Dubbelkolla alltid ett bra pris

Det finns företag som inte är seriösa, som saknar moral och inte drar sig för att lura folk. Antagligen tänker ni nu ”Ja...?” och förstår inte att jag precis kommit med ovärderlig och tidigare okänd kunskap. För det har jag ju inte. Oseriösa försäljare har funnits så länge det funnits pengar och kanske ännu tidigare.

Ändå läser vi ständigt historier om folk som låtit sig luras utan att vidta några som helst försiktighetsåtgärder. Som Rashid som köpte en stavmixer, inte läste det finstilta och sedan inte upptäckte att pengar drogs från kontot varenda månad i åtta månader!

Till Rashids försvar ska sägas att han inte verkar se sig som ett offer. Han tar den ekonomiska smällen och inser att han troligtvis inte kommer att få tillbaka pengarna. Han säger sig mest vilja varna andra. Däremot finns naturligtvis inget försvar för att han inte upptäckt att det dragits pengar från hans kontot förrän efter över ett halvår och ett halvdussin ”abonnemangsavgifter”.

Jag näthandlar ibland av för mig okända företag, men jag har aldrig någonsin gjort det utan att först webbsöka företagsnamnet ihop med ord som bluff, fraud och scam. Hade Rashid gjort det med Plusshop hade han fått upp mängder med varningar och sett flera kundrecensionssajter redovisa riktigt dåliga resultat. Långt innan Rashid köpte sin stavmixer med tillhörande abonnemang fanns hundratals beskrivningar av företagets ”affärsmodell”.

Måste verkligen alla blåsta människor bli blåsta personligen av varenda skojare på nätet? Informationen finns ju där! Vad mer ska behövas?!

Fler gamla är bättre än en ny

Jag fick ett ämnesförslag från den flitige kommentatorn Anders Persson som jag här ovan misslyckat försökt att formulera utan att få det att låta som ett gammalt barnprogram.

Anders berättade att han har en snart 40 år gammal motorsåg vars enda fel är att den är svår att hitta reservdelar till. Därför har han köpt fler ifall den första går sönder. För det är ju så med gamla grejer, att många inte ser värdet (och då har de ju inget värde). Så då kan man få eller köpa dubbletter nästan gratis så länge de finns.

Jag har ett eget exempel. Min mor var ännu mindre imponerad av teknik än jag (ja, det går). När hon lärt sig att använda en Nokia 3310 ville hon inte byta telefon. Även om detta är en slitstark modell tar de slut, så jag såg till att det fanns fler. I första hand var det batterierna som gav upp och då var det lätt att ta ett nytt från lådan. Om skalet sprack byttes det, och om själva telefonen gick sönder flyttade jag istället över batteri och SIM-kort till en ny mobil. När mamma inte behövde fler parades de bästa delarna ihop och sålde med laddare på Tradera, totalt uppemot ett tiotal.

Dagens mobillager är som synes kraftigt reducerat.

Jag hade en gång en pulsklocka som var poppis bland motionärer. Stor display och inte så många onödiga funktioner de flesta av oss ändå inte använder. Att tillverkaren slutade sälja dem höll uppe andrahandsvärdet och flera år efter att jag köpt den ny i butik hade jag kunnat få en tusenlapp för den. Tio år senare köpte jag en likadan, nu för en hundring.

Apropå träningsutrustning har jag några gånger hittat löparskor jag verkligen förälskat mig i och då försökt köpa fler. Eftersom jag ofta köper förra årets modell (det är en seglivad myt att löparskor torkar ihop på lagerhyllan, det är bara priset som minskar) och har en udda storlek är det då oftast för sent att få tag i fler, men någon gång ska jag lyckas.

Cashen, dom tas

Nej, detta är ingen hyllning till 90-tals-hiphop, det är ännu värre. I Israel är kontanttransaktioner över 18700 kr olagliga. Så långt tror jag inget land i Europa gått, men det finns tveklöst både politiker och opinionsbildare som gärna skulle göra det.

Jag uppskattar möjligheten att kunna använda kontanter. Det handlar inte om att jag vill handla svart eller understödja ljusskygg verksamhet. Jag vill bara kunna göra vad jag vill med mina egna pengar utan att vartenda steg i mitt liv går att följa likt en dystopi i 1984-anda. Jag vill inte att staten ska veta allt jag gör, inte heller få reklam från företag som drar slutsatser om mig utifrån mina vanor.

Men om vi vänder på det, varför vill man förbjuda eller kraftigt begränsa användandet av pengar? Om Björn Ulvaeus vill slippa riskera att bli rånad kan väl han och hans familj bara sluta att använda cash? Så hatisk mot kontanter som han varit i alla år utgår jag ifrån att han redan gör det. Jag respekterar det och har inga synpunkter. Så varför propagerar han för att hindra mig att agera annorlunda?

Jag tänker att den som vill tvinga andra att agera som man själv har en rätt svag produkt att sälja in. Det gäller inte bara pengar. Den som tycker sig ha ett sunt och bra liv borde ju bara kunna leva det och se lärjunge efter lärjunge ansluta. Och om de inte gör det? Ja, då var det väl inget bra liv – för dem.

