måndag 6 maj 2019

Vänskapsminimalism

Vänner väljer man, till skillnad från släkt som man har vare sig man vill eller inte. Det är vanligt att man har färre vänner med åren, vilket skulle kunna förklaras med att man tappar vänner längs vägen. Folk flyttar, skaffar nya intressen, man glider isär.


Men blir man inte mer kräsen också? Jag har aldrig sett ett egenvärde i att ha många vänner. Det är inte min mening att låta snobbig, men en del vänner är jag hellre utan. Det är inte så att de måste dela alla mina åsikter och intressen, men det måste finnas någon slags ömsesidig respekt.

Och så ska man kunna lita på vänner, men jag behöver inte kunna lita på alla vänner i alla lägen. En del vänner skulle jag kunna låna ut ett kreditkort till, men långt ifrån alla. De flesta skulle jag inte låna ut pengar till, i alla fall inte mer än jag har råd att förlora. Jag skulle inte kunna ha vänner som blåser mig på pengar, men det är onödigt att ens ge dem möjligheten.


Sen finns det ju vänner man skulle kunna ringa i en akutsituation mitt i natten. Inte heller många, skulle man dra sin vänskapsgräns där blev telefonboken luftig. Å andra sidan, är det hela världen då? Dåliga vänner kostar energi, tid och eventuellt pengar.

Hur tänker ni, resonerar jag rätt eller kommer det här sluta med att min enda sociala kontakt på äldre dagar blir besök från hemtjänsten?

31 kommentarer:

  1. Svårt det där, en del tycks ju ha hur mycket vänner som helst och räknar in människor som jag aldrig skulle acceptera på grund av deras beteende, kan vara ogenerösa, utnyttjande och självupptagna individer o s v.Tycker alltid att man retar sig på folk av någon anledning,men det finns några jag står ut med i alla lägen ett par tre stycken kan väl räkna dem som vänner övriga är bekanta, kompisar. För övrigt förstår jag inte hur människor har tid med jättemycket vänner när allt är så hektiskt för mig är vänskap närvaro och tid, är självständig och alltför mycket häng skulle inte passa mig å andra sidan vill man ju umgås, annars kan man ju vara utan vänskap. Finns ju de som tycker sig var vänner fast de nästan aldrig ses eller hörs.
    Resonerar nog som du och har inte vänner för att de eventuellt ska hälsa på mig på hemmet. Det tror jag i övrigt är som ett lotteri, verkar som vem som helst kan bli övergiven på hemmet även om oddsen är olika. Inte säkert för att du har varit en bra förälder, får barn som kommer att hälsa på dig särskilt mycket./Elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra poäng, hur tusan ska man ha tid att underhålla hundratals vänskapsförhållanden? Rimligen måste ju kvaliteten bli därefter.

      Nej, kanske dumt dumt att planera för hemmet, det är att dra tankeexperimentet väl långt. Sån är jag :-).

      Radera
  2. Jag är tämligen introvert och har inget behov av att träffa mina vänner varje vecka eller tom varje månad, om jag är norrut på gården i skogen. Samtidigt är mina bästa vänner otroligt viktiga och en ynnest att ha så bra vänner från så många år tillbaka. Min bästa vän är från lekskolan ( nu är vi närmare 100 än 0..) och när sjukdom slog till i familjen satte han sig på ett plan, flög över Atlanten och var ett självklart stöd. Hur mycket är inte det värt! En annan vän är från tre års åldern, vi träffas inte så ofta, men när vi gör det är det väldigt givande. Har väl runt fem vänner som jag skulle kunna ringa när som helst och de skulle släppa allt och ställa upp om det är något. Inget behov av så mkt större krets nära vänner än så, men de är verkligen värda allt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att åka över Atlanten för att vara ett stöd är stort!

      Radera
  3. Jo, man blir mer kräsen! Jag hade typ inga vänner när jag var liten, några få vänner i tonåren men sen hände något på universitetet. Helt plötsligt träffade jag massa människor med liknande intressen och det blev kul att umgås med folk. Men då började jag också inse hur många människor jag inte gillar. Så jo, man blir mer kräsen med åren. Att hålla liv i vänskapsrelationer är rätt jobbigt (introvert som jag är) så jag väljer dem noga. Visst finns det många jag kan umgås med flyktigt, men få jag har riktigt nära relationer med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det jobbigt att hålla liv i vänskaper, särskilt i de fall man känner att man drar det tyngsta lasset. Om det alltid är jag som ringer, mejlar och föreslår saker anar man att i samma stund man släpper taget är kontakten permanent bruten.

