hörnflaggan och kom in i matchen!

I väntans tider

Nej, jag är inte med barn (även om det skulle förklara varför jag inte går ner i vikt). Detta handlar om helt andra blommor och bin. För en dryg månad sedan skrev jag ett odlingsinlägg. Sedan dess har jag vattnat och väntat.

Så plötsligt! En chiliknopp utvecklas till en blomma.

Det roligaste med detta är att min chiliodling är sprungen ur en chilifrukt jag handlade för en krona och petade ur fröna som jag tvättade, torkade och därefter förkultiverade i en tomatask.

Resultatet är än så länge fem plantor, som samtliga har utvecklat knoppar och växt till c:a en halvmeter. Om allt går väl kommer enkronasinvesteringen (för jorden var gratis) ge en rejäl skörd, och som jag förstått det borde plantorna vara fleråriga. Å andra sidan, om fröna från frukten går att plantera och är så här lättodlade är det ändå en evighetsmaskin.

Även squashen blommar, och här snackar vi decimeterbreda gula blommor.

Blommorna är faktiskt ätliga och kan exempelvis fyllas med något gott och friteras. Jag tycker att det verkar lite för bökigt och lägger energin på själva frukten istället, men det kanske kan vara något för den händige och hungrige.

Squashodlingen är inte lika spännande som chilin för det har jag provat tidigare. Dock är det alltid en svårslagen känsla att odla sin mat själv och se frukt, grönsaker och grödor växa till maximal storlek. Är man religiös kanske det känns som en direktlinje till Gud. Själv känner jag mer att jag är gud.

Dock verkar gräslöken inte repa sig efter min senaste omplantering. Herren ger och herren tar.

Var inte bankkund, var ägare

Att gnälla på bankerna är lika populärt som att klaga på vädret. De tar avgifter för alla tjänster, de erbjuder sämre och sämre service, de ger dåliga råd, de få bankkontor som fortfarande har kontanter kräver att man hör av sig i förväg om man vill ta ut pengar från sitt eget konto, de ger nästan ingen inlåningsränta men tar bra betalt för att låna ut pengar... Och vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre...?

Jag håller med om all kritik, möjligen med undantag för det där med kontanter. Jag kan tycka att det är fullt tillräckligt att det finns en bankomat utanför varje bank och en och annan insättningsautomat. Och visst måste de tjäna pengar på något sätt, men inte på alla sätt hela tiden. Om de lånar våra pengar gratis och tar betalt när de lånar ut dem behöver de kanske inte ta betalt för att vi använder deras internetbank och bankkort.

Men så är det. Nya nischbanker och nätmäklare har pressat priserna, men storbankerna har fortfarande så oändligt mycket bredare utbud att vi (jag själv inkluderad) kommer att fortsätta att anlita dem.

And if you can't beat them, own them.

Gardera, eller ”hedga”, din kundrelation med banken genom att också köpa aktier. Inte nödvändigtvis i den bank du är kund, men i någon bank. Samtliga svenska storbanker har hög direktavkastning (över 5 procent) och en långsiktigt fin aktiekurva. De tycks dessutom närmast osänkbara eftersom staten sitter lite grann i knät på dem. Krisar det skjuter samhället till de pengar som fattas. Krisar det inte går vinsten istället till ägare och ledning.

Nu finns också många börsnoterade alternativ till de fyra stora. Avanza och Nordnet såklart, och nischbanker som Nordax och Resurs Holding. Glöm inte heller utländska banker, som Danske och DNB.

Om det är läge att handla bankaktier exakt just nu ska jag låta vara osagt, liksom vilken bank som i så fall är att föredra. Jag gillar framförallt principen att om bankerna sabbar villkoren för mig vill jag ändå tjäna pengar på det genom att dela på vinsten för alla andra de sabbar för.

