Myntinflation

Jag vet inte om det beror på att jag blivit gammal eller för att jag nästan aldrig använder kontanter, men har det inte blivit himla krångligt med alla nya mynt? Jag upplever mig själv som överjävlig på huvudräkning, men har jag en hög med mynt i handen tar det numera en stund att räkna ut totalvärdet, till skillnad från när det bara fanns enkronor, femkronor och tiokronor, och bara en variant av varje.

Först måste man ju identifiera dem. I min barndom fanns 5-, 10-, 25- och 50-öringar, 1- och 5-kronor. Det är fler valörer än idag, men de såg olika ut! Vi som använde dem skulle ha känt igen dem i sömnen.

Faktiskt utan att titta. En sommar jobbade jag på bank med att sortera mynt från parkeringsautomater (ja, man kunde betala med mynt för på den tiden kostade det inte hundra spänn att ställa ifrån sig bilen en kort stund) och då kunde jag till och med höra skillnaden på mynt. Enkronor från 1968 fanns både i silver och nickel. Silvervarianten gick att få ut lite mer pengar för. 1,40 kr om jag minns rätt, så växlade man till sig 100 stycken tjänade man 40 kr (med dagens silverpris hade man tjänat 1215 kr), och släppte man ner enkronan i en hög med mynt gick det att skilja dem åt på ljudet.

Nu har vi alltså bara 1-, 2-, 5- och 10-kronor, men vad var det för idiot som kom på att de skulle ha nästan samma färg och storlek?! Jag begär inte att Riksbanken tar fram fyrkantiga eller zebrarandiga mynt, men är det för mycket begärt att inte alla svenska mynt har snudd på samma färg, tjocklek och vikt?

För att krångla till det ytterligare har vi nu både gamla och nya enkronor och femkronor, så egentligen har vi sex myntvarianter igång samtidigt. Varför behövde vi ens nya? De gamla sedlarna behövde enligt Riksbanken moderniseras för att ”upprätthålla ett effektivt skydd mot förfalskningar”, men det lär knappast gälla mynten. De lägsta valörerna är jag inte ens säker på att de är billigare att tillverka än vad de blir värda. Knappast så pass att förfalskare orkar producera egna enkronor.

Någon på Riksbanken måste ha haft alldeles för mycket tid, eller känt ett behov av att visa sig kreativ (löneförhandling på gång?), för nya mynt kändes helt meningslöst. Inte heller kan det bero på att man vill skapa svenska jobb, för de nya mynten tillverkas inte ens här utan i Nederländerna. Det svenska Myntverket är förresten sålt till Myntverket i Finland, som på finska heter Suomen Rahapajan. Eftersom vi ändå har en finsk riksbankschef kanske vi borde harmonisera lite och döpa om Svenska Riksbanken till Svenska Rappakalja.

Grönsakspaj

Måndag igen och en ny arbetsvecka. På den tiden jag hade större behov av matlådor gjorde jag ofta paj eftersom det är en smidig rätt att laga i förväg, frakta och mikra. Här är ett exempel.

Först en enkel pajdeg bestående av:

mjöl (valfria sorter), 10 dl

margarin, 100 gram

salt, 2 tsk

vatten

Blanda allt. Bred ut 80 procent av degen i en ugnsfast form.

I övrigt behövs:

ost

grädde, 2,5 dl

mjölk, 2,5 dl

matvete, 2 dl

grönsaker

Vilka grönsaker då? Vilka som helst, ta det du har hemma. Själv hade jag:

svamp

rödbeta

lök

squash

broccoli

chili

brysselkål

spenat

paprika

Koka matvetet i dubbelt så mycket vatten och lite salt tills vattnet kokat bort. Skär ned grönsakerna i lagom stora bitar, förslagsvis inte alltför finfördelat. Fräs i en stekpanna, och börja med det som vill ha längst tillagningstid (rödbetorna, svampen samt broccoli och spenat, om du också använder fryst). Sedan häller du i resten efter som tills du kommer fram till paprikan som egentligen inte behöver någon stekning alls. Krydda med salt, peppar och eventuella improvisationer.

Riv eller hyvla ost i botten på pajskalet. Blanda grönsaksblandningen med det kokta matvetet och bred ut i formen.