      Radera
    2. Det är väldigt jobbigt, framförallt när man inte tycker vänskapen ger något. Sen finns det vänskaper där det är värt att dra det tyngsta lasset i perioder och då kan jag göra det utan att må dåligt eller tycka att det känns jobbigt. Allt handlar om hur mycket vänskapen ger i längden! Precis som alla relationer handlar det om ett givande och tagande.

      Radera
    3. Det kan absolut vara värt jobbet. Däremot kan jag känna att det är psykiskt påfrestande om intresset inte är någorlunda ömsesidigt.

      Radera
    4. Jo, det blir ju det om man aldrig märker att man får något tillbaka. Svårt med relationer!

      Radera
    5. Svårt med människor. Tacka vet jag möbler.

      Radera
    6. Hundar tycker jag är ännu svårare att begripa. De kan ju inte kommunicera något vidare även om de försöker. Jag har inget emot sällskapliga och väluppfostrade hundar, men tror inte att jag skulle vilja ha en egen.

      Radera
    7. Möbler, hundar och katter kan jag lägga energi på. Människor är knepiga figurer.

      Radera
  4. Knepigt detta med vänner. När jag var liten hade jag mängder av vänner, de var överallt och jag skaffade nya vänner hur lätt som helst och förlorade lika många när man bytte skola, fritids osv. Jag reflekterade inte ens över det då det var så många vänner överallt.

    Sen blev jag större, mina föräldrar skildes strax efter jag gått min egen väg och valt gymnasium som ingen av mina bästa vänner valde. Tänkte att de behåller jag ändå och nya vänner är lätt att skaffa.

    Så blev det dock inte utan skaran vänner krympte i ena änden och växte i andra änden genom idrotten och senare lumpen.

    För några år sedan gick jag igenom en tung separation med barn inblandade som tog all min energi för att ens få träffa mitt barn, två vändor i tingsrätt bla. All luft gick ur mig och jag orkade helt enkelt inte umgås eller underhålla mina vänskapsrelationer ordentligt.

    Idag har jag mina vänner kvar men det är inte på samma sätt som det en gång var, de har egna barn och det känns ofta som jag inkräktar i deras liv då de har mycket att stå i. Samtidigt så känner jag att jag har väldigt lite utbyte av att umgås med dem utan gör det ofta lite pliktskyldigt och ofta längtar jag bara efter att få vara själv igen.

    Samtidigt finns det en enorm saknad av vänner på det sätt som jag en gång hade vänner. När vi umgicks och hade kul och bara fanns.

    Vet egentligen inte vad det här hade med ämnet att göra men jag har en stor ambivalens kring i vilken utsträckning jag vill, eller inte vill, ha vänner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan känna igen mig i det du beskriver om att ni "hade kul och bara fanns". Det känns som att det ska vara så uppstyrt nu. Vet inte om det är ett tecken i tiden eller tecken på att man blivit äldre, men jag kan sakna det spontana umgänge som fanns tidigare, att man bara droppade förbi folk utan att göra en stor apparat av det. På det sättet blir det dessutom mindre krav och förväntningar på att det hela tiden ska vara så kul och fantastiskt som när man planerar allt i flera veckor.

      Radera
  5. Micke, du som gillar alternativt leverne, kolla på den här snubben som de skriver om i Daily Mail "Now THAT´S switching off!" Hör inte till dagens ämne men tänkte att det kunde bli lite inspiration./Elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset! Det tycks verkligen vara en intressant figur värd att kika på. Antar att han inte har någon egen podd eller Youtubekanal :-).

      Radera
  6. Satsar hellre på ett fåtal bra vänner än många bekanta.

    Men det kan bero på att jag inte har så många vänner som vissa andra säger sig ha. Kan vara surt sa räven om rönnbären.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan ligga något i det. Jag är själv inte tillräckligt social för att satsa på mängdrekord, och det är ju lättare att resonera för att man gjort rätt val än att ifrågasätta sina beslut.

      Radera
  7. Vänner känner ej att jag har några vänner på det sättet att vi umgås ofta eller att vi har mycket kontakt, däremot har jag vänner som när vi väl umgås har det trevligt och flashbacka det som har hänt sedan senast. Däremot har jag familjen väldigt nära och i mitt tycke viktigare än vänner.