Billigast middag vinner

Om mänskligheten ska överleva måste vi äta mindre kött och mer vegetariskt, sägs det. Jag skiter i mänskligheten och är rätt säker på att den kommer att dö i vilket fall, ända ner på individnivå. Men vegetariskt äter jag ändå. Det protein man får i sig genom att äta ärtor och bönor är i klass med köttalternativen, fast till ett helt annat pris.

Ärtsoppa är förmodligen det billigaste man kan äta, förutsatt att man gör den från grunden. Det tar ett tag, men är väldigt enkelt.

Gula ärtor, 1 kg

Gul lök, 5 st

Buljongtärningar, 2 st

Timjan

Skölj ärtorna. Blötlägg dem över natten. Skölj igen. 

Koka på svag värme i c:a två timmar (tills de är lagom mjuka), skumma av och rör om då och då. Låt övriga ingredienser koka med sista halvtimmen.

Tips 1: Skiva en rödbeta eller morot tunt och släng i samtidigt med löken, så blir färgen lite roligare.

Tips 2: Ta inte för mycket vatten om soppan ska frysas in. Om inte frysutrymmet är obegränsat är det onödigt att frysa in vatten man istället kan hälla på när man tinar upp soppan.

Själv fick jag ihop 5,1 kilo soppa av receptet ovan. Totalkostnaden blev 17,15 kr, vilket gör 1,35 kr per portion. Vill man lyxa till det med senap och ett par skivor knäckebröd blir det... fortfarande svinbilligt. Detsamma för den som av någon anledning vill ha fläsk i ärtsoppan.

Nytta med mål?

När jag tittar runt bland ekonomibloggar och andra sidor för ekonomiintresserade ser jag mål överallt. Någon vill bli skuldfri, en annan kunna leva på aktieutdelningar och en tredje vill kunna köpa sin drömbil. Jag blir lite avundsjuk. Inte på deras mål utan för att de överhuvudtaget har sådana.

Utan en tydlig målsättning blir allt ett planlöst irrande, sägs det. Det låter vettigt, vet man inte vart man ska blir det svårt att ens komma framåt. Man kanske bara tror att det är framåt, fast egentligen är det bakåt eftersom man ska åt andra hållet? Men nej, riktningen är given, ingen sparar pengar för att bli fattigare.

Tränar jag inför ett maratonlopp har jag en tydlig och mätbar målbeskrivning, så när det gäller annat än ekonomi sätter jag upp mål. Kanske för mycket, jag är inte säker på att resultatet skulle bli sämre om jag inte flera månader i förväg bestämt en planerad sluttid. Och kanske hade loppet blivit trevligare. För ärligt talat, jag kommer inte vinna nästa mara heller.

Jag drar nog ytterst sällan igång ett projekt utan mål, men när det kommer till privatekonomi tror jag mig aldrig ha haft varken mål eller delmål. Jo, möjligen ”en miljon”. Det är mätbart och bra. ”Ekonomiskt oberoende” är för flummigt. Vem är egentligen det? En del kan köpa drömbilen utan att grubbla, men kan någon vakna upp en morgon och tänka att ”idag vill jag köpa en söderhavsö”?

Man kan invända att man aldrig kommer vilja köpa ett större landområde eller en egen flygplats, men i så fall skulle man teoretiskt kunna vara helt pank och ändå ekonomiskt oberoende. Nej, om enda alternativet är icke mätbara mål föredrar jag att inte ha några alls.

Och jag har aldrig känt behov av privatekonomiska mål. Jag bränner inte mer pengar för att jag inte bestämt exakt vad jag ska göra med dem istället. Det är nog ett mycket ovanligt sätt att tänka, men jag skulle känna mig som en missbrukare om jag inte tänkte så. Varför köpa skit bara för att jag kan? Lite självdisciplin måste man väl ändå ha.

Vad säger läsarna, har ni tydliga mål för ert sparande? Har ni i så fall alltid haft det? Och om inte, har upprättandet av mål förändrat eller intensifierat sparandet?

Här är en kille som direkt visste vad han ville göra när han fick chansen: