Inveckling

När operativsystem och dataprogram kräver fem gånger större utrymme trots att de gör samma saker kallas det utveckling. När bilar fylls med onödiga funktioner, förses med kofångare av lackad plast och håller max ett decennium kallas det utveckling. När folk använder Wikipedia istället för sin hjärna kallas det utveckling. Men egentligen är det ju bara inveckling.

Ordet inveckling är tydligen gammalt, vilket är konstigt för fram till nyligen hade jag aldrig hört det. Och visst är det väl det världen håller på med? Många jobbar mer än någonsin, men har ändå inte mer pengar. För femtio år sedan kunde en lön livnära en hel familj. Nu verkar det vara på håret att en lön ens räcker för att försörja en ensamstående barnlös. Detta eftersom ”vi” köper ofantligt mycket skit.

Är det bara i min bubbla eller håller det här på att vända nu? Jag hör, ser och träffar allt fler som ledsnat på inveckling. Folk som hellre flyttar ut i en stuga i skogen och odlar sin egen mat än att inteckna ytterligare tio år hos en arbetsgivare de vantrivs hos bara för möjligheten att få ta ett ännu högre lån för att köpa en ännu dyrare bostad. Eller:

”Using money you haven’t earned to buy things you don’t need to impress people you don’t like.”

I mina ljusa stunder inbillar jag mig att en klartänkande folkrörelse är på väg att ta form. Andra dagar tänker jag att invecklarna har ett ointagligt försprång. Ändå hoppas jag att ännu fler som – i vanlig ordning – när de är på väg tillbaka till det där skitjobbet efter semestern upptäcker att de egentligen vill stanna utanför ekorrhjulet.

Även om jag är allmänt skeptisk mot nymodigheter är jag inte per definition motståndare till utveckling. Inveckling är jag däremot färdig med. När jag möter inveckling känner jag ett instinktivt behov att urveckla.

”Kan inte jag kan nog ingen annan heller”

I min förra text om buskörning i Stockholm verkade jag kanske försvara fridstörarna. Så är inte fallet, och det gäller lika mycket på Strandvägen som på Sveavägen. Men nu är ju inte detta en racingblogg, så vi går över till ekonomi. Denna såg jag på Twitter:

Först vill vän av ordning berätta att det går att göra en burnout med en skrotig Volvo för 5000 spänn, så ”Ali” behöver inte skuldsätta sig för det. Men vanföreställningen om vad en normallön inte räcker till tycker jag är intressant. Jag har aldrig haft någon fantasilön, inte vunnit på lotto och skulle ändå kunna köpa en Lamborghini. Vore den ny skulle den göra ett rejält hål i plånboken, men det skulle gå.

Det handlar om hur man prioriterar. Inte helt oväntat ligger inga lyxbilar på min önskelista, jag köper hellre frihet, men den som vill kan. Jag fattar inte alla dessa människor som är övertygade om att en vanlig svensk lön inte räcker till ett rejält sparande om man väljer det. Och ett rejält sparande räcker till leksaker, om man väljer det.

Tar dig från punkt A till punkt B.

Jag har en känsla av att alla dessa bittra kommentarer om att det inte går att bli rik på hederligt arbete – för det är det minsann bara kriminella som blir – kommer från människor som varken väljer det ena eller det andra. De uppgraderar sin bil trots att den funkar perfekt, åker på utlandssemester åtminstone vartannat år och renoverar kök och badrum långt innan det behövs av mer än estetiska skäl. För det är ju så man ”ska” leva.

Inget hindrar dig. Trivs du är det kanske till och med goda val (eller icke-val), men att andra prioriterar annorlunda är bara att hacka i sig. De behöver faktiskt inte ha rånat banker för det.

Att prata med jordgubbar

Har du provat att ha en konversation med en jordgubbe? Det går inte. Alltså spelar det väl ingen roll om jordgubbarna du köper är odlade i Sverige? Ändå är det varje år ett evigt tjat om att jordgubbarna måste vara svenska.