Fem decennier, tom plånbok

Det snackas mycket om brist på ström, men den ständiga strömmen av gnälliga pensionärer som inte får ihop ekonomin sinar visst aldrig. Det finns pensionärer som har det dåligt ställt. Många är det till och med synd om, men Kjell Gustavsson i Halmstad är knappast en av dem.

Kjell är 67 år och har, om man får tro artikeln, jobbat sedan han var 17. Sedan dess har börsen stigit c:a 20 gånger pengarna. Hade Kjell sparat ett par hundralappar i månaden där under dessa femtio år hade han troligen varit miljonär. Hade han köpt en bostad hade han haft ännu mer, men Kjell äger ingen bostad. Han bor i en hyresrätt tillsammans med sin fru som gissningsvis också jobbat.

Om man varit frisk och i arbete, som Kjell, begriper jag verkligen inte hur man kan gå genom ett helt arbetsliv utan att ha någon som helst beredskap för några procents inflation. Tvärtom, Kjell tvingas jobba allt mer och ändå ”maler” tankarna när han ska sova. En ledtråd till vad som hänt får vi i slutet av videon då Kjell konstaterar:

”Nu måste man planera inköpen.”

Okej, har han under alla tidigare år alltså bara köpt vad som fallit honom in, lastat kundvagnen full med mat och shoppat loss överallt hej vilt? Det förklarar en del. Hade han istället redan tidigare planerat sina inköp (han levererar repliken på ett sätt så att jag undrar om han inte föraktar sig själv lite – fy sjutton att behöva bli en tänkande individ) skulle han inte behöva sitta fast i ekorrhjulet som nybliven pensionär utan möjlighet att sluta jobba. Synd att det skulle ta 50 år för den polletten att trilla ner. Om den nu har gjort det.

Vad ska internet vara bra för?

I början av 90-talet åkte jag hem till en kompis som hade internet. Ni som var med på den tiden vet att dåtidens internet såg ut mer som text-tv, men det var stort att hitta information om allt möjligt. Det var tider det!

Det tog till år 2000 innan jag skaffade en egen hemsida, och då hade det slagit över och, i mitt tycke, blivit alldeles för mycket grafik, blinkande lampor och skit. Jag använde internet för information och kommunikation, och det gör jag fortfarande. Det viktiga för mig är att så snabbt som möjligt hitta relevant information och då underlättar det om sidan inte ser ut som ett jävla flipperspel.

På ett sätt är jag född i helt rätt tid. Jag var runt tjugo när jag kopplade upp mig och är glad att internet inte fanns när jag var liten. Det faktum att ”allt” inte var tillgängligt gav mig ett tålamod ingen app i världen skulle kunna ge mig.

I vuxen ålder har jag jobbat med datorer i stort sett dagligen, och många fritidsintressen har också varit kopplade till nätet på olika sätt, allt från ekonomi som börsen och nätpoker till att söka kunskap om sånt som intresserar mig. Just nu är det mycket biodling och självstudier i det norska språket.

För de flesta (t ex alla som läser detta) är internet en naturlig del av livet, men så har det inte alltid varit. Journalisten Herbert Söderström vara bara fyra år äldre än jag är nu när han gjorde följande profetia, som med facit i hand inte blev helt lyckad.

Samtidigt vill jag ge honom lite rätt. 1984 var det tveklöst bättre att gå till telefonkatalogen än hemdatorn för att hitta ett telefonnummer. Teknik bör bara användas när den fyller ett syfte, gärna en förenkling. Annars blir utveckling bara inveckling:

Gratismat är godast

Två av varandra oberoende grannar dök upp med rotfrukter. Den ena, bonden, med potatis, morötter, rödbetor och ytterligare några för mig okända rotfrukter. Den andra grannen odlar inte själv, men hade fått så mycket morötter av någon att han började dela med sig.

Nu hade jag köpt såväl potatis som morötter strax innan, och eftersom jag som bekant hatar att slänga mat står det mycket rotfrukter på menyn. Denna gång i form av en gryta med linser. För att få den lite roligare, eller i alla fall godare, lägger jag till selleri och lök, samt broccoli för färgens skull.

Sedan är det bara att dra igång. En påse röda linser (800 gram) sköljs några gånger, tills vattnet slutar att löddra sig.

Jag sätter kastrullen med linser och vatten på spisen medan jag hackar grönsakerna i ätvänliga bitar.

Kanske borde man börja med dem som kräver längst koktid, men jag gör det lätt för mig. Ungefär när linserna börjar koka öser jag ner alla grönsakerna, en burk krossade tomater och två buljongtärningar.

Sedan börjar kampen att hitta rätt kryddning. Förutom salt och peppar väljer jag oregano, körvel och timjan. Och en gnutta senap. Efter c:a 30 minuter är jag nöjd med både konsistens och kryddning. Det räcker till ett antal måltider och funkar att frysa in.

Det stämde igen, gratis är godast! Fast nu var ju inte detta riktigt gratis. Linserna kostade 30 kr och övriga ingredienser säkert en femma. Men så blev det väl tio portioner, så med god marginal under 5 kr/portion. Ändå helt okej.

