Priset på vatten

Det bästa man kan göra som företagare är att sälja mycket av något ingen behöver och att göra det dyrt. Det finns många sådana produkter i världshistorien, allt från gångstavar till Eric Saade-autografer. Exemplet jag tänkte ta upp idag är enklare än så – vatten.

Vem kunde ana för bara tjugo år sedan att det skulle komma en dag när många av oss inte längre ansåg sig kunna dricka kranvatten? Trots att vi har världens bästa kranvatten känner sig många människor tvungna att köpa hem vatten på flaska. Totalt dricker vi 25 liter flaskvatten per person och år. Ibland kallas det mineralvatten, ibland källvatten, ibland bordsvatten. Jag vet inte om det finns någon produkt med fler fall av falsk marknadsföring, men alldeles oavsett benämning ifrågasätter jag nyttan. Ska möjligen vara att man blir stark i armarna av att släpa hem det.

Rik blir man inte. Kranvatten kostar ungefär 4 öre per liter. En 33:a Ramlösa på Pressbyrån är ungefär tusen gånger dyrare medan en tvåliters flaska ”bordsvatten” (kolsyrat kranvatten på flaska) från Lidl har ett literpris på 3 kr, alltså bara 75 gånger dyrare än kranvatten.

Men om du tycker att det är en dålig affär för dig kanske du kan trösta dig med att det är ännu sämre för miljön. Flaskvatten transporterat med lastbil eller i värsta fall flyg ger mer än tusen gånger så högt koldioxidutsläpp som lokalproducerat kranvatten, och koldioxid är ju bara ett av alla ämnen vi inte behöver släppa ut mer av.

Är flaskvattnet bättre då? Knappast. Eftersom det aldrig är lika färskt som kranvattnet kan det innehålla lite av varje, t ex för höga halter bakterier. Det har också ibland visat sig innehålla så höga halter av fluor och natrium att det överskriver Livsmedelsverkets rekommendationer.

Tillbaka till pengarna, det här är varken en miljö- eller hälsoblogg. Själv dricker jag mycket vatten, minst två liter per dag, men den här tiden på året ännu mer. Låt oss räkna med 2,5 liter i snitt, det gör 900 liter per år. Skulle jag köpa Lidls buteljerade kranvatten, som jag antar är marknadens billigaste, blir det 2700 kr, vilket för mig motsvarar en månads boende. På Willys blir årskostnaden 4000 kr, och med någon specialsort på Ica (ja, jag hatar Ica, så jag tar alltid dem som varnande exempel) vore det femsiffrigt.

Jag tycker att vanligt kranvatten är helt okej. Får det stå i kylen en stund blir det ännu bättre, men jag går själv ännu längre. Först köper jag en citron. Den kostar max 5 kr där jag handlar.

Den tvättar jag och skär bort det gula med en potatisskalare varefter jag skivar citronen, lägger den i en burk, fyller upp med vatten och ställer in den i kylen. Innan det är dags att äta häller jag av vattnet i en tillbringare på en dryg liter och fyller upp både burken och tillbringaren med kranvatten.

Resultatet blir kylskåpskallt, gott vatten med en frisk smak av citrus. För mig räcker citronen till 25 liter vatten (då har jag till slut rensat bort skalet och även konsumerat fruktköttet). Priset blir således 20 öre/liter, så årskostnaden blir 180 kr – minst 93 procent billigare än flaskvattenalternativet. Uttrycket "inte vatten värd" blev plötsligt väldigt relativt.

H&M – alltid rätt

H&M-aktien har gått trögt på börsen sedan förra sommaren. De senaste dagarna har det gått sämre än vanligt och efter J P Morgans sänkta riktkurs har vi nu nått den lägsta nivån sedan hösten 2013.

Förutom säljrekar och sänkta riktkurser har H&M på sistone nämnts ihop med barnarbete. Jag ska ärligt säga att jag inte vet om deras underleverantörer har högre eller lägre moral än konkurrenterna och ifall världen vore bättre eller sämre om de barn som jobbar med att sy kläder inte skulle göra det. Världen är en orättvis plats och det är inte okomplicerat.

