Nya sidor – varför?

Jag är en teknisk bakåtsträvare av rang. När Skype släpper sin tredje version på ett år är min grundtanke alltid: Kan jag komma undan? Just i det fallet är valet lätt eftersom den nya versionen nästan alltid är lite sämre än den tidigare, lite långsammare med lite färre och sämre funktioner.

Men jag erkänner att det antagligen också blir lite bättre ibland. Vad jag däremot inte förstår är varför man i tid och otid ska ändra layout på webbsidor. Förra veckan ändrade både SEB och Avanza utseendet på sina sidor. Eller, rättare sagt, Avanza hade gjort det för länge sedan, men haft den gamla versionen kvar parallellt. Till nu.

”Ett tecken på att det är dags att skjutsa ut dessa sidor till alla våra kunder”. Ja, så kan man ju också uttrycka sig när man egentligen menar: ”Nu har vi lurat med så många på tåget att det är dags att tvinga även dig.”

SEB lanserade sin nya version med följande ord: ”I vårt löpande arbete med att modernisera internetbanken har vi byggt om kontosidorna. Berätta vad du tycker.” Bara det att just den funktionen inte fungerade. ”Det går inte använda den här funktionen just nu. Försök gärna om en stund igen.”

Jag kunde såklart inte låta bli att håna dem lite på Twitter och fick i vanlig ordning svar på allt annat än det jag skrev. Så jag passade på att fråga om det verkligen var sant att deras kunder – som de påstår – efterfrågat nytt utseende på internetbanken. Jag fick svaret att många kunder ”önskar ett nytt utseende & nya funktioner”.

På min direkta fråga om någon verkligen specificerat att de ville ha ett nytt utseende på sajten – inte nya funktioner, det är nämligen en annan fråga – fick jag inget svar och det är min starka tro att ingen kund någonsin efterfrågat ny layout, det gör det ju bara svårare att hitta. Och varje gång jag har sådana här diskussioner känner jag mig som Michael Douglas när han ställer vägarbetarna mot väggen i Falling Down. Jag vet att de blåser mig. Jag vill bara, för en gångs skull, höra dem säga det. ”What's wrong with the street?”

”Two days ago your webpage was fine. Are you telling me the site fell apart in two days?”

Att-göra-mani

Jag tror att det framgått att jag är torsk på att göra listor. Jag skriver upp vad jag ska ta med mig, vilka jag ska kontakta och jag handlar aldrig utan att ha med mig en lista. Men mest av allt gör jag listor på vad jag ska göra. I stort sett varje dag skriver jag en lista på dagens uppgifter. Det behöver inte vara rena arbetsuppgifter, bara saker jag vill få gjort.

Det går ju att lägga nivån varsomhelst, jag skriver inte upp att jag ska borsta tänderna eller vattna blommorna. Det kan vara allt från en text som ska skrivas till en kompis jag måste ringa. Vanligtvis landar jag på 5-10 uppgifter per dag. Någon tar två minuter, någon två timmar och någon bli inte gjord alls.

Men nu har jag mött min överman i listvärlden (vore jag vitsig skulle jag säga att jag överlistats, men det är jag inte). Av någon anledning fick jag upp ett Youtubeförslag med en kille som bestämde sig för att springa ett maraton utspritt på ett dygn och däremellan få bort punkter på sin att-göra-lista. Sjutton minuter och jag blev trött bara av att titta på.

En av hans punkter, att sätta upp en tavla, tog tio minuter och det hade han tänkt göra i två år. Så är det, att få upp det på listan är ibland halva jobbet, och det är så himla mycket mer tillfredsställande att göra saker till 100 procent än till 97. Ändå väntar många med att skruva fast ett dörrfoder tills de ska flytta. Det är så dags då!

Jag blir faktiskt inspirerad och funderar på om jag inte skulle försöka sätta upp dubbelt så många punkter en dag bara för att se om det blir mer gjort. Annars är det lätt hänt att jag såsar bort tiden på Youtubevideos av när andra betar av sina listor. Jag är lite dum där.

Ska alla starta aktiebolag?

Riksdagen har beslutat att det från och med 2020 ska räcka med 25000 i aktiekapital för att starta ett privat aktiebolag, till skillnad från 50000 nu. Regeringen menar att detta kommer resultera i att fler aktiebolag startas, och fick medhåll av alla partier utom Vänsterpartiet.

Dr Dengroth är skeptisk. Jag med.

2010 sänktes kravet från 100000 till 50000 och nu ska man alltså halvera igen. Ett vanligt missförstånd är att detta är en kostnad. Det är det alltså inte, det är ett kapital som ska finnas från start. Så vad är planen, att frisera arbetslösheten genom att lura ut folk i ett företagande de saknar både verktyg och kapital för?

Ekobrottsmyndigheten motsatte sig förslaget som de menar kan leda till ökad brottslighet. Jag är tveksam till att tjugofemtusen hit eller dit ska spela någon roll för. Tänker man begå ekobrott ska man väl försöka tjäna betydligt mer än så, tänker jag.

”Någon som behövde en målvakt?”

Jag skulle vilja vända på det. Har man så små marginaler att man kan skrapa fram 25000, men blir tvungen att avstå företagande i denna bolagsform om gränsen är 50000, då undrar jag om man inte ska låta bli företagande i alla former, annat än möjligen på hobbynivå.

