tisdag 30 oktober 2018

Vad gör du vid ett rån?

För elva år sedan bestämde jag mig en lördagskväll för att gå på en illegal pokerklubb i centrala Stockholm. Om det är kriminellt att erkänna det så var jag inte medlem i klubben, hade inte besökt den många gånger tidigare och trivdes inte väldigt bra där. Det skulle hur som helst spelas en Texas no limit-turnering med inköp på en femhundring och plats för 80 deltagare, men som (har jag hört) sällan eller aldrig blev fulltecknad.


För att komma in krävdes portkod, det fanns kameraövervakning och de som spelade där hade sällan några jättepengar på sig eftersom det spelades för ganska små summor. Jag var med andra ord inte särskilt orolig för säkerheten, men den här kvällen bar det sig inte bättre än att klubben blev rånad av maskerade män med kniv och pistol (eller någon slags attrapp).

Jag kom dock aldrig iväg till klubben. Det var någon vecka innan jul, jag hade jobbat rätt mycket och kände mig lite sliten. Så det fick vara, men jag har ganska ofta i tanken kommit tillbaka till den där kvällen och funderat över vad som hänt om jag varit där. Jag skulle ha varit nykter och antagligen inte haft mer pengar med mig än vad turneringen kostade, så förhoppningsvis hade jag snällt lämnat ifrån mig min tomma plånbok och en begagnad mobil, visat upp mina klockfria handleder och inte lidit mycket mer skada än en liten knäck på egot.


Men säg att jag hade hunnit vinna pengar eller av någon anledning haft flera tusen med mig dit. Hade jag lämnat över dem då eller chansat på att de inte skulle ha skjutit mig eller tagit sig tid att bråka? Jag vet inte, jag har aldrig blivit rånad.

Jag snackade igenom det här med en kompis som till skillnad från mig gillar att ha kontanter på sig och mycket väl kunde ha haft tiotusen i samma situation. Dem hade han glatt (nåja...) lämnat över till rånare för att inte riskera att råka ännu värre ut. Själv tror jag att jag hade blivit så förbannad på att någon har mage att kräva mig på mina pengar utan någon som helst anledning att jag troligen hade satt mig på tvären vid ett betydligt lägre belopp. Senast jag slogs var på mellanstadiet och troligen förlorade jag, så det är inte så att jag egentligen borde bråka, men mitt är mitt!


Tilläggas ska att jag är ett av Sveriges sämsta rånoffer. I min plånbok har jag sällan mer än 100 kr i kontanter och ett bankkort med i snitt 300 kr. Jag har ingen klocka, inga ringar eller andra smycken, en mobiltelefon rånare troligen inte skulle ta även om jag lämnade över den frivilligt.

Men det skulle jag inte göra. Om jag utan strid vek mig för rånare skulle jag nog bli argare för att jag inte gjorde något än för de eventuella pengar/saker jag skulle bli av med. Är det bara jag som är en tjockhuvad idiot? Hur skulle du reagera om du blev rånad? Har det hänt så att du sitter med något slags facit? I så fall, vad skulle du göra annorlunda nästa gång?

måndag 29 oktober 2018

Varför detta hat mot fria själar?

Jag fascineras alltid av hur många som har åsikter om hur andra lever sina liv. Jag tycker i och för sig att man ska kunna ta sig den rätten, men jag förstår inte riktigt engagemanget.


I somras bestämde sig 25-åriga heltidsresenären Evelina för att sluta flyga och hade just liftat och åkt buss till Iran. Folk gick bananas och jag skrev lite om det. Nu senast uppmärksammade jag ett SVT-reportage om unga människor som frivilligt och för egna pengar väljer att gå i tidig pension. När det händer blir det alltid diskussion om hur fel de räknar och hur egoistiska de är.

Mr Money Mustache är en idol för många frivilliga pensionärer och han har givetvis fått flera skopor ovett för sitt sätt att leva, här berättar han om några. Samma dag jag läste den texten såg jag detta:


Jag gissar att Tobias sågar Arne för att han är ”kapitalist”, som betyder att investera egna eller lånade pengar i hopp om avkastning, men som nog i Tobias värld jämställs med styckmördare eller torterare. Vad Arne gjorde var att efter ett intensivt arbetsliv som bl a innefattade vd-posten för Handelsbanken i tio år, valde att gå i pension och segla jorden runt tillsammans med sin fru. Vilket svin va?

söndag 28 oktober 2018

Solidaritet, höger vs vänster

En ganska ny trend är crowdfunding av böter. T ex när någon försvarat sina ägodelar genom att sopa till inbrottstjuven och sedan själv döms för misshandel kan privatpersoner som tycker att detta är vansinnigt dra igång en nätinsamling och hjälpas åt med böterna.

Kristdemokraten Sara Skyttedal gjorde en egen insamling innan hon gick till rättegång mot Dagens Nyheter som hon upplevde hade stulit hennes privata bilder och använt i sin nyhetsrapportering, en tvist hon sedan förlorade och tvingades betala tidningens rättegångskostnader.

