torsdag 23 juni 2016

Stop-loss, bra skit?

Stop-loss har ingen svensk översättning. Det skulle kanske bli förlustbegränsning. Eller ”släpp loss”, om man skulle försöka vara lite kreativ. De flesta fattar det engelska begreppet, det handlar alltså om att redan vid köp av ett värdepapper bestämma vid vilken nivå man ska svälja förtreten och ta förlusten för att inte riskera att förlora mer eller i värsta fall allt. Antingen standardvarianten (sälj om den går under x kr) eller en glidande stop-loss (sälj om den går ner x kr eller procent från högst betalda kurs).


Det här låter väl som en bra säkerhetsåtgärd? Lite lagom svenskt sådär.

Heja Sverige, friskt humör!
Cykelhjälm och testat smör!

Jag har handlat på börsen i snart 30 år, jag hade aktier innan jag hade moped, och jag tror aldrig att jag använt stop-loss. Ibland borde jag ha gjort det, ibland hade jag definitivt tjänat pengar på att göra det, men jag har inte gjort det.

Innan jag börjar argumentera för varför jag ändå tycker mig vara en ansvarstagande investerare ska jag göra klart att jag ser en skillnad på om man har små, breda innehav eller om man skickar in så mycket pengar i ett enda papper att det gör ont om det svänger åt fel håll. Vid det sistnämnda är man antagligen någon form av trader och då kan det vara rent livsnödvändigt att man hinner avyttra i tid.


Mina affärer är oftast hyfsat långsiktiga. Jag hade tidigare flera hundra avslut per år, hittills i år har jag 35. Jag behöver inte tekniska hjälpmedel och autofunktioner för att hålla alla bollar i luften. För övrigt är jag av åsikten att om man har pengar på börsen måste man hålla koll på dem. Har man inte tid och lust till det ska man inte ha sina pengar där, det är inte svårare än så.

Jag handlar i princip aldrig i ett papper bara för att jag tycker att det är för lågt prissatt just nu, om jag inte också tror på det långsiktigt. När jag köper en aktie tycker jag alltså att den är fundamentalt billig. Om den ändå sjunker blir inte investeringen dålig. Tvärtom! Då är den ju ännu mer prisvärd. Och om jag säljer när jag tycker att en prisvärd aktie blivit ännu mer prisvärd är risken överhängande att jag säljer på botten.


Därmed inte sagt att jag inte har både en plan A och en plan B. Även om jag inte lägger in säljordrar hos min nätmäklare har jag en god uppfattning om vad jag vill ha ut av ett köp. Denna uppfattning omprövas längs vägen och går det sämre än jag tänkt kan jag absolut sälja. Viktigast av allt för att tjäna pengar på börshandel är att våga tänka om och därigenom ödmjukt inse att man hade fel. Jag tror definitivt på att sälja sura innehav. Jag sitter inte och snittar ner mig i aktier jag inte längre tror på. Åtminstone borde jag inte göra det.

onsdag 22 juni 2016

Hej konsument!

Jag är en dålig kund. Om marknaden såg ut som jag skulle nästan ingenting produceras, så det är ju tur att vi är olika. Fast en del produkter kan jag överhuvudtaget inte begripa att det finns någon marknad för.

T ex gäller det en hel del möbler. En vanlig tvåsitssoffa kostar 4000 kr, en tresitsig modell 5000 kr. En hörnsoffa med någon schäslong eller puff hamnar mellan 15000 och 30000 kr. På Ikea, Jysk och andra lågprisbutiker kan man möjligen pressa dessa priser en aning. På andra sidan finns i stort sett inget tak om vi snackar designsoffor i exklusiva material.


Men vem tusan betalar 30000 skattade kronor för en enda soffa? Släng in ett par fåtöljer, ett soffbord, sideboard, tv-bänk och kanske en matta och ett par tavlor, och du är snart uppe i 100000 på bara vardagsrumsinredning.