Snackar vi ett företag som kräver lokaler, inventarier, maskiner och kanske en firmabil är jag helt säker, men även en konsult med bara en dator som redskap måste ha marginaler. Jag är av uppfattningen att alla vuxna bör ha en buffert på 50000 kr, men den åsikten gör mig antagligen till en dinosaurie.

Opus, upp och iväg?

Opus är förmodligen den aktie jag ägt flest gånger de senaste åren. Jag har sällan lyckats pricka vare sig toppar eller bottnar, men i skrivande stund har jag alltid gjort vinst på den. Kanske blir det här sista gången för glädjande nog hade jag en, för min portfölj, ganska stor hög Opusaktier när Searchlight Capital la ett bud på bolaget, 30 procent över rådande kurs.

Så vad göra nu? Jag minns när Readsoft fick ett bud och jag sålde aktierna över börsen eftersom jag var rädd att det skulle strula. Och så fort pengarna var inkasserade kom ett betydligt högre bud. Jag gjorde 100 procents vinst, men nog kändes det snopet.

Den här gången är jag inte orolig. Därmed inte sagt att jag inte borde vara det. Men jag inbillar mig att det kan finnas en uppsida.

"Styrelsen för Opus har en stark tro på Opus framtidsutsikter och kommer att utvärdera Erbjudandet mot bakgrund av detta samt undersöker även, i enlighet med sitt uppdrag gentemot aktieägarna, andra möjligheter."

Skulle inte denna text kunna översättas till ”Ge oss mer pengar!”? Men samma sak där, det betyder inte att det kommer att hända. Analysföretaget Redeye säger ”att det troligtvis kommer ett högre bud”, men jag försöker förhålla mig skeptisk till vad Redeye säger och vill göra det även när de säger något jag hoppas är sant.

Tills vidare sitter jag still i båten och varken säljer eller överväger att köpa fler Opusaktier. Än så länge känns det bra, men hör jag fartygsorkestern spela ”Närmare Gud till dig” ska jag fundera över hur bekvämt jag sitter.

En liten bäck

En del undrar hur de ska kunna spara pengar. Någon går så långt som till att säga att de inte har en chans att spara några pengar alls, utgifterna går i bästa fall exakt jämnt upp med inkomsterna. Vilken tur …

Det är min övertygelse att det finns ett sätt alla kan dra in pengar de inte räknat med. Ett hem består av hundratusentals ägodelar. Alla (japp, jag sticker ut hakan här) har saker de inte använder som betingar ett värde. Det gäller bara att ta sig i kragen och sälja dem.

Tricket är att inte fundera på det utan att sätta sig ner och göra det. Att skriva en annons och ta ett par bilder tar några minuter. Ju mer du säljer desto mindre tid går det åt per annons, men du behöver inte börja med hundra saker. Ta fem. Eller två. Men gör det nu, inte ”någon gång framöver”.

Själv har jag sålt grejer för 9000 kr i höst. Skattefria pengar rätt ner i fickan. Jag fick ju ett extra bohag att ta hand om när min mamma dog, så mycket kommer därifrån. Men trots att jag sålt egna grejer i över tio år hittar jag ständigt nya även där. På sistone har jag sålt prydnader, lampor, husgeråd, dvd-filmer, väskor, kläder, möbler, glas och porslin.

Visst tar det tid, och en del saker jag putsar upp, fotograferar, researchar och annonserar ut slutar ända i grovsopcontainern, för det är ju en chansning. Lägger man motsvarande tid på vanligt arbete skulle det kanske ge mer pengar, men är det verkligen där striden om tiden står?

Dessutom känns det bra att ens saker kommer till användning. När det gäller arvegodset är det en aspekt till på det. Alla som ”döstädat” efter anhöriga känner nog igen känslan av att slänga sina älskades älskade grejer i soporna, ni andra kan säkert föreställa er. Men spara inte en vas ni ogillar bara för att din döda familjemedlem gillade den. Sälj den för en hundring eller några tior så kan den bringa lycka i någon annans hem medan pengarna förräntar sig till en fin buffert. Det är win-win!

Världens sämsta affärsidé

Jag vet vad ni tänker. ”Världens sämsta affärsidé” är det många som påstår sig ha hittat, eller för den delen själva kommit på. Är det att sälja sand i öknen eller plockmat på Parkinsons-konvent? Om just den sanden inte finns i den öknen kan det ändå gå, och Parkinsons-patienterna kan ju vilja dra igång matkrig, men försök hitta marknaden för hiv-smittad sperma.

Ja, det är helt sant. Världens första och hittills enda spermabank specialiserad på hiv-positiv sperma har öppnats på Nya Zeeland för att ”minska den stigma som drabbar människor som lever med viruset”. Jag är inte ute efter att skuldbelägga eller göra mig lustig över sjuka. De kan ju vara kanonmänniskor, men precis som att en hjärtpatient hellre byter till sig ett hjärta från en elitidrottare än från Agda, 93, lär aspirerande mammor föredra frisk säd framför hiv-smittad.

Jag menar, hur lite smitta är acceptabel? Om alternativet är friskt är svaret rimligen noll, även om någon räknat ut att den här sperman inte ska resultera i hiv-positiva barn. Och vad vill man uppnå? Minska-stigma-teorin tror jag vad jag vill om.

Har inte initiativtagarna The New Zealand Aids Foundation, Positive Women Inc och Body Positive något bättre de kan lägga pengarna på än detta ryska rouletteprojekt? T ex att informera människor om hur de ska undvika att bli smittade.

