Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
De senaste dagarna har jag gått igenom
en helvetesförkylning som aldrig verkar ta slut. När det var som
värst hostade jag en gång var femte sekund i snitt, vilket gör
sömnen obefintligt, liksom rösten. När jag orkat sitta uppe har
jag gjort de jobb jag redan åtagit mig och klarat alla deadlines tack vare
att jag är en envis jävel och normalt strävar efter marginaler.
När jag märkte vart det här var på väg slet jag rätt hårt.
Men sjukdom är ändå dålig ekonomi.
Jag brukar bli förkyld en gång per decennium, men det här är min
andra vecka i katastrofläge i år! Om det är otur eller ifall mitt
tidigare så bra immunförsvar håller på att ge upp vet jag inte.
Irriterande lika fullt.
Att stoppa i sig en massa piller ligger
inte för mig. Det är min bestämda uppfattning att förkylning inte
har någon känd bot. Att äta Echinagard eller Kan Jang känns lika
rationellt som den gamla huskuren att svälja en fisk på snöre och
sedan dra upp den igen. De som gjorde så blev i och för sig friska
från förkylningen, men det blev alla andra också.
Men ett ekonomiskt dilemma har jag
varje gång jag blir snuvig. Eldorados toapapper är bra till mycket,
men det är inte skonsamt mot näsan. Efter att ha snutit bort två
rullar ser jag ut som en alkoholiserad jultomte.
Därför borde jag antagligen unna mig
pappersnäsdukar eller åtminstone ett riktigt mjukt papper de gånger
jag ska slå världsrekord i snytning. Men jag reparerar i alla fall
näsan genom att stryka den med aloe vera från en planta jag fått
gratis.
Och matkontot är beskedligt så länge
halsen är så uppsvälld att jag knappt kan svälja. Jag har till
och med gått ner något kilo. Beach 2017, here I come! Men först
ska jag sova ett dygn till.
Det var bara några dagar sedan jag ondgjorde
mig över SEB:s ”blippfunktion” i sina kort, men det var sansat i
jämförelse med detta. SJ testar nu att erbjuda sina affärsresenärer
att operera in ett datachip i handen för att betala med.
Fast under en testperiod behöver man förutom chippet även en
vanlig biljett OCH en smartphone med Android.
Är målet att visa att människor är
idioter är det antagligen genialt att ge dem möjligheten att
förutom biljett komplettera med en särskild telefon med
ett särskilt operativsystem samt ett inopererat datachip. Blir det
billigare för konsumenten? Nej, inte det heller.
Ett par tusen svenskar har tydligen
redan gått på det här, och eftersom idén är helt störd antar
jag att siffran växer lavinartat. Själv kan jag utan att anstränga
mig komma på ett antal anledningar till att det är en dålig idé
att låta operera in ett mikrochip i kroppen.
Och visst kan man skratta åt det här,
men vad händer när en majoritet av svenskarna, världens lydigaste
folk, låtit sig ringmärkas på det här sättet? Kommer företag
och myndigheter då inte låta oss betala eller legitimera oss på
annat vis? Jag blir sugen på att helt gå tillbaka till kontanter i
ett sista desperat försök att stoppa utvecklingen.
Kan någon förklara vad detta ska vara
bra för? Kanske att behovet av skruvade science fiction-filmer nu
helt har försvunnit. Tack SJ!
Den hysteriska trenden att renovera
fullt fungerande kök för hundratusentals kronor tycks aldrig ta
slut. Vi renoverar våra hem som aldrig förr, men har inte tid att
vara där. Kanske investerar vi i själva verket i en förhoppning om
ett annat liv, ett liv då vi ska ha tid och råd att njuta av våra
nyrenoverade hem. Fast genom att lägga pengar på renovering måste
vi jobba ännu hårdare, så då kommer drömmen ännu längre bort.
Jag skriver ”vi”, men jag är
verkligen inte med i den rörelsen. Tvärtom snittar jag kanske
20 timmar per dygn i min bostad, så jag ser på fenomenet utifrån
och förundras över hur tusan folk tänker. Man ser aldrig barnlösa
par köpa en minibuss för att ge sig själva incitament att skaffa
fem barn, men när det kommer till bostadsrenoveringar är tydligen
allt sunt förnuft som bortblåst.
De som har möjlighet bygger ofta stora
kök där man ska kunna umgås ett helt gäng medan man slår ihop en
trerätters och dricker vin. Hur ofta händer det? Går jag till min
egen bekantskapskrets träffas vi inte på det viset mer än max en
gång om året, och då alltid efter ett himla pusslande med
tider och scheman.
