Myndigheter under radarn

Jag vet inte om det är en gammal skröna att Ericsson gjorde en översyn och upptäckte att man hade ett helt gäng med konsulter som gick runt på huvudkontoret i Kista utan att någon visste vad de hade för funktion, om någon. I den ofantliga sektorn är det i alla fall på riktigt. Nu har regeringen upptäckt 25 myndigheter man inte visste fanns.

Det är ju inte detsamma som att dessa myndigheter inte gjort eller gör något av värde, men vi kan väl säga att det ligger i farans riktning att så är fallet. Annars kan jag tycka att regeringen borde ha känt till deras existens. I artikeln säger två ministrar att man satsar på att minska antalet myndigheter med fem stycken innan 2026. Fem stycken på två år!

Tycker ni att jag låter ljum inför regeringens ”hårda” linje beror det på att jag är det. I den takten tar det ju ett helt decennium innan de ens neutraliserar antalet nya myndigheter de hittat den senaste veckan. Men det är klart, kristdemokrater behöver väl också reträttposter när de ledsnat på politiken, alternativt när politiken ledsnat på dem.

Under tiden finansieras mer eller mindre onödiga myndigheter med skattepengar som hade kunnat gå till sjukvård, återinförande av en poliskår och annat av värde. Nu avslöjar inte de debattartikelskrivande ministrarna ens namnet på de 25 myndigheterna de nyss hittat. En del av dem är säkert ganska små, men där sitter åtminstone en chef med en hyfsad lön och förmodligen ytterligare några tjänstemän. Någon av dem har säkert en egen HR-avdelning och det är inte heller gratis. Allt medan politiker pekar med hela handen och låtsas bry sig.

Omöjligt bospar?

HSB har räknat på hur mycket unga behöver spara för att köpa sin första lägenhet i olika städer. I städer som Sundsvall och Borås räcker det med att spara runt en tusenlapp i månaden i fem år för att ha råd att köpa bostad med maximalt bolån. I Lund, Stockholm och Göteborg måste det till tio gånger så mycket.

Vem vill gå miste om de här köerna?

HSB surar lite grann, men kanske vill de mest pusha för regeringens förslag att man ska få låna till 90 procent av bostaden istället för dagens 85. Nya Dagbladet går ännu längre och fastslår att det är ”Omöjligt” för unga att köpa lägenhet i Stockholm.

Jag håller inte med. Visst är det dyrt och visst är det jobbigt att spara mycket pengar, men omöjligt är det banne mig inte. Jobbar du hemma och bor hemma hos föräldrarna borde du kunna spara ännu mer än de 11639 kr som krävs för Stockholmslägenheten på fem år. En heltidstjänst som städare med offentlig arbetsgivare – ekonomiskt något av det sämsta som finns att få – ger drygt 23000 kr för de allra yngsta. Brutto utan övertid, men är du ung, frisk, stark och behöver pengar kan några extrapass göra underverk för lönekuvertet.

Är ni två blir kalkylen ännu bättre. Svårt ja, omöjligt nej. Om man inte bestämmer sig för att det är omöjligt, då kommer man ganska nära. Och vänd på det, vad är alternativet? Att överhuvudtaget inte börja spara pengar eftersom det riskerar att ta mer än fem år, och istället bo i hyresrätt tills man kommer in på äldreboende?

Renkött till Japan

Nu ska jag som inte ens äter kött tycka till om renkött. Hoppas att ni ger mig en chans ändå. Jag såg nämligen en nyhet om att ett norskt företag vill börja exportera renkött till Japan och försöka konkurrera med wagyu, världens dyraste kött med ett kilopris runt 4000 kr.

Jag har en känsla av att renköttsproduktion aldrig någonsin gått med vinst och att renskötseln skulle försvinna om det inte vore för statliga bidrag, så visst låter det lite optimistiskt. Samtidigt gillar jag tanken. Japaner fascineras av norrsken, midnattssol och nordiska klövdjur, så varför inte?

Vill man ha ”varför inte”-svar kan man med fördel vända sig till de svenska samerna i branschorganisationen Slow Food Sápmi. De tycker att det av klimatskäl är bättre att leva på bidrag än att ta sig in på den japanska marknaden. OK, i ärlighetens namn säger han det inte rakt ut i reportaget, men ett argument han nämner helt oironiskt är att om köttet går att sälja dyrt i Japan, ”då har man ju inte råd att ta ett eget slaktuttag för det blir för dyrt att äta kött, då kan man hellre äta gåslever”. Med den logiken borde jag sänka mina honungspriser för då kan jag smaska i mig honungen själv och slipper jaga kunder.

”Usch, vad mycket jobb!”