Inte bara svenska socialister

Norge har ett upplägg som heter BSU, ”boligsparing for ungdom”, som går ut på att man kan spara till sin första bostad, skattesubventionerat och med hög ränta. Sparandet är tidsbegränsat till 33 år. Dvs, du får behålla sparkapitalet även när du är äldre, men du kan inte längre peta in nya pengar i systemet, och eftersom det finns maxbelopp både på det årliga och det maximala sparandet gäller det att vara ihärdig.

Jag ser flera fördelar. Ungdomar lär sig tidigt att spara och slipper leva på sina föräldrar när de är 30. Skattesubventioner är alltid tveksamma, men det är i alla fall bättre att subventionera sparande än lånande, som i Sverige.

Men alla håller inte med. Sosialistisk Venstres finanspolitiska talesman, Solveig Skaugvoll Foss, 23, tycker att systemet ”belönar unga som redan är rika nog att kunna spara”.

Nej, Solveig, så här är det. Alla som tjänar mer än vad som krävs för att överleva i form av mat och värme kan spara. Sedan väljer en del att inte göra det. Kanske drar jag för stora växlar på utspelet, men när SV säger sig vilja bekämpa orättvisor och menar att BSU är orättvist eftersom alla inte kan spara måste väl målet vara att alla ska ha så dålig privatekonomi att sparande blir ogenomförbart?

Gudskelov är Sosialistisk Venstre ett litet extremistparti som balanserar på fyraprocentsspärren, men det är ändå lätt att hålla sig för skratt eftersom de har suttit i regeringen i modern tid och rätt som det är börjar någon lyssna på dem igen.

Tack Aktiesvorsken för uppslaget!

Svarta dagar

Har ni hämtat er efter Black Friday? Namnet har en del att önska, men det handlar alltså om att köpa så mycket som möjligt. Det är en tradition från USA där den infaller dagens efter Thanksgiving, och ingenting gör människan mer tacksam än när hon får shoppa loss.

Men har det inte gått inflation i shoppinghelger? Jul, påsk och till och med midsommar har successivt dragits till att handla om konsumtion, men vid sidan av dessa har vi fått temadagar som inte ens låtsas att det handlar om något annat än att förmå oss att konsumera.

Vid sidan av Black Friday har vi fått Singles Day, Cyber Monday och andra idiotdagar. En anledning är att varje lokal konsumtionsdag i globalismens tidevarv ska firas globalt. Därför har asiatiska Singles Day och amerikanska Black Friday bägge landat i Sverige. Och inte nog med det, motreaktionsdagar introduceras, som White Monday.

Behjärtansvärt kan tyckas, men genom en misslyckad Streisandeffekt bygger det antagligen bara upp hajpen kring konsumtionsdagarna. Det är fint att inte handla när man inte behöver, men har världens galenskap nu nått den nivån att utebliven konsumtion måste föregås av att man berättar om den på Facebook?

Elsparkcyklar

Idag är det första dagen med snöröjning i huvudstaden. Uppe i norr har väl eländet hållit på ett tag. Jag vet inte hur det ska gå i Stockholm, där det nu ligger elsparkcyklar, eller elscootrar, och dräller på var och varannan trottoar. Man kan tycka att det borde vara uthyrarnas ansvar att få bort dem från gatorna, men det går ju sådär.

Som handikapphjälpmedel skulle de väl gå an, men av någon anledning är det ju (åtminstone fysiskt) fullt friska människor som åker runt på dem. För rätt mycket pengar. De kostar en tia i startavgift och 2-3 kronor i minuten att hyra. Det blir snabbt dyrt.

Och jag förstår inte varför de framhävs som miljövänliga. För det första får väl folk snart lära sig att el inte framställs ur tomma intet. Eftersom Sverige snart avvecklat all kärnkraft är det inte sällan fossila bränslen som ger oss ström i väggen.

Alternativet till elscooter är dessutom knappast bil utan snarare promenad eller vanlig cykel. Scootrarna har batterier som riskerar att läcka ut i naturen, det är ju inte så himla miljövänligt. Dessutom sliter det på miljön att tillverka dem, både cyklarna och batterierna. De som hyrs ut i storstäderna håller i snitt ett par månader. Sedan måste en ny tillverkas.

Och miljön för synskadade som måste hoppa runt mellan kastade elsparkcyklar kan vi andra bara ana. Vi kan vända på det – hur många cyklister som ledsnat på att åka slalom mellan dumpade scootrar på cykelbanorna har börjat ta bilen till jobbet istället?

Och nu ska alltså även plogbilarna ta hänsyn till dessa små helveten. I andra lägen är det populärt att låta tillverkarna stå för samhällskostnaderna deras produkter åsamkar, men elfordon ses ju som rena hälsokuren så då får det bli skattebetalarna istället.

Uppdrag Granskning och SEB

Det händer inte varje år, men nu har jag sett på SVT. Det slogs ju på trumman för att nu skulle SEB följa med Swedbank ner i slukhålet, när Uppdrag Granskning tog sig an banken för att bevisa att de underlättat penningtvätt. Jag har aktier i SEB och ville såklart se om det fanns fog för den höga svansföringen.

Först en reporter klädd som en uteliggare som åkte runt för att leta olika adresser i Estland. Lite oklart varför, men eventuellt kunde det där finnas en man som gjort skumma affärer i en estnisk bank som senare köptes upp av SEB. De kom till en adress där han bott för tjugo år sedan. Starkt jobbat...

