tisdag 23 januari 2018

Alkonacka

Alkohol kan vara ett värdefullt medel i sociala sammanhang. Hur många av oss hade ens funnits om det inte vore för alkohol? Samtidigt vet jag många människor som aldrig borde dricka. Dels rena allergiker, de vi i folkmun brukar benämna alkoholister, som inte klarar av att hålla konsumtionen på en vettig nivå. En del går på Antabus för att inte supa ihjäl sig, en del måste ”bara” dricka sig berusade varje fredag och lördag.

Sedan har vi dem som sällan eller aldrig får önskad effekt av berusningen. De kanske blir stökiga och våldsamma, eller också sega, trötta eller ledsna. Vi har nog alla känt någon som blir en störig jävel så fort flaskan kommer fram, och någon som verkar gå på flytande depression och tappar all livslust efter två glas.


Ändå är det få som helt låter bli spriten, särskilt bland dem som verkligen borde. Förutom att de inte vill erkänna att de inte kan hantera alkohol (kanske inte ens för sig själva) är det stigmatiserande att tacka nej till sprit. Det väcker frågor: är du gravid, religiös, nykter alkoholist – va, va, VA?!

Folkhälsomyndigheten har gett ut en så kallad alkonacka, en tabell där man kan fylla i hur mycket man dricker, var, varför och vilket känslotillstånd man befann sig i. Meningen är väl att man ska få klart för sig hur mycket man faktiskt dricker och att man har ett problem.


Jag har inget emot denna satsning, men har några funderingar:

För det första, vet man inte på ett ungefär hur mycket man dricker? I dagens digitala värld går det gissningsvis att skönja på sitt kontoutdrag, men rent allmänt skulle jag säg att om du inte vet hur mycket du dricker är svaret: för mycket.

För det andra, känner man behov av att fylla i en alkonacka för att kartlägga sitt drickande, finns det då ett enda skäl att inte sluta helt? Även om man inte är fullblodsalkis tycker uppenbarligen man själv eller ens omgivning att alkoholintaget är ett så stort problem att det måste göras något åt det.

Till skillnad från pengar eller gluten är det inget man utsätts för jämt och ständigt, och till skillnad från parfym eller pälsdjur riskerar man inte att få i sig alkohol för att en idiot på bussen inte tänkt till. Man måste aktivt välja att ta det första glaset. Och så hamnar man i skiten.


Jag är inte nykterist och har för egen del inga problem vare sig med alkoholen eller dess kostnader, men hade jag det skulle jag avstå. Jag gör det ofta ändå av praktiska skäl, jag vill inte må skit dagen därpå eller hindras från att köra bil. Om någon skulle ha problem med att jag är nykter är jag ändå inte jättesugen på att hänga med dem.

måndag 22 januari 2018

Bitcoin – digitalt guld och gröna skogar?

Igår konstaterade jag att Bitcoins kritiker inte skrämt bort mig från att ta reda på mer. Vad har man dem till och är de något för mig, som valuta eller investering?

För jag hoppade över en av de vanligaste invändningarna mot att befatta sig med Bitcoin, att man inte ska köpa sådant man inte begriper. Visserligen spekulerar alla investerare i någon mån i valutor genom att handla på en speciell börs, i företag vars inkomster och utgifter sker i olika valutor, och jag vet ärligt talat inte mycket mer om hur dessa valutor funkar. Ibland känns det som att Riksbankens farbror Melker, Stefan Ingves, inte heller är helt klar över det, så jag är nog i gott sällskap.


Jag vet inte hur man ”minar” Bitcoin, men heller inte hur man tillverkar en sedel. I teorin har Bitcoin ett påhittat värde medan statsvalutor som USD eller SEK har ett underliggande guldvärde, men i praktiken är dessa valutors värden lika påhittade. Så om Bitcoin är en bubbla, vad är det som säger att inte Euron också är det?