Ett par andra fall med politisk koppling har fått mig att fundera över hur olika grupper använder detta vapen. Fall 1:

Tandhygienisten Bernt Herlitz noterade att flera av hans patienter som bodde på HVB-hem för minderåriga asylsökande hade visdomständer som visade att de garanterat var över 25 år gamla. Efter att ha pratat med en enhetschef på Migrationsverkschefen slog han larm. Det resulterade i han fick sparken från Folktandvården.


Bernt gick till tingsrätten som gav honom rätt till ett litet skadestånd och några månadslöner, men motparten Region Gotland överklagade till Arbetsdomstolen och vann. Bernt tvingades betala 55000 kr till sin advokat och 425000 kr till Region Gotlands advokat. Dessutom blev han polisanmäld för sekretessbrott.

Fall 2:

Elin Ersson försökte hindra utvisningen av en 26-årig afghan genom att utföra en protestaktion på flygplanet. Jag vet inte om polisen och Migrationsverket ändrade rutterna, men det bar sig inte bättre än att 26-åringen fanns på ett annat plan. Elin lyckades dock hitta en annan afghan på sitt plan, en 52-åring som skulle utvisas efter att ha avtjänat ett straff för grov misshandel av sin hustru och sina döttrar. Och hon lyckades. Både hon och den utvisade mannen fick lämna planet före start.

Nu har dock åklagaren väckt åtal mot Elin. Teoretiskt kan hon få fängelse i sex månader, men en 21-årig ostraffad kvinna lär nog komma undan med böter.

Och nu till insamlingarna. Bernt Herlitz hade efter bara tre dagar fått ihop 630000 kr, mer än han tvingades betala. Elin Ersson hyllades av flera stora mediehus. Så här skrev Malena Ernman på Facebook:
Elin Ersson är den starkaste människa jag sett på oerhört länge. Hennes civilkurage för att rädda en annan människas liv är enastående.

Så hur mycket pengar hade hennes insamling inbringat efter tre dagar. Ett par miljoner?


Nej, inte riktigt. Nu är ju de här fallen ganska olika. Bernts insamling fick tveklöst hjälp av många invandringskritiker, men hans agerande var inte uttalat politiskt. Elin är asylaktivist och förstod att hennes aktion troligen skulle sluta i domstol.

Men hur kommer det sig att den grupp Elin tillhör, som nästan tagit patent på ordet solidaritet, inte kan samla ihop mer än ett par hundralappar på samma tid som Bernts supporters drog in över sexhundratusen? Jag tror att det handlar om att vänstern är så vana vid att få sina aktiviteter finansierade av skattepengar att de helt enkelt har glömt hur solidaritet funkar när inte någon annan står för kapitalet.

Margaret Thatcher finns det olika åsikter om, men här tror jag att hon var något på spåren:

lördag 27 oktober 2018

Skäms du?

Jag hörde ett radioreportage där en man sa att han skulle skämmas över om någon såg honom gå in i en lågprisbutik. Jag tänker mig att de flesta som skulle se honom gör det för att de själva är på väg in eller ut från den butiken. Kanske hade han inte tänkt igenom det. Kanske ville han bara vara dryg. Hade frågan gällt sexshoppar eller porrvideobutiker hade jag förstått honom, men nu gällde det alltså att handla mat på Netto eller Lidl.

Försäljningen gick genom taket.

I en nätdiskussion om betalkort skrev en Visaanvändare att han skulle skämmas över att dra fram ett Mastercard ”eftersom det blivit väldigt whitetrashigt”. Flera banker har bytt sina kort från Visa till Mastercard, så då har väl Mastercard blivit vanligare. I min värld innebär det inte att det automatiskt är whitetrash-beteende att betala med det.

Men kanske, för jag är helt prestigelös jämfört med dessa trendkänsliga jetsettare. Jag handlar på Willys, har en gammal bil och köper jeans på City Gross. För mig är det helt andra saker som kräver skämskudde. Jag är hel och ren, försöker göra rätt för mig och behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Jag är långt ifrån genomsnittlig när det kommer till ekonomi, men skäms gör jag inte.


Om jag skulle leta tomburkar i soptunnor (nu menar jag alltså inte att plocka en burk på gatan utan gå runt systematiskt med kundvagn/säck), gräva i containrar eller sy mina egna kläder av gamla tygkassar skulle jag nog skämmas, men nu kan jag inte komma på något tillfälle när jag ens är på gränsen. Skäms du för något i ditt ekonomiska beteende och i så fall vad och varför? Jag är nyfiken!

fredag 26 oktober 2018

Vi hade i alla fall tur med vädret

I tider av börsras gäller det att hitta något bra att fokusera på. I värsta fall något som inte har med börsen att göra. Kanske flyter det på jobbet eller någonstans i privatlivet. Om man t ex gifter sig eller skaffar barn skulle ju det nästan kunna väga upp en dålig dag i aktieportföljen.