Jag träffade en kvinna som gick ett steg till. Hon kunde absolut inte tänka sig att köpa jordgubbar som inte var odlade i Åkersberga. Var det inte ”bergagubbar” fick det vara. Jag lämnade genast bygden för att inte bli smittad.

Jag köper argument om att handla lokalt av solidaritetsskäl, att sponsra svenskt jordbruk för att man vill ha öppna landskap och inhemsk matproduktion. Men den som hävdar att svenska livsmedel skulle hålla generellt högre kvalitet får allt vara beredd att backa upp sina påståenden med fakta.

Jag jämför alltid när jag handlar, men ursprungsland är inte en av de faktorer jag tar in. Om det inte handlar om ett land jag av en eller annan orsak bojkottar, det är en annan sak. När det kommer till jordgubbar brukar jag lösa det genom att inte handla. Jag gillar jordgubbar, men är inte fanatiker och tänker inte betala hundra spänn för en liten låda, inte ens om det vore bergagubbar.

Återbruksblogg

Det här är inte av slöhet. Eller kanske var det det, men det var innan jag kom på att jag skrivit 1734 blogginlägg. För jag tänkte så här. Få om ens någon läsare har läst alla 1734 inlägg. När jag skrev mina första inlägg, 2016, var bloggen så okänd att jag inte ens är säker på att jag läst dem själv.

Så istället för att skriva ett nytt inlägg idag tänkte jag pusha för några gamla inlägg. Det är kanske inte mina bästa eller viktigaste inlägg. Inte heller särskilt typiska. Här finns inga inlägg om självömkande kändisar och inte ett ord om börsen, som jag annars försöker skriva om i alla fall ett par gånger i veckan.

Inte heller är det de mest spektakulära inläggen. Inget offentligt hat mot namngivna antagonister, inget om sjukdomar, död eller hjärtoperationer. Det är i all anspråkslöshet ett inlägg per år, 2016-2020, som jag tycker blev ganska bra.

Ett av mina allra första inlägg 2016 handlade om plastpåsar och vad som skulle hända vid en chockhöjning av priset på dem till hela 5 kr (hallå 2020!). Fem år senare kan vi konstatera att kurvan över besparingen man gör genom att inte köpa dem nu är ännu brantare.

2017 skrev jag om att tänka kommersiellt och hur mycket lättare det går att tjäna pengar om man försöker.

I 2018-inlägget driver jag tesen attnyckeln till rikedom är självdisciplin. Kommentarsfältet (för nu hade det vaknat) hjälpte till att göra det ännu bättre.

2019 skrev jag om bin. Med visst sting om jag får säga det själv.

Genom åren har det blivit en del mat- och bakbloggande och 2020 nedtecknade jag receptet på en av mina paradrätter, kikärtsbiffar.

2021 hoppas och tror jag att det bästa inlägget inte är skrivet än, så det tar jag i nästa uppsamlingsheat framåt 2025.

Sommartecken nr 1: Bluffakturor

Som företagare betyder sommar främst att det är snudd på omöjligt att få tag i folk, men det har det ju varit i över ett år nu ”på grund av rådande omständigheter”. Vari dessa omständigheter består framgår inte, men vanligtvis att företag tar chansen att skylla varenda försening och kompetensbrist på något j-vla virus.

Och så att man ständigt blir utsatt för försök till blåsningar och svindlerier. Det kan i och för sig hända hela året, men på sommaren kraftsamlar drägget i hopp om att en ointresserad och orutinerad receptionistvikarie ska släppa igenom bluffakturan eller ladda ner trojanen.

Säkert en god idé för den skrupellöse. Sommarjobbare saknar kunskaper och vill inte besvära chefen på semestern, och den ordinarie personalen har fullt upp med att räkna ner dagarna till semestern. Om bluffarna upptäcks anmäls de oftast inte, och anmäls de så lägger polisen ner eftersom de precis som vanligt har fullt upp med att fika, spela innebandy och gå ner på knä för terrorister, så det är helt riskfritt.