Visst ska man försöka förstå vad man köper, och även om man inte tänker handla med Bitcoin börjar det bli en allmänbildningsgrej att åtminstone skrapa på ytan, så jag försöker göra det. Här är en video på temat där entreprenören Andreas Antonopoulos försöker förklara detta för en svensk publik.


En lite längre och kanske mer grundläggande film är Rubin Report-intervjun med Bitcoininvesteraren Roger Ver. Det jag gillar med denna är att Dave Rubin vågar ställa de där korkade frågorna jag själv ville ha svar på.


Jag är fullt medveten om att värdet på en Bitcoin trettondubblades bara förra året och att den kanske ska ner nu, men tänk om det här bara är början. Det gäller kanske inte bara Bitcoin utan även Bitcoin Cash, Ethereum, Ripple, Dash, Monero, Litecoin, Dogecoin...

Jag tänker inte plöja ner mitt livs besparingar i några kryptovalutor, men kanske några små chansposter. Om jag lägger en procent av mitt kapital där är det värsta som kan hända att jag förlorar en hundradel av mina pengar. Hade jag gjort det 2009 skulle jag kunna köpa en stad för avkastningen.

söndag 21 januari 2018

Bitcoin – en begraven kennel?

Som investerare är det nästan omöjligt att inte intressera sig för Bitcoin, lite på samma sätt som det varit med Fingerprint. Det har helt enkelt blåst så mycket att även vi som inte köpt eller blankat engageras.

Men det som gjort mig köpsugen i Bitcoin, till skillnad mot FPC, är bristen på objektiv kritik. Först fick vi höra att Bitcoin ska vi hålla oss ifrån, för det är bara knarkare och kriminella som håller på med det där för att undgå rättvisan.


Sedan exploderade användningen och bevisligen började massor av människor som varken är knarkare eller kriminella använda sig av valutan. Då steg värdet kraftigt och kritikerna började istället rikta in sig på det. ”Det är en bubbla, de kommer bli värdelösa”. Parallellt med detta har vi också ”Bitcoin är bara en fluga, snart finns de inte längre”, vilket är väldigt motsägelsefullt.

Människor jag normalt respekterar går bananas i baktaleri. Vad sägs exempelvis om Warren Buffetts inställning:
- Det kommer att sluta illa.
- Så varför kortar du inte?
- För jag kan inget om Bitcoin.
Mycket bestämda åsikter om något man enligt egen utsago inte kan något om. Men okej, Buffett har rätt till sin åsikt och jag tror inte alls att han är så okunnig som han påstår. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz går längre:


Det var mycket på en gång, men ska jag sammanfatta anser Stiglitz att Bitcoin är en bubbla, saknar funktion och borde förbjudas. Om ett fenomen är helt värdelöst och det bara är en tidsfråga innan hela världen förstår det, varför denna förbudsiver? Då försvinner det väl av sig självt? För inte kan det väl vara så att globalisten Stiglitz som jobbat för världsbanken och den amerikanska staten ser Bitcoin som en konkurrent till valutor som han och hans kompisar kontrollerar?

Jag vet inte om Bitcoin eller ens blockkedjetekniken är framtiden, men om dess belackare inte har något mer att komma med tänker jag ta reda på det. Ett första steg blir morgondagens inlägg som kommer att utgå ifrån anhängarnas syn på saken.

lördag 20 januari 2018

Världens fånigaste utbildningsmaterial?

Jag vet att jag förespråkat privatekonomi på skolschemat, men det beror verkligen på hur det görs. Precis som riktigt dåliga lärare/tränare kan döda ett intresse kan läroböcker göra detsamma. Jag vet inte vem som fick idén till Finansinspektionens, Konsumentverkets och Kronofogdens undervisningsmaterial Koll på cashen, men inte lär det ha varit en person med örat mot rälsen.


Koll på cashen”, är det bara jag som tycker att det låter som en Latin Kings-titel? Jag, barnlös fyrtiosexåring, har ingen aning om ifall denna retorik funkar för dagens ungdomar, men när statliga verk försöker prata ”kidsens” språk i ”da hood” riskerar det att bli töntigt på reklamfilmsvis. Dock utan glimten i ögat, som i denna Teliareklam från tidigt 2000-tal.