Själv har jag väntat (vågar jag skriva längtat?) på nedgången en längre tid, så när börsen började vika ner på allvar för ett par veckor sedan klarade jag mig rätt bra tack vare defensiva placeringar och pengar vid sidlinjen. I onsdags lyckades jag till och med plussa trots att det var en sur börsdag. Ännu värre i USA än i Sverige. Nasdaq backade över fyra procent.

Det var nog då jag insåg att det kan aldrig gå i längden. Några rader från Svenne Rubins hit ”Det här får vi igen” ekade i öronen:
Dom sprang till busshållplatsen.
Dom var sena,
men det var bussen med.
Så dom hann.
- Sån tur vi har!
- Ja, nu ja, men...
det hade varit typiskt om den hunnit hit i tid.
Ett tag kan det gå bra, sen tar oturen vid.
Vindarna kan vända än.
Visst ser det ganska bra ut nu, men...
det här får vi igen.


Och redan igår hade vinden vänt, oturen hunnit ikapp och bussen träffade mig perfekt över ryggraden med alla tio hjulen. Trots uppgång i index backade portföljen rejält. Bahnhof och MTG tappade efter tidigare uppgångar till följd av bra rapporter. AcadeMedia och Tobii släppte sura rapporter som straffades skoningslöst. Tobii tappade över 15 procent av värdet. Jag hade en gång en diskussion med Placeras saligen saknade chefredaktör Tomas Linnala om hur företagsnamnet skulle utläsas. Just nu är jag säker på att det ska vara ”Tobi-AJ!” för så känns det.

Då får man försöka hitta något positivt som väger upp. SEB-rapporten var fin. Jag får glädja mig åt det. Och uran blev dyrare, det var inte igår (tyvärr inte i förrgår eller dagen innan det, eller egentligen på hela veckan. Eller året...).

Nej, jag får glädja mig åt vädret istället. Det är visserligen inte bra, det heller, men det är varmt i Australien.

torsdag 25 oktober 2018

”Det går inte”

Varje framsteg börjar med en mer eller mindre galen idé. Det kan var allt från ”Jag ska säga upp mig och utbilda mig till civilingenjör” till ”Tänk om jag kan skapa en maskin som transporterar folk i luften, som fåglar”.
  

Denna idé följs nästan undantagslöst upp av repliken ”Det går inte” från en eller flera olyckskorpar. Ofta i all välmening, för att visionären inte ska bli bränd, sårad eller fattig. Men inte sällan handlar det om avundsjuka. ”Om jag inte har några drömmar ska ingen annan heller ha det. Och vad händer om andra inte bara drar igång projekt utan också lyckas?” Det är mycket lättare att vara misslyckad om inte folk runtikring en börjar lyckas.

Vad skulle hända med världen om alla lyssnade på goda råd från ”realister”? Inga stora visioner, inga storföretag, inga stora uppfinningar och en himla massa missnöjda människor som inte försökt nå sin fulla potential.


Dagens spartips och råd för ett bättre liv blir därför att nästa gång din idé möts av ”Det går inte” från omgivningen, lyssna efter om personen har något att komma med. Om inte – sluta lyssna och gå åt andra hållet. Det går.

onsdag 24 oktober 2018

Slippa fordonsskatt

Fordonsskatten har på senare år höjts för de flesta bilar. Speciellt för nya bilar med höga utsläpp. Har du en tung dieselbil är det bara att öppna plånboken och bita ihop, men skatten svider för alla bilägare.


Nej, inte riktigt! När bilen blir 30 år gammal blir den skattebefriad. Hur denna regel har kunnat överleva fyra år av miljöpartisk regeringsmakt är det ingen som vet, men kanske för att det är deras väljare som äger Amazon-kombis.

För visst är det så vi ser på dessa bilar, gamla jänkare och andra rosthögar från 60-talet, med lika delar Plastic padding och krom, en bränsleförbrukning på tre liter milen, usel komfort och ungefär 50 procents chans att ta oss från punkt A till punkt B. Det är för dessa ”entusiastbilar” skattefriheten infördes. Samtidigt bestämde man att personbilar efter 30 års ålder bara skulle behöva besiktas vartannat år, eftersom de ofta bara rullar något hundratal mil på sommaren.


Men nu skiter vi i hur det var tänkt och går direkt på kryphålet. En 30 år gammal bil är inte en Cadillac Coupe de Ville -58, för den är 60 år. En 30 år gammal bil är en Volvo 740, Saab 900, Volkswagen Golf eller Mercedes Benz 300 från 1988. Många av dem är i gott skick, har bara gått 20-30 tusen mil och går att köpa rätt billigt. Med min enkla smak är det här moderna bilar.

Jag fattar att för många är inte det här bilen man väljer för en långresa till fjällen även om ingenting säger att den är mindre driftsäker än en bil från 2010-talet, men den gången på året kan man ju hyra en bil för några hundralappar om man inte har något annat alternativ.


Den enda nackdelen jag kan se är minskad bekvämlighet. I min 88:a har jag ingen AC, en radio med kassett (googla, ungdomar), manuella fönstervevar och ett par revor i innertaket. Jag kan leva med det eftersom plussidan är några extra tusenlappar i fickan varje år, en spottstyver i inköpspris och avsaknad av billån.