Jag har en känsla av att Slow Food Sápmi föredrar statens tutte framför nytänkande för att hitta en riktig marknad för sina trötta renklämmor. Om det är en skillnad mellan Sverige och Norge ska jag låta vara osagt, men jag tycker att det är uppfriskande med människor som försöker hitta marknader med riktiga kunder framför bidragslösningar. Jag kommer inte handla av någon av dem, men nog känns det som att chefen för Finnmark Rein har gått några säljkurser som Slow Food Sápmi-basen missat.

Sociala avgifter på lönespecen

Jag startade eget år 2000. Från att ha betalat ungefär en tredjedel i skatt skulle jag plötsligt betala två tredjedelar – en tredjedel i inkomstskatt precis som tidigare, men nu också en tredjedel i egenavgift. Kvar till mig var bara en tredjedel, resten tog Bosse Ringholm (ja, jag fick kolla upp nu vem som var finansminister vid millennieskiftet).

Jag hade väl fattat att arbetsgivaravgiften fanns med i lönen jag fått dessförinnan, men det är ju inget man går och tänker på dagligdags som anställd. Plötsligt blev det här med sociala avgifter mer konkret. Ibland är det så, att vi måste se saker med egna ögon för att det liksom ska sjunka in. Därför välkomnar jag regeringens planer på att tydliggöra socialavgifter genom att få med dem på lönespecen.

Nu kan inte regeringen bestämma att alla arbetsgivare ska redovisa arbetsgivaravgiften i lönekuvertet, men om staten gör det följer nog många med. För egentligen tror jag att arbetsgivare överlag vill visa de anställda vad de egentligen kostar. Många går nog runt som jag gjorde på 90-talet, utan en tanke på att staten straffbeskattar anställningar, för det är ju det arbetsgivaravgiften är, en straffskatt på arbete.

Någon som håller med, men som har en lite annan ingång i detta är Aftonbladets chefshycklare Anders Lindberg:

Visst kan man se faktaredovisning som politisk propaganda, men man kan ju också se det som rimligt att människorna som faktiskt betalar ”kalaset”, politikernas löner och tidningarnas presstöd, får reda på vad det kostar. Om det gör att fler frågar sig ”vad fan de får för pengarna” tänker jag att det beror på att de inte är nöjda med dealen. Det visar sig då och då att svenska folket är helt okej med att betala skatt så länge den går till bra saker. Jag betalar själv gärna pengar till halta och lytta som inte klarar att bidra själva. Det betyder inte grönt ljus för politiker att göra vad som helst för mina pengar.

Ett inlägg som inte handlar om mjölk

På juldagen bloggade jag om att Kiruna kommun dragit in efterrätterna på kommunala äldreboenden och mjölken på skollunchen eftersom politikerna prioriterat ett äventyrsbad för miljardbelopp som nästan ingen annan ville ha.

Nu har nästa rond avslutats. Det visade sig nämligen att elevernas föräldrar tyckte att skolmjölken var så viktig att de var villiga att själva köpa in och leverera den, men det får de inte. Kommunen kan inte ta emot mjölk som gåva eftersom det skulle kunna ses som sponsring. Vi tar det igen: Elevernas föräldrar får inte ge sina barn mjölk på skoltid eftersom det ses som sponsring av kommunen. Förstår kommunen att de här barnen i första hand tillhör sina familjer och inte kommunen?!

Detta påminner om när Gislaveds kommun dragit in läsk på äldreboendena och en handlare i byn skänkte 480 liter läsk som kommunens kostchef såg till slängdes på soptippen. Den stora besparingen med att göra det sämre för åldringar är kanske att de ska vantrivas och dö i förtid?

Det förklarar ändå inte Kiruna kommuns hat mot skolmjölk, jag tror inte att de vill döda barnen. Kanske är det ett sätt att riva av plåstret snabbt. Låter de föräldrarna betala mjölken i år kommer debatten återkomma. Genom att sätta hårt mot hårt hoppas de att föräldrarna (för att inte tala om media) ska glömma striden och acceptera mjölklösheten.

Men det finns ju elcyklar.

Jag skulle vilja säga att det inte kommer att hända, man ger inte upp sina barns rättigheter. Jag håller en tumme på att Carolina Tapani och de andra föräldrarna står på sig, men i och med att jag i detta inlägg kommit ut som fullblodscyniker kommer det kanske inte som en chock att jag gissar att mjölk är ett avslutat kapitel i Kirunas skolor.

Register över ekonomiska klyftor

De ekonomiska klyftorna ökar och anledningen sägs vara att människor med ett sparande blir rikare medan människor utan kapital inte blir det. Ja, det låter väl rimligt, både att det är så och det ska vara så. Lever jag på mindre pengar och sparar mer vill jag att de pengarna ska komma mig tillgodo, inte att de ska delas ut till människor som hellre spenderar allt de har och lite till.

Men så får det naturligtvis inte vara. Det är ”ekonomisk ojämlikhet” och måste till varje pris bekämpas. Bl a med hjälp av ett föreslaget register över människors förmögenhet. Tänk att den politiska lösningen på alla problem, verkliga eller påhittade, alltid är ökad kontroll och registrering av medborgarna.

