Julen tillfälligt inställd

Med risk för att framstå som helt hjärtlös tänker jag nu såga ännu ett tyck-synd-om-mig-exempel. Nästa år kanske jag kan göra en hel julkalender av illa skrivna kvällstidningsartiklar om påstådd nöd. Idag handlar det om Marianne, 38. Tveklöst har hon dålig ekonomi och sitter i skiten. Jag lider med henne, men det är mycket som är märkligt här.

I november förra året blev hon sjukskriven från jobbet pga ryggproblem, har sedan jobbat halvtid, men från oktober i år har hon varit arbetslös och hotas nu av vräkning eftersom hon ligger efter med räkningarna. Så långt fakta, men här kommer några frågor reportern ”glömde” att ställa?

1. Du jobbade fram till september, har fått a-kassa efter det, men du hotas av vräkning tio dagar innan jul. Hur länge har du låtit bli att betala hyra?

2. Du har jobbat i sexton år och trots att du har barn har du under hela denna period valt att spara ihop exakt noll kronor i buffert, så att du direkt hamnar i trångmål när inkomsten minskar. Hur tänkte du?

3. Redan när du blev sjukskriven började du låna pengar för att klara räkningarna. Vad har du konkret gjort under det här året för att inte gräva dig djupare ner i skulder?

4. Du är ensamstående med en dotter och har 7200 kr i boendekostnad varje månad för ett hus du hyr. Du har inte övervägt att flytta från villan till en billigare lägenhet?

5. Du betalar varje månad 2300 kr i avbetalning för en bil och 900 kr för telefon och internet. Har du försökt hitta billigare alternativ?

6. Dagen innan aviserad vräkning mörkar du fortfarande situationen för din dotter och skyller exempelvis uteblivet julgransköp på tidsbrist eftersom du ”försöker skydda henne från den obekväma sanningen”. Hur bekväm tror du hon skulle känna sig om hon får reda på att hon tvingas flytta från sitt hem och att hennes mamma vetat om det, men valt att inget säga?

Detta och mycket annat får vi inte veta eftersom diverse insamlingar gjort att hon fått råd med både räkningar och julklappar. Den här gången, men med tanke på hennes syn på ekonomi och ansvar gissar jag att dottern (henne tycker jag synd om på riktigt!) kommer att få flera spännande överraskningar i framtiden. Och då pratar jag inte om julklappar.

God jul från en surgubbe!

Inte en av alla dessa dagar

Pippi Långstrump började i skolan för att få sommarlov. Lite bakvänt, men ibland måste man uppleva elände för att uppskatta vad man har. Häromdagen åkte jag kollektivtrafik i Stockholms rusningstrafik. Anledningen till resan kommer förresten att avslöjas i mitten av nästa vecka och troligen resultera i ett eget blogginlägg. För det hör inte till vanligheterna att jag gör sådana resor. Jag försöker undvika kollektivtrafik överhuvudtaget, särskilt i rusningen.

Det var ungefär som vanligt – försenat pga tidigare händelser. Varje försening i trafiken hänger med åtminstone en hel dag. Och trångt både på perronger och tåg. Kom att tänka på Lars Winnerbäcks låt Rusningstrafik:

Duvorna går runt och pickar smulor i betongen
där jag står,
väntande i tunnelbanedån.
Ja, dom som skulle vara fredssymboler skiter på perrongen
och jag förstår.
Jag skulle själv gjort samma sak
om jag kunde flyga härifrån.

Nu var det åtminstone eftermiddag. Ibland är det ännu värre, när klockan ringer klockan 6-7 på natten och jag tvingas ge mig ut i mörker och kyla för att passa en tid. Senast var bara ett par veckor sedan för att passa en tidig tandläkartid. Men de allra flesta dagar behöver jag inte ut förrän senare på dagen, då jag oftast gör det helt frivilligt.

Samtidigt inser jag att många människor tvingas stå vid en hållplats och frysa (eller svettas, varför är vädret aldrig lagom?!) fem dagar i veckan, månad efter månad, år ut och år in. Jag har varit i den sitsen och är oändligt tacksam att jag inte är det längre. Så de gånger jag tycker synd om mig själv för att jag drabbas borde jag egentligen glädja mig åt alla dagar jag slipper. Efter regn kommer solsken.

Vad gör extraval för börsen?

Jag har inte trott på nyval och gör det nog inte nu heller, men det börjar ändå bli en reell möjlighet. Vem som styr landet intresserar mig föga, men vad skulle det göra för börsen?