Vidare vet jag inte om H&M:s modeller är mer anorektiska än andra modeller och om farsoten religion eller kvinnoförtryck sprids av att de haft modeller med slöja. Och med detta sagt tänkte jag ägna resten av texten åt aktien.

Så gott som alla svenskar som handlar med aktier har ett förhållande till Hennes & Mauritz. Jag har själv handlat med den sedan 90-talet. Vissa år har jag köpt och sålt den tio gånger, andra inte alls. Och så lite warranthandel på det. H&M har alltså åkt in och ut ur depån eftersom jag aldrig varit en förespråkare av ”buy & hold”. Men här kan jag bara konstatera att jag har haft fel.

Den som köpte en aktiepost för 1000 kr vid H&M:s börsintroduktion 1974 hade 35 år senare haft aktier värda 4,2 miljoner. Då har jag inte räknat in utdelningen och sedan 1974 har utdelningen aldrig sänkts, utan varje år varit oförändrad eller högre än året innan.

Vid årsskiftet 94/95, ungefär när jag började handla H&M stod B-aktien i 9,50 kr. Hade den sedan dess följt OMXS30 hade den varit värd runt 40 spänn, men den står i 258 kr. Ibland anses den billig, ibland dyr. Oftast gnälls över det höga P/E-talet, även av analytiker som tycker att aktien är köpvärd. Och under tiden tickar H&M på. De bygger sina butiker, växer ständigt, utvecklar sin näthandel och tjänar alltid pengar.

Jag har ju varit inne på rådet att man ska handla aktier i företag man gillar och begriper. Här är ett företag där det faktiskt funkar för mig. Jag fattar vad H&M gör och jag fattar varför de tjänar pengar. Oavsett mode och trender lyckas de alltid vara ”rätt” hos många målgrupper samtidigt, både de unga modeintresserade tjejerna och de prismedvetna pensionärerna.

Själv ligger jag mittemellan både i ålder och modemedvetenhet. Jag tycker inte att det är jättekul att handla kläder och när jag gör det vill jag varken besöka femton olika affärer eller spendera en förmögenhet. Ändå vill jag ha kläder som funkar i alla sammanhang. Alltså, olika kläder för olika sammanhang, inte samma. Ja, ni fattar…

Då blir det ofta H&M. Först kollar jag efter det jag vill ha på deras webbsida och jämför lite priser. Sedan beger jag mig till en närbelägen, stor H&M-butik där det mesta på nätet också finns i fysisk form. Vanligen är jag in och ur butiken på en kvart.

Jag äger H&M-aktier nu. Troligen kommer jag sälja dem, förr eller senare. Men varje gång jag gjort det har jag efteråt tänkt att det här var ju dumt. Även utan siffror på det har jag känt att H&M alltid fyller sin plats i depån. Det tar åtminstone emot mer att sälja dem än det gjorde tidigare, eftersom det bevisligen, på lite sikt, alltid varit fel beslut.

Därmed vill jag hävda att ryktet om H&M:s död antagligen är överdrivet den här gången också. Då har jag ändå inte nämnt att John Skogman säljrekade H&M i Börspoddens senaste avsnitt, och den karln har ju inte haft en siffra rätt på flera år.

Gemensam ekonomi?

Eftersom jag tidigare uttryckt åsikter om hur och när man bör introducera barn för pengar trots att jag är barnlös känns det som en naturlig fortsättning att som singel uttala mig om huruvida man ska ha gemensam eller delad ekonomi i parförhållanden. För den som tar illa upp kan jag avslöja att jag även har åsikter om narkotikamissbruk och självmord trots att jag varken knarkar eller har tagit livet av mig.

När man slår ihop sina påsar delar man antingen lika på alla gemensamma kostnader och behåller resten själv, eller så slår man ihop hela ekonomin. Eller någon variant, där den som tjänar mest betalar mest av det gemensamma. En fast procentsats eller valda delar. Det där lägger man ju upp som vill, men jag tror inte att jag känner till ett enda pissigt förhållande där inte ekonomi är orsaken till de flesta konflikter, ibland alla. Det här är några av varianterna i min bekantskapskrets (hoppas att ingen av dem läser och känner igen sig).

