Koranbrandskostnader

Att koranbränningarna i Stockholm har kostat 4,7 miljoner basuneras ut på nyhetsplats, och i sociala medier fördöms koranbrännarna, folk som inte tar avstånd från dem och politiker som inte vill förbjuda dem. Nu ska jag försöka ha två tankar i huvudet samtidigt och hoppas att fler hänger på.

Man kan ha roligare för 4,7 miljoner än att se en arab elda en bok medan hundra andra araber står och skriker ”horunge” åt honom, eller en dansk som blir stenad eftersom polisen inte tänkt på att motdemonstranterna kunde simma över ån tills de nådde ”kastavstånd”.

Journalistens agenda är glasklar i och med att man får läsa ganska långt ner i artikeln innan man ser att merkostnaden bara är drygt hälften, 2,4 Mkr. Resten är ordinarie polislöner och andra utgifter man har i vilket fall. Och summan gäller för totalt tretton allmänna sammankomster, alltså 184615 kr per bok. Fortfarande mycket pengar, men betydligt mindre än exempelvis ett fotbollsderby som kostar 1-2 miljoner.

Jag tycker att det är ganska ociviliserat att bränna böcker, men demonstrationsrätt och yttrandefrihet är, till skillnad från fotboll, centrala i en demokrati. Ska man sålla i demokratikostnader hade jag hellre minskat eller tagit bort de 167 miljoner riksdagspartierna får i statligt partistöd eller att gratis trycka upp valsedlar för desamma. Dessa borde för övrigt enkelt kunna ersättas med en enda valsedel med samtliga partier på samma sätt som i Danmark.

Vidare har jag aldrig hört en redovisning av kostnaderna för arbetarrörelsens demonstrationer på första maj eller något annat politiskt spektakel. Vad kostar säkerheten kring finansministerns årliga promenad med budgetpropositionen, som självfallet hade kunnat mejlas? Och hur många skattekronor kostar säkerheten kring Nobelprisutdelningen med tillhörande fest?

Så nej. Argumentera gärna för förbud av torgmöten med obekväma åsikter och handlingar, skyll på att Erdogan blir sur och hindrar Sverige att gå med i Nato, att invandrare som är motståndare till yttrandefrihet blir ledsna i ögat eller att invandrare inte borde ha samma rättigheter som infödda svenskar. Men ett par miljoner är ingen jättekostnad i sammanhanget.

Varannan svensk vet inte ett skit

Jag fick ett nyhetstips från Tobbe, om en Expressen-artikel som i sin tur pekar på en undersökning som visar att svenskars kunskaper om börsen och privatekonomi är skrämmande låga.

Det är dels kunskapsluckor ifråga om hur finanssektorn funkar, som att spridning i investeringarna sänker risknivån och att man får sämre köpkraft om räntan på sparkontot understiger inflationen. Men också grundläggande matematik. Lyssna på den här:

”Fem personer vinner på ett lotteri och ska dela lika på vinsten. Om vinsten de ska dela på är 2 miljoner kronor, hur mycket får var och en?

Är det 200 000, 400 000, eller 500 000 kronor?”

Det här är väl lågstadiematte, och om människor i allmänhet har svårt med så grundläggande räkneuppgifter har de såklart inte en susning om hur ränta-på-ränta funkar eller hur det kommer sig att någon tiondels procent i avgift på sikt kan resultera i tiotusentals kronor mindre sparkapital.

Jag vet att jag brukar gnälla på bankerna, deras avgifter och ointresse av att hjälpa vanligt folk, men om så bara en bråkdel av det som framkommer i denna artikel stämmer gör de, strikt företagsekonomiskt, helt rätt i att maximera sina avgifter medan ”Svenne Banan” grubblar på (eller rättare sagt inte grubblar på) hur mycket två procent av 100 är.

Göra själv eller köpa in?

Detta är en ständig fråga för många av oss. Ska man köpa färdigt eller göra själv. Det kan gälla mat, heminredning eller vad som helst. I biodlingen ställs jag ständigt inför frågan om jag ska köpa en färdig grej eller bygga den. Kan jag handla någon annanstans än på biodlingsbutiker vinner ofta det alternativet. T ex köper jag inte färdigblandad sockerlösning ”för rationell och snabb invintring” för flera hundralappar när jag kan köpa strösocker för 14 kr/kg som jag blandar ut i ljummet vatten med en borrmaskin.

Men ibland är det jag behöver lite för ”bispecifikt”. Det senaste exemplet var ventilation för transport av bikupor. Jag flyttade ju nyligen sex av mina kupor och att flytta bin är knepigt den här tiden på året. Med 60000 bin per samhälle alstras värme vid transporten eftersom jag stängt flygöppningen. Jag tror att de kan bli lite stressade av bilturen och det gör det antagligen ännu värre.