Pacta sunt servanda

Så där ja! Kan jag inte skrämma bort läsare på andra sätt brukar latinska citat vara ett säkert kort. De är ett sömnpiller för mig med, men detta gillar jag innebörden av – avtal ska hållas. Har man sagt en sak får man också hålla sig till det, även när det svider.

Det handlar såklart om att elbolag börjar bli sura över de fasta elavtal de ingått när elpriserna var betydligt lägre. Glädjande nog verkar Konsumentverket rätt säkra på att det inte finns någon grund för elbolagen att hoppa av.

Och varför skulle det? Elpriser går upp och ner. De konsumenter som vill vara säkra på att inte plötsligt behöva betala mycket mer kan binda sina priser och får normalt betala ganska mycket för den säkerheten. Men inte den här gången, så grattis till dem! Om situationen hade varit den omvända, att priserna sjunkit kraftigt, hade elkonsumenter med bundna priser givetvis inte haft några möjligheter att hoppa av ofördelaktiga avtal. Sagt är sagt, det gäller åt bägge håll. För annars vore det inte ett bundet avtal, då vore det rent självplågeri för folk som vill stötta sitt elbolag.

”Bundet avtal, säger du?”

För samtidigt tjänar bolagen antagligen bra pengar på oss med rörliga avtal, som bara har att välja mellan att fortsätta att betala och att binda sitt avtal till ett betydligt högre pris, om det ens finns som alternativ där man bor.

Varför blir det då så här? Gissningsvis för att elbolagen är genompolitiserade och drivs av väldigt många nuvarande eller före detta politiker, hela vägen från kommunala elbolag ända upp till Vattenfall. Dessa människor vet inte vad en fri marknad är. De tycks inte kunna tänka tanken att stå för sina beslut eller att själva ta sig ur en knepig situation. Nu hoppas jag att det ska bli ändring på det. Avtal skall hållas!

Oekonomiskt skryt

Hur kommer det sig att jag (och troligen du) kan rabbla upp säkert tio kändisar med omtalat dålig koll på sin privatekonomi, men nästan ingen kändis som är duktig med pengar? Var och varannan dag ser vi Alex Schulman eller Pernilla Wahlgren berätta om sina sämsta affärer, eller en berättelse om hur Thorsten Flinck återigen blivit utslängd från ett hotell efter att han inte kunnat betala notan.

Jag är inte oskyldig, jag har bloggat om samtliga, men jag tycker att det är synd att vi inte får höra om fler som gått åt andra hållet. När Charlie Söderberg och Mathias Andersson startade sin ekonomipodd gästades den av kändisar, som oftast var klienter i Anderssons managementstall. Där fanns Gry Forsell, Rickard Olsson och Patrik Arve. Alla med det gemensamt att de har dålig koll på pengar, och skryter om det.

Jag kan bara komma ihåg två motvikter. Det var Joacim Cans från Hammerfall och skådespelaren Claudia Galli Concha. Cans berättade att bandet började boka sina egna turnéer när de upptäckte att det blev bättre ekonomi än att lämna över det till managers och artistbokare. Claudia Galli berättade att hon sålt på loppis, importerat och sålt eget te och kläder hon fått när hon skådespelat.

Det måste ju finnas många fler och jag tror inte att det blir tråkigt att höra på den typen av historier. Jag tror istället att dessa håller tyst för att inte framstå som tråkiga, giriga eller för präktiga. Det är som att det vore fult att ta hand om sin ekonomi. Att däremot berätta att man bränt hundratusen på en galen festkväll, det vittnar om att man är en skön person, om än lite galen.

Nej, det vittnar om att man är idiot!

3930 kr för mat

Jag hade inte räknat med att mina utgifter skulle ses som mer normala i Norge än de gjorde i Sverige, och jag fick antagligen rätt. På samma sätt hade jag svårt att förstå mig på ”vanligt folk” i Sverige, och inte blev det lättare av att flytta. Jag hittade denna lista som jag tror är Norges svar på existensminimum, per månad:

I min värld är det mycket som är galet här. Räknar man in alla kostnader för telefoni och internet i ”Lek og mediebruk” förstår jag siffran 1550 kr även om jag inte kommer upp till den. Annat är det med möbler, 490 kr, och kläder, 880 kr – wow! Svenska Lyxfällan räknade alltid med en femhundring för kläder, och jag reagerade varje gång. Har man ett modeintresse kan man väl lägga 500 kr i månaden eller ännu mer, men Lyxfällan-deltagarna hade lite andra problem än huruvida de hade rätt t-shirt när de gick på Konsum.

Men jag tänkte fokusera på matkostnaden, 3930 kr för en vuxen man. Och den siffran anses nu låg eftersom den inte anpassats till de senaste månadernas prishöjningar. En podd jag hörde sa att många nog behöver lägga ytterligare en tusenlapp nu.

”På vei til butikken!”

Och här hade det såklart varit lägligt att berätta min siffra, men jag har inte hunnit göra en ordentlig kalkyl av den. Jag är övertygad om att den fortfarande ligger under tusenlappen. Den senaste uträkningen i Sverige på 663 kr är gammal, men i den inkluderade jag också allt annat man köper i matbutik, vilket väl i bilden ovan anges i ”Andre dagligvarer” och ”Husholdsartikler”, alltså ytterligare 820 kr.