Självklart är ett sådant register förstadiet till en ny förmögenhetsskatt, och/eller en annan straffskatt på sparande eller varför inte indragning av barnbidrag för de rikaste. Eller en kombination. De politiska möjligheterna är många, både för nuvarande och framtida styren, såväl nationellt som lokalt och regionalt.

Tillbaka till grundfrågan. Är det ett problem att människor lever olika? Någon jobbar jämt och sparar allt, andra konsumerar innan inkomsterna ens nått lönekontot och de flesta av oss lever någonstans mittemellan. Insatserna är olika och det blir utfallet också. Kan det inte få vara så?

Mannen som förstört Sverige

Det är sällan rättvist att hålla en enda person ansvarig för stora tragedier och ödeläggelse. Att Sverige är objektivt fulare nu än för exempelvis hundra år sedan beror på landskapsarkitekter, byggnadsnämnder och bostadsministrar, men ska man framhålla en person lite extra måste det bli arkitekten Gert Wingårdh.

Ser du en riktigt anskrämlig byggnad som trots att det är en kontorslokal, bostad eller förskola ser ut som en steril fabrik eller ett östeuropeiskt kärnkraftverk är chansen stor att Wingårdh ritat skiten. Han är t ex mannen bakom Malmö Arena, Emporia Köpcentrum, och Turning Torso, bara för att nämna några skräckexempel.

Och han gör det inte gratis! Trots att det låter osannolikt får han faktiskt betalt för sitt arbete. Wingårdh Arkitektkontor AB omsätter över tvåhundra miljoner om året och det är bara ett av nio bolag han äger helt eller delvis. Bara tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall i Stockholm som i folkmun går under namnet ”Betonglådan” kostade nästan en halv miljard.

”Å så snyggt!”

Vi har väl alla läst om och sett exempelvis på människor som fått nej när de velat bygga eller till och med bara måla om sina hus eftersom någon småpåve på kommunkontoret hävdat att det stör landskapsbilden, men står det Gert Wingårdh på ritningen är det tydligen trumf. Jag har aldrig sett honom rita något som varit det minsta rimligt, men det spelar tydligen ingen roll – är det Wingårdh så ska skiten byggas, kosta vad det kosta vill!

Ka-tjing Henrik Jönsson!

I en intervju i Dagens Dum... Nyheter säger Magdalena Andersson att kritiken mot henne i sociala medier kommer från trollkonton och ”ryska påverkansförsök”. Att vanligt folk kan vara less på partiledaren för Sveriges största politiska parti verkar hon inte ens se som en möjlighet.

Sedan nämns debattören Henrik Jönsson som ”har ägnat flera av sina program åt att kritisera partiet”. Så vad i hans kritik tycker man är orättfärdigt? Inget alls, vad det verkar. Det som istället ifrågasätts är om någon står bakom.

Jag tror inte att Magdalena Andersson är idiot. Hon fattar såklart hur Jönsson finansieras. Jag är själv ingen stor konsument av hans videos, men jag har fått med mig att han nämner olika betalningssätt för att stötta honom, och jag ser många i flödet som uppenbarligen gillar det han gör. Dessutom snackar vi om en kille som producerar en video i veckan. Det är bara på SVT sånt kostar flera miljoner.

Så varför säger då ”Arga Andersson” att hon inte har en aning om hur Jönsson kan ha råd att kritisera henne på Youtube? För att hon tror att det är en bra strategi för att få politiskt okunniga människor att ifrågasätta Henrik Jönsson. Jag har tidigare varit inne på skillnaden mellan vänster och höger i politiken när det kommer till att stötta det man tror på. Hade jag rätt där är Magda kanske inte så fel ute. Genom sig själv känner man andra och om man är helt främmande inför tanken att stötta ett medieprojekt är det lätt hänt att man tänker att andra också är det.

Dock tror jag hon gick för långt den här gången. Även vänsterdebattörer som Jens Liljestrand, som inte skulle tveka att kalla motståndare för Swish-hora tar parti för Jönsson. Andra skickar skärmdumpar på Swishbetalningar som svar på hur Jönsson finansieras. Anfall sägs vara bästa försvar, och är särskilt effektivt när man inte har något annat att komma med, men på samma sätt som Annika Strandhäll brukar kallas för högerregeringens bästa valarbetare tror jag att Maggan just befordrat sig själv till Henrik Jönssons PR-strateg.

OBS! Sedan inlägget skrevs har intervjun hamnat under betalvägg. Betala inte för den, min skärmdump innehåller allt väsentligt.

Vem vill ha en Guccikeps?

Det är mycket jag inte förstår med gangsterrap och gängkriminell miljö, men det obegripligaste är vurmen för Guccikepsar. När regeringen släppte förslaget om tillfälliga visitationszoner som bl a går ut på att klädval ska kunna vara skäl att stoppas av polis gick ett antal kändisar ut och proklamerade att nu skulle de minsann köpa en Guccikeps för att jävlas med polisen.