Strö på riven ost och häll på grädde och mjölk. Sedan tar du den återstående pajdegen, rullar, plattar till och lägger ut som ett nät.

In i ugnen, 200 grader i 30-40 minuter eller (ännu hellre) tills det är klart.

      ”Har du lagat maten?”

”Nej, den är paj...”

Räcker till 6-8 portioner beroende på storlek och hunger. Jag har inte räknat ut vad det kostar. Det beror ju också på vilka grönsaker som finns hemma och ifall man av någon absurd anledning betalt fullt pris för grädden istället för att bunkra upp i frysen vid extrapris. Under en tia per portion i alla lägen.

En stark ledare

Nej, det är varken Hitler eller Stalin jag tänker på, utan företagsledare. I Sverige har vi ju inte en kultur av starka ledare, och ofta försöker man tona ner individens betydelse till förmån för gruppens. När exempelvis Zlatan inte spelar det här spelet utan tvärtom agerar som den stjärna han är (med reservation för att jag fått allt om bakfoten, jag kan inte ett skit om fotboll) blir reaktionen snarast att han stämplas som stöddig.

Men icke förty älskar alla en stark profil och det gäller även på börsen. Var hade Apple varit utan Steve Jobs eller New Wave utan Torsten Jansson? De är såklart inte dirigenter för en samling självspelande pianon, men nog verkar starka företagsledare vara kursdrivande på ett ytterst positivt sätt.

Det är dock inte bara av godo. För om en stark ledare pumpar upp aktien kommer den få pyspunka den dag han eller hon lämnar, oavsett om det sker med döden, som i Jobs fall, eller som för Reefat El-Sayed med en förlorad doktorshatt. El-Sayed var ju drygt 30 år sedan. Kanske behöver vi inte gå längre tillbaka än till när Ola Rollén häktades i höstas och gav sitt Hexagon följande kursgraf:

I vissa fall är frånfället mer väntat än annars. Berkshire Hathaways Warren Buffett och Charlie Munger är 86 respektive 93 år gamla. Jag vill inte vara cynisk, men har de inte skrivit sina testamenten börjar det bli dags. Hur deras frånfällen kommer påverka deras aktie är omöjligt att veta, men nog måste alla aktieägare ha tänkt tanken.

Personligen är jag förvånad över att Cloetta inte föll kraftigt när Bengt Baron hoppade av, men det kanske andra tyckte var väntat. På samma vis borde det väl inte bli någon skräll om Gerteric Lindquist, 65, lämnar Nibe, eller om Per H Börjesson, 62, trappar ner sina åtaganden i Spiltan. Men hur skulle Hexagon skulle klara sig utan Rollén och hur skulle Paradox stå sig utan Fredrik Wester? Jag vet inte, men en del av dessa frågor lär så småningom få svar.

Buffert

I våras skrev jag om svenska folkets avsaknad av buffert, där jag hyllade finansminister Anne Wibbles gamla uttalande om att alla svenskar borde ha en årslön på banken. Det visar sig nu att svenskens buffertsparande blivit ännu sämre än på Wibbles tid.

I slutet av året skrev jag om en 63-åring som konstaterat att han trots en hyfsad lön kommer att få väldigt låg pension om två år och i samma stund kommer hans ekonomi att rasa. Han tycks alltså inte ha något sparat kapital överhuvudtaget.

Även Länsförsäkringar konstaterar i en nygjord undersökning att trenden är obruten. Kanske beroende på den låga räntan, kanske bara för att folk blivit mer dumma i huvudet. Nu säger 14 procent att de inte har sparkapital nog att klara sig en enda månad. Inte ens hälften klarar sig ett halvår. Att fixa Wibbles målsättning, ett år, var tydligen så avlägset att man inte ens ställde frågan.

Det finns mer som är märkligt i den här undersökningen. Jag kan förstå att de som tjänar extremt lite har svårt att skaffa sig ett större sparande, men 17 procent av de som tjänar 45000-50000 kr per månad säger att de max skulle klara sig en månad utan inkomst. Jag tänker mig att det krävs mycket speciella omständigheter för att dessa människor inte borde omyndigförklaras och hånas offentligt.