Lösningen heter ventilation. Kuporna har ett galler i botten, men under resa ska man ha ett på toppen också och det hade jag bara ett par stycken. På vägen till sensommarbostaden gjorde jag tillfälliga galler med hjälp av silvertejp och på ett par kupor tog jag bottnar som jag vände uppochned. Men så kan jag inte hålla på, jag ville ha riktiga ”vandregitter” (som med en rak översättning till svenska blir vandringsgaller, men så verkar de inte heta). De kostar 198 kr/st, vilket jag tyckte var i blodigaste laget.

Det här aluminiumgallret går att skrapa, så det håller säkert i hundra år, men eftersom det bara ska användas under en transport på en timme eller två ett par gånger om året blir det ändå inte mycket slitage. Jag hittade ett aluminiumnät som skulle räcka till 25 kupor och som kostade 418 kr. Det borde göra jobbet. Som ram använde jag läkt som blev över efter sommarens takbyggen. Och så lite spik, skruv och häftklamrar. Allt detta fanns hemma, men något värde betingar det ju ändå. Låt oss säga att jag får 25 nät för 500 kr, så blir det 20 kr/st, alltså en tiondel av den färdiga varianten. Sagt och gjort.

Det ska erkännas att det tog en stund (kanske anar ni att tempot på klippet var lite uppspeedat), men jag tycker ändå att det var värt priset. Man behöver som sagt var bara ett per kupa och även om jag i framtiden skulle vilja flytta 25 kupor krävs det en lastbil för att flytta alla på en gång, så jag leker med tanken på att sälja några stycken så att intäkten täcker materialkostnaden. Man får inte vara dum, då kan man bli som Hedlund:

Norrköping för kulturtjyven

Så sent som i juni kritiserade jag Norrköpings kommunalråd, så nu tänkte jag ta henne i försvar för att jämna ut det.

Bakgrunden är att Norrköpings kommun valt att lägga ner kulturförvaltningen. Det betyder inte att man lägger ner kulturpolitiken, bara att den behöver göras om. Huruvida den verkligen behöver det vet jag inget om, men med tanke på hur Kultursverige reagerat applåderar jag initiativet alldeles oavsett.

T ex har den kristne singer/zombiewritern Tomas Andersson Wij uppmanat till en ”kulturbojkott” av Norrköping eftersom han menar att politikerna där bara låter ”omedelbart lönsam kultur” finnas kvar. Den bojkotten lär i så fall inte kosta honom något eftersom han knappast någonsin producerat något ”omedelbart lönsamt”. Tomas Andersson Wij är faktiskt en så genuint blek artist att han borde byta namn till Tomas Andersson Vem.

En Norrköpingsbo säger i SR:s reportage att politikerna inte ska lägga sig i kulturen. Det håller jag i princip med om. Men så menar antagligen inte han och definitivt inte Andersson Wij. De menar istället att politikerna ska distribuera skattepengar till kultur som inte bär sina egna kostnader (och ofta inte ens försöker), samtidigt som de inte ska ha åsikter om vad skattebetalarna får för pengarna.

Min grundinställning är att kulturarbetare antingen bör hitta publik som vill betala för den kultur de skapar, eller också finansiera den själva genom att tjäna ihop sitt levebröd på något annat. Det kan finnas undantag där tillfällig skattefinansiering kan vara rimlig, men det är ingen mänsklig rättighet att måla tavlor, skriva dikter eller åka runt och spela musik på heltid. Hitta marknaden, så ska ni se att politikerna (och jag) låter bli att håna er konst, oavsett verkshöjd.

Riktigt studentsparande

Efter att flera gånger uppmärksammat gnälliga, slösaktiga och rentav dumma studenter gör SVT för en gångs skull det motsatta och pratar med tänkande studenter. Eftersom jag hängt på ”dreven” (även om media förmodligen aldrig förstått hur deras alster om gnälliga studenter som gör dumma saker kommer att tas emot) tänkte jag hänga på åt andra hållet nu.

Nittonårige Faridjon är långt ifrån en extremsparare. Han lägger t ex nästan en tusenlapp i månaden på rena nöjen som restaurang- och biobesök. Men han tänker till när han köper mat, han promenerar istället för att åka taxi och buss och han följer en budget som gör att han sparar ”runt 9750 kronor per månad”.

Faridjon får 3000 kr/månad av sina föräldrar och det är det nog inte många som får, särskilt om de hade klarat sig utan. Så den som vill kan naturligtvis underkänna hela reportaget och konceptet sparande av den anledningen. Eller också kan man hacka i sig att alla har olika utgångsläge.

Det är ju samtidigt det som är kul med privatekonomi och sparande, att alla kan vara med. Man varken behöver ha massor av pengar eller höga inkomster. Alla som har pengar (eller möjligheter att skaffa) har något att jobba med.

