Skamligt att tjäna pengar?

Hyrpersonal inom vården har diskuterats länge. Jag har kommenterat det tidigare och de flesta har åsikter även om vi inte har hela bilden klar för oss.

Läsaren Alexander uppmärksammade mig på ett nytt inlägg i debatten, denna gång från Aftonbladet. Men det är väl en nyhetstidning vars journalister ska redovisa fakta och nyheter, inte göra partsinlagor, kanske någon tänker. Det tåget hade definitivt lämnat perrongen långt innan tidningens åsiktsmaskin Natalia Kazmierska tog sig an ämnet vårdkostnader på sitt sedvanliga vis:

”Det här är pengar som kommer ifrån skattebetalare i t ex Norrland och som hamnar på ett kontor på Stureplan.”

Här levde jag i villfarelsen att utmaningen ligger i att få pengarna att räcka till god vård, men så förklarade Kazmierska att problemet är att det finns skattebetalare i Norrland och företagare med kontor på Östermalm. Björn Örås, en av företagarna hon försöker ställa mot väggen, säger att hans hyrläkare är väl investerade skattepengar, att hans verksamhet ökar effektiviseringen och att kostnaden för inhyrd personal är en liten kostnad i det stora hela.

Stämmer det? Det är vad jag vill veta, men det får vi inte i detta reportage. Istället får vi veta att Örås är delägare i ett slott, har en stor våning på Östermalm och kör en Porsche, att en av branschkollegorna har en handväska för 19000 kr och en annan har en villa på Lidingö värd 22 miljoner. Relevans?

Om Kazmierska försökt slå hål på Örås påståenden och misslyckats eller om hon är för lat eller helt enkelt för korkad för att gräva längre än till taxeringskalendern vet jag inte, men det är inte heller viktigt. Det viktiga är ifall hyrpersonal i vården är en bra idé. Om det inte är det beror det för övrigt inte på Porscheåkande riskkapitalister utan på regionpolitikerna.

Semester på kredit

Ekonomiprogram i tv måste kanske vara glättiga och hålla sig på en nästan barnsligt låg kunskapsnivå för att folk ska orka kolla. SVT:s Ekonomibyrån tycks utifrån det korta klippet i detta reportage inte vara något undantag.

Här avhandlas semesterkostnader och hur man ska hantera dem. Tittarna får några tips av typen ”Tänk på att det är dyrt att handla frukost på flygplatsen” som jag tror att alla vuxna med fler än två flygplatsbesök bakom sig känner till.

Då är avslöjandet att var femte barnfamilj överväger att låna till semesterresan aningen mer intressant. Detta enligt en undersökning gjord av Länsförsäkringar. Om ni undrar hur folk har fått den idén kan svaret vara att de inspirerats av Länsförsäkringars hemsida:

”Låna pengar tryggt och enkelt

Lån för alla behov. Låna pengar till drömboendet, en ny bil, renovering av hemmet, en resa eller något annat du ser ett behov av. Hos oss hittar du lån med trygga villkor och en bra ränta, oavsett vad du lånar pengar till.”

Ni anar nog hur jag känner inför tanken på att låna pengar till semester, en ”investering” med garanterad avkastning på -100 %. Det är i mina öron så vansinnigt tänkt att jag blir helt mållös. Jag tycker att man ska undvika alla typer av lån, men jag förstår att det finns argument för exempelvis billån, och självklart för bolån och studielån. Det är annat än ett blancolån för att åka på en nöjesresa man inte har råd att göra. Jag förstår att någon tänker tanken, men 20 procent?! Ur led är tiden.

Apropå tiden är det sommar nu, skolorna har stängt och semestern står för dörren. Många läsare har inte samma tid med min blogg som övriga året. Det gäller för övrigt mig med. Så nu går jag i vanlig ordning in på sommarschemat - ett inlägg kl 9.00 varannan dag. Alltså tar jag ledigt i morgon och återkommer med ett nytt inlägg på måndag morgon.

Gårdsförsäljningen bidde en tummetott

Gårdsförsäljning av alkohol har varit på tapeten länge. För ett år sedan konstaterade jag att den ansvarige ministern Jakob Forssmed, kd, inte var intresserad av att införa detta. Regeringen gick till val på förslaget så han kunde inte säga det rätt ut, men det var uppenbart att han inte hade för avsikt att driva frågan om att ge bönder och mikrobryggerier möjlighet att sälja alkohol på hemmaplan.

Två år in i mandatperioden lyckades regeringen ändå komma till skott. Övriga partier i Tidölaget (är det bara jag som får associationer till sex med djur av det namnet?) har betonat att det inte fick bli för stora begränsningar i förslaget, men det är precis vad det har blivit. Man ska t ex bara få handla i samband med en rundvandring eller föreläsning när kunden redan betalat för själva besöket.