Men i brist på scoop åkte en annan reporter till en penningtvättsexpert i London som kunde bekräfta att den skumme estländaren är skum. Troligen sa han inte så mycket mer av värde för i sann public service-anda utgjordes scenen mest av bilder på när experten tittade på sin dataskärm medan en voice-over berättar vad SVT vill att slötittarna ska tänka.

I studion i Stockholm satt tre svenska myndighetspersoner och pratade i så allmänna ordalag om hypotetiska scenarion att jag överhuvudtaget inte förstår varför det kom med i programmet. Kanske för att de inte hade något annat att komma med. Det gick ut på att man kan försöka bedöma helheten utifrån en skärva, ibland går det, ibland inte. Jahaja.

Avslutningsvis ställs SEB mot väggen och det är den enda del av programmet som jag som aktieägare inte är helt nöjd med. Dels att de inte lät vd:n Johan Torgeby vara med. Han är förmodligen inte lika insatt som de två de skickade fram, men det hade sett bättre ut. Sedan tycker jag att främst ”regelefterlevnadschefen” Gent Jansson hade kunnat vara lite tydligare, inte stammat och sett livrädd ut, men jag känner inte honom. Han kanske alltid ser ut så där.

Slutsatsen blir ändå att det var mycket skrik och lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Det som hänt är att SVT:s trailer sänkte aktien från 93 kr till dryga 80, och att den efter programmet börjat sin mödosamma klättring uppåt, 3,4 procent första dagen. Och att SVT undrar varför aktien gått upp trots deras granskning.

Ja, kanske för att ni inte kom fram till särskilt mycket och att marknaden inte dömer ut ett företag bara för att er speakerröst låter allvarlig och att programledaren Ali Fegan ser ut som att han gjort något fantastiskt trots att det var en ganska medioker dag på jobbet.

Journalister utan matlåda

Det här tyckte jag var intressant:

Inte partipolitiken som tråden spårar ur i. Inte heller den galna konspirationsteorin om att SD vill straffa journalister genom att inte ge dem mat. Men resten. SD har alltså haft landsdagar och Kristianstadsbladets redaktör surar över att inte få bjudmat.

Lite fika är väl en sak, men Dahlman preciserar att det var mat hon hade räknat med. Senare skriver hon visserligen att hon menade möjlighet att köpa mat, men eftersom hon inledde med att skriva att det ”inte ens” fanns mat att köpa utgår jag ifrån att hon tänkte bjudmat. När hon ifrågasattes märkte hon väl hur hon framstod.

”Likväl klagas det på maten,

vad snålt det är på faten.

Hur faan kan man bjuda på Alger?!”

Jag hade inte funderat över detta innan. Kanske är det logiskt att politiska partier bjuder journalisterna på mat, men visst är det moraliskt tveksamt? Och jag kan inte tänka mig att någon journalist tar upp det som förmån till beskattning trots att 5-6 måltider helt klart betingar ett värde.

Men det är lätt att anpassa sig. Jag har jobbat på arbetsplatser som bjudit på frukost varje dag – bröd, pålägg, frukt, juice, yoghurt osv. När ekonomin sviktar diskuteras att ta bort förmånen och det blir ett himla liv. För efter ett tag uppfattas förmånen som en rättighet. På samma sätt tror jag att Carolin Dahlman såg det som självklart att bjudas på mat under politiska stämmor, tills hon testade tesen mot sina läsare.

”Mitt namn är Verkligheten!”

Och med det sagt förstår inte jag heller hur SD tänker. Om andra partier bjuder på skaldjursbuffé borde de också göra det. Det vore en god investering och hela partistödet kan väl inte ha gått åt till riksdagsledamöternas taxiresor?

Tillgångarna som gör dig rik

Jag har läst Marcus Hernhags bok med den långa titeln ”Den enkla vägen hitta tillgångarna som gör dig rik”. Den uppmärksamme ser att det saknas ett ”att” där, men med undantag för titeln slås jag av att boken är välskriven. Det kan tyckas självklart att författare har ett språkligt intresse, men så är det verkligen inte och människor som skriver om siffror är generellt inte lika bra på – eller ens intresserade av – språk. Själv är jag överkänslig. Författare behöver inte vara i klass med Shakespeare eller Hemingway, men de måste ha ett språkligt ordningssinne för att inte skrämma bort mig.

Det här är förresten inte en bok om siffror. Författaren har valt bort sifferexercisen, vilket är rätt skönt. Kvartalsrapporter ska rabbla siffror, böcker ska helst inte det. Inga tabeller här. Siffror finns med som exempel, men det här handlar istället om hur man ska tänka kring investeringar. Eller som Hernhag själv skriver:

”Det viktiga är inte att slå börsindex, utan att kunna må bra av ditt sparande så du kan hålla intresset uppe. Ekonomi är en beteendevetenskap, inte en matematisk sådan.”

Det gör det till en bok lämplig för den som tycker att börsen och investeringar verkar krångligt. Därmed inte sagt att den är värdelös för oss som inte gör det! Den handlar om hur man ska tänka kring investeringar, och vem behöver inte reflektera kring det?

Så att det inte blir fel...