PAR 1

Han tjänar dubbelt så mycket som henne och anser därför att han kan spendera hur stora pengar han vill på sitt stora och dyra intresse. ”Klagar hon kan hon dra åt helvete.” Jag har inte hört henne klaga, men eftersom han har satt ribban känns det nog inte så kul för henne att överhuvudtaget beröra ämnet pengar.

PAR 2

Han är nollställd på papper och siffror, för att inte tala om datorer, så hon betalar räkningar, deklarerar och håller koll. Det passar honom, men inte henne. Fast det säger hon inte, i alla fall inte tillräckligt tydligt att han tycker sig behöva lyssna. Förutom att barnen håller dem samman tickar det på eftersom han aldrig skulle fixa att ta han om sin egen ekonomi, och hon skulle aldrig ha råd. Om det är vad som får en att leva "i nöd och lust" föredrar jag mitt eget sällskap.

PAR 3

Det finns ett gammalt skämt som lyder ungefär: ”Kvinnor har 90 procent av männens lön. Men så har de ju sin egen också.” Här är paret som lever efter det. Han tjänar mycket bra, hon tjänar hyfsat. När det kommer till att spendera pengarna är förhållandet det omvända - med råge. Han får motivera varenda krona han behöver och av det som blir över spenderar hon allt. När bolån och övriga räkningar betalats köper hon inredning, kläder och möbler enligt principen ”allt äldre än tre månader måste bytas ut”. Och infekterat ämne är bara förnamnet. Skulle han ens be om att få se sitt eget kontoutdrag bröt världskriget ut.

Gemensamt för alla tre paren är att makarna åtminstone på pappret har gemensam ekonomi och att ämnet aldrig diskuteras. De första två paren är nog ändå ganska nöjda, vilket är tur eftersom upplägget vid det här laget inte skulle gå att ändra. Särskilt när de inte pratar om pengar.

Det tredje förhållandet skulle aldrig överleva utan barn, fast det kommer garanterat spricka ändå och då lär bägge förvånas över hur mycket han faktiskt tjänar. Hade de försökt jämka ihop sina intressen tidigare kunde förhållandet ha överlevt, men nu har det gått alldeles för många år över bäst-före-datum.

Allt färre sambos och äkta makar slår ihop sina ekonomier rakt av. Från 2013 färre än hälften. Jag är själv tveksam till det vettiga i att ha helt gemensam ekonomi. För egen del skulle jag se det som helvetet på jorden att behöva förankra vartenda ekonomiskt beslut och kompromissa ihop det med en annan människa. Vi är alla olika, men lite rörelsefrihet i form av egna pengar tror jag att alla behöver och mår bra av.

Men prata om det! Vill man inte kommunicera känns parförhållande som fel idé från början.

Att ta hand om sin egen ekonomi har dessutom ett praktiskt värde. Om inte makarna lever lyckliga i alla sina dagar och sedan dör i en gemensam bilolycka kommer en dag när minst den ena måste kunna klara sig själv. Jag hade två släktingar där han skötte all ekonomi. När hon blev änka i 75-årsåldern hade hon aldrig betalat en räkning i hela sitt liv och blev helt hjälplös. Hade det istället varit hon som dött hade han gissningsvis levt på smörgåsar tills han följt efter. Det är naturligt att var och en gör det han eller hon är bäst på, men man behöver inte sluta att vara en fungerande vuxen när man går in i ett förhållande!

Ett annat par jag känner till har haft delad ekonomi i äktenskapet i över 40 år eftersom de har helt olika syn på pengar och tidigt insåg svårigheten att enas. Ja, det är faktiskt ingen naturlag att smälta samman något så personligt som ekonomi bara för att man älskar varandra. Särskilt om man vill fortsätta att göra det.