Fast på mitt företag hugger de i sten för här sitter det som vanligt ett folkilsket skäggmiffo som ser alla räkningar mer eller mindre som bluffakturor och som gör vad han kan för att undvika att ladda ner till och med de helt legitima uppdateringarna av befintliga program eftersom han sett igenom även den bluffen och insett att nya versioner bara är lite sämre, långsammare och mer utrymmeskrävande. Skit ner er, bluffgubbar!

Demokratins pris

”Notan för ett extraval: 400 miljoner kronor” basunerar SVT ut. Gissningsvis är det en ganska vild uppskattning, men hur man kommit fram till siffran får läsarna inte reda på. Vi ska bara tycka att det är dyrt. 400 miljoner räcker till jättemånga höftledsoperationer eller nya lärare.

Det här är ett beprövat sätt att styra opinionen. ”Skjutningar” (nyspråk för gänguppgörelse med skottlossning) kostar i snitt 75 miljoner, men hur ofta nämns siffran då? Politiska fenomen makten ogillar döms däremot ut som dyra för skattebetalarna. Samma skattebetalare man skiter i när man köper in kommunala tänkarhattar eller betalar socialbidrag till Afghanistans rikspolischef månar man plötsligt väldigt mycket om.

Fast nu var ju detta inte den politiska makten utan SVT, kanske någon invänder. Vad är skillnaden? Sedan public service-avgiften infördes, vilket bara i år ger SVT, SR och Utbildningsradion en sammanlagd budget på 8,7 miljarder (=ett extraval varannan vecka hela året) har de ju praktiskt taget varit en lika självklar del av det socialdemokratiska partiet som LO eller kvinnoförbundet.

”Vi frågar en oberoende expert...”

Jag talar inte i egen sak. Jag skiter i om statsministern heter Löfven eller Kristersson och vilka partier som ingår i regeringen. Jag kommer med all säkerhet ändå inte rösta i ett eventuellt extraval, men om detta evenemang eventuellt gynnar demokratin betalar jag glatt min andel av kostnaden, alltså 40 kronor.

150 kr hyreshöjning sprängde smärtgränsen

Det fick bli ännu ett dyk ner i det journalistiskt svarta hål som kallas Sveriges Radio. Denna gång är det 70-åriga Yvonne som inte har råd med hyran av sin tvårummare i Falun pga en hyreshöjning på 150 kr!

Det är ungefär det vi får veta i Charlotta Rådman Frans reportage. Vi får däremot inte veta hur hög hyran är eller vad Yvonne får ut i pension (bara att hyran sväljer halva inkomsten). Inte heller får vi reda på hur länge Yvonne bott i lägenheten, vad hon tjänade när hon flyttade in eller hur hon hade tänkt klara detta. Vi ska bara tycka synd om Yvonne.

Och visst tycker jag synd om Yvonne, men mest av allt undrar jag hur hon kan ha levt 70 år utan att ha sparat en enda krona. För att klara sitt uppehälle måste hon låna pengar av sin 90-åriga mor. Oklart om mamman har sparkapital eller om hon varje månad lägger undan av sin pension för att betala för dotterns liv.

Som jag ser det finns två huvudsakliga alternativ. Ett är att det finns rimliga skäl till Yvonnes fattigdom, bortom hennes egen kontroll. Hon kanske lidit av psykisk ohälsa, oavlönat tagit hand om en sjuk anhörig eller av annan orsak fått sin privatekonomi raserad.

En annan möjlighet är att hon levt för dagen helt ansvarslöst och plötsligt upptäckt att klockan slagit pension varpå hon fått nästa överraskning, att pensionen blev lägre än lönen och att hon överhuvudtaget inte tagit höjd för det utan saknade marginaler. Nu, fem år senare, har hon fortfarande inte försökt göra något åt det, sänkt sina kostnader eller försökt få hyra en etta av det kommunala bostadsbolaget.

Om det är alternativ två som gäller finns det ungefär en miljon svenskar jag tycker mer synd om. Tyvärr räckte inte public service-budgeten på 8,7 miljarder för att ta reda på hela historien.