lördag 24 februari 2018

Vad tjänar skidskyttar?

Eftersom jag saknar tv och inte ens kan se Kanal5 i efterhand på nätet har den här olympiaden varit slitsam. Ishockey och alpint struntar jag i, för att inte tala om alla moderna hittepåsporter som parallelllslalom för snöbrädor, men längdåkning och skidskytte är kul. Att bege sig hemifrån klockan sju på natten (galet att det finns folk som gör det året runt!) i jakt på en tv känns helt stört.

Jättekul att Sverige tar en massa medaljer i skidskytte, men med risk för att sabba stämningen... Hur stort är det egentligen? I princip är det ju bara en halv världsdel som håller på med sporten, en handfull länder i Norden och alperna. Att en del längdåkare pensionerar sig genom att hänga ett gevär på ryggen och därigenom kan hålla världsklass några år till styrker tesen att konkurrensen inte är mördande.


Vad tjänar då en skidskytt? Martin Fourcade tjänade 2,8 miljoner förra säsongen, men det var mer än dubbelt så mycket som tvåan på listan, Anton Shipulin. Bäste svensk var Fredrik Lindström med 215882 kr. Sedan tillkommer sponsorsavtal, men som Björn Ferry sa innan han la av, man måste vara topp 10 i världen för att tjäna pengar. “Är du inte det går du plus minus noll.” Hanna Öberg berättade häromdagen att hon inte ens har en sponsor utöver landslagets, och dessa ger inte många tusenlappar i månaden.

Ferry tjänade förresten 637252 kr i prispengar sin sista säsong, 2014, och då var han världens fjärde högst betalde och tjänade mer än längdstjärnorna Hellner och Kalla tillsammans. Jag har ändå en känsla av att det är vad han drar in i månaden på sina investeringar som “pensionär”. Den som inte hörde honom som gäst i Prata Pengar i höstas - gör det! För det där är en kille som är både om sig och kring sig.
Som det är nu så läser många en utbildning parallellt som inte sällan leder till arbetslöshet i framtiden. Och så står man där, är 32 år och har inte tjänat en spänn och är arbetslös.

Apropå inkomster...

Själva OS-medaljen är värd några tusen om man smälter ner den. Kanske det dubbla om man säljer den på Ebay, vilket några olympier i världshistorien faktiskt har gjort. Jag hoppas att Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson kan dra in bra pengar på att tävla i skidskytte de närmaste tio åren även om det nog inte blir inkomster på golf- eller pokernivå.

fredag 23 februari 2018

Hemberg-skvaller

Sparekonomen Claes Hemberg har sagt upp sig efter tjugo år på Avanza. Först ett erkännande från mig: Jag gillar Hemberg! Jag håller absolut inte med honom om allt och tycker att han ibland uttalar sig kategoriskt om saker han vet rätt lite om. Men jag tycker att han ofta är en frisk fläkt i debatten och tror att han gjort mycket gott för Avanza.


Att han retar gallfeber på så många tycker jag är märkligt.Visst har han gått rätt hårt åt Fingerprint, som han sågade under hela uppgången. Samma sak med Bitcoin, men det vore väl snarast tjänstefel av en bankman att inte attackera kryptovalutor, även om jag också gärna hade sett mer balans.

Den senaste striden är cannabisinvesteringar där han tvärtom gick emot sin egen arbetsgivare. Befriande, tycker jag, att han följde sitt hjärta och vågade kritisera både de som handlar med dessa fonder och aktier, och de som tillhandahåller möjligheten, som Avanza.

Privat blev det stormvarning när han la råttgift i kattmat och retade upp den lokala katt-tanten (nej, inte hälften tant/hälften katt, ni fattar vad jag menar). Jag vet väldigt lite om vad som hände där, och tror att det gäller de flesta som öppet hånat Hemberg för tilltaget.


Men nu skiter vi i det, nu vill jag skvallra om varför han slutar på Avanza och vad han ska göra istället. Tyvärr vet jag ingenting. Är det femtioårskris (han fyller i maj), interna bråk på Avanza, har utmattningsdepressionen kommit in i andra andningen eller har han fått ett för bra erbjudande av någon annan? Det har ju inte vi med att göra, men visst blir man nyfiken!

Så låt oss skvallra, vad tror ni, vad vet ni och vad tror ni att ni vet?

torsdag 22 februari 2018

”Du kan inte låna”

I diskussioner om ekonomisk frihet får alltid de som tänkt sluta jobba innan de har åldern inne för riktig pension höra att den som inte har ett jobb inte kan låna pengar. Det ligger mycket i det, jag vet många som haft svårt att låna trots ganska höga inkomster bara för att de driver eget företag och inte har garanterade inkomster. Själv har jag aldrig behövt låna pengar, men jag hade inte sett fram emot det bankmötet.