Det är lite som att man skäms för ämnet och tänker att man måste försöka klä ämnet i ungdomskläder. Klart att man inte måste! Ungdomar är också intresserade av pengar. Alla är kanske inte mottagliga för vettig information, men det är inte skäl att pissa på dem som faktiskt är det.

Frågornas svårighetsgrad i utbildningsmaterialet är väldigt varierande. De flesta är faktiskt helt okej, men så bryter de ibland av med en ”Vem beslutar om hur stor reporäntan ska vara, Riksbanken eller kungen?” som ett ”Psst, vi vet att du är idiot”.

Dialogerna i filmerna är däremot otroligt styltiga rätt igenom. Som när två tonårstjejer diskuterar den enas skadestånd:
- Jag finns inte hos Kronofogden än, men om jag inte betalar typ idag så kan jag hamna där.
- Asså... Vad händer den som har hamnat hos Kronofogden?
- Det blir dyrare, för det kommer massa avgifter och så, och så kan jag få en betalningsanmärkning, och det vill man ju inte.
- Du vet, Hannas brorsa, han fick betalningsanmärkning och han har jättesvårt att skaffa lägenhet, mobilabonnemang och såna grejer nu på grund av det.
- Det är ju det jag menar, man vill verkligen inte ha det.
Fem minuter tidigare visste de knappt vad en räkning är, men plötsligt låter de som en informationsfilm. Jo, jag vet, det är en informationsfilm, men ska man dramatisera något kanske man kan prova att göra det på allvar.

Vi tar en ny Teliareferens. När jag var ung gjordes filmen Stockholmsnatt sponsrad av Televerket (japp, när jag var ung hette de så) och deras kampanj ”Stoppa sabbet”. Detta för att motverka gatuvåld och skadegörelse. Behjärtansvärt, men eftersom den var så otroligt taffligt gjord blev resultatet i bästa fall en flopp. Eller vad säger ni om denna höjdarscen med naturlig dialog?


Jag tänker så här, att om inte ens organisationer som jobbar heltid med privatekonomi litar på att de kan göra vettigt informativt studiematerial utan att göra fåniga kortfilmer i Staffan Hildebrands anda skickar man verkligen ut signalen till ungdomar att ekonomi är något tråkigt ni gör klokast i att sköta med vänsterhanden, som vi gjorde med de här filmerna.

Jobbar man på Konsumentverket borde man gilla att informera allmänheten om privatekonomi. Annars finns det jättemånga arbetsplatser där detta inte är nödvändigt, exempelvis speditionsföretag och mejerier.

fredag 19 januari 2018

Köp, det är billigt!

Strax efter jul (redan på juldagen nu, tror jag) drar butikerna igång mellandagsrea som tycks fortsätta än till påska. Om någon till äventyrs skulle ha pengar kvar får de en chans till att handla upp dem. Inget fel med det, om det är något man behöver och om det är billigt.


För bara för att det kallas rea är det inte automatiskt billigt. Prisjakt (sajten som är lite som Pricerunner fast sämre) har räknat ut att det generellt är billigare att handla i februari än under mellandagsrean. Folk rycks med och luras att köpa för att de tror att de fyndar.

Men så finns de där som knappast behöver hjälp med att lura sig själva. Den här artikeln fick jag i mejlkorgen från en vänlig läsare:


Så B (jag vill inte hänga ut honom eftersom han uppenbarligen verkar vara idiot på riktigt) bestämmer sig för att köpa en tv eftersom sambons bror gjort detsamma. Jag måste erkänna att just den anledningen har jag inte använt för att motivera ett köp. Hans familj har dessutom redan två tv-apparater i en trerummare, men köper alltså en tredje, som han transporterar hem i taxi. Finn fem fel... eller sju.