Jag kan inte begripa hur människor kan göra av med så mycket pengar! Ett litet delsvar får jag när jag läser att varje norrman i genomsnitt kastar 42 kilo mat om året, och det ser inte mycket bättre ut i Sverige. Jag vet inte om jag har ett helt unikt koncept, men om något börjar bli gammalt i min kyl äter jag upp det. I nödfall kan jag kasta ner det i frysen, men att låta mat gå till spillo bara för att jag har lust att äta något annat finns inte på kartan. I min kompost ligger det mestadels använda kaffefilter och gamla lökskal.

Det jag undrar nu är vad som händer om (när) folk får sämre ekonomi. Kommer de börja handla lite smart och rationellt eller fortsätter de att köpa överprisat skit och slänga hälften? Uttrycket att rätta mun efter matsäcken finns även här – lage munnen etter matsekken. Men om det är mer än ett ordspråk vet jag inte.

Myndighet föreslår koja i vardagsrummet

I Europa och övriga industrialiserade länder är vi vana vid att alltid ha fått det lite bättre än föregående generation, men förra och förrförra generationen hade ström, inte bara vissa tider på dygnet. Jag tycker fortfarande att det är ett osannolikt scenario att hushåll ska kunna kopplas bortperiodvis, men omöjligt är det inte.

Upprörande såklart, och ännu värre när man hör myndigheternas inställning. Först ut Anders Wallinder på Energimyndigheten:

”Det handlar om enkla saker, ha varma kläder på dig, om det blir långvarigt så samla familjen eller de du bor med i ett och samma rum och värm det, är man ensam kan man bygga en koja under ett bord med filtar över och sova där, isolera fönster och dörrar.”

Hade någon sagt detta för bara några år sedan är jag inte säker på att den blivit tagen på allvar, men nu är det en fullt rimlig hållning att människor uppmanas att bygga kojor av filtar inuti sina hem. Och MSB (Myndigheten för samhälls... Äh, Dan Eliassons gamla lekstuga) vill inte vara sämre:

”Ta reda på om du känner någon som bor i ett område där det inte bryts ström just då. Då kan man samordna att vara hos varandra om det är kallt och utnyttja varandra vid behov.”

Steget efter – såklart.

Då undrar jag, på vilket sätt minskar det elförbrukningen att åka hem till andra och använda deras el? Om A laddar sin elbil hos B går det åt lika mycket ström som hemma. Eller egentligen mer pga transporten.

Hur som helst, man kan välja att skratta eller stöna åt myndigheternas uppmaningar eller också ta chansen att inspireras. Jag menar inte att man ska bygga en koja av filtar, men kanske, som jag, stänga av några rum på vintern, klä på sig för att klara sig med en lägre inomhustemperatur och om möjligt elda med ved. Inte för att jag behöver myndigheternas uppbackning för att våga tänka utanför boxen, men kanske hjälper det någon annan.

Borde tjacka bredband?

Jag gissar att många blogginlägg idag handlar om valet och svensk politik. Själv tänker jag att ni, som jag, redan är trötta på det och vill diskutera något annat. Jag tänkte därför vädra ett privatekonomiskt dilemma istället.

Jag och mina grannar blev nyligen inbjudna på möte till kommunen som skulle presentera ett bredbandserbjudande. Jag är egentligen väldigt nöjd med det mobila bredband jag använt sedan jag flyttade hit för ett år sedan, men fiber är ju alltid fiber.

Fast det brukar bli dyrt. Svenska vänner i villa har erbjudits att få fiber inkopplat för runt 25000 kr och det får man väldigt mycket mobilt bredband för. Och är inte tanken att allt i hela världen till slut ska vara trådlöst? I ett tidigare boende erbjöd sig Telia (fan vet om de inte hette Televerket då) att dra in en telefonledning för 45000 kr. Jag avböjde såklart, och idag hade den varit rätt värdelös.

I ärlighetens namn gick jag mest på mötet för att träffa grannar och kunna konstatera att jag tänkt rätt, och kanske fanns det en kopp kaffe i potten också. Men jag blev överraskad. Inte av att de inte bjöd på kaffe, det hade jag egentligen inte trott (det är ju inte valår här). Men av att inkopplingsavgiften skulle landa på 5000 kr tack vare ett statligt stöd.

Sedan tillkommer en abonnemangsavgift på 599 kr och egentligen är det mest den som skrämmer mig, jag skyr löpande utgifter som pesten. Men idag betalar jag 499 kr för mitt mobilabonnemang med fri surf. Har jag fiber i väggen borde jag väl klara mig med 1 GB/månad? I så fall får jag ner den kostnaden till 129 kr. Då kan man ju säga att jag egentligen bara betalar 229 kr/månad för bredbandet, det är merkostnaden mot idag.