Och oförmågan att spara är inte typisk för Sverige. 2015 visade en undersökning att 62 procent av amerikanerna har mindre än tusen dollar på sparkontot. När undersökningen gjordes i år hade siffran stigit till 69 procent. 34 procent har inget sparande alls.

Tillbaka i Sverige säger Rikard Josefson, vd för Länsförsäkringar Bank: ”Det finns inga skatteincitament för att spara, bara för att låna.” Det är onekligen underligt och avhjälps lämpligen genom att ränteavdraget för bolån slopas. Men även om det vore en bra signal skulle det inte räcka.

Kan staten tvinga svenskar att spara? Knappast. Privatekonomi i skolan är ett första steg, det borde införas direkt. Dumhet kan aldrig förbjudas, men något måste göras för att Sverige inte ska hamna på amerikansk nivå.

Får det lov att vara lite blodspengar?

En gång i tiden var det ett problem för den utvecklade världen att Kina är en kommunistdiktatur med ett ohotat världsrekord i avrättningar. Men så blev Kina världens största ekonomi och plötsligt stod kungar och presidenter i kö för att hälsa på, dricka te och vilja göra affärer med kineserna över en tallrik med fyra små rättigheter.

För ett tag sedan var Stefan Löfven och hälsade på i Saudiarabien, ett land där man förutom dödsstraff (153 personer bara under 2016) använder sig av regelrätt tortyr och dömer bloggare till tusen piskrapp. Kvinnors rättigheter i Saudiarabien är lättförklarade – de har inga. Detta hindrade dock inte statsministern i ”världens första feministiska regering” att komma över på en fika.

"This cake looks just like a Swedish spettekaka."

Men inte heller i fallet Saudiarabien är Löfven ensam knähund. Landet sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och deras investeringar i USA:s presidentval får väl anses klarlagda, för inte har väl Clinton Foundation fått några pengar från det hållet sedan 8 november?

Nu kan vi knappast påverka umgänget hos världens ledare, mer än att uttrycka våra åsikter, men vi kan sopa rent framför egen dörr. I Börspoddens nyårsavsnitt rekommenderade Johan Isaksson lyssnarna att investera på den saudiarabiska börsen. Isaksson får ha vilken moral han vill, men jag finner det lite äckligt att okritiskt reka detta land utan att ens nämna mänskliga rättigheter, eller rättare sagt avsaknaden av dem.

Det kan hävdas att man inte ska isolera diktaturer, att dialog och handel tvärtom gynnar deras demokratiska utveckling. Kanske finns det sådana exempel, men detta gäller bara om man inte för ett ögonblick glömmer vem det är man har på andra sidan förhandlingsbordet.

Matsvinn redan i kundkorgen

När Expressen skriver en raljant artikel om ett par som provvägt sin chipspåse och upptäckt att den innehöll ungefär hälften mot utlovat fattar jag att det blir en given länk på alla ”lokaltidningsbesvikelse”-sidor som finns. Inte minst tack vare formuleringar som ”hennes sambo hade sett fram emot en trevlig stund med sin chipspåse”. Spännande liv han verkar ha... Och så: ”Hade vi haft myskväll, eller bjudit hem vänner så hade det ju varit snopet. Då hade det inte varit så mycket chips till alla.” Mm, om ni ska bjuda in alla ni känner kanske en påse chips på 275 gram ändå hade upplevts som lite futtigt? Men vad vet jag, jag vet ju inte vad deras vänner har för förväntningar på detta helfestliga par.

Men om vi ska försöka höja oss över Facebooknivå, betalar man för 275 gram ska man få 275 gram, inte 140. Både för att man borde kunna räkna med att ha den mängd mat man köpt, men också för att kilopriset blir det dubbla och att detta rimligen gör att varan – oavsett styckpris – inte längre är ett attraktivt köp.

Som livsmedelskund är man på något sätt dömd att bli lurad. Man har några sekunder på sig att bedöma skicket på varan. I många fall ligger produkten i en sluten förpackning och går inte att se fullt ut. Och även om man kan besikta varan vet man inte hur den smakar, förrän den är för sen att reklamera.

”Det stod ”hot dogs”, men det här är ju löjligt!”