”På så vis rör det sig inte om detaljhandel utan om besöksnäring, där besöket har ett värde i sig, säger Forssmed.”

”Han försökte sälja hembryggt öl, den fan!”

Jag har själv mycket beskedliga alkoholvanor, så det här förslaget hade inte ens rört mig om jag bott i Sverige, men jag kan inte begripa varför en kristdemokratisk minister skulle vara bättre lämpad att bestämma vad jag dricka än vad jag själv är. Och vad värre är, detta hade kunnat göra stor skillnad för lantbrukares och livsmedelsföretagares chanser att överleva. Nu blev det en kompromiss som knappast gläder någon.

”Heja Sverige, friskt humör –
cykelhjälm och testat smör!”

Digital passivisering

En kommentar från Annette angående digitala bedrägerier kände jag var värt ett eget inlägg. Kommentaren först:

”Just det Sparo - du tangerar min tidigare fråga om ’folk’ är mer lättlurade idag som förslag till inlägg. Jag tänker att det kan tyckas så men dels är bedragare snabba med att hitta nya sätt, dels bidrar digitaliseringen till att ’folk’ blir latare. Varför anstränga sig när allt går lätt och snabbt utan ansträngning? Jag relaterar det till hur min hjärna blev lat när jag började använda miniräknare.”

Jag tror att hon slår huvudet på spiken här. I kampen för att underlätta för kunderna underlättar man också – kanske extra mycket – för bedragare med onda avsikter. Ett tidigare exempel var när man kom på att det var alldeles för jobbigt att slå in sin pinkod när man använder bankkort och uppfann blipp-funktionen. Praktiskt i en perfekt värld, men om någon stjäl mitt kort vill jag inte att han ska kunna använda det utan kod. Då lägger jag hellre de två sekunder det tar för mig att slå in den vid varje köp.

Detta sker hela tiden. I valet mellan kundens säkerhet och bekvämlighet vinner bekvämligheten varje gång. Så mycket som möjligt ska gå att göra på nätet och helst utan fördröjning. Man ska kunna handla sekundsnabbt och ansöka om kort, lån eller tjänster med ett par knapptryck. Det mesta är förtryckt, godkänn här bara! Eller ännu värre: godkänn genom att inte klicka ur en bock, så har du plötsligt ett abonnemang. Givetvis dras pengarna automatiskt från kontot också.

Jag och Annette är inte de enda som stretar emot, men många verkar applådera den här utvecklingen förbehållslöst. Om det beror på att de är lata eller ändå inte har koll och därför uppskattar om fler tappar kollen vet jag inte, men en obehaglig utveckling är det. Av flera skäl, stress underlättar för bedragare och banditer och det ökar risken för att vi tar dumma beslut. Ibland är det en fördel att processer tar tid.

När det gäller miniräknare använder jag dem, eller ännu oftare kalkylblad på nätet. Men innan jag kollar på facit gör jag mig omaket att göra uträkningen i huvudet. Hjärnan är som en muskel, den förtvinar om den inte används, och det kan inga blipp-funktioner i världen kompensera.

Aktier till studenter

”Varför inte ge bort ett sparande i examenspresent?” frågar sig Nordnets Frida Bratt. Mitt tråkiga svar: För att det är rätt krångligt. Särskilt om du vill hålla gåvan hemlig fram till gåvoögonblicket och om du inte vill använda dig av en kapitalförsäkring i ditt eget namn. Värdepapper blir en ganska abstrakt gåva även utan att juridiska abrovinker som gör ägandet oklart.

För snart åtta år sedan (Gud vad länge jag har bloggat!) skrev jag en uppmaning till bankerna att lösa det här på ett smidigt sätt om man vill ge bort ett sparande till någon utanför familjen. Det här var innan GDPR, på den tiden man kunde surfa runt utan att behöva godkänna cookies på var och varannan sida. Så i ärlighetens namn har väl bankerna inte precis fått draghjälp av USA, EU och världens samlade byråkratkår.

Men de har väl inte gjort så mycket själva heller. Aktier, fonder och pengar på bankkonto, alltså sparande som är riskfritt i den meningen att du inte kan förlora mer än det innestående kapitalet, borde gå att skänka med en knapptryckning. Skulle mottagaren inte vilja ha pengar/värdepapper är det väl inte värre än att man kunde peta tillbaka gåvan till givaren?

Om jag år 2024 vill glädja en student eller ett minderårigt födelsedagsbarn med ett sparkapital borde jag inte behöva ”be till exempel föräldrarna till mottagaren starta en kapitalförsäkring och göra den blivande studenten till förmånstagare”. Kanske går det ändå! Längst ner i Fridas text står det ”Guide: Så här gör du”. Jag klickar på den.

Jahaja...

Skattevärk

När Sverige började rasa samman var jag en av dem som försvarade Skatteverket. Det var en myndighet där man fortfarande fick snabba, tydliga svar av människor som kunde sitt jobb och dessutom kunde kommunicera på bra svenska (för utan den kompetensen hjälper det nästan inte hur kompetenta de än är i övrigt). Men så hände något.