De av er som inte har en utvecklad allergi mot fasta kostnader hade antagligen redan tryckt på beställningsknappen. Själv försöker jag rättfärdiga min tveksamhet med att det kanske finns en hake. Vad säger t ex att den där abonnemangskostnaden inte snabbt ökar med några hundralappar? Har jag och alla grannar då betalat för fast bredband och inrättat våra liv därefter är det troligt att de flesta fortsätter. Eller är jag bara feg och dumsnål nu? Hjälp!

Pantbanker

När jag läste om ett rån på en pantbank var min första tanke: Finns det fortfarande pantbanker? Det kände som något som försvann strax efter andra världskriget. Men så slog det mig att jag faktiskt var på vippen att använda en pantbank en gång. När jag skulle sälja lite guld gick jag först in i en butik som köper guld till ett fast pris för att veta vad jag som lägst skulle få för det. Det var någon ring och ett par halskedjor efter min mor.

Och tandguld! Hon hade nämligen dragit ut en tand med en rejäl klutt guld som hade hon sparat. Men firman jag var på köpte inte tandguld, så de rekommenderade en pantbank i samma koncern. Tanken var att ”låna” pengar för guldet och sedan aldrig hämta ut guldet igen, med pantbankens goda minne. De var faktiskt hyfsat konkurrenskraftiga, men till slut hittade jag ett företag som köpte tandguld och betalade bättre.

Från början var tydligen pantbanker en välgörenhetsgrej, men det var några hundra år sedan. Tydligen finns pantbanker än idag. Inte som förr då de fanns lite här och var. Nu verkar det mest vara riktigt stora företag och på de flesta orter inga alls. De tar emot säljbara saker, värderar och betalar runt 80 procent av värdet. Förutsatt att värderingen inte är för snål känns skulle det kunna vara ett smidigt sätt att bli av med sånt man inte vill ha.

De som däremot ”stampar” på sina saker med tanken att hämta ut dem månaden efter förstår jag inte. Är ekonomin dålig nu lär den väl vara det även om en månad. Bit ihop, sälj och gå vidare. Och sänk dina kostnader, alternativt se till att permanent höja inkomsterna (fast det är oftast svårare). Pantbanker tycks förutom när de köper tandguld vara lite som sms-låneföretag. De säljer drömmen om en bättre ekonomi, men den kan man ju inte leva på.

Se samband!

Vissa ekonomiska samband är svåra att upptäcka. Det är inte alltid ens nationalekonomerna är eniga. Men så finns det kopplingar jag tycker att alla vuxna människor borde klara av att göra. Som betydelsen av höjda ström- och drivmedelspriser.

Allrahelst de debattörer och makthavare som bor i lägenhet och inte har egen bil (eller åtminstone inte behöver köra så långt utanför hemmet på Södermalm i Stockholm) kan publicera bilder av sina elräkningar och säga att några hundralappar per månad i extra kostnad betalar de minsann gärna, för miljöns skull.

Förstår de verkligen inte att el- och dieselpriser påverkar nästan allt i samhället? Mat blir dyrare när böndernas kostnader ökar. Det snackas om pizza för 300 kr. Byggmaterial blir dyrare. Vet ni hur mycket el ett sågverk förbrukar? Det finns företag som göra av med mer el på en timme än ditt hushåll gör på ett år. Den ökade kostnaden måste spegla sig i priserna på deras produkter.

En del företag kommer att välja andra länder att expandera i, för att inte tala om de som inte ens startat. Har man elintensiv verksamhet är det nog säkrast att inte välja ett land eller region där man hotas av elransonering.

”Matfett ja, men el får du inte!”

Egentligen tror jag att nästan alla förstår detta, om man tänker efter. Problemet är att många inte tänker efter. De ser elräkningen för det egna huset, så då fattar de att elen blivit dyrare, och man märker väl gissningsvis att det blivit dyrare att tanka bilen (även om man försöka blunda medan man drar kortet). Men därifrån till nästa steg i tankebanan tycks det oändligt långt. Kanske lika bra att rösta på Miljöpartiet då. Det bara måste vara bra för miljön, det hörs ju på namnet...

En slatt är en slatt

Ta det lugnt, detta är inte ännu ett biodlingsinlägg, jag bara börjar i den änden.

För att räknas som professionell biodlare krävs många bisamhällen. Jag har sett siffror så höga som 250 kupor. Jag är helt övertygad om att det finns biodlare med hundra bikupor som inte kan leva på överskottet och knappt ens ser odlingen som en reell födkrok.

Jag har fyra kupor och är inte i närheten av professionell, men så mycket kan jag säga att långt innan tresiffrigt skulle jag leva gott på biodlingen utan övriga inkomster. Troligen skulle jag kunna göra ett försök redan vid 25 kupor. Anledningen till det är att jag alltid försöker att tänka ekonomiskt.

Redan i Sverige bestämde jag mig för att flytta med mitt gamla skrivbord som var för fult och för stort för mitt lilla hemmakontor. Men som arbetsbänk för biodlingen skulle den passa, så bordet monterades ned och transporterades trots att jag ännu inte hade någon biodling eller ens ett arbetsrum för min framtida verksamhet. När jag väl kom så långt fixade jag övrig inredning i stort sett kostnadsfritt genom att svara på gratisannonser.

Stolen, pallen, skåpet, bordslampan - 0 kr.