Jag tror inte heller så mycket på den här taktiken, mest för att det verkar otroligt passivt. I vilket annat land behöver polisen fler skäl än magkänsla för att visitera människor? En annan fråga är huruvida detta kommer att förmå dem att jaga gängkriminella? Jag hade velat vara optimist, men jag kan inte låtsas. Kronofogden är dock optimistiska.

Trycket från Kronofogden ska alltså bli så jobbigt att kriminella frivilligt ska välja att lämna sin livsstil för att bli hederliga. Jag vet inte om han tror på det själv, eller om det bara måste sägas. Men okej, kanske ligger det åtminstone något lite i att kriminella gängs behov av att visa upp dyra grejer kan störas en aning.

Själv slås jag mest över hur fula dessa saker är. I reportaget visas extremt fula guldkedjor och klumpiga armbandsur. Och så dessa kepsar då. Första gången jag såg rapparen Einar tänkte jag att en kille med hans utseende hade mobbats hårt om han varit ung när jag var det. Plufsig, finnig, ojämna tänder, klen, och med en keps så töntig att jag hade förstått om bakgrunden vore ”Du förlorade, som straff får du bära den här kepsen i ett år”.

Det är tur att jag har dålig smak (eller bra, hur man nu ser det). En sån där keps kostar 3000 kr. Kanske ännu mer om hans version är någon ”limited edition” som går en kilometer över huvudet på mig. En normal keps man inte blivit mobbad över i min ungdom kostar 39 kr, men ännu troligare är den gratis tack vare reklamen.

Enda gången jag själv bär keps är under bidräkten när det blåser. Detta för att nätet inte ska blåsa in i ansiktet. Det gjorde det nämligen en gång och tror ni inte på fan att ett ilsket bi placerade sin gadd mitt på nästippen!

Risken att det händer igen är antagligen liten, men jag kan dra på mig en gratis reklamkeps för att slippa. Hade jag varit tvungen att bära Gucci skulle jag hellre ta sticket.

Ingen kan göra allt, men alla kan dra åt helvete

Jag är inte så intresserad av prepping, men fascineras av den allmänna debatten. Representanter för samhället, bl a överbefälhavaren, uppmanar till krisberedskap och genast påpekas att människor i ”ekonomisk utsatthet” inte har råd. Vad handlar detta om egentligen?

Det finns säkert ett antal socialfall som inte har de ekonomiska möjligheterna att skaffa sig ett lager av mat, filtar och andra bra-att-ha-grejer om kriget eller krisen kommer. Ärligt talat, hade de gjort det annars? Är det inte många gånger just deras oförmåga till planering och framförhållning som gjort dem ”ekonomiskt utsatta”? Så här säger enhetschefen för försörjningsstöd på Gotland:

”De vi möter lever med ekonomisk utsatthet och när man gör det så har man väldigt svårt att preppa. Man har svårt att spara och lägga undan och så. Man lever snarare från månad till månad eller dag till dag. Man är i ett ekonomiskt utanförskap redan, och då tänker jag: Kan man inte preppa och spara , då när krisen väl kommer så blir man extra utsatt.”

Vad ska världen göra åt det då? Om det släpps bomber över Sverige kommer de som kan springa ha en fördel gentemot blinda och rullstolsburna, det kan inte heller lagstiftas bort, men enhetschefen spekulerar på allvar i om det borde ges ett extra bidrag för att fattiga människor ska kunna ha en vevradio hemma! Om det anses viktigt är mitt tips att de delar ut vevradioapparater, för risken är att hennes klienter gör en annan prioritering.

Nu blir jag antagligen kallad känslokall och oempatisk, men att över tid skaffa ett lager av billig mat för att klara sig en vecka kräver inte mer pengar än vad som går att få ihop genom att samla tomburkar. Jag vet, är du lam går inte det, men låt oss sluta låtsas som att extremfallen är norm. Ekonomisk planering gör dig mer motståndskraftig mot problem. Alltid.

Böter till kriminellt nätverk

Jag har inga starka åsikter om visitationszoner eller andra åtgärder för att stävja gängkriminalitet. För mig verkar det lite tandlöst, men jag vet inte och ska därför inte säga något om det. Alla politiker låter som att just de har universallösningarna, men inget händer och under tiden kan vi läsa om ”en välbärgad familj i Stockholms innerstad” som betalat hundratusentals kronor i ”böter” för att deras tonårsson vägrat att försvara narkotika åt sin ”kompis”.

”Det var ett drygt år sedan som Johan och hans kompisgäng utökades med en person, en kompis till en kompis. Men den nya killen visade sig ha kopplingar till ett kriminellt nätverk i Stockholm.