Det här börjar redan i första kapitlet som går igenom något vi alla behöver påminnas om, att vi har olika förutsättningar. Precis som citatet säger finns det inte ett givet rätt. Ett sparande är en helhet. Risknivån i varje investering ska inte bara värderas mot den möjliga avkastningen. Man ska också ta hänsyn till sina marginaler, vad man tjänar på sitt jobb och hur säkert man sitter där, om man har barn och familj, fritidsintressen – sitt liv, helt enkelt. Hernhag lär oss på ett pedagogiskt sätt hur vi ska tänka när vi handlar på börsen.

Men inte bara på börsen! Han gör en systematisk genomgång av olika tillgångsslag, som råvaror, bostäder och räntor, och hur man kan tänka när man väljer mellan aktier och fonder. Mest av allt handlar den nog om vår allra ömtåligaste tillgång – tid. Ett litet inhopp i diskussionen kring ekonomiskt oberoende hinner han också med, bara för att påvisa möjligheten.

Det skulle för övrigt kunna vara kritiken mot boken, att den är så mån att få med alla på tåget att den inte hinner djupdyka någonstans. Men jag vet inte, det känns som ett medvetet val. ”Tillgångarna som gör dig rik” är inte en handbok utan mer som en verktygslåda. Köp den som en julklapp till dig själv eller, ännu smartare, till någon som behöver verktygslådan ännu bättre. Sedan lånar du den – sparad krona!

Själv ska jag nu resa mig ur datorstolen och göra mig klar för ett löppass med en annan ekonomiförfattare, Miljonär innan 30. Varför jag ställde upp på det istället för att sitta kvar här hela dagen och dricka te vet jag inte, men det kändes rätt då. Är huvudet dumt får kroppen lida.

”Det är okej när vi gör det”

Det är alltid lika underhållande att lyssna på kritik som i själva verket är en täckmantel för kritikerns irritation över att inte vara först på bollen.

Bitcoin och andra kryptovalutor har i många år irriterat stater och storföretag som med eftertryck fastslagit att en digital valuta baserad på blockkedjeteknik är en usel idé. Bitcoin är ingen riktig valuta, har det sagts, eftersom den inte lyder under någon slags kontroll. En valuta måste ha en stat i ryggen för att kunna anses seriös. Att det i själva verket är valutor som kronor och euro som kan tryckas och skapas ur tomma intet i oändlighet och därmed är verkliga bubblor talar man tyst om.

Jag kan inte heller tänka mig att någon på Facebook haft något gott att säga om bitcoin, åtminstone har jag inte hört det. Samtidigt låtsas Mark Zuckerberg vara en rebell mot globalism som menar att kryptovalutor ”tar makten från centraliserade system och lägger den i händerna på folket”. Att han själv leder det allra största av världens centraliserade system hör antagligen inte hit. Alltså satsar denne sanne rebell och underdog (jag tror ni anar min ironiska ton här) på att skapa en egen digitalvaluta, libran.

Sverige vill såklart inte vara bättre. Kunde svenska staten förbjuda bitcoin skulle det ske idag, tro inget annat, men en egen digitalkrona har man jobbat på sedan 2016 eftersom så få använder kontanter. En annan väg vore att ta de näringsidkare som vägrar kontanter i örat. Det gör man inte för det vill man inte.

Och nu ger sig ECB in i kampen för det de var emot några veckor tidigare. Nu finns ju redan bitcoin, ethereum, litecoin, ripple, ether och en massa andra digitala valutor. Så vad är det som får så många som tycker att de inte behövs att vilja starta egna alternativ? Lite som att skräpmatsentusiaster skulle låta bli McDonald's i väntan på att McDowell's öppnar.

Kanske borde man starta det sociala nätverket Phase Book med den tillhörande kryptovalutan liberon och kolla om världens ledare skulle svassa lika mycket för oss som de gör för Zuckerberg. För visst gillar de väl mångfald och valfrihet?

Jag har inte tid!

När mitt försäkringsbolag tidigare ville något skickade de ett brev. I fredags fick jag ett mejl där jag upplystes om att ”ett nytt digitalt dokument” upprättats. Men inte vad det innehöll, inte ens en hint. För att få veta det ombads jag surfa in på deras hemsida och logga in med bank-ID på ”Mina sidor”.

”Det gäller din försäkring. Eventuellt.”

Det kunde ju vara vad som helst, att de sagt upp min hemförsäkring eller kräver mig på pengar för en räkning jag inte betalat. Jag var väl inte jätteorolig, men tänkte att det måste vara något extraordinärt, för jag har aldrig upprättat ett konto eller elektronisk postbox där, så jag gjorde som det stod.

Väl framme fick jag leta en stund. Först gick jag till ”Meddelanden”, men där var det inget. Gick tillbaka till mejlet för att se om det verkligen kom från mitt försäkringsbolag eller om det fanns en länk där någon skumraskare i tredje världen skulle försöka lura av mig mitt lösenord. Nej då, en rimlig mejladress och ingen länk, så jag letade vidare.

Nu ramlade jag ur ”Mina sidor” och fick logga in på nytt. Sedan upptäckte jag att det låg under rubriken ”Dokument”. Följande text möter mig:

”I detta försäkringsbrev finns viktig information om din försäkring. Vi rekommenderar dig att läsa igenom försäkringsbrevet noga och kontrollera att ditt fordon är rätt försäkrat.”

Tre A4-sidor med tätskriven text. Ingen ledtråd om att något skulle vara nytt. Kanske förväntades jag leta upp det gamla försäkringsbrevet och jämföra mening för mening. Det skulle ta en kvart. Alltså ytterligare en kvart för vid det här laget hade jag nog redan lagt en kvart på det här tramset.