Oönskat lagarbete

Man skulle kunna tro att kriminella är de polisen tycker allra sämst om, men jag får en känsla av att svensk polis har mycket lättare att stå ut med bovar än medborgargarden, eller överhuvudtaget vanliga människor som vill ha ordning och reda där de bor. Tänk om polisen vore lika engagerade i att jaga tjuvar som att jaga dem som jagar tjuvar när polisen inte har tid/lust/resurser att göra det!

Det senaste exemplet är hämtat från Norberg. Där bor Jennifer och Conny som ledsnade på stölder och inbrott. De och andra upplever att polisen inte gör något (låt det bekant?) och ringer man polisen får man till svar att de ”inte har någon bil just nu eller att det kan ta två timmar innan de kommer”.

Detta hindrar dock inte polisen från att bli irriterade när andra gör polisens jobb och håller koll på stan. Någon har till och med filmat stölder och lagt ut på nätet och då vaknar polisen. Inte för att ta fast tjuvarna utan för att fördöma dem som vill ha sina grejer ifred. Från reportaget:

- Polisen tycker ju inte att ni egentligen ska göra det här. Det är ju deras jobb. Vad tänker du om det?
- Då tycker jag de kan göra deras jobb och vara här.

Så klart! Jag vet inte om polisen låtsas att de inte förstår logiken eller om de på riktigt inte begriper. Jag har aldrig hört någon säga att de tycker att det är kul att åka runt och hålla koll på nätterna. Allra helst när de redan betalar skatt för att polisen ska göra det jobbet. Alla laglydiga hade föredragit om polisen upprätthåller lag och ordning, men gör de inte det har man att välja på att göra det själv eller överlåta samhället till tjuvar och banditer.

Tillgång och efterfrågan gäller inte bara rörmokare och risgrynsgröt, det gäller grundläggande samhällsfunktioner också. Privat sjukvård finns för att offentlig sjukvård inte räcker till och detsamma gäller på polisens område. Med risk för att låta som Leif GW Persson: Gör ert jobb, annars gör någon annan det, och kanske inte på det sätt ni helst hade önskat.

Sommarsummering

Första september idag och därmed är sommaren officiellt slut (även om den rent meteorologiskt slutade ungefär vid midsommar denna gång). Alltså hög tid att summera sin sommar. Har man vänner och/eller ett normalt bekräftelsebehov kan man göra det offline, men jag gör det här.

Många andra redovisar sina börsresultat. Jag är jättenöjd med min utveckling där under hela året, men jag är ganska säker på att de flesta av er är lika ointresserade av att höra om det som jag är att berätta om det, så jag spolar vidare till det riktiga livet.

I maj gick jag igenom de sex byggprojekt jag ville hinna genomföra under sommaren. Faktum är att bara två är helt klara, garaget är helt färdigt och funktionellt, och vedboden har fått nytt tak.

Eller ja, nytt och nytt...

Jag är rätt nöjd ändå. Stabburet/härbret har jag också lagt om taket på och det var det viktigaste för i år. Invändigt kan jag jobba med det i höst och vinter om jag får tid, men det springer inte bort. Att fixa till gårdsplanen tror jag mig fixa i höst och tak på carporten hade jag egentligen inte räknat med att hinna i år. Då återstår bara ladumålning som jag totalbommat. Jag skulle kunna skylla på vädret. Det är svårt att måla utomhus när det var hot om regn i stort sett alla dagar då det inte regnade.

Men det är ärligare att säga att livet kom emellan. Jag fick en chans att åka med bina på ljungdrag och det ångrar jag inte även om skörden inte blir den jag hoppats på (bin gillar inte heller dagliga regnskurar). Och så har bilarna krånglat så mycket att jag får ta det i egna inlägg. När man bor ute på landet med en mil till närmaste butik hamnar en trasig bil snabbt överst på prioriteringslistan.

”Ursäkta, vilken dag går bussen?”

Och så övervärderar jag gärna min förmåga. Inte i jobbsammanhang, men på bygg och renovering. Allt vill gärna ta dubbelt så lång tid som det längsta jag hade kunnat tänka mig. Det är nog bra, hade jag på förhand vetat hur mycket jobb det vore hade jag aldrig börjat. Nu hoppas jag på en fin höst där Gud har slut på tårar. Då ska jag nog få till en del av det andra också. Annars är det ju betryggande att veta att jag knappast blir sysslolös nästa år heller.

September innebär också att sommartiden får vara över på bloggen. Varannandagsbloggande är inte så dåligt i jämförelse, men från och med idag blir det återigen dagliga inlägg. Den som inte har lust att kommentera dagens inlägg får alltså en ny chans i morgon.