I ett tidigare inlägg visade jag att jag snickrat ihop mina egna vardagsrumsmöbler. Jag har full förståelse för att inte alla gör det, men begagnad kostar den där trettiotusenkronorssoffan, i perfekt nyskick, max en tredjedel. Min Ikeasoffa köpte jag för 1500 kr på Blocket inklusive fotpall. Ordinarie pris på Ikea är 4995+1995=6990 kr. Jag kan ha roligare för de pengarna.


Bilar till nypris känns ännu märkligare. För runt 80000 kr får du en Dacia Sandero eller Ford Ka. Det är de billigaste bilarna som finns och de kan knappt kallas bilar. Det finns alltid en anledning till att de billigaste bilarna är billiga. Allt är billigt, t ex kan tyget i taket vara limmat direkt i plåten utan någon isolering alls (medtag hörselkåpor). Andrahandsvärdet blir därefter.

Den billigaste Volvon går lös på en kvarts miljon. Lägg på minst 50000 kr för en Audi. Vill du ha en BMW får du i stort sett räkna med 400000 kr. Och alla dessa exempel är budgetmodeller helt utan tillägg. Vill du ha en ljudanläggning, en lite ballare färg, lättmetallfälgar, gps eller bara något så enkelt som en motorvärmare får du gräva djupare i plånboken.

På tre år har bilen tappat en tredjedel av värdet. Minst. Många modeller tappar halva värdet eller ännu mer. Alltså, köper du en tre år gammal bil som kostade 300000 kr ny sparar du minst 100000 kr. Hur mycket kan nybilslukten egentligen vara värd? Köp den på spray istället!


Vem köper då nya bilar och soffor? Förmodligen de där som tvångsmässigt räknar om alla sina utgifter till månadskostnader och så länge den sammanlagda räntan går att betala och så länge låneinstituten inte säger nej (vilket inte nödvändigtvis behöver ske innan kalkylen brakat åt helvete) så kör de på.

Bilen kan ju ha varit inköpt som firmabil och/eller någon form av leasingavtal, men så galna har vi väl inte blivit att vi börjat hyrköpa soffor? Jag vet inte om jag vill ha svar på den frågan, jag orkar inte.

tisdag 21 juni 2016

We are all the winners?

När jag var mer engagerad i poker hängde jag en del på pokerforum. Jag måste ha läst tusen inlägg om pokerspelares resultat, men bara i en tråd om spelmissbruk läste jag någonsin att det finns spelare som regelbundet backar, trots att alla undersökningar visar att majoriteten är förlorare. Tips och trav har jag aldrig följt, men känslan är att det är samma där – det finns vinnare, större vinnare och storvinnare.


Är det inte likadant på börsen? I forumtrådar redovisar nästan alla bättre resultat än jämförbara index. En del så pass mycket att det inte känns rimligt, åtminstone inte om de har en ordentlig aktieportfölj. I år t ex har Stockholmsbörsen tappat några procent. Jag är själv nästan +/- 0, vilket känns bra i jämförelse. Om andra gått några procent upp är det såklart ännu bättre, men när någon redovisar en 75-procentig ökning sedan årsskiftet tolkar jag det som att de antingen bara har ett par tusenlappar att leka med, eller att de spelar kvitt eller dubbelt med stora pengar och därmed per definition är tokdårar.


Men var är de som efter felsatsningar tappat 15 procent när börsen i stort bara tappat hälften? Nu går ju börsen upp i det långa loppet, så antalet förlorare i absoluta tal borde vara lägre än inom poker och trav, eftersom dessa till skillnad från börsen är nollsummespel (minus provisioner/courtage/avgifter/rake), men förlorare måste det ju finnas!

Jag vet inte varför jag undrar. Jag tror inte att jag på Lyxfällan-manér blir på bättre humör av att se andra ta sämre beslut än jag själv och jag är definitivt inte ute efter att hitta någon att skratta åt. Jag tycker bara att det är konstigt att ingen klarar sig sämre än snittet på börsen, eftersom själva grundförutsättningen för ett snitt är att det befinner sig i mitten av fältet.