Det må vara ett I-landsproblem, men varför kan de inte bara mejla ut dokumentet?! Istället för att säga: ”Psst, vi vet en grej, men vi säger inte vad det är. Vill du veta får du leta.” Är det utveckling?!

Skuldkollen

Någon i kommentarsfältet bad mig kommentera Kronofogdens skolmaterial Skuldkollen. Kanske för att jag kallade deras tidigare kampanj ”Koll på cashen” för världens fånigaste utbildningsmaterial.

Mina förväntningar var inte högre nu, men det här var faktiskt helt okej. Skådespelarinsatserna är kanske inte på topp, men ett klart steg framåt. Dessutom har de Bengt Järnblad som speakerröst och efter att jag sprang ihop med honom på Stadsteatern för ganska exakt hundra år sedan och han berömde mitt manus kommer han undan med vad som helst. Dessutom var han klockren som präst i Tre kronor.

Då är det värre med textmaterialet. Det här vänder sig alltså till normalbegåvade barn på högstadie- och gymnasienivå, det är svårt att tro det ibland. Den elev som nickar instämmande till påstående 3 och 5 borde få en hård linjal över fingrarna.

Sen undrar jag lite över utgifterna – dyra mobiler, fika med kompisarna och skadestånd efter skadegörelse. Om jag (som knappt träffat barn i den här åldern sedan jag själv var det) skulle kläcka tre förslag på typiska utgifter som kan drabba unga hade det blivit dessa. Antingen är jag ”down with the kids” eller också är manusförfattarna inte heller det. Jag tror på det sistnämnda, får lite Staffan Hildebrand-vibbar av hela det här undervisningsmaterialet.

Men på det hela taget tycker jag detta var ett stort kliv åt rätt håll, och ett myndighetsproducerat informationsmaterial som får godkänt hör inte till vanligheterna. Däremot hade jag gärna sett ett positivt budskap också. ”Det här ska du göra när det gått åt helvete” är inte så uppbyggligt.

Aktiv dödshjälp

För några dagar sedan dömdes Richard Lundgren, 63, för att ha hjälpt sin fru att dö, något hon ville och hade försökt att göra själv, men inte lyckats med pga sina kroniska smärtor.

I Sverige har vi inga problem att låta våra husdjur somna in när det bedöms att de inte längre har någon glädje av att leva. Eller för att ägarna inte har råd med behandlingen eller har ledsnat, där är det inte så noga. Och vad vet man om vad ett djur känner, de kan ju inte berätta det. Men en dödssjuk människa som uttryckligen ber om att få slippa fortsatt lidande har inte rätt till den tjänsten.

Det man kan göra är att betala runt 70000 kr till en schweizisk självmordsklinik, men förutom att människor för sjuka för att själva gå på toa har ett visst slit med att ta sig till Schweiz tillkommer en massa kringkostnader. Resan dit, för sig själv och kanske för anhöriga, kremering eller hemtransport av kroppen, för att nämna de mest uppenbara. Alla kan inte slänga upp sexsiffriga belopp för att dö.

Sedan kan man ju fråga sig om det är värdigt. Ska vi inte få välja själva när och var vi ska dö? Frågan är inte helt enkel, det finns definitivt gränsfall, men många som tar beslutet är långt över den gränsen.

Om domen står sig hela vägen ska Richard sitta ett år i fängelse. Varför? För att han inte ska göra om det? För att visa andra att inte hjälpa de människor de älskar med det de önskar allra högst? Har inte den här stackars saten lidit nog?

”En gratis donation”

Jag har kritiserat MUCF:s bidragsregn förut, men problemet tycks bara bli värre och värre. Den här uppmaningen kommer från Feministiskt Initiativs ungdomsförbund, men kunde komma från vilket håll som helst.

Nog är det lite oroväckande att de som vill bli morgondagens makthavare (och troligen blir det, bara inte i det partiet) kallar statsbidrag för ”gratis donation”. Jag kan ha lite andra invändningar också, t ex slutsatsen att alla som inte är feminister är att betrakta som fascister, men jag skulle i och för sig bli förvånad om de börjar nyansera sin bild av verkligheten just nu.

Men felet är inte ungfeministernas utnyttjande av systemet utan att systemet överhuvudtaget existerar. Man behöver alltså inte ens betala för medlemskapet, det räcker med att klicka på en länk och skriva upp sig på en lista, och du kan parallellt med FI-medlemskapet vara aktiv i feminismens politiska gren Vänsterpartiet.

Om det av någon absurd anledning finns skäl att ge statsbidrag för att en förening har medlemmar måste det självklart kosta något för medlemmen och rimligtvis bör inte staten betala mer än vad medlemskapet kostar. Med ett helt kostnadsfritt medlemskap inbjuder man verkligen till fusk. Jag undrar hur många FI-medlemmar som inte har en aning om att de är med, lite som när minister Shekarabi styrde SSU.

Rimligast är dock att den som vill vara med i en förening, en politisk intresseorganisation eller folkraceklubb, betalar vad det kostar. Så kan skattepengarna istället gå till äldrevård, lärare, järnvägar och annat som hela samhället har nytta av.

Jag var på banken

Ibland räcker det nästan med en rubrik för att förmedla en upplevelse. Ni har alla varit där, så ni anar ungefär vad jag ska berätta nu. En lokal Stockholmsvariant av detta är ”Gröna linjen”. Två enkla ord som förklarar varför man både är försenad och förbannad.

