Ved värmer när den huggs i skogen,
när den fraktas därifrån, när den kapas, transporteras hem, in i
vedboden, in i huset och när den går upp i rök. Jag tror att det
blir sju gånger, om jag inte ska räkna in planteringen av
skogen.
Som den moderna människa jag är, vare sig jag vill
eller inte (hade varit trevligt att ha lite skog), köper jag mig fri
från de flesta av momenten. I våras köpte jag färdigkluven ved som sedan dess
legat på tork på lastpallar utomhus. Vid regn som inte kommit som
en överraskning för både mig och meteorologerna har jag dragit
presenningar över högarna.
Där ska veden enligt expertisen ligga
och torka fram till midsommar, eller Sankthans i Norge där jag
befinner mig. Sedan är det en dragkamp mellan å ena sidan viljan
att få bort skiten, å andra sidan tidsbrist och lättja.
Motion är nyttigt även sommartid, men
det där med att värma sig genom att jobba med ved känns
betydligt vettigare på vintern. Nu har jag i alla fall under möda
och stort besvär, skottkärra för skottkärra, förflyttat veden
från gårdsplanen till min vedbod, som även den numera har ett golv av lastpallar.
Jag ser aldrig fram emot vinter. Det är en i mitt tycke överskattad årstid, men har man valt att bo i kalla Norden är det bara att gilla läget. Jag ser i alla fall fram emot att inte, som i vintras, riskera att gå tom för ved. Detta är femton kubikmeter blandved, vilket i stort sett är dubbelt mot vad som gick åt i vintras. Och med dagens strömpriser har det inte precis blivit mindre lönsamt att elda med ved.