Handlar det om bolån får man väl se till att skaffa drömboendet innan man lämnar sin anställning, men om man ser problem att ta lån som ett hinder för oberoende, har man då inte missuppfattat konceptet ekonomiskt fri? Kan man vara ekonomiskt fri och samtidigt ha lån? Jag skulle svara ja på den frågan, men inte om man inte klarar sig utan det där lånet. Det där räknade redan Göran Persson ut.


Generellt tycker jag att det är tråkigt när personer med ambitioner att slå sig ur ekorrhjulet ”ställs till svars” och får påståenden kastade emot sig istället för lyckönskningar. Det känns som att det är två grupper som diskuterar ekonomisk frihet, å ena sidan de som nått målet eller kämpar för att nå dit, å andra sidan de som försöker slå hål på andras drömmar.

Jag förstår dem som inte lägger energi på att bli ekonomiskt fria, men inte varför de ändå vill diskutera ämnet. Det finns en massa saker som inte intresserar mig: ishockey, tyska komediserier, riesenschnauzers, Webergrillar... Samtliga med det gemensamt att jag inte pratar om dem eller bryr mig om ifall andra gör det. Men sånt där är olika.

onsdag 21 februari 2018

Progressiva böter

2015 motionerade KD om progressiva fortkörningsböter. Meningen var att högre inkomst skulle ge högre böter så att svedan blir lika kännbar för hög- som för låginkomsttagare. Bra idé kanske, men vore det inte bättre om böterna stiger varje gång man åker dit?

Jag blir rätt provocerad när Leif “Loket” Olsson och Ingvar Oldsberg torskar dit för fortkörning för åttonde gången och skrattande poserar i en kvällstidning. Åker man dit så många gånger skiter man uppenbarligen i lagen och tycker att det är värt risken att åka dit.

Samma sak gäller rimligen Carola Häggqvist som fick en tidningsartikel efter sin 53:e (!) parkeringsbot. Korsningar, övergångsställen, refuger, lastzoner... Hon kör så när målet hon kan, ställer bilen där och tar kostnaden. Om en matbutik inte kan ta emot sina varor eller om ambulansen får ta en omväg kvittar väl så länge Carola hinner till frissan?


Att man ska kunna välja att köpa sig fri från att bry sig är ju inte tanken med böter. Därför föreslår jag att boten för samma brott ökas för varje gång. I dagens datakoordinerade samhälle måste det vara en baggis att administrera.

Får du betala 1500 kr första gången du kör 60 km/h på 50-väg borde det kosta 3000 kr nästa gång och 4500 kr när det händer igen, eller varför inte 6000 kr? Hade det kostat hundratusen att köra för fort tror jag vi skulle slippa Oldsbergs hånleende åtminstone den dagen.

Carolas lastzonsparkering skulle idag kosta 1200 kr i Stockholm. Den femte borde kosta 12000 kr, så kanske hon är tyst en stund. Tionde gången borde förresten körkortet ryka och inte komma tillbaka utan uppkörning. Förstår man inte enkla skyltar och trafikregler har man inte i trafiken att göra.


Även om jag främst är ute efter att slippa se kändisar skratta bort sina lagbrott skulle idén dessutom ge pengar till att rusta upp vägar, bygga ut kollektivtrafiken eller något annat som är viktigare än att Oldsberg ska ha råd att komplettera barskåpet med ännu en flaska Tjosan han hade mått bäst av att undvika.

tisdag 20 februari 2018

Ring Poolia! Eller...?

Bemanningsföretaget Poolia visade nollresultat på sin rapport i fredags vilket börsen belönade genom att sänka aktien med 22 procent ner till en nivå vi inte sett sedan sommaren 2016. Hur är det möjligt, kan någon förklara det?!

Sedan bemanningsföretagen dök upp i början av 90-talet har ju fenomenet inhyrd personal bara växt. Inte minst i Sverige där det är nästan omöjligt att sparka personal medan inhyrda konsulter ofta kan plockas bort på studs. Särskilt om man anlitar ett stort företag som Poolia, som garanterat skulle skicka en ny gubbe om den första inte funkar.


Den anställde får högre lön och företaget kan snabbt anpassa personalstyrkan efter behov. Facket har såklart inte hoppat jämfota av glädje, men det drabbar ju ingen fattig. Det brukar framhållas att tryggheten minskar för den anställde och det kan stämma (men inte alltid). Trist för den som vill ha trygghet, desto bättre för oss som prioriterar frihet och tror oss få fler fördelar utan anställningstrygghet.