Kompisgänget upptäckte det när han plötsligt bad sina nya medelklassvänner om att förvara narkotika åt dem, berättar Amanda [mamman].

– De sa nej såklart. De är inga killar som attraheras av en kriminell livsstil, säger Amanda.

Men då fick killarna höra att de skulle tvingas böta istället. Ge pengar som kompensation för att de sa nej till att förvara droger.

De fick veta att om de inte gjorde det riskerade de misshandel, kidnappning eller till och med döden. De fick bilder skickade till sig som påstods föreställa andra pojkar som sagt nej till gänget, barn som då hade torterats och förnedrats.”

Hur hade ni agerat? Jag hoppas att mina föräldrar i detta läget sålt vårt hem och flyttat långt därifrån, men då kanske en kusin eller faster sprängts i bitar. Sånt var inte aktuellt när jag var tonåring. Något som borde ha varit aktuellt är att redan tidigare vara återhållsam med att utöka kompisgänget med ”en kompis till en kompis”. Om Johan fortsatt att hänga med sina barndomsvänner hade han antagligen inte riskerat livet av att säga nej till att förvara knark i pojkrummet.

Amanda tror att hon i egenskap av ”välbärgad” har bättre förutsättningar än andra att tackla problemen:

”Jag tänker på de som lever i utsatta områden och inte kan språket, vad händer dem när deras barn råkar ut för samma sak, det måste vara ännu värre. Men inte ens jag, som är svensk och välutbildad, hittar någon tydlig hjälp att få.”

Här tror jag att mamman är helt fel ute. Varenda familj i ”utsatta områden” har en bättre krisberedskap, för till skillnad från Amanda vet de att de måste bygga sina egna nätverk. Ännu ett exempel på aningslösheten:

”Jag delar verkligen Carin Götblads åsikt att det behövs en folklig gemensam protest mot gängen och allt de står för och förstör.”

Vad ska ni göra, starta en Facebookgrupp? Civilsamhället tar redan avstånd från beskyddarverksamhet, på vilket sätt har familjen gagnats av det? I övrigt tycks protesten bestå i att familjen inte betalar sexsiffriga belopp med glädje. Det spelar ingen roll, så länge ni fortsätter att betala.

Två hyresfel gör inte en hyresrätt

Av alla erbarmliga ursäkter till bostäder jag hört talas om kan detta vara det allra jävligaste. Eller vad säger ni om den här kreativa vvs-lösningen?

Under reportaget (se det gärna, det är underhållande) kommer hyresvärden som låter som en röstförvrängd version av den trälige närkingen som gör reklam för ketchup (”Det kanske jag sa, man kan väl ändra sig...”). Jag ska inte säga att han blåljuger, men jag hade inte föreslagit honom att bli professionell pokerspelare.

Så varför tar jag upp detta, jag är väl för fri marknad? Jag noterar att alla jag sett länka till den här nyheten i sociala medier har tydlig vänsterprofil så till den grad att de antagligen vill förbjuda privat företagande. Jag förstår att de anser sig få vatten på den kvarnen här.

Själv tror jag att det är helt möjligt att hindra oseriösa aktörer från att hyra ut dessa svinstior som bostäder, säkerligen redan med gällande lagstiftning. Men då måste det hända något när man anmäler. Hyresvärden stödjer sig på att det är en utredning igång och han är säkert helt nöjd med att den går i samma tempo som när Morgan Johansson krossar gängkriminaliteten. Hade hyran deponerats i väntan på domen hade det nog låtit annorlunda.

Samtidigt konstaterar de boende att de hade flyttat därifrån om de kunnat. En av dem säger sig ha betalningsanmärkningar och det skulle inte förvåna mig om det gäller alla i huset. Man ska behandlas människovärdigt även som skuldsatt, men i verkligheten är det alltid lättare att hävda sin rätt om man inte först levt över sina tillgångar. Och det handlar inte om politiker och ideologier, det är en naturlag.

Synat studentgnäll

Bara baserat på hennes lugg och val av glasögon drar jag slutsatsen att jag antagligen är oense med Expressens vikarierande ledarskribent Mimmie Björnsdotter Grönkvist om det mesta, men hon har en poäng när hon konstaterar att studenter kommer att klaga på sin ekonomi hur rika de än blir.

När studentorganisationernas företrädare går ut och klagar på att studiebidraget inte höjs tillräckligt mycket eller att det inte finns tillräckligt många billiga studentrum är det en del i en förhandling. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig gått in i en löneförhandling och sagt att jag egentligen var ganska nöjd med lönen redan innan. Det hör till spelet att alltid uppfatta sig som undervärderad.

Det märkliga är att studenterna lyckats så bra med att måla upp bilden av sig själva som offer att det blivit till en sanning. Vi läser ganska okritiska reportage om att studiemedlen inte räcker till. Här säger en student att hon är tvungen att planera sina matinköp och kolla efter nedsatta priser. Jaha... Är det nu vi ska gråta en skvätt?