Nyhetsartikel varje år sedan 1982.

Men tillbaka till banken. Ingen går längre på banken för att starta ett konto eller ta ut pengar. Förmodligen går det inte ens. Man går dit när man måste, i ärenden som kräver personlig närvaro. Jag tyckte att det började bra. När jag kom in skulle kunden före mig precis börja betjänas, så jag var först i kön. Eftersom banken var full av personal och det fanns flera kassor hade jag en naiv förhoppning om att någon skulle hoppa fram och hjälpa mig direkt.

Men nej då. Av det tiotal banktjänstemän jag såg var det bara en som tänkte hjälpa kunder vid kassorna. Kunden före mig skulle fixa bank-ID till sina barn som för övrigt var som barn brukar vara, högljudda och jobbiga. Blanketter signerades, kopierades och arkiverades i en ständigt strid ström.

Då och då hade kunden en lunta att skriva på. Under tiden blev kassörskan ledig, men inte tillräckligt ledig för att hjälpa mig. Istället tog hon promenader och flyttade på pappershögar, nästan demonstrativt ointresserad. Så där stod jag (ja, nästan lika demonstrativt valde jag att stå istället för att sitta) och tittade på bankens affischer med två av dess motton:

”Vi gillar att finnas där du finns.”

”Vi tror på det personliga mötet.”

I vilken parallell verklighet då, tänkte jag.

Förbudsregeringen levererar

För oss som följt premiepensionssystemets utveckling (eller avveckling) kommer det inte som någon chock att politiker vill styra vårt sparande. Inställningen kan formuleras: ”Gärna valfrihet – men bara om ni låter bli att välja.”

Nu har vi fått det lite mer svart på vitt när regeringen vill förbjuda sparkonton utan insättningsgaranti. De banker som har insättningsgaranti applåderar naturligtvis att Per Bolund och hans vänner vill förbjuda deras konkurrenter och på så vis sänka kundernas krav på högre sparräntor. Nordnets sparekonom Frida Bratt säger så här:

”Kontona liknar mer en högriskobligation än ett sparkonto, och det är det många inte förstår.”

I princip har hon rätt, men är det verkligen politikernas sak att ha synpunkter på bankkundernas utbildningsnivå? Sätt i så fall hellre regler kring bankers skyldighet att informera. Man kan ju också vända på det och säga att ”Nordnets sparränta är lägre än många av de nya konkurrenternas, det är det många som inte förstår” och kräva att Nordnet m fl informerar om att det finns alternativ som på pappret är mer lönsamma. Äh, låt oss gilla olika.

”Nej, GILLA olika!!”

I slutändan kokar det väl ändå ner till vuxna människors ansvar för sina egna pengar och ekonomiska beslut. Ska vi förbjuda alla svårförståeliga investeringar är det väl lika bra att vi plockar bort biotech-bolagen från börsen? Hur många av oss fattar egentligen hur ett syntetiskt enzym funkar?

Hemlösa hemmansägare

Mitt märkliga intresse för udda bostäder har nu fört mig till den nedre gränsen för vad som ens kan kallas boende. Det sägs att människan är en anpassningsbar djurart, men en del anpassar sig lite bättre än oss andra vad livet än kastar i huvudet på dem. Vi börjar med Anthony som i brist på bostad byggt ett skjul i skogen:

Förutom hans positiva syn på livet roas jag av hans kökskonster. Jag kollar aldrig på matlagningsvideos med proffskockar, men att titta på en uteliggare som lagar mat på spritkök under en presenning är ofta rätt underhållande.

Jag hoppas och tror att jag aldrig blir hemlös, men om så skedde tänker jag att jag också skulle söka mig till skogs hellre än att sova på härbärgen eller i trappuppgångar. Nu över till ett helt uteliggarläger med väntelista i Florida. Ledaren får mig att tänka på hippien Neil i The Young Ones:

En del föredrar att bo mer centralt, och inget kan vara mer centralt än New York City (eller strax under, egentligen):

Det är nog inte meningen att man ska skratta när han stolt visar upp innehållet i den välutrustade kylen, men jag kan inte låta bli. För övrigt otroligt kreativt att dra elektricitet till sin betongkulvert. Men varför inte, han verkar ju ha alla moderniteter som tänkas kan, bara i lite egna utföranden.

Och innan kritiken börjar hagla. Jag fattar att det säkert finns en massa tragik här. Anthony i Toronto dricker mer öl än vad som är nyttigt, och det är inte otänkbart att det är en anledning till att han bor i ett hemsnickrat skjul. Jag skulle inte vilja byta liv med den demente mannen i lägret och även om killen i tunnelbanan har både kyl och vatten är inte ett hål i marken min tanke om ett bra boende. Men säga vad man vill, de är fria individer med makt över sina egna liv. Hur många kan säga det?

Vad ska staten göra åt det här?!

En medborgare ringde in till ett telefonväkteri för att ställa följande fråga till en politiker:

”Mina barn sitter här i rummet bredvid och tittar på barnförbjuden film. Vad tänker du som politiker göra åt det?”

Jag tror att historien är sann. Åtminstone har jag hört flera politiker referera till den. Okej, jag inser att det knappast garanterar dess äkthet, men den som tvivlar behöver knappast leta länge för att hitta verkliga fall där människor i nutid frågar varför samhället inte har uppfostrat deras barn eller löst de familjeproblem de själva skapat.