Läser förlorarna samma forumtrådar och skäms för sitt skrala resultat? Eller ägnar de bara tid åt börsen i samband med sina mer eller mindre ogenomtänkta aktieaffärer? Jag är nog bara nyfiken på vart de tagit vägen. Nu har jag sprungit bättre än börsen några år, men innan dess tillhörde jag definitivt förlorarna, de som skulle tjäna på att sätta alla pengar i några indexfonder och sedan logga ut.


Det fanns inte lika många bloggar och nätgrupper på den tiden, men nog var jag ändå pinsamt medveten om att jag inte optimerade mina vinster. Jag minns inte hur jag tacklade det. Förhoppningsvis lärde jag mig saker och skaffade mig redskap för att lyckas bättre. Och så hängde jag med andra misslyckade börsnördar. Det är väl som den gamla sanningen att enklaste sättet att få känna sig smal är att umgås med tjockisar.

måndag 20 juni 2016

Läs kvittot!

Att gå igenom kvittot när du handlar är ett tips som kanske är särskilt lönsamt nu på sommaren när butikskassorna fylls av vikarier och man inser att kassa medarbetare inte nödvändigtvis är en särskrivning.


Jag veckohandlar min mat. Kvittot innehåller vanligtvis 10-15 poster och jag kontrollerar varje gång att det stämmer förutom att jag läser priserna på hyllkanten och gör ett överslag på slutsumman. Därför vet jag att rekommendationen att granska kvittot är ekonomiskt fördelaktigt. I runda slängar skulle jag gissa att ett av fyra kvitton innehåller minst ett fel, mycket sällan i kundens favör.

Jag går inte tillbaka till kassan för att klaga på att jag fått betala 75 öre för mycket, men ibland handlar det om flera tior för att inte säga hundralappar. Och då brukar min veckohandling ändå mycket sällan överstiga 300 kr, så för en familj med tre barn, två tjocka föräldrar och en hund kan det göra stor skillnad.

Följande kan gå fel (och samtliga exempel har drabbat mig):
  • Kassörskan slår in fel kod för grönsaker och andra streckkodsfria varor.
  • Kassörskan identifierar fel grönsak och tolkar rödbetor som rödlök, kålrot som majrova osv.
  • Kassörskan missar den röda ”1/2”-lappen som berättar att varans pris ska halveras.
  • Priset på hyllkanten diffar med priset i datasystemet, fel siffror eller fel enhet (som vikt istället för antal).
  • Ett extrapris i butiken och/eller på butikens hemsida är inte inlagt i datasystemet.
  • Extrapriset är felaktigt inlagt, med fel parametrar (t ex max 3 kg istället för 3 st).
  • En vara har slagits in felaktigt antal gånger (köpt 4 st, fått betala för 5).
  • En post på kvittot är helt felaktig (”Jag har inte köpt någon hibiskus!”).

Tillhör du den majoritet som halar upp Visakortet, slår in koden och betalar utan att reflektera över beloppet – testa att börja kontrollera kvittot. Handlar du mer än tio varor tio gånger kan jag nästan garantera att det blir fel åtminstone en gång. Och gör det innan du lämnar butiken. Har du varit ute på parkeringen blir det svårt att bevisa din oskuld. Apropå kvitton och oskuld kan du bli debiterad för praktiskt taget vad som helst.

söndag 19 juni 2016

”Om du kunde sluta jobba...”

Jag såg en Facebookdiskussion (alltså nästan som en riktig diskussion) om möjligheterna att sluta jobba och istället leva på aktieutdelningar. I dylika samtal är det då alltid någon som invänder ungefär: ”Hur ska ni då få tiden att gå, det låter väldigt tråkigt.