Studentlivet är kanske inte rikt, men det ska det heller inte vara. Fast i Expressens ledare står det: ”Det finns nybyggda studentboenden med hyror på över 6 000-7 000 kronor i månaden, det vill säga kring halva studiemedlet.” Det innebär alltså att även dessa studenter har minst 6000 kr kvar till studiematerial, mat och öl på studentpuben. Lägg 2000 på mat och lika mycket på böcker. Hur mycket öl är det egentligen möjligt att dricka?

Endast Sverige svenska skulder hava

Svenskarna är EU:s tredje mest skuldsatta folk. Endast Danmark och Luxemburg klarar att hålla Sverige bakom sig. Fast kanske inte så länge till, det går fort nu och allt fler svenskar hamnar hos Kronofogden.

Jag vet inte mycket om danskar, och Luxemburg visste jag knappt att någon bodde i, men Sverige har jag koll på. Där handlar det inte så mycket om champagne och nätpoker. Att Sverige t ex har dubbelt så stora skulder som fransmän och österrikare beror på att det i Sverige anses självklart att köpa en bostad så fort man kan låna till en, och eftersom politiker med stor framgång försökt döda den svenska landsbygden ungefär sedan Thorbjörn Fälldin lämnade politiken ligger de bostäder som efterfrågas i stort sett i Stockholm och Göteborg, där köptrycket är störst.

Är det här ett problem då? Ja, för dem som inte kan betala är det definitivt det. Tiotusentals svenskar ansöker varje år om skuldsanering, och det kan ju verka soft att få sina skulder nollade, men jag har en känsla av att det inte är så kul, varken då eller på vägen dit.

Vad gör man åt det? Jag tycker att staten borde jobba aktivt för lägre skuldsättning, t ex genom att sluta subventionera lån genom ränteavdrag. Men det lär inte hända, så vad kan den enskilde medborgaren göra själv? Jag fattar att folk vill bo där jobben finns och att det är en dålig idé att tälta året runt.

Som vanligt har jag ingen lösning för alla människor, men det borde inte vara en självklarhet att bo stort (jag undrar om något annat folk i EU bor lika stort som svenskar) och centralt i innerstaden eller ett stenkast från tunnelbanan, i alla fall inte innan man byggt upp en stabil ekonomi. Man kanske kan bo trängre, längre bort, lägre standard... En schysst husvagn kostar tjugotusen. Orimligt? I mitt tycke rimligare än att skaffa miljonlån som 22-åring.

Världen är full av kommunikatörer

En gammal nyhet, men ett aktuellt problem. Sveriges kommuner har runt tretusen heltidsanställda kommunikatörer. Tillsammans kostar de miljarder skattekronor som kunde använts till något helt annat.

Jag är inte motståndare till att kommuner kommunicerar. Kanske finns det i vissa fall till och med skäl för kommuner att anställa kommunikatörer, men fler hundra i en enda kommun? Ändå blir jag faktiskt mindre chockad av Göteborgs 253 kommunikatörer än exempelvis av Finspångs tio. Finspång är en liten bruksort med drygt tjugotusen invånare. Jag har svårt att se att de skulle ha behov av en kommunikatör, än mindre av tio. Kommuner kunde faktiskt kommunicera redan innan kommunikatörerna fanns, kanske till och med bättre än nu.

Vilket leder mig till nästa fråga: Varför behövs kommunikatörer? Örebropartisten Markus Allard ringde runt för att ta reda på det och upptäckte att inte ens kommunikatörerna själva kunde berätta det, vilket är ironiskt med tanke på att just kommunikation borde vara deras grej.

Efter att ha konsulterat Sveriges Kommunikatörer får jag veta att det är en förening som ”är en sammanslutning av personer som yrkesmässigt ägnar sig åt kommunikationsverksamhet”, men vem som betalar dem och vad de ska vara bra för framgår ingenstans, och när jag läser en artikel titulerad ”Vad gör en kommunikatör?” lutar jag åt att hela yrkeskåren är en scam. Här kan jag läsa:

”Kommunikationsbranschen är både mångfacetterad och i ständig förändring.”
”Kanske finns det lika många kommunikationsroller som det finns kommunikatörer.”
”Många akademiska utbildningar inom kommunikation har ett teoretiskt fokus, vilket gör att det kan vara svårt att få grepp om hur yrkesrollen egentligen ser ut och vad som förväntas av dig.”

Dagens rätt: snömos

Men ingenstans svaret på titelfrågan, vad de egentligen gör. Själv har jag jobbat som skribent, komiker, kontorschef, importspeditör, produktionsplanerare, administratör, lagerarbetare, schacktränare, kundtjänstmedarbetare och antagligen lite annat som jag förträngt just nu, men jag kan garantera att jag i varje yrkesroll hade kunnat beskriva mitt jobb. Kan man inte det efter en vecka på jobbet förtjänar man antagligen att få sparken.