Snitta ner

Jag har en kompis... Det brukar ju heta så, men jag talar alltid sanning. Utom när jag ljuger. I alla fall, den här kompisen började precis som jag att handla aktier i större skala år 2000, alltså strax innan IT-kraschen. Men till skillnad från mig hade han dille på att snitta ner sig i sina aktieaffärer. Att sänka GAV (genomsnittligt anskaffningsvärde) var lite av en religion för honom. Köpte han på 100 och aktien gick ner till 90 köpte han ofta lika många till för att få ner sitt GAV till 95. Fortsatte aktien till 80 köpte han ännu fler osv.

Redan då var jag avig till taktiken, kanske mest för att jag ville tro att jag var en bättre trader. Fast samtidigt, förutsatt att aktien går upp någon gång (och de flesta gör ju det) kommer det ofta funka. Vi översätter det till roulette-taktik:

Roulettehjulet har 37 nummer, 0-36. 18 svarta, 18 röda och nollan är grön. Sätter du 10 kr på svart vinner du 18 gånger av 37. Då fortsätter du, 10 kr rikare än när du började. Förlorar du sätter du 20 kr på svart. Vinner du är du också 10 kr rikare än när du började. Blir det rött eller grönt är du istället 30 kr back. Då satsar du 40 kr på svart. Vinner du är du 10 kr upp, förlorar du sätter du 80 kr...

Problemet med taktiken är att du inte får sätta hur lite eller hur mycket pengar som helst, så du kan inte leka kvitt eller dubbelt i oändlighet. Förr eller senare (i snitt var 106:e gång) blir det rött/grönt sju gånger på raken och då förlorar du 1270 kr. Men på börsen finns inte den begränsningen. Teoretiskt kan du snitta ner dig så hårt att du kan sälja med vinst vid första bästa hack i nedåtkurvan.

Fast i praktiken är det inte alltid jättebra att skyffla in så mycket pengar att ditt största innehav är en aktie i fritt fall. Även om börsen inte har kasinots maxbetsregler är ingen plånbok outtömlig.

Ska man ens bry sig om anskaffningsvärdet? Om du äger en aktiepost i Jonssons Klet AB och aktien står i 100 kr blir den inte mer prisvärd för att du köpt för 90 kr än om du gett 110. Det intressanta är om den ska upp eller ner, vilket beror på priset på klet, den potentiella marknaden framöver, Jonssons kletlager, ledningen och personalen i bolaget, konkurrerande kletföretag osv. Kanske det politiska läget: kommer de styrande i Europa ens tillåta klet i framtiden, och vad händer när den kinesiska staten börjar tillverka syntetiskt klet...?

Jag sänker GAV emellanåt, men senast jag byggde på ett befintligt innehav (Advenica) höjde jag faktiskt GAV ganska kraftigt. Tänk bort innehavet och fundera på om du skulle ha köpt ifall du inte redan ägde. Om svaret är nej tror du inte tillräckligt mycket på bolaget för att köpa in dig i det. I alla fall inte på den här nivån.

Så hur gick det för min kompis? Idag jobbar han som arkeolog, en profession där det inte nödvändigtvis är av ondo att hugga i sten.

Gratis mobil

I Sverige har vi mer än ett mobilabonnemang per person. 1,28 för att vara exakt. Gissningsvis hänger de allra flesta abonnemang ihop med en telefon, som man får köpa till rabatterat pris genom att samtidigt binda upp sig hos en teleoperatör tills Helvetet fryser till is och grisar flyger.

Var den gamla telefonen trasig? Antagligen inte. Men det hade kommit en ny modell på marknaden och då måste man ju ha den! I USA gjorde talkshowen Jimmy Kimmel Live! ett konsumenttest genom att gå ut på stan med den allra första Iphonemodellen och presentera den som det nyaste nya för allmogen. Vad tror ni hände?

Japp, konsumenterna är överförtjusta över en fyra år gammal telefon. Så när folk vill ha det senaste är det alltså inte de senaste finesserna och funktionerna de är ute efter, de vill bara ha det som är nytt. Förra årets (eller kvartalets) telefon läggs i en skrivbordslåda ihop med fem andra gamla telefoner, som det inte heller är något fel på.