Själv tycker jag det låter väldigt tråkigt att vara så djupt rotad i sin yrkesroll att man ser ett liv utan den som meningslöst. Särskilt om man är anställd och alltså per definition jobbar åt någon annan. Jag ser absolut inget fel med att vara anställd, det jag menar är att en anställningen inte bör vara hela ens liv. Människor som även i privata sammanhang presenterar sig med titel har jag alltid tyckt lite synd om. Jag är inte arbetsskygg, men jag vill göra mer, ha ut mer än så av livet.


Och jag gör det. Jag har väldigt svårt att ”göra ingenting”. Att ligga på stranden tråkar ut mig på några minuter. Att sitta framför tv:n utan att ha något i händerna går inte heller. Jag har inte ens en tv att göra ingenting framför. Gränsen för ingenting-tillvaro går ungefär vid att dricka en kopp kaffe på balkongen, sen blir jag rastlös.

Men bara för att jag väljer att aktivera mig behöver det inte innebära jobb och försörjning. Jag är en tvångsmässig listmänniska. Jag skriver upp allt jag ska göra, från att fakturera en kund till att ringa ett privatsamtal. Alltså har jag hela tiden minst en aktuell lista med saker att sätta tänderna i. Ytterst sällan funderar jag över vad på listan som är att betrakta som yrkesliv respektive privatliv. Naturligtvis prioriterar jag betalt arbete för en uppdragsgivare högre än att dammsuga eller spika upp en tavelkrok, men allt på listan ska göras.

Alla med vardagsrutiner drömmer väl någon gång om att få slippa dem? Under min senaste fasta anställning väcktes jag i drygt fyra år fem dagar i veckan av ett pipande alarm kl 05.30. Totalt måste det ha blivit över 1000 morgnar och inte en enda av dem kände jag mig utsövd. Det var ett helt okej jobb, men halv sex på morgonen är inte min storhetstid.


Och dessutom varenda dag. Jag tycker att det är skönt rent mentalt att ibland boka upp hela sin dag på det där sättet: jobba hela förmiddagen, lunch, mer jobb, middag, ännu mera jobb. Men bara ibland, och då delvis för att det påminner mig om hur lyckligt lottad jag är som inte behöver lämna lägenheten klockan sju på morgonen i ur och skur.

Så som svar på Facebookinvändningen jag inledde med tycker jag att det låter tråkigare än det mesta att varje dag följa samma jobbrutin. Inte bara låter förresten, jag provade i tio år. Been there, done that, got the t-shirt – känns väldigt 90-tal.

lördag 18 juni 2016

Eget matbröd

Hembakt bröd är billigare, godare och nyttigare än köpebröd. Det är inte svårt, men tidskrävande om man räknar in den tid brödet står på jäsning. Att jäsa bröd är ett slappt "jobb", men processen gör att man inte kan dra igång baket när det börjar kurra i magen. Framförhållning alltså.

En annan svårighet är att hembakt blir så himla gott att det är lätt att äta för mycket. Detta motarbetas med självdisciplin och om någon vet var jag får tag i det till ett bra pris är jag idel öra.

Här är ett enkelt recept med bara sånt man har hemma. Möjligen med undantag för jäst, vilket är anledningen till att jag oftast anpassar satsen efter jästpaketens storlek. Har man betalt 1,70 kr för ett paket jäst vill man ju inte riskera att hälften blir kvar i kylen tills det måste slängas :-).

8 dl vatten
2 tsk salt
2 msk strösocker
50 gram jäst
50 gram margarin
3 dl havregryn
10 dl rågsikt
7 dl vetemjöl

Blanda fingervarmt vatten (är det för varmt dödas jästen) med salt, socker och jäst. Klicka i margarinet och häll i gryn och mjöl. Blanda.


Låt jäsa under duk i 30 minuter.


Knåda och häll i lagom stora smorda formar. Jäs under duk i ytterligare 30 minuter. Sätt ugnen på 200 grader.


Stjälp ner brödet på en plåt. Värm i 30 minuter.