Höjd eller sänkt pensionsålder?

Rätt intressant att politikerna höjer riktåldern för pension samtidigt som allt fler svenskar planerar för allt tidigare pension.

Visst, människor blir äldre, så det finns en logik i att vi bör jobba längre för att ekvationen med pension ska gå ihop. Men samtidigt talas det om att ungdomar inte släpps in på arbetsmarknaden, att fyrtiotimmarsveckan bör minskas för att vi ska dela på jobben och att AI kommer att göra oss alla arbetslösa. Vem ska man tro på?

Över hälften av svenskar över 50 planerar för pensionering innan riktåldern, alltså i förtid utifrån politikerperspektiv. Fast vad människor planerar är ofta något helt annat än vad de sedan gör, så i första skedet tror jag politikerna går vinnande ur striden. I nästa skede tror jag folk kommer att bli förvånade när pensionerna sänks och på sikt behovsprövas och/eller avskaffas.

I slutändan måste allt finansieras och det är märkligt med ett system som likt ett pyramidspel bygger på att fler och fler måste in för att få matematiken att gå ihop på sista raden. Så kanske får bägge grupperna rätt, både politiker och vanligt folk. Det kommer bli möjligt att sluta jobba tidigare, men då måste man fixa finansieringen själv.

De som inte kan eller vill det kommer att jobba längre. Det behöver inte vara det sämsta om samhället (i detta fall staten, arbetsgivare och inte minst fackförbunden) lär sig att tänka i nya banor och möjliggör flexibla lösningar för äldre som vill och kan jobba lite grann, förutsatt att de får göra det på sina egna villkor. Det kan jag själv tänka mig att göra. Samtidigt finns det arbetande 75-åringar jag gärna hade sett gå i pension innan 50.

Hur är den finansiella hälsan?

Läser en rapport om finansiellt välbefinnande och är inte alls så negativ som andra tycks vara. Till att börja med tycker jag att det är bra att Finansinspektionen och Folkhälsomyndigheten samarbetar om detta. Det visar att myndigheterna förstått det många inte tycks fatta, att ekonomisk otrygghet är en stor hälsorisk.

SVT väljer sin vinkel: ”Miljontals svenskar har svårt med ekonomin” och ”en tredjedel av alla vuxna i Sverige har svårt att betala löpande utgifter som hyra och mat”, men det hade också gått att säga att undersökningen ”visar att svenskar överlag har ett högt finansiellt välbefinnande”. Det beror på om man vill se glaset som halvfullt eller halvtomt.

Visst är det skit om en tredjedel sliter med att betala hyran eller att fyra av tio inte klarar en oförutsedd utgift motsvarande en månadsinkomst, men det hade varit intressant att veta varför. Hade intervjuaren följt upp med ”Oj, hur kommer det sig att du försatt dig i den situationen?” tror jag att de flesta inte hade förstått frågan. För många med bräcklig ekonomi är inte hushållsekonomi något man skaffat sig utan något som blivit.

Självklart finns det riktig ekonomisk misär och människor som exempelvis pga sjukdom inte kan ta kontrollen över sin privatekonomi, men jag är övertygad om att minst 95 procent kan skaffa en buffert på över en månadsinkomst. Men inte genom att sitta på arslet och vänta på att det ska hända.

Bolånetaket höjs och ingen vinner

I Sverige får man ”bara” låna till 85 procent av sin bostad. Att många sedan tar ett blancolån för att låna till kontantinsatsen är allmänt känt, men att förhindra detta genom att höja tillbaka bolånemöjligheten från 85 till 90 procent som regeringen nu föreslår känns helt meningslöst. Finns det någonting som tyder på att folk då inte lånar fem procent från 90 till 95 istället för från 85 till 90? Det blir antagligen ännu mer i kronor och ören än idag för alla sådana här åtgärder höjer bostadspriserna.

En av dessa är finansmarknadsminister.

Något som möjligen kan leda åt andra håll är regeringens föreslagna nedtrappning av ränteavdraget för blancolån. Varför man överhuvudtaget vill ha kvar ett ränteavdrag för lån utan säkerhet är oklart för mig. Eller för lån överhuvudtaget! Jag har länge propagerat för att ta bort ränteavdraget. Allra lättast hade det såklart gått när räntan var som lägst, men när det inte ens gjordes då är nu det bästa tillfället, strax bättre än imorgon osv. Men det finns ingen politisk vilja.

”Ränteavdragen är mycket betydelsefulla för hushållen, att ta bort eller trappa av dem skulle vara väldigt dyrt för hushållen.”

Så säger Niklas Wykman, killen till vänster här uppe. Eller om det var till höger. Självklart, ge hushållen ett incitament att låna så kommer de att göra det. För när alla andra kan göra det pressar det upp priserna och ska du vara med i boracet blir du nästan tvungen. Att lån subventioneras och sparande beskattas kan jag inte tolka på annat sätt än att politikerna – av alla färger! – vill att väljarna ska vara belånade och ofria.