Antagligen inte jättemycket, svenska val brukar knappt påverka, men vi kan ju spåna. Jag är bevisligen inget vidare på att tippa val, men min gissning är att ett nyval skulle gynna V, SD och möjligen S, och missgynna främst L, men kanske också MP och C.

”Jag är en pervers, jag är en pervers poliiiiitikeeer!”

V och SD för att de inte varit särskilt inblandade i regeringsförhandlingarna och L för att de i högsta grad varit det. Trots att Jan Björklund var ganska tydlig redan innan förra valet verkar många av hans väljare förvånade över att han kunde fälla Kristersson utan att blinka.

Säg att både L och MP åker ur (just nu klarar ingen av dem spärren i några undersökningar) och det bara återstår sex riksdagspartier. Det kanske kan minska mängden tjafs på marginalen och ge lite tydligare styrkeförhållanden. Sånt gillar börsen generellt. MP har varit ett av de mest mest företagsfientliga partierna, så där får börsen ännu mer stöd.

Liberalernas frånfälle kvittar väl? De vill förbättra skolan, men ingen vet hur, allra minst de själva. De vill gå med i Nato, men det vill ju ändå ingen annan. Det lär med andra inte påverka åt något håll. Eller så här. Björklund fick 42 papp när han auktionerade ut sin skjorta. Politiken hade han inte fått många kronor för.

Då är V mer intressanta. De har gått in hårt mot vinster i välfärden. Ett vänsterparti med över tio procent i en riksdag som lutar åt vänster tror jag på allvar skulle kunna sätta käppar i hjulen för både vård- och skolbolag. Attendo, Humana, AcadeMedia, Engelska skolan och allt vad de heter kan få skrämselhicka. Själv äger jag Attendo delvis i förhoppningen om utländska uppköpsintressenter. Med V i regeringen skulle jag säga att den chansen försvinner.

Vad säger ni andra? Vad köper ni och vad säljer ni om talmannen med den besynnerliga frisyren (peruken?) kallar till extraval i vår?

Moderna kommunikationsmedel

Jag anser mig vara extremt bakåtsträvande när det gäller moderna kommunikationssätt, men ibland känns det som att jag ändå ligger i framkant. Precis som man kan känna sig smal om man hänger med tjockisar kan man alltid uppleva sig modern när man drabbas av ännu värre bakåtsträvare.

Ta vården t ex. ”Nej, vi har ingen e-postadress, men du kan faxa till oss.” Nej, jag kan inte faxa! Faxen försvann ju för tjugo år sedan. Kanske finns det kvar någon på Tekniska Museet. Jag kan fatta om det finns information de inte kan ta på mejl pga sekretess, men de agerar som att de inte ens har internet. Och telefonköer har de gott om.

Hantverkare har däremot både e-post, telefon, Facebook och WhatsApp. Tyvärr har de glömt bort det när de är försenade. Ett litet meddelande för att berätta när de kommer så att man slipper sitta och vänta flera timmar tar några sekunder att skicka iväg, men det har aldrig hänt.

E-post är annars ovanligt. Företag i alla storlekar låter meddela att de inte har möjlighet att svara på e-post och lämnar därför inte ut någon adress. Att det går mycket snabbare för kunderna att förklara sitt ärende i ett mejl än det tar att komma fram i telefonkön från Helvetet är inte kundtjänstens problem. Så varför skapas ny teknik om ingen tänker använda den?!

Kanske skulle vi kunna börja använda e-post istället för att hela tiden starta upp en massa nya appar och skit som ingen heller kommer att ha vett att använda på rätt sätt. Jag tar en analog kopp kaffe och väntar på att omvärlden ska hinna ikapp.

Jag tar avstånd

”Du som är gräsätare kan ju gå ut och beta av gräsmattan” var inte roligt ens första gången och jag har alltid varit noga med att inte sjunka till den nivån och börja håna köttätare. Jag skäms när andra vegetarianer ”kräver” än det ena, än det andra. Visst, vi är olika individer och jag kan inte ta ansvar för Hitler, lika lite som köttätare kan ta ansvar för Stalin, men man blir ju smittad.

Den senaste tiden mer än vanligt. Först var det veganmamman som pga att hon måste göra matlådor till sina barn inte kunde jobba. Lite oklart varför, många gör ju matlådor just till sitt arbete, men denna kvinna måste tydligen lägga hela dagarna på att hacka sallad.

I England höjs röster för att uttryck som ”bringing home the bacon” och ”flogging a dead horse” är kränkande mot vegetarianer och veganer. Det fanns en tid när ingen ville låtsas om att de befann sig i en filterbubbla av meningsfränder. Nu koketterar man med det.