När det kommer till själva biodlingen finns mängder av små och större utgifter. Bikuporna består av lådor och ramar som har olika livslängd beroende på hur man sköter om grejerna. Verktyg är ofta dyrare om de är biodlingsspecifika, man kan hitta lika bra eller bättre alternativ i byggvaruhandeln. Således skrapar jag ramarna rena med en spackelspade och rör honungen med en maskin avsedd för att blanda cement.

Glasburkar till honung letade jag efter både i Sverige och Norge. Den typ jag ville ha hittade jag till slut billigast i Norge, men det byggde på att jag köpte en hel pall på tvåtusen glas. Det var lite mycket, men jag resonerade som så att eftersom det var ett bra pris hittar jag säkert någon att dela med. Mycket riktigt, en annan nystartad biodlare tog hälften.

Bin ger en del biprodukter (jaja, den var enkel). I samband med honungsproduktionen får man en massa vax blandad med honung. Den kan man slänga. Men man kan också välja att smälta, rensa och sälja vaxet efter att först ha låtit bina rensa den från honungsrester.

Med fyra kupor kan jag ägna mer tid åt en del göromål än den som har hundra. Samtidigt finns det annat där förhållandet är omvänt. Jag har t ex ingen ekonomi i att köra mina kupor till ett gynnsammare ljungdrag på sensommaren och kan inte motivera köp av maskiner för tiotusentals kronor.

Men det slår mig att de här avvägningarna finns i alla verksamheter och min grundinställning är inget nytt hippiekoncept. Så här står det i Johannesevangeliet i en ganska känd bok:

”Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: 'Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.'”

Jag tänker ibland på Mona Sahlin, som är den enda jag vet som lyckats sätta ett konsultföretag utan anställda i konkurs. Alltså ett företag utan några som helst nödvändiga utgifter, hon var föredragshållare! Då behöver man en dator (vad kostar en billig laptop, 4000 spänn?), en telefon och inte så mycket mer innan man har matchande inkomster. Men naturligtvis kan man, som Sahlin, hyra ett kontor i Gamla Stan istället för att jobba hemifrån, skaffa firmabil innan man fått betalda uppdrag och  sedan krossas av första årets restskatt.

Mona Sahlin skulle definitivt inte ha blivit en bra biodlare, eller företagare överhuvudtaget. Det kan visserligen hävdas att man heller inte startar ett världsimperium genom att bromsa i uppförsbackarna. Jag får leva med den sorgen och trösta mig med att det går tusentals misslyckade entreprenörer på varje Elon Musk.

Egen härdning är guld värd

När jag går förbi mina grannar känner jag den hemtrevliga doften av vedeldning, men själv kämpar jag emot. I ett rum har jag inte ens kommit så långt som till att koppla in den nya kaminen.

Den gamla i bakgrunden säljer jag så fort det går.

Morgnar och kvällar kan det vara kyligt inne nu, men det parerar jag med varma tröjor. Någon gång den senaste veckan har jag kompenserat min brist på värmande hår med en mössa och snart blir det tofflor eller tjocka sockar också.

Det kan tyckas fånigt att inte bara tända en brasa. Jag har en hel bod full med ved och medan det fortfarande är tidigt på säsongen krävs det ju så lite. Några få vedträn höjer inomhus temperaturen under flera timmar och förvandlar en ruggig tillvaro till en varm och mysig. Men jag tror helt enkelt på att härdas. I september får jag frossa så fort termometern går under 20. I januari-februari hade jag gått runt i t-shirt i samma temperatur som jag nu tacklar med ytterkläder inomhus och helst en katt på toppen.

Precis som att man kan behöva kämpa för att få latmasken ur kroppen efter semestern behöver jag få frysa lite nu för att kroppen ska acceptera faktum. Jag brukar gilla hösten, men i år hade jag gärna sett ytterligare några månader sommar.

Var en besvärlig kund!

Jag tror att jag är en rätt bra kund. Inte för att jag handlar mycket, men när jag väl är beredd att slå till är jag påläst och vet vad jag vill ha – inget tjafs! Jag är killen som reser mig upp två nummer innan mitt blir uppropat, plockar fram plånbok, legitimation och ställer mig beredd. Men detta gäller bara så länge motparten sköter sig. Den senaste veckan har jag tre exempel på motsatsen.

Min hemförsäkring är på väg att gå ut. Förra året köpte jag en ”boligpakke” för nyblivna husägare från mäklarens samarbetspartner. Den var obetydligt dyrare än en vanlig hemförsäkring och täckte dessutom in lite juridik och jox i samband med husköp.

Nu ville samma bolag såklart sälja på mig en vanlig hemförsäkring, och det hade de kanske fått om de tagit kontakt och försökt sälja in den. Istället fick jag ett mejl där det stod att snart kommer fakturan för nästa år. Jag svarade med att ställa lite frågor, för nu ville jag jämföra dem mot konkurrenterna. Inget svar, men fakturan kom. Efter den behandlingen hade de fått vara bra mycket billigare än konkurrenterna för att vara med i racet. Det var de inte.