Alltid senare, lååångt senare.

Det är logiskt, ekonomiskt pressade människor är lättare att styra, vare sig det är politiker, arbetsgivare eller någon annan som försöker göra det. Kanske är det också därför statstelevisionen gjort otaliga reportage om hur tråkigt det verkar vara att kunna pensionera sig tidigt.

Men lyckligtvis kan vi göra motstånd. Även om så alla makthavare jobbar för att vi ska leva ett ofritt liv på lånade pengar är det möjligt att göra tvärtom, att leva ett fritt liv med egna pengar. Det är inte lätt, men helt omöjligt är det bara om man intalar sig att det är det.

Foliehattarnas upprättelse

I åratal har staten, ivrigt påhejade av EU och en rad andra internationella maktcentra, jobbat för att svenskar ska sluta att använda kontanter. Bankerna har hjälpt till genom att ständigt ifrågasätta dem som vill sätta in eller ta ut sina egna pengar, och trots att lagen tydligt säger att kontanter ska vara ett giltigt betalningsmedel har det inte blivit några repressalier för de företag som vägrat att ta emot vanliga pengar, däribland en filial av statens egen butik Systembolaget.

Samtidigt har de som påvisat negativa konsekvenser med det kontantlösa samhället förlöjligats och kallats ”foliehattar” av de medier som direkt eller indirekt betalas av staten för att utföra sin nyhetsrapportering. Kort sagt har hela etablissemanget gjort allt de kan för att svenskarna ska sluta använda sedlar och mynt.

Till stor del har kampanjen lyckats. Mängder av människor betalar allt i sin vardag med kort eller Swish. De har anammat det nya, moderna samhället och förhoppningsvis är det pga detta, inte för att de blivit maktens lydiga verktyg, som de med stolthet berättar att de inte ens har cash. Jag kan inte döma dem, det kostar på att simma motströms.

Plötsligt kommer dock makten på att även digitala betalningar har nackdelar. Inte att det gör oss lättkontrollerade och lättmanipulerade, det ses som en ren fördel. Men vid en kris som drabbar elleveranser (vare sig det är en maktposition för Miljöpartiet eller ett världskrig) blir det bräckligt om alla ska betala med kort. Därför ombeds privatpersoner ha en reserv av kontanter hemma, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap listar fördelar med kontanter.

Lika skamlöst hakar statstelevision på och intervjuar en myndighetsperson på Länsstyrelsen som konstaterar att unga människor är rätt dåliga på att använda kontanter. Ja, vad i hela friden hade ni väntat er?!

Den snälla delen av min personlighet vill glädjas åt att myndigheterna tycks komma till insikt, och låter mig välkomna nya medlemmar i foliehattarnas förening. Mina mer illvilliga hjärnceller hoppas att de som med hull och hår svalt maktens befallningar och skrattat överseende mot oss som kämpat emot påbud från överheten ska drabbas av sju svåra år, och att de som ändå hävdar att staten alltid vill oss väl får äta upp sina ord under återstoden av sina liv.

Den här gången gäller det kontanter. Nästa gång är det livsmedel, vaccin, vedeldning, bensindrivna gräsklippare eller något helt annat. Du väljer om du vill vara ”Lag Vad Var Det Vi Sa” eller ”Team Naiv”.

Politikerna festar, du betalar

Ulf Kristersson fyller 60, vilket han firar med skattefinansierad baluns på Rosenbad. 350 inbjudna, jag gissar på en slutnota på knappt en miljon och det är såklart inte jättepengar i det stora hela, men det säger en del om hans syn på skattebetalare.

Och inte bara hans. Den gängse ”förklaringen” att man låter folket betala en fest till statsministerns ära att Stefan Löfven och möjligen andra har gjort samma sak. För egen del är jag föga imponerad av ”Amendurå”-argument. Det finns svenska politiker som mördat andra och det är inte heller okej.

Regeringskansliet svarar inte ens på frågor om hur mycket det kostar, det angår tydligen inte oss. Men det kommer ut vad det lider och då lär man återigen peka på att Kristersson inte var först med att stjäla skattepengar till liknande fester, även om man nog inte kommer att använda de orden.

För om vi blickar ut från politikernas skyddade verkstad är det såklart helt orimligt att fira chefen för flera hundratusen kronor av andras pengar. ”Mottagningen äger rum inom ramen för rollen som statsminister”, säger regeringskansliet, men han fyller väl inte år i rollen som statsminister?!

För övrigt tror jag inte att Kristersson fattar hur mycket svenska folket hade uppskattat om han hade sagt att allt festande i samband med hans födelsedag skulle betalas av honom själv, men det hade kanske blivit gliringar i riksdagskorridorerna och någonting säger mig att den gruppen är viktigare för honom än vad vanligt folk tycker.