Annars träffas vi mest två och två,
men oftare på nätet än i någons kök. När upplevde du senast en
middag eller ett gäng som bara hängde 5-6 stycken i ett kök? Var
möjligen en av personerna Jennifer Aniston?
Men vem är jag att sabba folks
drömmar? Den som vill skuldsätta sig för att topprenovera ett kök
som aldrig används till annat än att mikra upp Billys-pizzor ska
naturligtvis göra det. Jag undrar bara över planen, men det där
med planering är nog överkurs.
Enligt Dagens Industris retorik berodde nedgången på börsen onsdag-torsdag på Trump. Som vanligt. ”I spåren på skandalerna kring USA:s
president Donald Trump” hette det. Va?! Det enda konkreta som hänt
är att han sparkade FBI-chefen James Comey (eller rättare sagt
tillstyrkte förslaget).
”You're fired!”
Demokraterna som hatade Comey strax
innan valet låtsas nu vara djupt indignerade när denne får
sparken, trots att han är ungefär lika impopulär i alla läger som
vårt svenska stolpskott Dan Eliasson. När Comey utredde Hillary
Clinton var han inte vatten värd, men kritik från Trump är
tydligen fortfarande nog för att hamna på innelistan.
Och att Comey skulle ha någon ”hemlig
information” om Trumps kontakter med Ryssland är så dumt att jag
inte ens tänker kommentera det. Att Trump såg till att han
sparkades borde vara motbevis så att det räcker även för de mest
konspirationsteoretiska foliehattarna. Men tillbaka till ”raset”
igen.
Det handlar såklart om att världens
börser gått väldigt starkt och behövde en korrigering nedåt. Vinsthemtagningar ger fallande kurvor som skapar osäkerhet, som i sin tur överdriver reaktionen. Om
det är början på en längre nedgång eller ett hack i uppåtkurvan
vet jag inte. Förmodligen ett av flera hack, men det lär
visa sig. Och oavsett hur lugnt och städat det blir är jag
övertygad om att oseriösa ekonomijournalister kommer att förklara
verkligheten med hysteriska överord, det verkar vara deras enda väg
just nu.
Virtual reality har ju varit stort
länge nu, men jag har hört om en konkurrerande grej där
framförallt äldre går i spetsen – actual reality. Det finns
många likheter mellan fenomenen. Bägge strävar efter att så långt
som möjligt nå en äkta känsla.
Den stora skillnaden är utrustningen
som krävs. För att uppleva VR behöver man glasögon och diverse
mjukvara. Actual reality kräver inga grejer, program eller sladdar.
Allt som krävs är tid. Man går helt enkelt ut i verkligheten,
exempelvis en skog. Väl där upplever man träd, stenar, gröna
ängar och porlande bäckar i realtid.
Vrider du huvudet åt höger kommer
bilden i dina ögon att flyttas åt höger. Grafiken och upplösningen
är fantastisk! Med hjälp av öronen tar du in verklighetstrogen
fågelsång. För den som missat upplevelsen – det är ungefär som
gamla tiders mobilsignaler, men mer oregelbundna. Andas du in med
näsan känner du naturliga dofter. Nästan som på riktigt!
Att actual reality blir ett attraktivt
komplement till virtual och augmented reality är jag övertygad om.
Frågan är bara om det går att få unga människor att haka på
trenden. Just nu ser det mörkt ut, men det gör också att
potentialen är enorm. Systemet är fullt utbyggt, actual reality
finns redan på plats i väntan på att fler ska upptäcka den.
Någon som kommer ihåg MySpace?
Lunarstorm? Raketost?! Alla de här grejerna var betraktade som så
heta att ingen trodde att de någonsin skulle försvinna. Men faktum
är att de flesta fenomen är lika utbytbara som människor.
Därför är det osannolikt att dagens
sociala medier kommer att stå sig över tid, vilket gör en
investering här särskilt skakig. Ett bilmärke ingen längre vill
ha betingar ändå ett värde. Redan tillverkade bilar går att
rea ut, fabrikerna går att sälja. Men den dag ingen längre går in på
www.facebook.com är värdet på Facebook noll. Det kommer inte hända
i morgon, men jag är ganska säker på att alla ledande sociala
medier kommer att försvinna. Här är orsakerna.
Facebook
Jag vet inte hur många miljarder
användare de har nu, men fler lär de inte bli. Räknar man aktiva
användare är prognosen ännu sämre.
Unga människor ogillar Facebook för
att deras föräldrar finns där. När man är femton vill man inte
hänga på samma ställen som mamma och pappa – fullt begripligt.