Jag chockar antagligen ingen när jag avslöjar att jag har en annan syn på det här. Också. Jag har ingen smartphone. Ja, ni läste rätt – jag har ingen smartphone!!! Jag sitter vid min datamaskin 12-16 timmar per dag. Viljan att surfa är precis noll när jag reser mig upp ur kontorsstolen. Jag är inte överförtjust i sms heller. Varför ska jag trycka fram ett meddelande på en liiiten telefon när jag kan skriva samma sak med tio fingrar på datorns tangentbord på nolltid, eller ringa och få det sagt ännu snabbare?

När jag skaffade mitt mobilabonnemang fick jag ett kontantkort på köpet ”för att sätta i den gamla telefonen”. Leverantören förutsatte alltså att alla som skaffar abonnemang hos dem gör det för att kunna köpa en ny telefon med någon idiotiskt avbetalningsdeal. Men nej, jag har telefoner så det räcker. Här är några av dem.

Och jag har fler. För mig är telefoner nämligen gratis eftersom jag har kompisar med självinsikt som vet att telefonerna annars aldrig kommer lämna slutförvaringen i den där skrivbordslådan fullproppad med gamla telefoner. Några har jag hittat i elsoprummet också, oftast i helt perfekt skick. Inte så konstigt, de har ju oftast bara använts i några månader.

Vad är då skillnaden mellan mina antikviteter och en fräsig Iphone? De är lättare och mindre (får t ex plats i löpartightsens nyckelficka när jag springer, till skillnad från Iphones som löpare blir tvungna att spänna fast på armen som en annan hubot). Laddningen håller 5-10 gånger längre för mig, och mina telefoner går att ringa med även om det skulle vara regnigt, kallt, fuktigt... kort sagt, de funkar utomhus även de dagar det är någon typ av väder.

Viktigast av allt, förutom att jag alltid kan ringa och går att få tag i: min månadskostnad för telefoni är 95 kr inklusive moms. Vad är din?

Citatorgie

På börsen som överallt annars kan man dra nytta av andra kloka människors slutsatser och klavertramp. Av den anledningen brukar jag lyssna på och analysera citat. Anledningen till att de överlevt flera år och ibland flera hundra år är att det ligger något vettigt i dem. Eller helt enkelt att de är roliga, vilket inte heller är fel. Här kommer några av mina favoriter:

”Spara inte det som är kvar när du spenderat, spendera vad som är kvar när du sparat.”

 – Warren Buffett

Det är ingen slump att Buffett är rikast i världen. Det är en extremt fiffig människa, och detta kan vara det smartaste han sagt och något jag försöker leva efter. Det finns många skäl att konsumera, men att det finns pengar ska inte vara ett av dem. Lite på samma tema:

”Sparade pengar är tjänade pengar.”

 – latinskt ordspråk

Oavsett om du tjänat en tia eller låtit bli att spendera en tia har det vid dagens slut resulterat i att du är tio kronor rikare än du annars hade varit. Återigen, det ska inte spela någon roll varifrån pengarna kommer. De är lika mycket värda även om har snubblat över dem.

”Jag har tillräckligt med pengar för att det ska räcka livet ut... om jag inte köper något.”

 – Jackie Mason

”Akta dig för små utgifter, en liten läcka kan sänka ett stort skepp.”

 – Benjamin Franklin

Om man drar det till sin spets. Lyckligtvis stämmer även dessa:

”Allt som är nyttigt för oss kan fås för inte alltför mycket pengar. Bara det överflödiga är dyrt.”

 – Axel Munthe

”Det bästa sättet att varje dag uppskatta dina favoritsaker är att bara äga dina favoritsaker.”

 – Courtney Carver

Gammal är äldst, säger man ju. Det kan stämma för det här är väldigt gammalt och väldigt sant:

”Pengar är den enda garantin vi har för att även i framtiden få våra behov tillfredsställda. Även om vi inte på stående fot har något att använda dem till garanterar de att vi kan få våra behov fyllda efter hand som de uppstår.”