Min uppgiftslämnare luskade reda på att mannen bor i ett område där medelinkomsten är 38 procent lägre än rikssnittet. Kort sagt, det var dit Karl-Bertil Jonsson åkte när han instruerade sin taxichaufför att köra till slumkvarteren. Herr B kanske badar i pengar, det vet vi inte, men min gissning är att pengarna för tv:n han egentligen inte behöver (vem behöver ens en tv?) hade kunnat göra bättre nytta.

Vi känner alla en B, som bränner lönen på något riktigt dum, ofta innan den ens kommit in på kontot. Så vad gör vi åt detta, annat än att klappa oss själva på axeln och konstatera att vi är smartare? Ingenting antagligen. Vad gör man för att förhindra ekonomisk idioti? Kommer med goda råd, agerar förebild, visar praktiskt hur lite som krävs för att ha det så mycket bättre?

Jag skulle säga att inget av det där fungerar, men så finns det människor som skulle kalla mig cynisk.

torsdag 18 januari 2018

I väntan på vadå?

Nu är det några dagar sedan jag senast bloggade om börsen. Det beror inte på ointresse utan på att ingenting av värde händer. Den konstanta uppgången under årets första vecka har ersatts av en konstant gäspning. Av de aktier jag följer är det egentligen bara NetEnt som rört sig ordentligt, när den tappade en femtedel av värdet efter vinstvarning. Tur att jag satt vid sidan av, där sitter jag bra.

Tyvärr har jag inte använt samma taktik när det gäller Bitcoin. Där är jag med i den snabba resan mot botten, men inte tyngre än att jag kan hantera smällen.


Råvarorna rör sig inte heller mer än en lam åldring på sömnmedel. Det är annars ett av få varuslag där jag tror på en ljus framtid. Jag tror inte på en positiv börs under 2018, men om det här är toppen före en större nedgång eller en tillfällig paus inför fortsatta uppgångar vill jag inte ens ha någon åsikt om. Det är lätt att ta sig vatten över huvudet.


Så vart ska börsen ta vägen nu? Den som det visste skulle kunna bli rik. Nu betyder ju inte heller en fallande börs att det saknas köpmöjligheter. I alla konjunkturer finns det billiga aktier. Något ska vi väl hitta, men knappast idag. Eller hittar du någon vettig investering?

onsdag 17 januari 2018

Självdisciplin ger rikedom

Har ni lagt märke till att människor med kass privatekonomi, exempelvis Lyxfällandeltagare, oftare än andra är överviktiga rökare (ja, det finns en miljon undantag, men jag snackar trender här)? Det beror knappast på att de äter eller röker upp lönen, även om det också är möjligt. Mat är inte dyrt, och de flesta med en ordinär inkomst har råd att röka också så länge de inte röker heroin.


Jag tror snarare att det handlar om bristande självdisciplin. Varje gång vi vill göra något ogenomtänkt har vi valet att ge efter eller tänka efter. Det gäller inte minst konsumtion. Vill vi ha något kan vi springa och handla innan vi ändrar oss. Eller avvakta, vilket antingen leder till att vi stärks i övertygelsen om att det är en bra affär, eller inser att det inte var det. Genom att vänta kan vi också ta oss tid att kolla av marknaden och köpa rätt på första försöket.

Jag kan som alla andra få en kick av att öppna en kartong jag köpt, men kicken blir inte mindre av att först tänka igenom köpet, bara försenad. Inte heller kommer köpkickar i standardiserad storlek. Jag gissar tvärtom att kickmängden är konstant. Ju mer vi köper desto mindre blir kicken vid varje köp. Barn som får tolv julklappar blir inte 50 procent gladare än de som får åtta.


Ekonomi är bara ett område i mängden och dålig självdisciplin går igen. I så fall kommer den som inleder dagen som snoozetorsk och somnar om åtta gånger, missar bussen, inte tar sig tid att göra matlåda och skippar träningen till förmån för meningslöst tv-tittande också ha ont om pengar, idag, imorgon och om tio år. Det fina är att dåliga vanor går att bryta.