Men tillbaka till Poolia då. Det är väl det enda stora bemanningsföretaget på Stockholmsbörsen sedan Proffice köptes ut för två år sedan? Adecco tjänar miljarder på börsen i Zürich, Manpower detsamma i New York. Aktierna går jättebra.


Men i Sverige står alltså Poolia och stampar. Detta trots att alla verkar överens om att personalbemanning är hur stort som helst, förväntas bli ännu större och att Poolia gjorde en av de mest lyckade tv-reklamsatsningarna någonsin, som fortfarande citeras flitigt tjugo år senare. Märkligt!

måndag 19 februari 2018

Saker vi inte visste att vi inte behövde

Som snåljåp ställer jag mig alltid frågan “Behöver jag detta?” före inköp. För det mesta är svaret nej. Någon gång är det mer tveksamt, och jag är den förste att erkänna att jag ibland är för snål och låter bli att köpa saker som faktiskt skulle underlätta mitt liv.

Men det vanligaste är att jag inte ens funderar på saken utan istället undrar över hur någon annan kan komma till ett annat beslut. Häromveckan skrev jag om kryphjälmar, ett huvudskydd för barn som lär sig gå, och där föräldrarna inte vill riskera fallskador från två decimeters höjd.

Kryphjalmar känns som en typisk grej ingen enda människa behöver, men nu har jag hittat en ännu dummare grej, nämligen kuddhörnsutpetare.


Vad är det, kanske ni undrar. Det gjorde jag också. När två sökmotorer misslyckades med att ge mig svaret frågade jag personen som gav mig uttrycket. När man tvättat örngott och vänder dem ut och in finns risken att hörnen inte hänger med. Jag tänker mig att ett pekfinger skulle råda bot på problemet, men nu kan man alltså hämta sin kuddhörnsutpetare i trä inhandlad för 65 kr. Framställningskostnaden känns inte orimlig. Handgjord hemslöjd drar iväg och marknaden är knappast mogen för asiatisk massproduktion.

För detta är ju bara skit. Den som av någon märklig anledning skulle ha behov av den kan lika gärna använda en smörkniv i trä av den typ alla med barn som gått på träslöjd har hemma. I annat fall en glasspinne, blompinne eller penna med lock. Eller, som sagt, ett finger. Men någon köper dem, det kan vi vara säkra på. Kanske är det samma människor som köper myggholkar och USB-koppvärmare. Eller en nudelskål med inbyggt mobilställ.


Jag vore ingenting om du inte fanns”, sjöng Helen Sjöholm i Kristina från Duvemåla. Texten handlar om Gud, vars existens kan diskuteras. Att det däremot finns människor som ser helt meningslösa produkter och tänker Äntligen, som jag har längtat!” är ställt utom allt tvivel. Kuddhörnsutpetarproducenterna vore ingenting om de inte fanns.

söndag 18 februari 2018

Vad hände med sms-lånen?

Ett tag var det ett väldigt snacka om SMS-lån. De skulle förbjudas i parti och minut eftersom ungdomar blev skuldsatta för livet. 2014 infördes en reglering med tillsyn av Finansinspektionen, som alla företag i branschen påstod sig välkomna. Men det är klart de inte gör!

Är det bara jag, eller har det varit tyst om sms-lån sedan dess i media och bland politiker? Det ockerlåneföretag som menar att det känns bra att redovisa den effektiva räntan på mellan 15 och 1000 procent ljuger, men företagen finns kvar. Tusan vet om de inte blir fler för varje dag som går.

Lånen kallas oftast inte sms-lån längre eftersom det har dålig klang, men snabblån eller – min favorit – “mobilt minilån” är samma skit med nya namn. Googla efter fenomenet och du kommer märka att nio av tio länkar går till dessa låneföretag. Den tionde länken går till “låneförmedlare” som gör en “objektiv” jämförelse mellan erbjudanden från de företag som betalat dem bäst.


Och de behöver nog inte vara rädda för att redovisa effektiv årsränta. Deras låntagare bryr sig inte om räntenivån, om de ens vet vad ränta betyder! Här är en undersökning gjord bland gymnasieelever som visar att över 30 procent av dessa i stort sett inte har en aning. De är alltså 15-19 år gamla, redan vuxna i juridisk mening eller nära på, men allt som oftast korkade så klockorna stannar.

Jag tror inte på förbud. Det gör jag sällan, eftersom det inte löser problem utan bara tvingar värdelösa eller skadliga fenomen att byta strategi eller namn och på så vis tvättas rena. Problemet här är att tre av tio gymnasieungdomar inte fattar skillnaden mellan ränta, amortering och skatt och inte skulle kunna räkna ut den totala kostnaden för ett lån om de så hade en pistol mot tinningen. Ändra på det och “mobila minilån” försvinner.