Men jag känner nästan ingen i min ålder heller som finns där mer
än med ett avsomnat konto. För oss handlar det mer om stämningen. Så fort det blir diskussion om något strömmar
horder av människor dit för att ”stoppa bråket”, som att det
skulle vara något dåligt att ha olika åsikter.
Facebook hjälper själva till att
skapa den här skitnödigheten genom att stänga ner och pausa konton
hur godtyckligt som helst. Allt som av någon kan uppfattas som
stötande, sexism, rasism eller hatpropaganda (och det kan absolut
allt!) hamnar i skottgluggen för åsiktspoliser. 4500 personer
sitter redan på heltid och granskar användarnas material på
Facebook och i förra veckan berättade Mark Zuckerberg att man
tänker anställa 3000 till, och vid sidan av dessa granskare jobbar
man hårt med AI-teknologi för att upptäcka och ta bort ”olämpligt
innehåll”.
Youtube
Även Youtube jobbar hårt med censur.
Förutom att spärra rena lagvidrigheter använder man
sig av ”demonetization”, att hindra youtubers från att tjäna
reklampengar på videos med ”icke annonsvänligt innehåll”.
Människor som tidigare kunnat tjäna ordentliga pengar på sina
videos tvingas söka sig till nya plattformar eftersom Youtube utan
förklaring bestämmer att deras business inte längre är önskvärd.
Precis som i fallet med Facebook kommer
detta med all säkerhet leda till att intresset minskar och att
färgstarka användare tar sina fans med sig till nya jaktmarker.
Kvar blir gulliga katter och åsikter så slätstrukna att man
knappast behöver leta efter dem.
Twitter
Censuren hos Twitter hamnade i
blickfånget när Milo Yiannopoulos konto suspenderades efter att ha
bråkat med en kvinnlig skådis med tydlig vänsterprofil. Milo är
av judisk börd, homosexuell med en historia av svarta pojkvänner,
men han var också skribent för Breitbart, aktiv högerdebattör och
företrädare för Gays For Trump, vilket inte var populärt hos det
amerikanska etablissemanget.
Men till skillnad från Facebook och
Youtube tror jag inte att det är censuren som blir Twitters död,
utan det faktum att varje förändring av tjänsten varit till det
sämre. Enkelheten hos Twitter är dess styrka, men det finns
gränser. Ville vi ha griffeltavlor istället hade vi skaffat det.
Snapchat
Hett hos investerare (även om marknaden börjar kylas av), men för mig
verkar det vara en sanslöst dålig affärsidé, inte bara för att
målgruppen är personer så unga att de helt saknar egen ekonomi.
Hade någon kommit till mig och berättat att de ville skapa ett
socialt nätverk där man lägger upp bilder som försvinner efter
tio sekunder hade jag sagt åt dem att jobba på idén.
Så om nu alla sociala medier
försvinner, vad kommer att slå igenom istället? Ifall det kommer
en motreaktion mot internetcensuren kan det bli GAB eller Minds,
som marknadsför sig som yttrandefrihetens apostlar. Omöjligt att
veta, kanske blir det Shouter:
Nej, jag är inte gravid, det här
handlar om en helt annan tillväxt. På våren är det mycket som
växer. På fönsterbrädorna blir mina chiliplantor större för
varje dag som går.
Tre veckors utveckling i
”chiliportföljen”.
Squashodlingen är jag mer tveksam
till. Än så länge ser den mest ut som jord, så jag har inga
bilder på ”grönskan”, men hoppet spirar.
Bättre går det i naturen. I sommar
ska det precis som vanligt plockas 20-30 liter blåbär. Riset har
vaknat ur vinterdvalan, skjutit skott och de första bären i grönt
och rött går att skönja.
Ett annat underbart litet bär är
vinbäret. Både svarta och röda vinbär åker in i frysen framåt
sensommaren. Just nu ser de ut ungefär som blåbären.
Ändå färdigare än nypon, men
förhoppningsvis blir det skörd även av dem, i september eller så.
Kanske blir det äpplen i samma veva, jag har snart slut på
äppelmos.
Vad mer ska plockas, skördas och
rensas? Svamp, nässlor, maskrosor, ramslök... Det allra bästa är
att det mesta av produktionen sköter sig själv. Jag behöver inte
gräva i jorden, odla, vattna eller pollinera. Jag äger inte ens
marken. Jag bara väntar på att naturen fixar till maten och när
det är klart skördar jag. Helt gratis, medan andra springer i sina
ekorrhjul för att sedan stressa till butikerna och göra sig fattiga
och ofria.