Så köpte jag en trekilossäck med potatis. Grön potatis, och det fick jag med mig från hemkunskapen att grön potatis troligen utsatts för direkt solljus som gjort den giftig. Jag fick ut en del oförstörd potatis ur säcken och den kostade bara 20 kr totalt, men rätt ska vara rätt. Jag mejlade butiken med en bild på färgprakten och kvittot varefter jag fick ett presentkort på 100 kr. Helt klart värt arbetstiden.

Och så har jag beställt en slang. Den kostade 999 kr, men fanns inte i butik och gick heller inte att beställa till butik. Så jag beställde den med hemleverans för 699 kr, totalt 1698 kr. Leveranstiden var 5-10 dagar, men när det gått tio dagar var transporten inte ens påbörjad. Det visade sig att slangen skulle skickas från södra Sverige, så efter knappt två veckor fick jag ett mejl från svenska Postnord. Postnord?! tänkte jag. Det här kan inte sluta väl.

Och det gjorde det inte heller. Det första mejlet sa att Postnord var på väg att hämta paketet från Växjö. Fem dagar senare fick jag ett mejl att paketet nu befann sig på en bil i Växjö. Jag svarade att om er chaufför snurrat runt i Växjö i fem dagar vore det fint om ni kan be honom köra ut ur rondellen i riktning Norge, för jag väntar på den där slangen.

Efter 26 dagar kom leveransen. Fakturan skulle enligt leverantören betalas fjorton dagar senare, men eftersom den skickades samtidigt som slangen var den istället på väg att förfalla nu. Jag ringde leverantören och beredde mig på att göra min första utskällning på norska. Till saken hör att jag redan tidigare mejlat dem, ifrågasatt om de överhuvudtaget tänkt skicka slangen och om de på allvar tycker att jag borde betala nästan lika mycket för den urusla transporten som för själva varan.

Det hade jag inte fått något svar på, men antagligen hade de läst mejlen för nästan innan jag hann dra igång kulsprutan sa kundtjänstmedarbetaren att de bjuder på frakten. Som tack för hjälpen gav jag dem tipset att sluta använda Postnord. Som svensk har jag (som nästan alla svenskar) svurit över detta hopplösa företag hela mitt liv. Jag vet inte om det var för att blidka mig eller om hon talade sanning, men svaret blev att de ganska nyligen slutit avtal med Postnord och att de bara haft problem, så hängde det på henne skulle avtalet rivas per omgående.

Och det borde de göra för endast genom att kräva sin rätt och klaga på dålig service kan man få till en förändring. Jag är t ex övertygad om att varför Posten är så värdelösa är för att de så sent som för ett par decennier sedan inte hade konkurrens. Posten behöll samtliga kunder alldeles oavsett om de skickade eller krossade deras försändelser.

Så för allas skull, men mest för din, var den besvärliga kunden. Konfrontera de som inte håller sina löften och kräv kompensation. Ryt ifrån!

Vilka apparater bör vi rycka ur?

Att elpriset går upp tror jag ingen missat, men det är nog få som fattar hur dyrt det kan bli. Jag har inte gjort det och då är jag över genomsnittet intresserad av privatekonomi. Redan förra vintern blev en kalldusch när priset på en kilowattimme ofta var mångdubbelt högre än tidigare. Till denna vinter pratas om en fördubbling, men det är kanske inte säkert att det stannar där. Inte om man betänker att det redan i sommar varit extrema toppar.

I vintras läste vi om människor som flyttade ner i källaren för att de inte hade råd att värma upp sitt hus. Jag har sett till att ha dubbelt så mycket ved hemma i år och är inte främmande för att slå av luftvärmepumpen. Inte heller varmvattenberedaren om det kniper.

Men sedan då, vad kostar mest att använda? Jag fick ett tips om en översiktlig sammanställning från ett energibolag. Några slutsatser:

• Jag ska aldrig någonsin skaffa luftkonditionering. Visst finns det varma dagar då det hade varit önskvärt, men till det priset kan jag både svettas och frysa. Samma gäller för infravärme och eluppvärmd bastu.
• Torktumlaren som ingick i huset och som jag hittills aldrig använt kommer jag inte heller använda framöver.
• Saker som används kort tid, som kaffebryggare, dammsugare och mikrougn, kostar inte så himla mycket att använda.
• Undantaget är spisen. I vinter ska jag testa att köra långkok på vedkamin.
• Golvvärme är skitdyrt!

Hur tänker ni inför vinterns elräkningar? Släcker ni, klär på er tjocka kläder och duschar på jobbet? Eller kör ni på som tidigare och biter ihop?

Det var som sjutton!

Lite under radarn har Aftonbladet berättat att Annika Strandhäll fått en värdig motkandidat i tävlingen Privatekonomiskt mest omdömeslösa riksdagsledamot. Det är miljöpartisten Leila Ali Elmi som bara denna mandatperiod haft hela sjutton mål hos Kronofogden. Ett av fallen hann gå till indrivning och hon har fortfarande pågående ärenden.