Barn gör som sina föräldrar och det var väl bara en tidsfråga innan vi skulle se barn som pekar ett uppfordrande finger mot samhället för att kräva deras kravlösa hjälp, ivrigt påhejade av såväl lärare som rektorer:

Bakgrunden verkar vara att Göteborgs budget kanske inte räcker för att bemanna lekparker. Jag kan inte riktigt ha en åsikt om den avvägningen. När jag var barn var inga lekparker bemannade, men det kanske behövs idag för att barn ska begripa hur man använder en gunga. Det jag reagerar på är hur det kan vara samhällets ansvar att det här barnets föräldrar skaffat åtta barn utan att ha plats för dem.

De få som i den länkade Twittertråden ödmjukt undrar om inte föräldrarna har något ansvar här får svar på tal, som: ”Gör alla en tjänst och dra åt helvete”, ”Är du på riktigt?”, ”Du är en vuxen utan empati”, ”Vilken absurd inställning du har till barns rättigheter”.

Jag tar sällan politiker eller staten i försvar, men om de ska krävas på ansvar för att stora familjer är trångbodda måste de först ges rätten att återinföra tvångssterilisering. Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Betydligt bättre vore om samhället jobbade aktivt med att få människor att ta ansvar för sina egna liv.

Världen är galen

När internet kom såg jag det som ett gigantiskt uppslagsverk. Sen har det utvecklats. På gott och ont, men om någon 1995 hade berättat för mig vad som skulle komma i framtiden hade jag inte trott dem. Nu är det många år sedan jag tjänade pengar helt utanför internet, oavsett om det gäller aktier jag handlar, texter jag skriver, secondhandförsäljning, nätpoker eller något annat. Men hur märkligt det än känns finns det alltid någon som dragit det längre.

Känner ni till fenomenet Mukbang? Det går i princip ut på att youtubers, oftast asiater, äter framför en kamera. Bara äter, jag tror att det är ovanligt att de pratar. Här t ex, en kille som äter lök:

Nästan tre miljoner visningar! Av en man som äter lök! Kanalen har en halv miljon prenumeranter. Jag har inte försökt ta reda på hur mycket pengar han tjänar på att några gånger i veckan vräka i sig mat framför en kamera för jag vill verkligen inte veta.

Fast det är ändå inte galnast på internet. Den här kvinnliga mangaversionen av Pewdiepie filmade ett bad där hon tappade upp det begagnade badvattnet på burkar hon sålde för 30 dollar/styck. 500 burkar, vilket gör en intäkt på nästan hundrafemtiotusen kronor!

Henne tänker jag inte ens länka till. Har ni behov av smutsigt badvatten på burk får ni leta själva. Man brukar ju säga att man inte ska kasta ut barnet med badvattnet. Tidigare tolkade jag uttrycket som att barnet var värdefullt, inte vattnet. Nu vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inget emot fri företagsamhet, men det här är något annat. Jag vet inte om det är äckligt, tragiskt eller bara dumt. Kanske lite av varje. Här är i alla fall en bild på när jag äter, den får ni helt kostnadsfritt.

Vill ni ha mitt använda badvatten på burk – ring psykakuten!

Bostadsmarknad i världsklass

Så länge jag kan minnas har svenska städer haft bostadsbrist, och lika länge har svenska politiker sagt att problemet ska byggas bort genom politiska reformer. När det inte fungerat är lösningen densamma som vanligt när något inte funkat – mer av samma.

De största förlorarna är kanske arbetskraftsinvandrare. I närheten av mig finns Ericsson, som anställer ingenjörer från hela världen, men dessa vill nog inte köpa en lägenhet för 2-4 miljoner precis efter att de landat och kan inte vänta åtta år i bostadskö. Så det slutar med att de istället tar ett jobb i något annat europeiskt land, där de kan hyra en bostad direkt, och så får svenska IT-bolag svårt att rekrytera.

Finns det vinnare är det möjligen jag, som står i begrepp att sälja en lägenhet. Annars är hyresregleringarna på något märkligt sätt av ondo för alla, såväl för hyresgäster som hyresvärdar och för landet i stort. I Sverige är det till och med krångliga regler för att byta lägenhet mellan två hushåll.

Så nu har man för femtioelfte gången gjort mer av samma, ännu fler regleringar. Från 1 oktober riskerar man fängelse om man tar för hög andrahandshyra, även om hyresgästen är nöjd med priset. Detta har resulterat i att utbudet minskat rejält, i storstäderna med runt 20 procent på den dryga månad som gått.

Allt bottnar väl i politikernas rädsla för marknadshyra, alltså att man ska få ta ut det pris marknaden vill betala. Så då får bostäder stå tomma istället. När A och B flyttar ihop i A:s lägenhet låter man B:s lya stå tom. För spricker förhållandet kan det ta decennier att få en ny bostad. Enda möjligheten är om B kan sälja kontraktet svart för att därigenom själv få råd med en bostadsrätt eller ett eget svartkontrakt.

Det här är inte kvantfysik och även om man skulle ha en blockering för att förstå hur det funkar är det ju bara att titta på historien. Ju längre in i våra bostäder politikerna sticker sina näsor och fingrar, desto mer trögflytande blir bostadsmarknaden och desto mer öppnar det upp för mygel och fusk, som politikerna försöker lösa genom ännu mer reglering. Som i sin tur...