Vad är typiskt svenskt? Många bra
saker präglar vårt folk. Vi väntar civiliserat i köer, låter
folk tala till punkt och löser gärna konflikter med ord. Men en
mindre bra egenskap, som jag tyvärr upplever är på stark
frammarsch, är självgodhet.
En gång i tiden var Sverige ett
ledande land på många områden. Sånt där går upp och ner. Det
vore inte rimligt att begära att exempelvis det svenska tennisundret
skulle hålla i sig bara för att vi var
bäst i världen på 80-talet. Det intressanta är vad man gör när
man blir omsprungen – hakar på och försöker lära sig
löptekniken av den som passerat, eller börjar springa i
motsatt riktning och hävda att man fortfarande leder.
Svensk skola var en gång
världsledande. Beslutsfattare från andra länder åkte till Sverige
för att lära sig av oss. Det gör de inte längre. I den
internationella PISA-studien (Programme for International Student
Assessment) låg Sverige helt okej till 2003. Lite sämre 2006, ännu
sämre 2009 osv. Vad gör Sverige då – lär sig av framgångsrika
länder? Nej, fuskar. Varje land har rätt att plocka bort elever som
sticker ut. Det kan t ex vara nyanlända invandrarelever som inte har
en rimlig chans att hävda sig, särskilt inte i läsförståelse,
ett av de tre ämnen som bedöms. Det var bara det att Sverige
började exkludera långt fler elever än alla andra länder och
långt fler än vi fick. Utbildningsministern slog på stora trumman:
”Det här är ett styrkebesked, svensk skola står stark”, vilket
inte ens var sant om man bortsåg från fusket. Vi var bara inte lika
dåliga jämfört med våra grannländer som tidigare.
Men så uppmärksammades fusket och den
tidigare jublande utbildningsministern fick en fråga i riksdagen om
hur man ska göra för att detta inte ska ske igen.
Det svarade hon inte på utan sa istället lite svepande:
”Det är i sammanhanget också viktigt att komma ihåg att de svenska kunskapsresultaten de senaste åren har ökat i en rad olika internationella mätningar.”
Med andra ord: ”Jag vet att
resultatet inte är sant, men det är ändå ett bra resultat.”
Svensk vård var jag inne på när jag själv drabbades. Efter det
fick jag svar från en bloggande läkare som ägnade ett helt inlägg
åt att berätta hur bra svensk vård är och att min berättelse var
oärlig. (Ni får leta själva om ni vill, jag länkar inte till
osakliga personangrepp mot mig själv.) Vad som var oärligt kunde
hon däremot inte precisera. Att landstingsläkaren förteg det
faktum att det fanns en kirurgisk lösning? Att landstingskön (om
jag hade fått ställa mig i den) är femton månader lång medan den
danska jag hamnade i var 2-4 veckor? Nej, för det var sant.
Istället skrev hon att den operation
jag fick inte har 100 procent lyckade resultat. Som att jag hade
påstått det! Vad som däremot är 100 procent sant är att
chanserna till succé är bäst vid en snabb operation. Därför
tycker jag att en person inom organisationen som har 15-30 gånger
längre kö borde kliva ner från sina höga hästar och fundera över
detta faktum istället för att kasta skit på budbäraren.
Stefan Sauk är en annan budbärare som
fått sin beskärda del av skit. Försök att lyssna fördomsfritt
till hans två minuter långa redogörelse kring svensk kontra
utländsk höftledskirurgi.
Jag vet själv om minst fyra patienter
som genomgått den svenska uråldriga operation han beskriver. Ingen
av dem blev bra eller ens i närheten.
Men Sverige kliver vidare i upptrampade
fotspår. Alla politiker säger sig älska yttrandefrihet, men gud
nåde den som svärtar ner ”Sverigebilden” genom att berätta
sanningen för utländsk media. Då är det inte att
svensk mordfrekvens skjuter i höjden eller att svensk
coronastatistik är en av de sämsta i världen som upprör. Nej, det
är det faktum att någon säger det.
Svensk invandringspolitik utgår ifrån
att hela världens högsta dröm är att bli som vi, att alla
invandrare vill integreras och titulerar sig svenskar från dag 1 i
det nya landet. Om de inte lär sig svenska och blir självgående
kuggar i det svenska maskineriet är det ett ömsesidigt misslyckande, för alla som kommer vill såklart bli som vi. Varför i all världen
skulle de vilja det?!
Låt oss en gång för alla sluta
tro att vi är bäst i alla lägen och att alla andra vill komma
”upp” till vår nivå. Det gäller inte bara vårt land eller vår
yrkeskår utan i allra högsta grad oss själva. Ingen av oss är den
perfekta människan, och det säkraste sättet att inte bli det är
att intala oss att vi själva är normen, målet och idealet, den som
vet och kan allt, gör de bästa affärerna och tar de bästa
besluten, helt utan förbättringspotential.