I kassan gäller det att inte betala för fel varor, som jag nämnt tidigare. Jag är jättenoga med att kontrollera kvittot. Titt som tätt går jag tillbaka och påpekar att jag inte fått utlovad rabatt eller att priset på hyllkanten diffar mot kassapriset (märkligt nog nästan alltid till min nackdel). Det vanligaste kassafelet måste vara att varor utan streckkod (frukt & grönt, lösviktsbröd) slås in på fel varukod, antingen av misstag eller för att kassa personalen (helt medveten särskrivning) inte ser skillnad på rödlök och rödbetor, rotselleri och majrova eller champinjoner och vitlök.

Och som om inte det räckte ska man alltså behöva vara orolig för att en vakuumförpackad påse inte väger mer än hälften av vad det står på etiketten. Det har de flesta råd med och man blir förmodligen mer lurad om man köper en begagnad bil, men få av oss blir nog så frekvent lurade någon annanstans än i matbutiken. Det svider för en snåljåp.

PPM-städning

Tänkte att det var hög tid att justera premiepensionen. Som vanligt. Tidigare kunde man ju koppla sitt PPM-innehav direkt till Avanzadepån, vilket gjorde det mycket mer överskådligt än på Pensionsmyndighetens egen hemsida. För enkelt, tyckte Pappa Staten. Det skulle ju bli så bra när man skulle få placera sitt eget pensionskapital, men så visade det sig att vi gjorde precis det, och så var det såklart inte tänkt. Det var fint med valfrihet, så länge vi inte hade fräckheten att börja använda oss av den.

Men tillbaka till pensionen. Jag har antagligen mindre PPM-pengar än de flesta. Desto större anledning att placera dem hyfsat aggressivt. Jag har gjort så från start och oftast slagit index. Kanske just därför.

Just nu känns de flesta regionerna rätt osäkra (jag vill göra aggressiva satsningar, inte spela bingo). Men USA har fått fart under skorna efter valet och min gissning är att det kommer hålla i sig ett tag. Vidare tror jag på höjda räntor. Janet Yellen har flaggat för FED-höjningar och det är väl en lågoddsare att omvärlden kommer följa efter.

Så här blev det:

SPP Aktiefond USA, 20 procent (PPM-nr 248161)

Som sagt, jag tror att USA kan ticka på en bit till. Det här är en bred ”indexnära” fond med låg avgift. Och etisk inriktning, för den som bryr sig om sånt.

Spiltan Globalfond Investmentbolag, 30 procent (PPM-nr 358309)

Jag har ett långsiktigt innehav i den svenska varianten, Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Den här fonden är nystartad, men går den lika fint som den svenska blir det bra. Poängen med dessa fonder är att de är passivt placerade och därför har låga avgifter. Men eftersom de investmentbolag de placerar i är mer aktiva i sina placeringar blir det på ett sätt en aktiv placering till kostnaden av en passiv.

Spiltans Per H Börjesson, Sveriges egen Warren Buffett

Handelsbankens Läkemedelsfond, 20 procent (PPM-nr 644005)

Läkemedel knapras oavsett konjunktur och i den rika delen av världen blir vi fetare och mer stillasittande för varje dag som går. Jag har tidigare haft SEB:s läkemedelsfond, men Handelsbankens har gått bättre. Under 2016 var det ingen höjdare, men på tre år har den stigit 64 procent, på fem år 149.

First State Global Listed Infrastructure A GBP Acc, 15 procent (PPM-nr 724690)

Vore denna fond en artist hade managern för länge sedan föreslagit ett artistnamn, men det krångliga namnet till trots är det en bra fond, +39 procent det senaste året. Fonden investerar i globalt noterade värdepapper inom infrastruktur. Om president Trump menar allvar med att han vill utveckla USA:s infrastruktur borde denna fond gå som på räls. Och som på väg och sjöfart...

BlackRock Global Funds World Financials A2RF, 15 procent (PPM-nr 410258)

Banker är ännu ett område som går bra för det mesta. Förutom när det går dåligt, och då går det jävligt dåligt. Lite skakig satsning, men jag ska försöka motivera den. Denna fond satsar pengar i storbanker globalt. Främst satsar den pengar i banker med fokus på in- och utlåning, vilket borde kunna funka när FED fortsätter höja räntan.

Så ja, då är det bara att hålla tummarna, vänta och åldras.