Sjutton ärenden på mindre än fyra år?! Det är ju så att man undrar om hon överhuvudtaget har en brevlåda eller om hon bara kastar allt som kommer. För mig är Leila Ali Elmi mest känd för att hennes första insats i riksdagen var att delta i statsministeromröstningen, men eftersom hon inte fick upp bordsskivan eller lyckades förmedla sig till bänkgrannarna på ett för dem begripligt språk missade hon att rösta. Det är ingen djärv gissning att Ali Elmi inte ligger efter med medlemsavgiften i Mensa.

Hon verkar faktiskt väldigt kryssad...

Till saken hör att riksdagens ledamöter har över 70000 kr i grundarvode. För Leila Ali Elmi tillkommer dessutom ersättning för att hon sitter såväl i partistyrelsen som i arbetsmarknadsutskottet. Och så har riksdagsmännen goda möjligheter till externa uppdrag eftersom de bara jobbar tre dagar i veckan, c:a åtta månader om året. Många driver företag eller heltidsstudier vid sidan av.

Dessutom har de naturligtvis alla möjligheter i världen att få hjälp med sin privatekonomi. Partigrupperna får ersättning för en sekreterare per ledamot, så i princip skulle MP kunna ge Leila en personlig assistent som ser till att hon betalar sina räkningar, kommer i tid osv. Allt utom att trycka på röstknapparna, det måste hon lära sig själv.

Trots att Leila Ali Elmi sitter i partiledningen tror jag inte att hon bidrar med så mycket mer än att vara Miljöpartiets affischnamn för en av partiets stora väljargrupper, men hårdraget är samtliga riksdagsledamöter lagstiftare. Hon är alltså en av de som bestämmer vilka lagar och regler alla andra ska följa. Här tarvas nog grövre kraftuttryck än ”Det var som sjutton!”.

Löneförhöjning på egna insatser

Nu är det mycket snack om inflation och reallönesänkningar eftersom nästan ingen kommer att få en löneförhöjning som matchar den galopperande inflationen. Fast det går ju faktiskt att vända på resonemanget. När varor och tjänster är som allra dyrast är det som mest lönsamt att inte handla dem.

Jag har nyligen avslutat årets blåbärsplockning. Precis som målet alltid var när jag bodde i Stockholm har jag nu 25 liter blåbär i frysen. Det bör täcka min konsumtion det närmaste året. Kanske med marginal så att jag kan plocka lite mindre nästa år och ändå fylla upp frysen. Priset för bären blev precis som tidigare år noll kronor, så inflationen är obefintlig. Detta samtidigt som bär köpta i butik eller av en torghandlare gissningsvis är dyrare än någonsin.

Principen gäller inte bara för varor utan lika mycket för tjänster. Jag har haft fullt av byggprojekt i sommar och det ser inte ut att avta under hösten. Där är det inte allt jag kan eller ens får göra själv, men för varje arbetsuppgift jag klarar mig utan hantverkare slipper jag en skenande timpeng plus moms.

Jag drabbas såklart också av inflationen. För varor som ost och kaffe kommer jag bli tvungen att acceptera att betala ungefär dubbelt så mycket som tidigare, alternativt bli utan. Men man kan åtminstone spjärna emot och det arbetet premieras mycket högre nu än tidigare, vilket snarast motiverar mig att i ännu högre grad göra saker själv.

Honungslimpa

Som honungsproducent måste jag ju föregå med gott exempel och baka matbröd med honung. Jag letade efter recept på en honungslimpa och fann mest krångliga recept med många ingredienser. Nu var mitt skafferi rätt utfiskat. Jag hade varken mjölk, filmjölk eller ägg för att nämna tre återkommande beståndsdelar.

Men till slut hittade jag ett recept som egentligen bara hade tre ingredienser utöver vatten som jag har i kran. Inte ens matfett krävs och i min tappning ser det ut så här:

vatten, 4,5 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
honung, 170 gram
mjöl, 900 gram (15 dl)

Samma start som vanligt när man jobbar med färskjäst. Vätskan värms upp till c:a 37 grader och så löser man upp jästen i det. Därefter salt och honung.

Genom att ställa bunken på en våg behöver jag knappt mäta någonting, bara att klicka i till rätt vikt. Mjöl väger ungefär 60 gram per deciliter, så det är bara att räkna om. Där väljer man vilken sort man vill, men själv tycker jag att det blir för tråkigt och smaklöst med bara vete. Därför blandade jag upp det med 15-20 procent rågmjöl, men det funkar även med grahamsmjöl, havregryn eller vad man har hemma.

Med alla ingredienser på plats knådas degen med maskin eller händer. Därefter 45 minuter jäsning under bakduk.

Före.

Efter.

Jag delar upp degen i två formar. Vill man rulla ihop egna limpor i en långpanna går det säkert också bra, men då bör man se till att degen inte är för lös så att den hinner rinna ut, särskilt när ugnsvärmen är låg. Just det, dags att sätta på ugnen på 175 grader. Mina formar får jäsa igen medan ugnen kommer upp i värme, det tar väl 5-10 minuter.

Sedan är det bara att slänga in brödet i ugnen och vänta tills det ser klart ur. För mig tog det 40 minuter.

Omdöme: Helt okej, men lite för sött. Trots att jag har ett par hundra kilo honung hemma tar jag nog lite mindre nästa gång. Men det är kanske bara jag, som var så pass söt redan innan.