 – Aristoteles

Så till två tankar med motsatt innebörd och resultat:

”När man behandlar pengar på rätt sätt är de som en trogen hund som springer efter en.”

 – Howard Hughes

”Noll och noll är noll.

Och noll-noll noll-noll-noll.

Var du än släpper slantarna

så rullar de åt samma håll.”

 – Peps Persson

Howard Hughes har fattat att en klok investering ger positiva efterverkningar, medan den gamle haschihippien Peps tror att det är en naturlag att rika blir rikare medan fattiga förblir fattiga. Det är det givetvis inte, men att rika behandlas bättre har Wilhelm Moberg sammanfattat snyggt:

”Om en rik idiot säger man: han är rik. Om en fattig idiot säger man: han är en idiot.”

Ytterligare ett par kloka tankar av Warren Buffett:

”Alla kan bli rika på att spara i aktier bara man inte har för bråttom.”

”Jag försöker att bara köpa aktier i företag som är så fantastiska att en idiot kan leda dem. Förr eller senare lär det nämligen hända.”

Nej, det här går inte. Ingen citatsamling är som bekant fullständig utan Oscar Wilde (som verkar ha skrivit upp varenda mening han någonsin sade. Här är en av de insiktsfullaste:

”När jag var ung trodde jag att pengar var det viktigaste i livet. Nu när jag är gammal vet jag att det är det viktigaste."

För:

”Pengar och frihet hör samman. Man kan inte känna sig fri utan att vara ekonomiskt oberoende."

 – Lene Tiemroth

Eller som Ernst Wigforss konstaterade och Göran Persson "lånade":

”Den som är satt i skuld är icke fri."

Vem vill bli miljonär?

När jag var liten och sparade mina första pengar drömde jag om att bli miljonär. Det kändes svårt, men ändå inte helt orimligt. "Kändes", jag hade ju ingen aning.

Det finns rätt dålig statistik på det här området. Enligt Wikipedia (nypa-salt-uppslagssajten) var 18 procent av svenska folket miljonärer 2010. Ett vanligare begrepp i statistiken är dollarmiljonär. Dels för att de är enklare att räkna, dels för att det finns internationella jämförelser och så slipper svenska journalister göra jobbet. Antalet svenska dollarmiljonärer är runt hundratusen.

Tillbaka till den lillgamle spararen 1980, som ägde några hundralappar. 36 år senare kan jag konstatera att det var lättare än jag trodde att bli miljonär. Jag har till och med blivit det två gånger. Första gången runt år 2000, varefter it-kraschen och al-Qaida återigen drog ner mig på ett betryggande avstånd från miljonstrecket när börsen föll med två tredjedelar. Andra gången var det en lugnare resa. Med bostaden betald och färdigrenoverad och inga andra stora utgifter på horisonten nötte jag mig upp på sjusiffrigt där jag har tänkt stanna tills det blir åttasiffrigt (om jag inte byter valuta).

Nu är ju inte en miljon så vansinnigt mycket pengar längre (den miljon jag hoppades på 1980 är i dagens penningvärde värd 3,3 miljoner). Ändå pratar folk, även ekonomibloggare, nästan mytiskt fortfarande 2016 om att bli miljonärer, som en framtida dröm. Men bli det då, tänker jag!

Allt som krävs är ju faktiskt att spara. Jag fattar att det är svårt för den ensamstående trebarnsföräldern, men ingen börjar livet med tre barn och jättelån. Unga människor, 18-25, snittar 25000 kr/månad i lön. Av detta ska pappa staten ha en del, men bor man hos mamma och pappa borde man med lätthet kunna spara femsiffrigt varje månad. Alla med heltidslön borde kunna spara åtminstone några tusenlappar. Så småningom köper man antagligen sitt boende, vars värde dubblas på 5-10 år.

Vi har alla olika förutsättningar och intressen, men med de här siffrorna i bakhuvudet är jag förvånad om bara var femte svensk är miljonär. Och ännu mer förvånad över att runt en halv miljon svenskar helt saknar sparande. Det är banne mig en bedrift!