    Däremot har jag ett stort kontaktnätverk som jag känner att jag skulle kunna nyttja och ha olika gemenskaper som jag delar med dessa inom vitt skilda ämnen.

    Det hela beror nog på att jag tycker att folk som behandlar mig väl och med respekt samt att vi har något vi kan tillföra varandra hamnar i kategorin vän även om man inte nödvändigtvis har kontakt med varandra och skulle jag vilja ta upp kontakt eller diskutera något skulle det inte vara allt för svårt att få en tid. Däremot går det försvinnande snabbt att jag inte anser att någon är värt min tid ifall de inte givit någon respons eller inte varit schysst/gjort något emot mig, unless de har uttryckligen insett att beteendet inte gillas och bett om ursäkt. Kanske därför man har så få så kallat "vänner" men familj betyder ändå mer i min värld.

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Unless de har uttryckligen insett att beteendet inte gillas och bett om ursäkt".

      Viktig poäng, men ack så ovanligt. Synd, för en uppriktig ursäkt tycker jag neutraliserar mycket dumheter. Alla gör vi fel ibland, men kan man inte stå för det ens i efterhand när det är uppenbart är man inte mycket att ha.

      Radera
    2. Kan det ligga något i att stolthet och att inte visa sig svag eller dum alternativt att man gjort fel något som anses som skambelagt i dagens samhälle? Tror vi människor vinner mycket på att acceptera det som hänt men även att försona ens handlingar. Nu lät jag religiös men att lätta på hjärtat hjälper verkligen mycket rent mentalt sätt vilket jag kan intyga av egen erfarenhet men även andras.

      Mvh Anonym-m

      Radera
    3. Kanske, men det är väl ingen som egentligen tycker att människor som ber om ursäkt är svaga. Egentligen.

      Ja, skippa religionen så håller jag med :-).

      Radera
    4. Jag menar på att det indirekt ger en närvaro av svaghet som gör att folk omedvetet ej väljer att acceptera det och helt enkelt inte göra något åt ens handling som lätt hade kunnat neutraliseras genom en uppriktig ursäkt.
      Svårt att uttrycka vad man vill i ord men kanske blir tydligare nu med det jag ville få fram?

      Mvh Anonym-m

      Radera
    5. Jag tror att jag förstår, men inte säker på att jag håller med. Jag tycker att det kräver viss styrka och mod och backa ett steg, erkänna att man hade fel och gå vidare.

      Radera
    6. Kanske borde använda annat ord istället för svag, i min bemärkelse ser jag svaghet inte som något sämre utan snarare som en styrka i att vi människor har både brister och goda förmågor som kan hjälpa oss i livet. Däremot att lära känna sig själv och veta om dessa brister(svaghet eller hur jag nu ska definiera det) är en väldigt bra tillgång i ens framtida jag men även nutida både inom yrke, personliga livet (självinsikt). Än en gång kommer vi tillbaka till oss själva att lära känna vad man själv vill men även hur man agerar i olika situationer kan göra oss till bättre människor och lättare att ha att göra med :).

      Mvh Anonym-m

      Radera
    7. Att erkänna sina brister är absolut en styrka, men "i min bemärkelse ser jag svaghet inte som något sämre utan snarare som en styrka" blev lite rörigt. Men nu är jag med.

      Radera
  8. Jag kan inte påstå att jag är svensk mästare i antal vänner jag heller. Men jag trivs bra ändå med mitt liv som introvert.
    Mvh investera-pengar.blogspot.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju ingen tävling. Det är inte som med prylar där ju alla vet att flest vid döden vinner :-).

      Radera
  9. Det är väl också en fråga om var man lägger för innebörd i ordet vän, synen på det verkar ju minst sagt vara olika, inte minst sen Facebook kom som har urholkat ordet vän/vänner. Förr gjorde man åtskillnad mellan vänner och bekanta. Inte minns jag att det var en sån stor grej hur många vänner man hade utan var man inte helt vänlös och ensam så tänkte man inte på det. Varför känns som att alla ska gå på samma smala streck idag, och det är problem för oss alla nästan,ingen fixar det. Det är alltid nåt jävla fel hur vi en bär oss åt./FU

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vänner och bekanta ser jag skillnad på, bekanta är lite mer avlägsna i min värld (Facebookvänner ännu avlägsnare). Däremot såg jag att någon i kommentarsfältet skilde på vänner och kompisar. För mig är det samma sak.

      Radera