Resultatet blir 1,7 kilo bröd och räknat på Willys ordinarie priser kostar brödet 9,62 kr (motsvarande pris på mat.se är 13,44 kr, alltså 40 procent mer!). Lägg till två spänn för ugnsvärmen, så har vi inte tagit i för lite. Förutsatt att jag betalat ordinarie pris för vetemjöl (vilket är rätt ovanligt) är totalkostnaden 11,62 kr, så alltså 6,84 kr/kilo. Det bröd jag brukar köpa färdigt kostar 20,75 kr/kilo, nästan exakt tre gånger dyrare, men då är det också ett av de billigaste bröd som finns. Ett butiksbakat lantbröd kostar säkert det dubbla, så då är vi nere i en sjättedel. Nåväl, billigt hur som helst.


Tänk på att bröd förskonat från konserveringsmedel inte håller så länge i rumstemperatur (och ännu kortare tid i kylen, tvärtemot vad många tror). Skär upp och frys in det bröd som inte går åt inom ett par dygn.

fredag 17 juni 2016

Lauritz – neeeej!!!

Jag gillar återvinning och andrahandsförsäljning, så jag borde älska börsintroduktionen av Lauritz.com. Det gör jag inte, och nu när introduktionen tillkännagetts, stoppats, skjutits upp och gjorts om känner jag mig ännu säkrare på mitt val trots att priset gått ner från ursprungliga 19-21 till 15 kr per aktie. Inte blir jag mindre sugen av allt hemlighetsmakeri kring dessa turer. Någon informationsansvarig borde få sparken till sång och musik.


Men tillbaka till företaget. Lauritz är ju ett gammalt bolag med lång historik. Det är för- och nackdelar med det, men i det här fallet tycker jag att nackdelarna överväger. Fördelen är att det går att räkna på vinsten, att produkten är välkänd och inte kommer att försvinna i första taget. Den givna nackdelen är att ett väletablerat företag knappast kommer att ta marknadsandelar bara för att de börsnoteras. Man kan med andra ord ifrågasätta om företaget har någon potential.

Den fråga jag ställer mig när det gäller gamla privatägda företags vilja till ägarspridning är varför. Om företaget är en kassako med blå himmel och solsken ända bort till horisonten – varför dela med sig? Om ägarna däremot ledsnat på företaget eller har farhågor för framtiden, då är det perfekt att sälja sig på börsen. Dels får de direkt en slant i fickan, dels kan en börsintroduktion ge en hype man inte får genom att sälja hela företaget till en enda aktör.


Om vi tittar på Lauritz framtidsutsikter finns det definitivt moln på himlen. Det här är ett företag som främst arbetar i ett mellansegment på marknaden. Dyra exklusiva möbler, konstverk och antikviteter förmedlas av Bukowskis och liknande företag med lång tradition av att dutta med överklassen och skapa uppmärksamhet kring deras klenoder fast med lagom mycket diskretion. De tar bra betalt för det. På andra sidan har vi Tradera, som helt nätbaserat tar hand om secondhandmarknaden för prylar upp till ett par tusenlappar.

Däremellan finns Lauritz.com. Med en plottrig hemsida som skulle göra flipperspelsdesigners gröna av avund, och med ganska hög provision och krångelfaktor. Utbetalning till säljaren sker fem veckor efter avslutad auktion. Ja, du läste rätt, fem veckor – 35 dagar! Jag har faktiskt sålt genom dem någon gång, men det kommer inte upprepas.


Jag tror helt enkelt inte att positionen i mellansegmentet kommer att växa. Tvärtom kommer de attackeras från två flanker tills de försvinner helt! När man säljer på auktion är exponering första prioritet. Färre visningar och budgivare ger lägre pris och det märker man snabbt. Alltså kan det gå undan. Så tror jag, men förbehåller mig som vanligt rätten att när som helst dra tillbaka åsikterna och påstå motsatsen.