Vegetarianer är bara ett exempel. I sociala medier ses hela tiden uppmaningar av typen ”Vänligen avfölj mig om du...” röstat på X, gillar Y eller inte tar avstånd från Z. Förutom att det kostar stora pengar om hela samhället ska anpassas efter varenda kränkt minoritet kommer mänskligheten sänka sig själv genom att inte lyssna på andra åsikter än de man redan har.

Lysande självinsikt

Tidigt 90-tal hyrde jag ett hus på 24 kvm, ett sovrum, ett kök och toa med dusch. Huset stod på hyresvärdens tomt, en familj med två barn. Jag trivdes bra med huset och hyresvärden. Jag varken ville eller kunde köpa något i det läget och huset var precis vad jag behövde med en rimlig hyra. Jag umgicks inte med familjen jag hyrde av och skulle inte rekommendera någon att ha en hyresvärd så nära inpå knuten, men det funkade bra.

Det finns alltid de som har det värre.

Fast det var en märklig grej jag blev påmind om häromdagen. Huset hade direktverkande el som ingick i hyran och en gång lämnade jag en liten springa på köksfönstret när jag gick hemifrån. Dumt, men eftersom jag – då som nu – var sparsam med egna och andras pengar var jag förmodligen den bästa hyresgäst de kunde få och tyckte att hyresvärden överreagerade när han förklarade elförbrukningens inverkan på elkostnaden.

Nu till saken. Redan på den tiden hade familjen anammat det amerikanska julpyntandet med lampor. Ni vet, ljusslingor längs konturerna på huset, runt fönster och och på staketet. Nyligen kom jag förbi huset igen, där föräldrarna i familjen fortfarande bor kvar och nu gått all-in på ljusslingor. Det är lysen nästan överallt på alla hus, runt träd och buskar, på brevlådan... Vidare står det fullt av lysande renar, tomtar och piss i hela trädgården. Denna tomt syns garanterat från månen!

Det är alltså inte tomten på bilden som... Äh, ni fattar.

Jag begriper att elförbrukningen gått ner om man bytt ut den gamla julbelysningen mot sterila LED-lampor, men när jag tänker på deras kostnad för el och lampor blir mitt gläntade fönster för 25 år sedan (vadå långsint?!) ännu futtigare. Jag undrar om de ens förstår det.

Jag tror – och nu spekulerar jag fritt, det får man – att beteendet är vanligt. Man ser egna utgifter som nödvändiga, andras inte. Den som köper en dyr kaffemaskin, Iphone eller bil tycker att detta är en del av livets nödtorft medan grannens utlandsresor, bubbelpool eller julbelysning är slöseri. Med andra ord ifrågasätter vi alla utgifter utom våra egna, de enda vi faktiskt kan ändra.

Ännu en fattigpensionär?

Så var det dags igen. December är inte bara juletid. Det är också säsong för kvällstidningarnas gnäll om fattigpensionärernas levnadsvillkor. Jag är helt på det klara på att det finns pensionärer som har det riktigt illa. Därför är det ännu märkligare att det nästan aldrig är dessa man pratar med.

Det aktuella gnället handlar om 76-åriga Marianne som har 12000 kr i nettopension och 8000 kr i hyra. Som vanligt får vi inte reda på så mycket mer om hennes ekonomi, men hon bor tillsamman med sin 45-årige son som har asperger och lever på bidrag. Rimligtvis täcker hans inkomst halva hyran och hans egna utgifter.

Men om vi leker med tanken att Marianne får betala hela hyran och alla boendekostnader och av någon anledning inte skulle få bostadsbidrag, så har hon ändå 4000 kr i månaden till mat och övriga utgifter (troligen det dubbla).

Det är tight, men borde inte vara på den soppköksnivå som artikeln anger: ”Med 12000 kronor i pension är besöken till soppköket viktiga för att få ekonomin att gå ihop.” Ännu konstigare blir det när vi får veta att hon jobbat i 30 år, ”alltid varit ekonomisk” och lusläser tidningarna på jakt efter reor och rabatter.

Så vad gör hon med pengarna? Hon har inte köpt en bostad, inte skaffat en buffert trots att hon arbetade i trettio år fram till pensionen och fram till för fyra år sedan bodde hon ihop med en man som gissningsvis hade en egen inkomst. Jag kanske verkar okänslig nu, men jag får banne mig inte ihop det. Det borde däremot Marianne få.