Från att ha svarat på mejl samma dag kunde de ligga obesvarade i veckor eller svaret helt utebli. Telefonköerna trotsade också all beskrivning. Sista året jag skulle deklarera i Sverige hade jag sålt en ärvd fond som skulle redovisas genom schablonmetoden. Yngre läsare vet antagligen inte vad jag pratar om. Poängen är att det gjorde inte Skatteverket heller.

När jag inte fick rimliga mejlsvar ringde jag dem, väntade en timme innan jag fick prata med en med en person som inte hade en aning utan kopplade mig vidare till någon annan som inte heller gjorde det. Efter fyra och en halv timme (!) stängde myndigheten utan att jag ens kommit till rätt avdelning, så jag fick fortsätta dagen därpå. Till slut fick jag prata med en handläggare som förstod och kunde säga exakt vad jag skulle göra. För säkerhets skull var jag övertydlig under deklarationens ”Övriga upplysningar” och trodde att jag därmed var färdig med Skatteverket.

Ett par månader senare fick jag ett brev rubricerat ”BESLUT” från en handläggare som missat några internkurser. Inte bara hade hon bommat på schablonmetoden, hon gjorde ytterligare en tankevurpa och taxerade upp mig med drygt 40000 kr. Jag bestämde mig för att ringa. Denna person ville jag prata med för att slippa göra ett formellt överklagande. Till saken hör att även norska Skatteetaten tankevurpat en del i samma veva och där fick jag gå den långa vägen innan de insåg att jag hade rätt och de hade fel.

Tillbaka till Sverige. Skattehandläggarens telefonsvarare sa att hon inte var anträffbar och i växeln visste de ingenting. Dag efter dag. Efter en dryg vecka ringde jag återigen växeln för att höra om det verkligen inte gick att säga något om när hon skulle komma tillbaka. Jodå, det gick utmärkt. Hon var på jobbet, men hade bestämt sig för att under obestämd tid inte ta telefon. Den första växeltelefonisten brydde sig väl aldrig om att kolla. Så jag mejlade och – lång historia kort – efter en lektion i schablonmetoden med tillhörande länk till deras egen hemsida gav hon mig rätt, gjorde ett snabbt omprövningsbeslut där hon skrev att jag gjort henne ”uppmärksam på felen” i det första beslutet.

Denna långa berättelse för att säga att när Skatteverkets avdelning för bouppteckningar nu fått JO-kritik för att de jobbat på tok för långsamt är jag inte ett dugg förvånad för tyvärr har jag haft fyra tillfällen att komma i kontakt även med deras verksamhet.

Det är nog bara att konstatera att Skatteverket hunnit ikapp det övriga Myndighetssverige. Nu får man även där ”Goddag Yxskaft!”-svar av personer som antingen inte orkar eller också saknar den mentala kapaciteten för att sköta sitt jobb. Och hur gick det då med chefen för avdelningen som får JO-kritik. Han ”dömdes” till att prata med Sveriges Radio i två minuter, men har kvar sin höga lön och ett antagligen ganska bekvämt chefsjobb där han tydligen inte löper någon som helst risk för att behöva ta ansvar.

De sista idioterna(?) - efterspelet

Förra året skrev jag ett inlägg med rubriken ”Den siste idioten?”. Det handlade om två studenter, Filippa och Nathalie, som på uppmaning av en anonym telefonröst scannat en QR-kod och loggat in på en okänd sajt med bank-ID för ”man gör det överallt numera”. Förhoppningen med självskadebeteendet var att eventuellt få hyra en studentbostad.

Nu har cirkusen tagit en ny vändning när Nathalie fått tillbaka sina pengar av Swedbank medan Filippa, ljushuvudet som sa sig lämna ut sitt bank-ID ”överallt numera” samtidigt som hon betonar att hon är och alltid varit en mycket försiktig person, inte får pengar av samma bank.

Det håller jag med om. Nu vet vi inte allt eftersom SVT är väldigt duktiga på att hemlighålla hela händelseförloppet, men utifrån de vi fått veta om dessa ”offer” borde självklart ingen av dem fått tillbaka pengar efter att ha behandlat sina värdehandlingar maximalt oaktsamt.

De kan få varsin tröja istället.

Vad skickar det annars för signaler till oss normala människor, vi som inte lägger ut bilder av våra bankkort på Facebook eller lämnar ut lösenord till chattrobotar – ”Bete dig som en idiot så är det 50 procents chans att det inte får några konsekvenser”? Filippa får väl se detta som läropengar. Sluta att intala dig själv att du är ansvarsfull, för det är du inte! Nathalie kom undan den här gången, men jag har inga större förhoppningar om henne heller. Gift dig rikt eller nåt.